Författare: Lotten Bergman

Lotten Bergman är fembarnsmamma, frilansskribent, basketfantast, föreläsare, språkpolis och redaktör.

E-smoke gets in our eyes

Publicerat av Lotten Bergman den 20 maj 2016 21:15

Jag har slösat bort halva dagen (lätt överdrift: det var alls inget slöseri faktiskt) med att leta efter cigarettbilder i mina fotoalbum. Någonstans ska det väl finnas en person som puff… näe. Man ser att mamma på ett misstänkt sätt kryper in under fläkten på en bild och jag minns hur vedervärdigt det var att åka bil med min amerikanska familj där pappan rökte och rökte och rökte under bilkörningen. Och inte fick jag öppna fönstret heller. (Air conditionen skulle ju ha saboterats då.) Hemskt. För att inte tala om snögrotteincidenten 1977.

När jag för ett par veckor sedan var i England hos min kusin, dök de där konstiga, relativt nya rökpiporna upp. Kusinbarnen (som är jättevuxna även om jag kallar dem ”barn”) bolmade på för fullt och ja ba:

– VAVA… va gööööör ni, hur funkar det, jag måste fotografera å så spännande, kan jag få testa?

ecig_kvinna — Och så den lite smäckrare, kvinnligare modeschangen.

Man puffar alltså på den precis som på en vanlig cigg, men det är bara vattenånga som kommer ut ur munnen. Nikotinet kommer ur manicken och in i kroppen precis som ur ett helt vanligt rökverk, men man drar inte ner skadlig rök-rök i lungorna. Och så kan det smaka precis vad som helst.

Tänk er nu de allra vanligaste 300 smakerna som ni kan komma på från ptja, en grön banan till en gammal dansk ost; alla smaker ni kan komma på, finns som e-ciggs-smak. Det finns även t.ex. ”kubansk cigarr”, ”jordnötssmör” och ”söt-sur kyss”. Och så är de ju så snygga …

Man vill ju börja röka bara för att vara cool. Och färggrann. Precis som förr i tiden: ciggen som snygg accessoar [aksesoar]. Om man inte väljer en fulare usb-variant förstås …

Men vad händer då i e-ciggen? Jo. I patronen finns smak/nikotin-vätskan. När man ”tänder”, nuddar en liten vätskeindränkt vaddtuss (eller en liten veke) en batteridriven glödtråd. Puffelipuff, kom min mun och sög in och drog ner ånga i lungorna och gääääsp, så var det inte mer med det. Så jag återgick till champagnen.

Och nu ska ni få vara med om en liten tidsresa.

Cigarett-vett och -etikett från 1961!

Det här med att rökare inte ska slänga fimparna på marken, brukar däremot och tyvärr sällan påtalas när det gäller rökningsuppfostran …

1922 — Om jag hade levt på 1920-talet hade jag gått omkring med en äkta cigg i långt munstycke hela dagarna, eftersom det ju ser så coolt ut.

43 kommentarer

ESC, lite bakom kulisserna

Publicerat av Lotten Bergman den 15 maj 2016 21:06

Som jag berättade häromdagen, hamnade jag på Eurovisionstjolahoppstrallalafinalens genrep.

lotten_mello_2016 — Boa, glitter-bh under genomskinligt svart sliddersladder, en nakenmage – och så strass lite här och där.

Igår tv-sändes finalen i alla länder i hela världen (utom några), och 2016 fick ESC en vinnare i Ukraina som ingen brydde sig det minsta lilla om när jag var där. Alla gav däremot Spaniens bidrag stående ovationer …

Men just nu struntar vi i melodierna, artisterna, det eventuellt politiska budskapet samt den långa näsan åt Putin och fokuserar på två saker.

Det är ett hejdundrande trevligt arrangemang. Ingen var på dåligt humör, ingen svor åt någon annan, ingen kastade bengalisk eld på någon, ingen slogs och halva Stockholms piketstyrka behövde inte vara på plats.
Professionalismen var påtaglig. Scenen var sanslös, ljuset var bättre än vilket fyrverkeri som helst, programledarna var proffsigt avslappnade och roliga, Lynda Woodruff fantastisk och scenografin och samordningen samt bild och ljud i tv:n prickfri.

