Hoppa till innehåll

Författare: Lotten Bergman

Lotten Bergman är fembarnsmamma, frilansskribent, basketfantast, föreläsare, språkpolis och redaktör.

– Haru käkat karbonpapper, eller?

Imorrn ska jag som vanligt prata om ordspråk, talesätt och etymologier i radion. Det är inte så att materialet börjar sina, men jag försöker variera mig lite. Jag letar än här, än där. Så hamnade jag i ett forum där man diskuterar uttryck och försöker härleda dem. En fråga löd:

– När min pappa tycker att jag upprepar mig, säger han “haru käkat karponpapper?” Vad är karpon?

Där gav jag mitt i läsningen upp ett flatgarv och berättade det roliga för barnens 21-åriga kusin, som är här på besök för att gå i körskola när hon inte läser till läkare i Oxford. Hon tittade på mig med förundrade ögon och försökte förtvivlat hitta fram till vad som var så roligt i min historia. Å ja ba:

– KARBONPAPPER! Hihihi … hahaaa … du … du …? Jaha, du vet inte heller vad karbonpapper är? Förlåt, när vi förr i tiden gjorde kopior, satt…
– Jaså, det där “stentsiler”?
– Nja, karbonpapper la man mellan två skrivpapper innan man tryckte ner allt i skrivmaskinen och så färgade karbonpappersfärgen av sig på baksidespapperet. Spritstenciler eller blåstenciler vevade man däremot fram ur en stencileringsapparat; skriften blev lila och när vi fick sådana papper i skolan tryckte vi dem snabbt mot ansiktet för att hinna andas in all alkohol innan den dunstade bort.

Här kan man förresten se hur vi lärde oss långa ord med bindestreck.
Här kan man förresten se hur vi lärde oss långa ord med bindestreck. (Det står “torg-stånd” och “barn-vagnar”.)

Det här med att dagens unga inte vet hur det var på 70-talet är förstås ingen ny grej. Det finns långa listor som berättar hur de inte fattar hur man kunde åka bil utan säkerhetsbälte eller springa i träskor. Precis som att vi som är födda på 60-talet inte lärde oss att spara smör genom att smörja plåten med smörpapperet eller hur vi kanske trodde att “kaffesurr” var snack runt fikabordet när det egentligen är kaffesurrogat.

Plötsligt slår det mig nu att även tipslapparna väl hade karbonpapper? Ja! Och när man betalade med kort, lades det ju i en mackapär med papper och en vals som drogs fram och tillbaka! Vad mer har jag glömt? Jo, att karbonpapper från början ju hade ett lager kol på ena sidan och att det är därför som det heter karbonpapper! (Hör ni hur det går upp talgdankar på löpande band här?)

Men inte har jag kommit ett dugg närmare morgondagens radioprat.

Uppdatering
Hur kunde jag glömma denna min nästan första Youtubefilm?

Share
97 kommentarer

Loppmarknaden på Bernauer Straße & Det Femte Hörnet

Att ”shoppa” som normalt folk är en omöjlighet när man måste vända på slantarna – och faktiskt jättetrist. Tycker jag. Därför var jag igår på loppisen på Bernauer Straße, som sägs vara något i hästväg. (OBS! OBS! OBS! OBS! Bara öppet på söndagar!)

Det visste inte min mamma, som i morse mejlade att jag ju borde åka dit:

”Bernauer Strasse blev en del av muren. Folk hoppade ut genom fönstren. Du kanske redan har varit där? När jag var där 1987 fick man klättra upp på ställningar på västsidan och titta på no mans land mellan öst och väst och och se hur folk i Östberlin promenerade på gatorna, kanske en och annan Trabant. Inga färger, ingen reklam.”

Igår såg det ut så här.
Och igår såg det ut så här.

Att ta sig dit är lika enkelt som att ta sig vartsomhelst i Berlin. Man bara går ner till tågen och eftersom det inte finns några biljettspärrar, känns det så vansinnigt enkelt och ljuvligt. Inga köer, inget krångel med plånboken upp och ner igen och bara underbart.

Fast 1961 var det inte lika enkelt. Över en natt dök ju muren upp och ställde till det.
Fast 1961 var det inte lika enkelt. Över en natt dök ju muren upp och ställde till det.
Berlinmursbyggarna hade strikta order att följa den uppgjorda sträckan utan att bry sig det minsta om eventuell logik eller hinder.
Berlinmursbyggarna hade strikta order att följa den uppgjorda sträckan utan att bry sig det minsta om eventuell logik eller hinder.
Just här på Bernauer Straße låg huset i öst och trottaren i väst. På skylten står det "Olga Segler", som var en ung flicka som hoppade från ett fönster i byggnaden och dog på trottoaren.
Just här på Bernauer Straße låg huset i öst och trottoaren i väst. På skylten står det “Olga Segler” – en ung flicka som hoppade från ett fönster i byggnaden och dog på trottoaren. (Källa.)

