Sexåringen sitter i detta nu bredvid mig och kan inte sluta prata fastän det är landskamp på tv.
– När jag får träffa Zlatan ska jag fråga hur man gör mål.
– Mhm.
– Är Sverige bättre än Sportugal?
– Mmm.
– Heter han där Safari?
– Mmmm.
– Var är Firefox?
Jag vill vråla tyyyyyst, men biter mig i tungan och tänker att jag kan ju i alla fall blogga om det.
Uppdatering
Ok, jag lyfter (gärna och på uppmaning) upp ett replikskifte ur kommentatorsbåsets mörker:
– Är Sverige bättre, mamma? Mamma?
– Mmmm.
– Vem vinner?
– Vet inte.
– Vet du inte?
– Näeee …
– Jag vet ju.
– Jaså?
– Sverige är ju bättre. Då vinner Sverige.
– Jamen det vet vi ju inte ännu.
– Men mamma, du sa att Sverige är bättre. Och då vinner Sverige.
– Ok, då vinner Sverige.
– Men då behöver vi inte titta. Jag går och bajsar.
(Sedan ”vann” vi med 0-0.)
Kroppsspråk 1 och kroppsspråk 2.
Uppdatering 2
Expressen tar för tusan hakar sämre bilder av tv:n än jag!
Kolla på fler bedrövliga bilder här.
Det låter synnerligen logiskt. Om Sverige är bäst, då vinner Sverige, fast å andra sidan tar ju det bort hela nöjet i att titta på någon match.
En till tänkande tv-kommentator:
– Noll-noll på Råsunda. Ingen förlorar och ingen vinner.
Tänk på alla som inte läser kommentarna, Lotten! Då får dom ju inte läsa dialogen om varför Sverige vinner! 🙂
Ja! Låten barnen komma till mig.
(Men jag vill inte byta bort någon.)
Åhå. Kommentator som har tänkt till:
– Jag vet att inget av lagen vill förlora.
Åh, vad han passar i vår familj. Min lillflicka kanske är en bortbyting ändå och hon är ju nästan lika gammal som din minsting. Vill du byta? Eller bytlåna?
Så här låter fortsättningen i detta nu.
– Är Sverge bättre, mamma? Mamma?
– Mmmm.
– Vem vinner?
– Vet inte.
– Vet du inte?
– Näeee …
– Jag vet ju.
– Jaså?
– Sverige är ju bättre. Då vinner Sverige.
– Jamen det vet vi ju inte ännu.
– Men mamma, du sa att Sverige är bättre. Och då vinner Sverige.
– Ok, då vinner Sverige.
– Men då behöver vi inte titta. Jag går och bajsar.
Är Sverige bättre än Portugal?