Så här såg det ut när vi kom till Globen – utklädda i sällskap med normalklädda, skottar med armen runt engelsmäns axlar, fransmän som pratade engelska (!) och tyskar som sjöng på franska. Europeisk förbrödring, helt enkelt.

mingel_esc_2016 — En fransk, en tysk och en till fransk diskuterade här vilka finaler de hade närvarat på tidigare.

esc_2016_foaje — Spontandans i Globens entré med sju olika länder representerade (fast då räknade jag förstås Skottland som ett land).

Damtoalettens golv, där boorna hade ömsat skinn.

Ja, fjäderboorna stod som spön i backen och de glittriga kjolarna blänkte på varandra. Nästan aldrig har så många människor bråkat så lite med varandra. Vi satt så långt bak på ena kanten att vi såg artisterna i profil och precis allt som skedde bakom scenen. Scenarbetarna for fram som ett gräshoppsmyller och snubblade bara en enda gång. Lovely!

italiensbidrag — Här tas Italiens grejer fram: en hel trädgård. Golvet lyste med pilar och ringar så att alla skulle veta vart de skulle gå och var sakerna skulle placeras. Så fort scenarbetarna var färdiga, förvandlades golvet till vackra mönster, stjärnor eller yellow brick road eller vad det nu var artisterna ville pryda sitt nummer med.

Mellan varje nummer sopades scenen dammfri. Alltså var fjärde minut. Min kära basketplan i vårt fina Bollhus sopas en gång i veckan … ungefär …

Rysslands bidrag hade en alldeles otrolig scenshow, där sångaren klättrade och for på en vägg utan att man riktigt förstod hur det gick till – men vi som såg allt från sidan förstod att här var en hund begravd. Eller en tjej stående i kulissen. Så här:

bakomscenen_singin — Scen ur Singin’ in the Rain.

Alldeles i inledningen av Rysslands bidrag ser man (framifrån) en kvinna ovanpå en vit vägg (se i videosnutten lite längre ner i inlägget). Hon klättrade snabbt ner och stod sedan under hela låten och sjöng bakom scenen samtidigt som den sjungande mannen klättrade på väggen och (till synes) sjöng. Alldeles i slutsekunden kom kvinnan fram och fick stå framför väggen. Men cred för sången fick hon fan inte.

Kolla nu:

(Klicka här om ni bara vill se den fascinerande klättrandet på väggen.)

Men även om jag vill ösa beröm över produktionen och alla inblandade proffs, var det en sak som verkligen inte gick fram i tv-rutan: de brittiska slagverkarna. Jag är väldigt svag för trummisar och här var det ju två på en gång. Det var som en extremt cool, synkroniserad simning. Kolla nu på min lilla filmsnutt av Storbritanniens bidrag – där jag inte alls fokuserar på sångarna:

Och så den mesiga versionen som man fick se i tv:

Man får tycka vad man vill om det här spektaklet som Eurovisionen är – men kom inte och påstå att det skapar negativism eller konflikter eller att det är en tafflig produktion, för då slänger jag en bengalisk eld på er.

53 kommentarer

Lottens lilla Olle i skogen sprang

Publicerat av Lotten Bergman den 12 maj 2016 00:11

Den djefla mannen, även känd som Olle, är som bekant orienterare. Idag när jag var på basketträning, sprang han till skogs och höll inte på att komma hem igen.

Jag satt lyckligt ovetande på ett golv när det hela skedde. Ohängda människor drällde vatten in på vår plan så att jag fick sätta mig och torka på det här viset:

rumptorkning — Torka-torka vatten med rumpan!