Men tillbaka till nutiden.

Biljettkontrollanterna (som enligt mig inte är många) är civilklädda och dyker upp var som helst. De går inte från en tågände till den andra utan kan bara plötsligt (eller går de på misstänksamhet?) sätta igång att kolla med fantastisk effektivitet och stora leenden. Om någon ser lite stressad ut och hoppar av tåget, följer de efter och tar betalt ute på perrongen. Böterna är på 30 euro, vilket i sammanhanget inte låter så mycket.

Skyltarna finns överallt och är fantastiskt tydliga. Jag kan tyvärr inte rekommendera att man frågar ortsbefolkningen om råd, för de svarar glatt och vänligt helt uppåt väggarna. En resa som sades ta sisådär sju minuter tog närmare trekvart och en rar själ pekade mig i riktning mot Danmark när jag skulle tre stationer söderut.

Därför har jag lärt mig allt om tågkartan! Den är så enkel! Men det kändes inte riktigt så från början, när den var så här läsbar.

Klicka gärna så blir kartan större, men inte tydligare.
Klicka gärna så blir kartan större, men inte tydligare.
Men så förstod jag att man kunde fokusera på den här delen. Och att U-bahn inte är "underground" utan "den urbana linjen". S-bahn är inte nödvändigtvis ett pendeltåg utan tåg som går ända till de suburbana delarna.
Men så förstod jag att man kunde fokusera på den här lilla delen. Och att U-bahn inte är “underground” utan “den urbana linjen”. S-bahn är inte nödvändigtvis ett pendeltåg utan tåg som går ända till de suburbana delarna.
U-bahn har galonsäten, S-bahn sammetsliknande säten. (Men man får ha cykel med sig på alla tåg!)
U-bahn har galonsäten, S-bahn sammetsliknande säten. (Men man får ha cykel med sig på alla tåg!)

Jag och tunnelbanekartan är numera såååå tajta. Men fastän jag nu är proffs i detta ämne, gör jag liksom vetenskapliga forskare tankefel. Resan till loppmarknaden på Bernauer Straße kunde ha gjorts på detta sätt:

Ungefär 20 minuters resa. Perfekt.
Ungefär 20 minuters resa. Perfekt.
Men istället irrade jag först upp och ner mellan tågen på Zoologisches Garten och sedan likadant på Alexanderplatz. Vips, försvann en dryg timme.
Men istället irrade jag först upp och ner mellan tågen på Zoologisches Garten och sedan likadant på Alexanderplatz. Vips, försvann en dryg timme.

På väg till loppisen på Bernauer Straße ska man tydligen besöka Ost-West-Café (alldeles när man kommer upp ur tunnelbanan) – men jag var så irriterad på mitt felåkande att jag inte ansåg mig vara värd nån fika.

Men visst gick jag fram och klappade lite på Trabin.
Fast visst gick jag fram och klappade lite på Trabin.

Direkt när man kommer in på loppisen (efter tio minuters promenad längsmed Bernauer Straße), drabbas man av en kompakt mättnadskänsla. “Detta kommer jag aldrig att orka” och ”varför tog jag inte ut mer pengar?”

1.
Du orkar. Det finns mat  och öl inne på området. (Och toaletter.)

2.
Du kan ta ut pengar på andra sidan Bernauer Straße, snett mittemot loppisen – bort från tunnelbanestationen och mot muren.

Denna till synes gamla hjälm (inte riktig, tror jag) kan du sedan köpa för 700 kr.
Denna till synes gamla hjälm (inte riktig, tror jag) kan du sedan köpa för 700 kr.
Eller varför inte ett par nätta stövletter?
Eller varför inte ett par nästan inte nötta, nätta stövletter?
När jag tog denna bild blev jag grundligen utskälld av den som sålde dem. Han skrek och skrek och svor och svor och jag gjorde som guiderna har sagt att man ska: tacka så mycket. "De vet inte hur man hanterar vänlighet", sa guiderna. Men denna försäljare visste minsann: han svor vidare.
När jag tog denna bild blev jag grundligen utskälld av den som sålde de gamla ”passen”. Han skrek och skrek och svor och svor och jag gjorde som guiderna har sagt att man ska: tacka så mycket. “De vet inte hur man hanterar vänlighet”, sa guiderna. Men denna försäljare visste minsann: han svor vidare och ville ha en förklaring till hur jag kunde tro att det var gratis att fotografera hans varor. (Man får fotografera: det står inga förbudsskyltar någonstans.)

