Hoppa till innehåll

Vad har (hade?) jag gemensamt med Sven-Bertil Taube?

Jomenvisst. Blind, skrynklig och jättegammal dog min favorit-Taube igår – Sven-Bertil.

Sicket namn, va? Sven-Bertil. Och ändå så självklart eftersom ”Taube” ju kom strax efter.

Anywhoo. Det vi har gemensamt, Rösten (som jag kallade honom) och jag, är öronen: de utstående. Jag har förvisso även utstående tänder, men det är just öronen som förenar oss.

Nu måste vi nog ha en musikpaus. Enjoy!

Och en till? (Kolla öronen på bilden.)

När unge Sven-Bertil hade upptäckt sin undersköna röst, ansökte han om en operation av öronen ity de stod ut som på en vingmutter. Vad han inte anade, var att jag ungefär samtidigt föddes.

Med utstående öron.

Min mor sydde åtsittande mössor till mig. Hon såg till att hennes förstfödda – Lilla Lotten – inte råkade vika öronen åt fel håll när hon ammades och mamma vakade över mig när jag sov så att inte öronens utåtstående accentuerades.

Men vad hjälpte det. Öronen stod i givakt och vägrade lägga sig – medan Sven-Bertil lade sig under kniven och fick sina fixade.

– Se här! sa mamma till sin väninnna Mona flera år senare, och lyfte upp min ena fläta för att visa upp mitt ena utstående öra.
– Ooooooh, sa Mona hänfört.

Åren gick, Sven-Bertil gjorde strålande karriär och jag fortsatte mitt liv som Dumbo. Och nu har både han och hans öron tyvärr gått till de sälla jaktmarkerna. (Jag vingmuttrar nog vidare i några år till.)

Nä, nu lyssnar vi lite till, väl?

Hejdå, du ytterst begåvade Sven-Bertil!

Sven-Bertil, öronen och mamma Astri. (Bild: ”Privat”.)
Share
Publicerat iBloggen

19 kommentarer

  1. Ninja i Klockrike

    Just öronen är nog inte vad jag kommer att komma ihåg Sven-Bertil för. Inte dig heller.
    Röstens mjukhet, moduleringen och den makalösa diktionen är snarare vad som rinner upp i sinnet. Han gav ut sin sista skiva bara häromåret, och visst hördes det att rösten blivit en gammal mans, men oh så fin den var ändå. Till skillnad då från en trubadurkollega som, ehuru yngre, inte alls åldrats med behag, rent röstmässigt, men som jag av ren anständighet inte nämner vid namn.

    Utan Sven-Bertil tror jag inte att Everts visor blivit så folkkära som de, de facto, är. Everts röst lämnar mycket att önska och som estradör tog han väl i lite väl mycket. Så icke sonen.

  2. Jag är dig helt överens med, Ninja!

    (Tar mig måhända grammatiska friheter med denna min kommentar.)

  3. Ökenråttan

    Ur led är tiden … Den odödlige gossen Taube dör. Violerna blommar i november; vi såg dom i dag på vår promenad. Blommar för honom då, kanske. Vacker tanke.

  4. Nä nu blommar violerna!

    (Parafras, som ni förstår.)

  5. Ökenråttan

    Varför publicerar pressen såna där nytagna foton på gossen Taube? Då känner ingen igen honom. Fram med foton tagna innan han emigrerade till GB. Helst med öronen på skaft! S’il vous plait.

  6. Magganini

    Redan i går kunde man se honom på teve ett par-tre timmar på raken. Det var trevligt. Men sorgligt.
    Det blir väl mer sånt framöver antar jag.

  7. Ökenråttan

    Mmmm – nu minns jag när Mamma och jag var på Dramaten och såg Sven Bertil och Georg Rydeberg i Arthur Schnitzlers pjäs ”Anatol”. Vad jag minns så var herrarna iförda frack mest hela tiden. Och damerna i salongen bara dånade, hela tiden.

  8. Redan som liten flicka gillade jag skivorna där Sven-Bertil sjöng Everts visor. Vilket förstås var ytterligare ett skäl för mina små vanartiga kamrater att håna mig, suck. Men jag gillar dem fortfarande och kan det mesta av texterna.

    Han kommer att vara saknad.

  9. Ninja i Klockrike

    Jag har lyssnat på SBs tolkning av Olrog, och det är också ytterst njutbart.

  10. Ninja i Klockrike

    Jo, den och kanske något mer!
    SB gjorde ett helt ’bum med Olrogs låtar. Finns på Spottan.

  11. Den skivan med Olrog och Taube hade vi hemma. ”Se Sundbyberg och sedan döööö!” ”På en liten smutsig bakgård i de saligas kvarter”, ”Att segla uppför Fyrisån i undervattensbåt”
    De hörs ju inne i skallen nu när jag skriver.

    Och så var det nåt litet kammarstycke som han spelade i för några år sen med ett något mer energiskt fruntimmer som körde med honom.
    Och han och Miriam Bryant på så mycket bättre.

    Så skimrande var aldrig havet som när Sven-Bertil sjöng om det.

  12. Hur man än vrider och vänder på det är det i alla fall han som är räven i Hakkebakkeskogen!

    (En liten språkfråga: Varför skriver man ”ck” och inte ”kk” på svenska? När jag skrev Hackebackeskogen får jag en röd linje under men inte när jag skriver med ”kk” som är det norska sättet att skriva.)

  13. Magganini

    Angående örona tänker jag att om modet i SB:s ungdom så hade tillåtit hade han kunnat slippa kniven genom att låta det tjocka barret växa och svalla ner över muttervingarna på samma sätt som Lotten låter burret göra.

  14. Och då, Magganini, vet du inte ens att jag i förrgår blev klippt av min systerdotter och därför ser ut som en blond, lockigare (inte blå) Plupp i frisyren. Om man ska se öronen måste man anlita djupdykare.

  15. Ett rödgråtet barn

    Mina öron syns inte heller för allt hår…Plupp vet jag inte men Bergatrollet som har en bad hairday.

  16. Nu, hörni är det träningsmatch mot Mexiko för fopollspojkarnas lag. Men jag är inte på plats – varken där eller vid en tv. Hoppas det blir massa trill, snubbel, tokigheter och galenskap!

  17. Ninja i Klockrike

    Vi har ju inte sagt rent ut, det mest uppenbara med SBT, nämligen att han var ju en sjusjungandes GRÄDDSEMLA!
    Men det måste ju ändå nämnas.
    Nu är det gjort.

  18. Ökenråttan

    Så sant som det är sagt, Ninja. En person som kände honom har berättat om alla flickors reaktion inför Tauben. Tyvärr kan deras reaktion inte citeras på detta anständiga forum. Ni får väl tänka er själva …

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.