Inget barn med bil eller körkort fanns i krokarna, så Olle försökte frenetiskt att få tag på mig, medan jag glatt svängde in på Ica på vägen hem eftersom allt te ju var slut och det är lite lattjo stämning i matbutikerna strax före stängning. Men så svarade jag äntligen i telefonen:

– HALLÅ! Jag … mobilen dör snart, men nåt helt osannolikt hände. Jag sprang, men när jag kom tillbaka till bilen var bilnyckeln helt borta!
– Var hade du gömt den?
– Under en liten tuss med mossa.
– Inte under en sten …?
– Nej, men det var en ganska stor tuss …

Aliens och vålnader samt ett par zombier hade förmodligen tillsammans bestämt sig för att skoja lite med honom. Eller en skata kanske? För där Olle springer, där finns det inte busar, banditer, tjuvar eller nyckelfetischister.

– Okej, jag handlar färdigt, åker hem och hämtar andra nyckeln och kör ut till dig. Var är du?
– Jag är vid XXX mellan YYY och ZZZ och om du kör till ÅÅÅ via ÄÄÄ kan du se ÖÖÖ …

Jag kände inte igen ett enda av alla geografiska namn han rabblade, så jag sa:

– Eh. Jag kollar på fajndmajajfone!
– Men jag har väldigt lite batteri …
– Ok! Oj …? Hallå?

Aha. Naturligtvis tog jag fram mobilen och letade upp honom och sparade vyn trots att hans mobil redan var stendöd.

Jag körde och körde och kom på att detta ju måste dokumenteras.

Efter ungefär 20 minuters körande, fick jag det stora nöjet att använda tutan. TUUUT! BRÖÖÖL! TUUUUT! Detta hörde Olle, som avslutade sin timslånga jakt på bilnyckeln och ställde sig mitt på vägen. Jag tvärnitade och tog en bild.

Så … om nu någon vill stjäla HEJ-bilen, så är det lätt gjort; man går bara ut i skogen och letar reda på bilnyckeln och åker sedan hem till oss och kör iväg.

90 kommentarer

Att strö beröm omkring sig

Publicerat av Lotten Bergman den 9 maj 2016 15:13

För ett par veckor sedan plingade telefonen till och det kom ett sms från den nyblivne civilingenjören, ergo Tjugofyraåringen som vi kan kalla Erik, som berättade att han var i bryderier. Jag visste att han satt i tyst avdelning på tåg, och såg framför mig hur han hade gått ut till tjoffa-tjoff-dragspelsavdelningen för att kommunicera med mig.

Hm. Det hade han förmodligen inte alls; den där skarven finns ju inte på moderna tåg. Och sms:a kan man göra helt ljudlöst. Men jag tänkte mig att det var där han stod. Ungefär som att jag tänker mig att alla tågtoaletter är öppna ner till spåret och att dörrarna fortfarande har sådana här fina lås.

Men tillbaka till bryderierna. Så här låg det till: han hade sett en idol. Och visste inte vad han skulle göra. Men det visste jag.

Jag är själv bedrövlig på att approchera mina idoler, och när jag väl tar mig i kragen och gör det, blir det bara pinsamt. Men Erik gjorde det på detta vis:

Jaaa. Man måste dokumentera. Ju.

Och med detta hade historien kunnat ta slut. Men … Sydsvenskan hade i förra veckan en artikel om Sven Nordqvist:Vi måste zooma in lite:

Sensmoral: nu när alla idoler går och dör på löpande band, är det dags att vi skriver till dem och gör dem lite glada. Fast inte som jag gjorde när jag skrev till Carl Z. (Jag skäms så jag blir alldeles röd om öronen nu.)

106 kommentarer

Plötsligt händer det …

Publicerat av Lotten Bergman den 7 maj 2016 23:55

De två senaste dagarna har inte bjudit på några som helst överraskningar. Allt har gått i expressfart och jag har inte varit hemma mer än lite då och då och alla har berättat hur soligt det har varit utomhus och barnen har sagt ”gå ut i solen, mamma!” medan jag har cyklat motionscykel i källaren eller kört bil hit eller dit eller hängt med näsan över ett krångligt manus.

Nineteen_Eighty-Four_manuscript — Fast så här ser det ju inte alls ut.