Vid ett av stånden var det lite upprört. De båda försäljarna var jättemegasuperbakfulla och hade bestämt sig för att sitta under sitt loppisbord med solglasögon på näsan. (Sina näsor, inte bordets.) Eventuella kunder fick lyfta på duken eller krypa in om de ville pruta. Detta krångel gillade inte kunderna, så försäljarna bad dem dra åt helvete.

Ni ser fyra stycken fötter under bordet, va?
Ni ser fyra stycken fötter under bordet, va? (Blåa gympaskor respektive bruna stövlar.)
Här tillreds min kebab.
Här tillreds min kebab på ett synnerligen tillfredsställande sätt.
Man ska inte inte inte vara finklädd eller ha dumma skor eftersom man går omkring på grus … och detta i flera, flera timmar.
Man ska inte inte inte vara finklädd eller ha dumma skor eftersom man går omkring på grus … och detta i flera, flera timmar. Det där bordet i mitten hade de inte gillat på planet, så …
… jag köpte nya stövlar istället. Bara 150 kronor!
… jag köpte nya, gamla stövlar istället. Bara 150 kronor!
Om man blir lite trött (vilket man blir) kan man dra sig ut ur loppisområdet (som inte är inhägnat) och sätta sig att vila bland allt möjligt som händer på en gång. 1. Berlinmuren med grafitti. 2. Basketspel! 3. Vaudeville-artist. 4. George Harrison-band.
Om man blir lite trött (vilket man blir) kan man dra sig ut ur loppisområdet (som inte är inhägnat) och sätta sig att vila bland allt möjligt som händer på en gång. 1. Berlinmuren med grafitti. 2. Basketspel! 3. Vaudeville-artist. 4. George Harrison-band.

Utanför loppisen kan man sedan ta spårvagn till U-bahn, vilket man vill eftersom det då är väldigt långt att gå ens två meter. Väl hemma tar man fram en gammal varm öl och går till receptionen och ber om lite is. (Förlåt Broder Jakob, jag vet att man inte får göra så mot den stackars ölen.)

Självklart kunde mitt sekrutthotell ge mig is!
Självklart kunde mitt sekrutthotell ge mig is! Jättefräsch is!

Och där låg jag och sippade på en öl, sedan spillde jag ut ett halvt glas rödvin i sängen. (Det var nog inte meningen att jag skulle dricka det.) Tittade på basketmatch gjorde jag också, där den streamade bilden bara funkade i timeouterna, under en tyst minut (coach som dog i en bussolycka) och vid straffkasten.

Och så till det femte hörnet i mitt hotellrum! (Hörn 1. Hörn 2. Hörn 3. Hörn 4.)

Najs! Men … vad ligger fastkilat där? Hm … ett visitkort?
Najs! Men … vad ligger fastkilat där? Hm … ett visitkort?
Oooooh, stackars Katarzyna …
Oooooh, stackars Katarzyna, bodde du också här?

Alla rapporter från Berlinresan 2013:

Idag vaknade jag i Berlin

Tejakt med champagnegalopp

Tips till alla som nu har drabbats av resesug

Tyskarna anlägger minnesmärken och funderar på Vergangenheitsbewaltigungen

Loppmarknaden på Bernauer Strasse

Share
46 kommentarer

Tyskarna anlägger minnesmärken och funderar på Vergangenheitsbewältigungen

Ojojojojojoj vad de i Tyskland ser till att skapa monument till minne av allt det där som skedde för länge sedan och som hela världen hatade Tyskland för under en lång period. En av de mer långsinta guiderna fräste att det minsann var rätt att jaga 92-åriga f.d. SS-män för vad de gjorde då, spelar ingen roll om de var 17–18 år då: straffas ska de. Länge och hårt.

– Ångrar de sig? Pfah, sånt folk kan inte ångra sig! sa guiden.

Jag och en annan turist försökte konsekvensanalysera och använde ord som “forgive and forget”, men gav snabbt upp. Vi skulle ju vidare till nästa monument, gubevars.

(Nej, jag ska naturligtvis inte tala om hur tyskar ska hantera allt det där som skedde för länge sedan och som hela världen hatade Tyskland för under en lång period. Men ni ska veta att tyskar till och med har ett ord för hur man ska hantera allt det där som skedde för länge sedan och som hela världen hatade Tyskland för under en lång period: Vergangenheitsbewältigung. Människor förändras och om de faktiskt säger att de ångrar sig och inte alls står för allt som de stod för när de var tonåringar … kan man väl i alla fall lyssna på dem? Det är väl en del av själva Vergangenheitsbewältigungen?)

… förlåt dem; ty de veta icke vad de göra … (En av de mer obehagliga bilderna med osäkert ursprung.)
… förlåt dem; ty de veta icke vad de göra … (En av de mer obehagliga bilderna med osäkert ursprung.)