Jag stod i solnedgången som vanligt vid spisen och svor över den största plattan som bara stänger av sig och den lilla plattan som aldrig blir varm och den mellanstora som bara funkar längst in i mitten och funderade över den där fjärde plattan som kan bli avlång men som jag nästan aldrig använder och förbannade det digra spisutbudet som gör det omöjligt att bestämma sig för en storinvestering.

bobs_spis_fin — Den här fantastiska spisen stod i köket på det där B&B-stället som vi bodde i England förra veckan.

Och jag tyckte att livet borde innehålla mindre krångel, mer sol och färre val som måste göras, när Trettonåringen tjoade till där han stod med avokadoerna och förberedde guacamolen.

avokador — HEUREKA!!! LIVET LEKER IGEN!!! JACKPOT!!!

Uppdatering
Eftersom jag tror att jag har bestämt oss för en spis med induktionshäll, kollades igår magnetismen i kastrullskåpet.

kastrullsopor — Kastrullsekrutter kan vi kalla dessa sju, som varken höll måttet eller fast nån magnet.

70 kommentarer

Ett jätteblommigt hus: Standen House

Publicerat av Lotten Bergman den 5 maj 2016 00:20

Designern, författaren och alltiallon William Morris gjorde tyger och tapeter som var oerhört vackra och oerhört blommiga. (Och naturligtvis fortfarande är det.) När jag var liten fanns det diverse William Morris-mönster här och där hemma i det Stensonska huset, och jag tänkte alltid:

– Hu. Jätteblommigt. Irk.

Men så blir man äldre och lär sig dricka kaffe och äta krabba samt uppskatta blommiga mönster. Därför var jag och kusin Ann under den sista dagen i England inne i Standen House (ritat av Philip Webb, kompis till William Morris), som var fullproppat av dessa blommor. Ute var det äkta tulpaner (gäsp), inne var det blommiga gardiner, tapeter, kuddar och lampor.

Standen_House — Det ser inte ut som ett normalt, stort, brittiskt hus och är fyllt av roliga rum och finurliga gångar. Familjen bodde på plan ett och två, medan tjänstefolket hade tredje våningen för sig själva med utsikt över hela nejden (fler fönster finns på andra sidan huset). Tornrummet är placerat ovanpå vattentornet – hela den beigegula delen till höger är alltså ett vattentorn!

drawing — ”The Drawing Room” hade en och annan blommig grej.

Det var faktiskt väldigt hemtrevligt med alla dessa blommor, men jag fäste mig kanske lite mer vid sådant här:

kladdskydd1 — Flotta kladdskydd på alla dörrar.

kotte_stol — En kotte på alla stolar, pallar och fåtöljer som man inte fick sitta på eller i.

snygglampa — Hellskotta, vilka snygga lampor!

spisen_standen — Köksspisen var enorm och inramad i svart.

biljardrum_standen — Ooooh, den där smatten med soffa! Där vill jag sova middag! På kottarna!

Men vet ni vad de också har i detta ljuvliga land? De har lattjolajbangubbar som pratar omkull en samtidigt som de tankar bilen!

bensingubbe — Tanten som får sin bil tankad kan inte förmå sig att lämna tankgubben, för han är så himla rolig.

Det var som förr i tiden, liksom fast med extrafinessen ”jag tankar din bil – men jag är dessutom både rolig och trevlig”.

– Men miljön här …?
– Äh, vi ska alla dö nån gång. Jag tar ett djupt andetag så känns det nästan som om jag är på puben.

67 kommentarer

Lite bed & breakfast-frukost och en mystisk kärra

Publicerat av Lotten Bergman den 2 maj 2016 23:30

Jag fick ett mejl från en läsare som vill vara lite blyg och hemlig:

”Lotten! Här går man och väntar i timmar, dagar och snart en hel vecka på det allra viktigaste: frukostbilden! Är äggröran god? FÅR DU NÅN BACON?”

Självklart.

scrambled — Riktig äggröra, för bövelen! (Bara 26 ägg.)

Bob, som är B&B-tjifen, rör ägg och steker bacon och tomater och kastar korvar in i ugnen med alla oss gäster hängande i kjolarna. I morse slog han sönder en nyinköpt, svensk glasskål samtidigt som han berättade roliga historier och rabblade meningar på svenska.

Den gamla prästgården köpte han för fyra år sedan. Hela det första förfärliga året gick åt till att överklaga olika förbud och skaffa tillstånd för verksamheten och via en advokat betala en enorm summa pengar för ett obskyrt papper som ingen egentligen förstår sig på. Det finns nämligen forntida regler som säger att prästgården inte får användas som hotell, så hans B&B-verksamhet får liksom inte vara hotelliknande. Men nu när allt är igång, är han glad som en en lärka och vill göra äggröror till tacksamma blondiner resten av livet.

Södra England har kustturistorter, pirar, ebb & flod samt regn. Solen sprängde sig dock fram i Teignmouth under några fina minuter igår, och då lyckades jag med mobilen ta denna panoramabild. Men vad är det för kärra där i förgrunden?

En bättre bild från andra sidan vill ni förstås ha.

badakarra — Vad äääär detta? (Bortse från däcken på kanten; de har satts fast senare.)

Jo, det är en badmaskin. ”A bathing machine”. Det var ju på det viset i 1800-talets pryda Storbritannien att de flesta män fick sprätta omkring i pyjamasrandiga badkläder på stranden … men att kvinnor inte fick det. Som en burka på hjul rullades kvinnoblomstren istället iväg – ut i vattnet – i dessa täckta kärror, tills de var såpass långt från stranden att ingen som inte hade kikare kunde se de liljevita vaderna.

Bathing Machines, the beach, Oostende — Bathing machines på stranden i Oostende (Belgien), där man tydligen var lika pryd.

Antingen spändes hästar för badmaskinerna, eller så drogs de ner i vattnet av starka kvinnor. Japp – inte ens med ögonbindel fick männen komma det täcka könet nära. Det här är förstås lika tramsigt som nutida nakenkroppsfixeringsregler och överdrivet skylande pga. fåniga idéer. (Ursäkta, men jag begriper det verkligen inte.)

I Sverige var vi nästan lika larviga – män och kvinnor hölls åtskilda till i början av 1900-talet, när man skapade badskandaler i Mölle och alla ville bada hela tiden. Citat ur en tidningsartikel från 1925:

”Faktum är att det enda svenska folket för närvarande orkar sysselsätta sig med är simning.”

Håhåjaja, eländes elände.

Avslutningsvis: vad har hänt med fönstren här nedan?

blastafonster — Vad är detta? (Förutom en bildgåta, dårå.)

Uppdatering
Svaret finns i kommentatören Skogsgurras initierade ord hääär.

70 kommentarer

I’m on Fire!

Publicerat av Lotten Bergman den 1 maj 2016 12:46

Andra dagen på landsbygden i södra England inleddes med en bilfärd som hette duga. Som bitvis kändes livsfarlig. Och kanske lite blåsig. Samt väldigt Bondsk.

(Sänk ljudvolymen: man hör bara massa vindbludder där jag sitter som Isadora Duncan.)

Hm. De är verkligen väldigt duktiga på att köra på fel sida här.

I en liten slottsbutik bjöds vi på provsmakning av nya tesorter, som naturligtvis inte hällldes upp ur en termos utan bryggdes i realtid. Vi tre valde tre olika teer, varför tre olika tekannor trollades fram. Men … vad var det som stod där på bordet bland alla teerna?

teprovning — Se vad te-reklamgörarmänniskan dricker …

– Are you drinking coffee while selling tea? Got you!
– Ooooh, sorry, I mean, I love tea, but, oooh, sorry! You know … we all need our coffee …

Jag lovade dyrt och heligt att inte tala om detta för någon. I England.

jaguar — Och vips, satt jag i en Jaguar, där alla i framsätet matchade bilklädseln med sina täckjackor.