I Lund finns en ”staty” som heter Intighet, och som är rolig i sin litenhet: en liten utbytt gatsten. Ungefär så här ser den ut:

De här små minnesstenarna är verkligen inte roliga: de berättar om människorna som bodde i huset på just denna gata och när de mördades.
Men. De här små minnesstenarna är verkligen inte roliga: de berättar om människorna som bodde i huset på just denna gata och när de mördades.

Man kan faktiskt sponsra en sådan där gatsten – men inte bestämma vad det ska stå på den. Sedan blir man inbjuden till ”avtäckningen” och får träffa eventuella släktingar till den, vars namn står på stenen.

Härom året, under en sådan avtäckning utanför en port där en hel familj försvann en morgon 1943, dök plötsligt en väldigt gammal kvinna upp från ett grannhus och visste precis vilka de var, personerna som hörde till namnen som stod på stenarna. Och så gick hon hem och hämtade bilder på de döda och försvunna och berättade historier om dem – fantastiska bilder som de närvarande släktingarna aldrig hade sett och otroliga historier som de aldrig hade hört. Mitt i allt stod den som hade sponsrat stenarna – han som inte kände någon i församlingen – och grät floder.

Det minnesmärke som man hittills har tjafsat mest om, är det som är tillägnat alla mördade judar – Denkmal für die ermordeten Juden Europas. Liksom annan modern konst säger folk att det är abstrakt och ofullständigt – men jag kan verkligen rekommendera ett besök. Det är 2 711 fyrkantiga stenblock i skiftande storlek som är placerade i militäriskt snörräta rader på ojämn mark.

Detta är 19 000 kvadratmeter. Som en Coop-parkering liksom.
Detta är 19 000 kvadratmeter. Som en Coop-parkering liksom.

Man går in bland stenarna och är alldeles ensam i några sekunder – men plötsligt dyker en främmande människa upp i en halv sekund, bara för att försvinna igen. Djupinglotten analyserade och kom fram till att det är så livet var under förintelsen: man mötte folk snabbt, och så försvann de igen. Eller som livet självt: man föds, lever en pyttestund och så dör man. Dessutom kan man se det som en illustrerad kronologi över krigstiden: till en början fanns träd och stenar (judar) av olika storlekar … sedan fanns nästan inget kvar, allt plattades ut … (Konstnären Peter Eisenman vägrar presentera en tolkning. Smart av honom.)

Vi blev strikt tillsagda att uppföra oss väl och respektera alla som faktiskt inte är där för att leka kurragömma eller ta en snabbfika utan som är där för att minnas flydda tider och krigets fasor. Man får sitta på stenarna, men inte bete sig på annat sätt mot dem.

"Men mina skor är faktiskt jätterena."
“Men mina skor är faktiskt jätterena.”
"Nämen alltså, så här sitter jag när jag sitter."
“Nämen alltså, så här sitter jag alltid när jag sitter.”

Andra minnesmärken är helt vanliga statyer eller skyltar som sätts upp i portuppgångar. Men det kan också vara ”absence of presence” – något som inte finns och som därför är en stark signal.

Här har man valt att lämna ett mellanrum i en lång radda hus: den del som klarade sig sämst, byggdes inte upp igen. På väggarna sitter skyltar med information om alla som bodde i huset och som dog när bomberna föll.
Här har man valt att lämna ett mellanrum i en lång radda hus: den del som klarade sig sämst, byggdes inte upp igen. På väggarna sitter skyltar med information om alla som bodde i huset och som dog när bomberna föll.
Vissa hus har inte reparerats vad gäller kulhålen – men de flesta har det.
Vissa hus har inte reparerats vad gäller kulhålen – men de flesta har det.

Anhalter Bahnhof var en enorm järnvägsstation, varifrån de flesta transporterades ut till koncentrationslägren. Det finns noggranna anteckningar över hur många som fördes iväg varje dag – tills det plötsligt blir ett glapp på någon månad när de allierade lyckades bomba stationen. Tysk effektivitet gjorde att den bristfälligt lagades så att bortforslandet kunde fortsätta – även om stationen inte längre hade tak.

Just den här bilden är dock tagen efter kriget – i augusti 1945. (Foto: Margaret Bourke-White)
Just den här bilden är dock tagen efter kriget – i augusti 1945. (Foto: Margaret Bourke-White)
Idag har man inte som med så många andra byggnader återuppbyggt stationen, utan bara bevarat själva fronten av entrén – mest för att stationen låg såpass nära den östtyska gränsen och muren att man bara hade kunnat ta sig kanske en station framåt.
Idag har man inte som med så många andra byggnader återuppbyggt stationen, utan bara som en kuliss bevarat själva fronten av entrén – mest för att stationen låg såpass nära den östtyska gränsen och muren att man bara hade kunnat ta sig kanske en station framåt.