Vädret här är svenskt, engelsmännen är engelska och det svenska och engelska språket blandas hej vilt eftersom alla brittiska män i sammanhanget är gifta med svenska kvinnor. Så här såg de ut på den tiden det begav sig – när britterna kom en masse till Stockholm för att undervisa:

annmike_svv1976 — Engelsmän med svenska flickor 1976. Kusin Ann längst till höger, hennes mustaschprydde Mike i bildens mitt.

Bilden ovan illustrerade en tidningsartikel om publivet i Stockholm, som sades vara på utdöende nu när McDonald’s hade öppnat på Söder och ett ”hamburgerkrig” hade utbrutit.

– Icke då! sa britterna och bjöd laget runt på mer öl, gifte sig med svenskorna och fick tvåspråkiga barn.

ann_mike 1976 — Kusin Ann med Mike en minut efter vigseln 1976. Att de gifte sig i jeans utan sina föräldrar närvarande gjorde då ett oerhört stort intryck på mig och jag ansåg att de var det coolaste brudpar världen hade skådat. Sedan gifte jag mig som en mespropp i vit klänning i kyrka med alla upptänkliga släktingar på plats …

Anledningen att jag är här i England är alltså att de unga tu på bilden ovan firar 40-årig bröllopsdag. Igår var vi ute på restaurang här i Kenton, och då höll jag på att brinna upp. Och kan ni begripa – det hela fångades på bild!

lottenonfire — Här fotograferas jag, samtidigt som mitt hår börjar brinna.

Kusin Ann tog bilden, ryckte till, pekade mot mig och sa:

– Hhhh … fffffff … pppphhh … här!

(Hon sa förstås ”hair”, men det fattade jag ju inte.)

– Va?
– Håret! Eld!

Snabbt och instinktivt samt säkert påverkad av en stickande lukt och värme i nacken – plus Anns skräckslagna ansiktsuttryck – lyfte jag händerna till hästsvansen och kvävde elden. Det hår som brann upp, skakade jag ner på menyn och fotograferade.

Middagen fortsatte och när det var dags att gå hem, frågade jag personalen om jag möjligtvis skulle kunna få köpa mitt vinglas eftersom det var så rasande trevligt att dricka ur. Diskussion uppstod om huruvida det var glaset eller sällskapet som bidrog till den trevliga känslan, men slutligen fick jag besked – självklart skulle jag få glaset gratis; jag hade ju nästan brunnit upp på kuppen.

vinglasinatten — På väg hem med mitt flotta, flottiga glas – som jag ju betalade med mitt hår.

26 kommentarer

Ute på vischan i södra England!

Publicerat av Lotten Bergman den 29 april 2016 12:21

– VÄNTA! VA?

– Vad var det? sa jag.
– Sorry, what?
– Där! I have to take a pict… försökte jag förklara, samtidigt som jag hivade upp kameran.
– What?
– Those … that … isn’t that …? sa jag samtidigt som jag tog 100 bilder genom bilfönstret.
– Oh, yes, Stonehenge.
– We just passed Stonehenge?
– Yes indeed.

Blasé är bara förnamnet: vi körde förbi Stonehenge som vore det en kossa. Jag satt med min kusin Ann och hennes brittiske (men svensktalande) man Mike i en bil och de tyckte att vägen var hur tråkig som helst. Jag var som en femåring på zoo.

– Vad är det där?
– Vad?
– Stooooora, gråa byggnader mitt ute på en åker! Är det en fabrik?
– Nej, det där är ju ladugårdar.

Åh fan. Tänkte inte på det. Jag har förmodligen aldrig sett en ladugård som inte är röd med vita knutar.

– Militärinvasion! Där kör ju en, två, fjorton stridsvagnar! På motorvägen!
– Luuugn. Militära fordon är det förvisso, men du vet mycket väl att stridsvagnar inte k…
– Okej. Men de är himla dåligt kamouflerade tycker jag.

– Jösses. Kolla. Oj.
– Men Lotten. Du vet mycket väl att vi inte har Systembolag här.
– Men i alla fall. Jösses.

vinpamacken — Jösses-hyllan på bensinmacken.

Jag log, där jag satt i baksätet, såpass länge att jag blev trött i mungiporna. En liten stund var jag kartläsare, vilket jag är bra på när jag måste fokusera. Eller när platserna heter Luleå, Lund och Åmål. Men …

– WALLOP!
– Pardon?
– Där ligger ju Middle Wallop! Och Nether Wallop!
– Men vi ska sikta mot Exeter.
– Hahahaaaa, WALLOP!

Nu har vi sovit en natt på The Old Vicarage i Kenton (strax söder om Exeter), som drivs av Mikes gamle kompis Bob. Han berättade till gårdagens delikata linsgryta glatt om den väldigt långe (yes!) slottsherren Charlie, som bor en bit längre ner på gatan – en jurist som spelar rugby och är gift med skådespelerskan A.J. och som säkerligen släpper in oss i slottet om han bara är hemma. Samtalet vinglade fram och tillbaka och vinet flödade. Mike och Bob drog sig undan till ett piano och spelade gamla slagdängor och jag lärde mig världens mest användbara ord: dubree. Jag jublade.

– Gosh! Hurra! How do you spell it?
– You don’t.

Thingamy, whatsit och dubree betyder liksom grej. Liksom dingbat, jigger och … exeter! Som Annika i kommentatorsbåset nämnde redan igår:

exeter (n.), all light household and electrical goods contain a number of vital components plus at least one exeter. If you’ve just mended a fuse, changed a bulb or fixed a blender, the exeter is the small plastic piece left over which means you have to undo everything and start all over again.

(Douglas Adams & John Lloyd: The Deeper Meaning of Liff)

Avslutningsvis … detta med tepåsar. Hemma i Sverige gör jag tre–fyra stora tekannor per dag. Jag har en tjock tehuva och ser till att teet inte drar en sekund mer än fyra minuter. Men i teets hemland, där a cup of tea hjälper mot tandvärk, hjärtesorg, allmän vånda eller kallras från englasfönster … gäller bara påste. Alla påsarna samlas i en liten burk så här läckert:

Pssst. Kuriosa som man lär sig när man åker utomlands: Björnen sover och Gubben Noak har ju samma melodi, medan Blinka lilla stjärna skrevs av Mozart.

45 kommentarer

Mot England!

Publicerat av Lotten Bergman den 27 april 2016 23:48

Jag håller som bäst på att fundera på att börja packa, men utan resfeber som jag alltid är, är det liksom svårt att komma igång. Men imorrn bitti ger jag mig av mot The Old Vicarage i Kenton (nära Exeter), där jag ska prata engelska i flera dagar.

kartadevon — Oh dear, such a lovely map.

I vanliga fall förbereder jag sällan mina resor; det som händer, får hända. Tralallaaa.

vicarigekotchen — Such a very charming kitchen!

Men nu såg jag att det liksom i alla andra städer med självaktning ju har brunnit: The Great Fire of Kenton 1856. En liten gnista for vid lunchtid den 16 april iväg från lite utslängd aska och landade på ett fnöskeliknande tak, och vips brann 24 hus ned till grunden. Exakt 99 människor blev hemlösa, vilket ju betyder att de inte bodde så himla trångt.

Undrar om de uppmärksammade 160-årsdagen häromveckan.

church — The very nice All Saints Church looks like the first cousin of a flugsvamp.

Är jag då särskilt intresserad av stadsbränder? Nej, men när jag flyttade från Lund till Luleå 1973, var ”storbranden i Luleå 1887” det allra första min lärare började prata om. Jag satt och sög på flätorna och försökte trolla bort mina skorrande R samt öva på att säga JÅ på inandning och var otroligt fascinerad av att vi i minst två veckor analyserade branden och dess verkningar.

Idag minns jag bara att Luleå före branden hade snirklande gator som t.ex. Lund, men att staden idag från ovan är rutig som en skjorta från Dressman.

Och där knöt vi i hop (kapp)säcken: jag måste ju börja packa kläderna nu! Ska jag ha fjäderboan med? Klackskorna? Birkenstocktofflorna och vårhatten?

Oh dear. What a silly i-landsproblem.

43 kommentarer