Själva muren uppmärksammas mycket, mycket, mycket.

Stora delar finns kvar, och när vi igår cyklade längs med den, kände vi nästan ”men vad händer bakom muren” … till några meter senare när muren öppnade sig och vi fick se vatten, människor, ölhak och konst.
Stora delar finns kvar, och när vi igår cyklade längs med den, kände vi nästan ”men vad händer bakom muren” … till några meter senare när muren öppnade sig och vi fick se vatten, människor, ölhak och konst. Fyra sekunders östberlinsk ångest, liksom.
Där muren stod, har man på olika sätt märkt ut sträckan.
Där muren stod, har man på olika sätt märkt ut sträckan.
Man kliver genom muren än här …
Man kliver genom muren än här …
… än där …
… än där …
Här är ett av husen på den forna östtyska sidan. Men hu, så det ser ut! I detta fall är det alls inte vanskötsel eller ett minnesmärke utan bara ett sätt att tjäna pengar: västtyskar älskar att bo i dessa bohemiska hus … som på insidan är fullt renoverade med stålborstade kylskåp och golvvärme.
Här är ett av husen på den forna östtyska sidan. Men hu, så det ser ut! I detta fall är det alls inte vanskötsel eller ett minnesmärke utan bara ett sätt att tjäna pengar: västtyskar älskar att bo i dessa bohemiska hus … som på insidan är fullt renoverade med stålborstade kylskåp och golvvärme.

Och som avslutning återvänder vi väl till min egen lilla värld?

Dagens hörn i mitt hotellrum är ett duschhörn. Det är osäkert vad det där svarta är, men det är mjukt och luktar lik.
Dagens hörn i mitt hotellrum är ett duschhörn. Det är osäkert vad det där svarta är, men det är mjukt och luktar lik. (Förlåt, den beskrivningen kanske inte passar med dagens bloggämne?)

Alla rapporter från Berlinresan 2013:

Idag vaknade jag i Berlin

Tejakt med champagnegalopp

Tips till alla som nu har drabbats av resesug

Tyskarna anlägger minnesmärken och funderar på Vergangenheitsbewältigungen

Loppmarknaden på Bernauer Strasse

Share
60 kommentarer

Tejakt med champagnegalopp

Champanj borde det faktiskt stavas. Med tanke på champinjon om inte annat. Te stavas ju te och inte the eller té. Om man inte är tysk, för då heter det Tee. Som i golf och curling.

Men nu var det alls inte stavning jag skulle fundera över, utan om hur det är att vara i Berlin. Det är nämligen

  • fantastiskt
  • underbart
  • varmt
  • soligt
  • bildande
  • tröttande
  • jävligt ont om te.

Jag har idag cykelturistat (mer om det imorrn) och till och med blivit lite röd på näsan (och det var inte lunchölens fel) och fått skrapsår på ena knogen efter närkontakt med en regeringsbyggnad. Jag har även fnissat åt att tre av 13 deltagare på cykelturen såg ut så här utan att vara släkt:

– Three ginger beards! sa jag förtjust när de kom och satte sig mittemot mig. (De trodde att jag sa "ginger breads".)
– Three ginger beards! sa jag förtjust när de kom och satte sig mittemot mig. (Fast de trodde att jag sa “ginger breads”.)

Sedan har jag vandrat längs Kurfürstendamm och tänkt att hejsan hoppsan vad många H&M-butiker man kan ha – tre butiker i inom 100 meters radie är tydligen helt okej. Och plötsligt stod jag framför ett av mina mål utan att ens ha satt upp målet: Gedächtniskirche.

Den såg ut så här innan den bombades sönder och samman under andra världskriget.
Den såg ut så här innan den bombades sönder och samman under andra världskriget.
Sedan den inte renoverades utan bara stagades upp för att vara ett minne över hemskheterna, har den sett ut så här – där det enda som egentligen är kvar är entrén.
Sedan den inte renoverades utan bara stagades upp för att vara ett minne över hemskheterna, har den sett ut så här – där det enda som egentligen är kvar är entrén.
Och naturligtvis ser den ut så här nu när jag kommer dit eftersom den ju måste renoveras precis nu.
Och naturligtvis ser den ut så här nu när jag kommer dit eftersom den ju måste renoveras precis just nu.
På insidan av den delen som är kvar såg det ut så här strax efter kriget – innan man kom på att det nog inte var säkert med alla fallande tegelstenar och så.
På insidan av den delen som är kvar såg det ut så här strax efter kriget – innan man kom på att det nog inte var säkert med alla fallande tegelstenar och så.
Nu är det nyrenoverat och helt ofattbart ståtligt. Kan det bli bättre än så här? tänker man …
Nu är den lilla delen som klarade sig 1945 nyrenoverad och helt ofattbart ståtlig. Kan det bli bättre än så här? tänker man …
… tills man kommer in i den nya delen, som ser ut så här.
… tills man kommer in i den nya delen, som ser ut så här. (Jodå, jag har sett detta på bild förut. Men väl där på riktigt blir man nästa relischös på kuppen.)

Eftersom jag hade blivit beordrad att sätta mig ner och filosofera lite just där, i  Gedächtniskirche, gjorde jag det. Och kom omedelbart på att jag var hungrig.

När jag hade gått vilse en liten stund, kom jag till närmaste tunnelbanenedgång, som …

… för det första bevakades av Ögonkakao och …
… för det första bevakades av Ögonkakao och …
… för det andra var stängd för reparation – vilket man omedelbart måste associera till ”De överlevande” eller bara jordens undergång i största allmänhet. (Pun intended.)
… för det andra var stängd för reparation – varför man omedelbart måste associera till ”De överlevande” eller bara jordens undergång i största allmänhet. (Pun intended.)

Jag åt kvällsmat på en ypperlig, indisk restaurang alldeles vid mitt ganska bedrövliga hotell. Kyparen tog hand om mig som vore jag hans sedan länge försvunna dotter och gav mig specialsås som var extra stark (bara för mig), en extra portion grönsaker (eftersom jag såg ut att behöva mer vitaminer än alla andra gäster) och dessutom när jag hade betalat trollade fram ett glas xxxx – som var en snaps.

Hjälp mig nu: vad heter den där drycken? Jag kan ju inte sitta här och sitta med ett blogginlägg med xxxx-snaps!
Hjälp mig nu: vad heter den där drycken? Jag kan ju inte sitta här och sitta med ett blogginlägg med xxxx-snaps!

Så kom jag då äntligen hem till hotell Spree, och insåg – efter en läsning av bloggbåsets i korus utropade diskvalificering av tyska teer – att jag var tvungen att ge mig ut på tejakt. Ut igen!

Via en resa åt fel håll (trots all ypperlig skyltning), tog jag mig tillbaka till Kurfürstendamm där jag tidigare hade spanat in en sån där amerikansk kaffeshop. Men utanför en stor klädbutik stannade jag till eftersom den obegripligt nog vaktades av brittiska gardets björnskinnsmössor och en saxonfonlady medan en stor folksamling stod och tittade på en utrullad, röd matta. Jag började filma den absurda situationen, när en man kom ut och sa åt oss att vi var välkomna in.

Och där inne fick jag champagne! Det som händer i slutsekunden är att jag får en goodiebag med allehanda reklam, en muffin och världens finaste, knallvita anteckningsbok.

Som behövs, eftersom jag just nu för ner mina flyktiga minnen på ett komplicerat löskortssystem.
Som behövs, eftersom jag just nu för ner mina flyktiga minnen på ett komplicerat löskortssystem.

Champagnen dämpade inte tesuget det minsta lilla, så jag uppsökte Starbucks, där personalen bestod av två undersköna 22-åringar som gjorde mig lite knäsvag av pur trevlighet.

– Ein Tee, bitte. Ein großer Tee.
– Large tea! Nice, we like tea drinking people! Are you from Sweden?
– Jaaa…
– Tak schå myyyket. Let’s take two bags of tea!
– Oh, danke, in Sweden that would cost me tw…
– Not here, you need two bags for all that water! Here you go, darling!
– Vielen dank, liebling!

Och där skrattade mina unga älskare så att de höll på att tappa fotfästet.

Fem hundradelar efter att denna bild togs, råkade jag tappa muggen och hälla ut allt te på marken och fick då anledning att gå in till Starbucks och pojkarna igen. Till en kostnad av en te lyckades jag förbruka fyra tepåsar …
Fem hundradelar efter att denna bild togs, råkade jag tappa muggen och hälla ut allt te på marken och fick då anledning att gå in till Starbucks och pojkarna igen. Till en kostnad av ”en stor te” lyckades jag förbruka fyra tepåsar …
Väl hemma i hotellrummet igen tog jag ännu en bild på ett av rummets fem hörn. (Spännande följetong va?)
Väl hemma i hotellrummet igen tog jag ännu en bild på ett av rummets fem hörn. (Spännande följetong va?)

Alla rapporter från Berlinresan 2013:

Idag vaknade jag i Berlin

Tejakt med champagnegalopp

Tips till alla som nu har drabbats av resesug

Tyskarna anlägger minnesmärken och funderar på Vergangenheitsbewaltigungen

Loppmarknaden på Bernauer Strasse

Share
85 kommentarer

Idag vaknade jag i Berlin!

Obama ödelade Stockholm igår – och ingenting såg jag! Jag spanade och spanade på min mellanlandning och hade verkligen förväntat mig allt från avspärrningar och bistra poliser till amerikanska flaggor och protestaktioner.

Så här såg det ut utanför Centralen. (Fast alla var inte sådär suddiga i ansiktet – jag har förstått att PUL kommer att attackera mig med ful kraft om jag inte anonymiserar oskydiga fotooffer.)
Så här såg det ut utanför Centralen. (Fast alla var inte sådär suddiga i ansiktet – jag har förstått att PUL kommer att attackera mig med ful kraft om jag inte anonymiserar oskydiga fotooffer.)
Så här såg det ut på insidan. Lite färre människor än vanligt, kanske.
Så här såg det ut på insidan. Lite färre människor än vanligt, kanske.

norwegianmedd

Eftersom Norwegian ansåg att man skulle vara i extra god tid och jag inte litar på tågen, åkte jag i såpass extremt god tid att till och med tidsneurotiker hade skrattat åt mig. Dessutom tog jag Arlanda Express (de gula fin-dyr-tågen som är ytterst pålitliga) så att jag kunde kliva in på Arlanda och checka in fyra timmar innan planet skulle lyfta.

Men vet ni vaaa? De gula fin-dyr-epresstågen till Arlanda har eluttag som inte funkar med min sladd: sätets kant sitter så att kontakten inte går att trycka in. Funderar på att känna mig lite kränkt.
Men vet ni vaaa? De gula fin-dyr-epresstågen till Arlanda har eluttag som inte funkar med min sladd: sätets kant sitter så att klumpkontakten inte går att trycka in. Funderar på att känna mig lite kränkt.

Sverige inledde igår basket-EM med att spela mot de hopplösa, håriga grekerna som vi inte har en chans mot, hur duktiga Jerebko, Taylor eller unge Håkansson är. Men det är ändå en njutning att med de moderna tekniska uppfinningarna kunna klicka sig fram till en webbsändning – mitt på Arlanda.

Där satt jag och skrek så tyst jag kunde ”NEJ” och ”JA” och ”MEN HOPPA” samt ”VARNA SKRIN”.
Där satt jag och skrek så tyst jag kunde ”NEJ” och ”JA” och “SKIT” och ”MEN HOPPA” samt ”VARNA SKRIN”.

På Arlanda kostar minsta lilla macka uppåt 80 kronor och teet 30. Tur då att jag hade med mig hårdkokta ägg och kunde dricka vatten från handfaten inne på toa. (Nej, jag är inte knäpp eller snål. Jag bara föredrar att lägga pengar på vettigare saker, sa jag till mig själv och … köpte en liten stund senare uppe i luften en muffins och en pappmugg te för 55 kr.)

Men den var en delikat muffin och tepåsen var jättefiffig för den hade inte ett snöre utan liksom ett handtag. Undrar om en sådan heter något som jag inte känner till.
Men den var en delikat muffins och tepåsen var jättefiffig för den hade inte ett snöre utan liksom ett handtag. Undrar om en sådan heter något som jag inte känner till.

Väl framme i Berlin gick allt så smort att det verkligen inte kunde ha gått smordare. Tydliga skyltar visade mig vägen till S-bahn (som pendeltåg) och biljettmaskinen var hur tydlig som helst fastän allt var på tyska. Man har inte spärrar som klämmer folk som de plägar göra i Stockholm, utan istället kontrollanter och skyhöga böter. Jag bytte lätt som en plätt till ett annat S-tåg och bytte sedan en gång till tull U-bahn (tunnelbana): det var bara att följa den übertydliga skyltningen.

Och man får ha cykel på tåget. Jag tror att jag ska flytta till Berlin bara för att kunna sätta in cykeln i tåget.
Och man får ha cykel på tåget. Jag tror att jag ska flytta till Berlin bara för att kunna sätta in cykeln i tåget.

Hotellet är inte dyrt. (Jag börjar med att tala om det så att ni inte blir chockade.) Personalen hade gått hem när jag kom fram, så jag fick börja med att på bekant vis rycka i en låst dörr (allt är ju låst när jag kommer) och sedan spana in denna låda.

Lådan utanför hotellporten – en sådan som man har pappershanddukar i på toa.
Lådan utanför hotellporten – en sådan som man har pappershanddukar i på toa.
Inne i lådan fanns en telefon, som man kunde väcka personalen med.
Inne i lådan fanns en telefon, som man kunde väcka personalen med.

Så det gjorde jag. Ryskan som tog emot mig sa “ställ inga frågor idag” och “betala innan du åker hem” och gick sedan och lade sig igen eftersom (skulle det visa sig) hon ju även ansvarade för frukosten nästa morgon.

Hela rummet andas Östtyskland 1977, men ligger i västra delen. Hotellet heter Hotel-Pension Spree och ligger perfekt vad gäller tunnelbanenedgång.
Hela rummet andas Östtyskland 1977, men ligger i västra delen. Hotellet heter Hotel-Pension Spree och ligger perfekt vad gäller tunnelbanenedgång.

Vis sängen finns ett enda eluttag (inringat) som datorn och telefonen måste dela med den där golvlampan som är så svår att datera. Pilen pekar på en inbyggd …

… radio! Men kan ni begripa, de pratar ju bara tyska i den.
… radio! Men kan ni begripa, de pratar ju bara tyska i den.

”Det var alldeles för länge sedan jag fick skriva om hotellmögel” sa jag häromdagen, intet ont anande. Well, nu är den bristen avhjälpt.

Ett av rummets fem hörn.
Ett av rummets fem hörn.

Toaletten är en sådan där absurd som måste vara designad för faecesfanatiker med inspektörsögon. Varje spolning kommer med tsunamikraft som skulle kunna spola bort en yeti från skålen.

Trasig spolmoj. (Det var inte jag!)
Trasig spolmoj. (Det var inte jag!)

Frukosten intogs i ett mörkt rum med sju kvinnor som verkade lika ensamresande som jag. “Gut’nmorgen” sa vi till varandra och åt våra ägg under tystnad.

Det där till höger är faktiskt inte kaffe utan världens äckligaste te.
Det där till höger är faktiskt inte kaffe utan världens äckligaste te.
Att rummet var så mörkt kan ha haft att göra med belysningsapparaturen som såg ut som … reservdelar från regalskeppet Vasa.
Att rummet var så mörkt kan ha haft att göra med belysningsapparaturen som såg ut som … reservdelar från regalskeppet Vasa.

Nu ska jag hasta iväg till tunnelbanan och försöka köpa ett femdagarskort i en maskin som bara kan prata tyska. Fast vänta, jag är ju rätt bra på tyska … bara lite feg och otränad samt fullständigt jädra väck när det gäller vilka prepositioner som styr dativ.


Alla rapporter från Berlinresan 2013:

Idag vaknade jag i Berlin

Tejakt med champagnegalopp

Tips till alla som nu har drabbats av resesug

Tyskarna anlägger minnesmärken och funderar på Vergangenheitsbewaltigungen

Loppmarknaden på Bernauer Strasse

Share
100 kommentarer

Studiebesök på SAOB

Gustav III var en klok man eftersom han redan 1786 instiftade Svenska Akademien, utan vilkens existens mitt liv hade varit fattigare. Jag hade t.ex. inte sovit med SAOL under huvudkudden eller ens kunnat berätta för er om nystavningen kasjunöt. Och jag hade definitivt inte (tack, Flinn!) varit på studiebesök på SAOB:s redaktion i Lund.

Några av er som läser nu, skakar säkerligen på huvudet och kliar er på hakan.

– SAOL? SAOB? SAAB? SO?

Det här till vänster är Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (SO) 2009. (Jag har förstås ställt ett stort M framför mina band.) Den ”beskriver det moderna svenska ordförrådet med tyngdpunkt på ordens betydelse och användning i kombination med historiska uppgifter”. Och det var den jag när den var alldeles nyinförskaffad glömde på tåget och aldrig fick tillbaka. Uhuuu. (Jag har naturligtvis köpt en ny, kan tilläggas.)

Det här är Svenska Akademiens ordlista (SAOL) 1874--2006. (Fast alla 13 upplagorna är inte med här på bilden. Sorry.) Den är ”normerande för stavning, uttal och böjning av svenska ord” och alltså en lista där orden i de flesta fall saknar förklaringar.
Det här är Svenska Akademiens ordlista (SAOL) 1874–2006. (Fast alla 13 upplagorna är inte med här på bilden. Sorry.) Den är ”normerande för stavning, uttal och böjning av svenska ord” och alltså en lista där orden i de flesta fall saknar förklaringar.
Det här är Svenska Akademiens ordbok (SAOB) 1893–2013 – en ordbok över svenska språket från 1521 och framåt med uppgifter om uttal och böjning samt etymologi – med vansinnigt många språkprov ("exempel" för lekmän) från säkra källor.
Det här är Svenska Akademiens ordbok (SAOB) 1893–2013 – en ordbok över svenska språket från 1521 och framåt med uppgifter om uttal och böjning samt etymologi – med vansinnigt många språkprov (“exempel” för lekmän) från säkra källor.

Okej, nu ser ni skillnaden va? (Alla språknördar gäspar stort och funderar på om den där Lotten tror att läsarna är debila.) Det är ju viktigt att kunna skilja på SAOB och SAOL! Som att kunna skilja på handboll och basket eller kjol och klänning samt dill och persilja!

Jag var en gång och pratade om mina älskade skrivregler för ett stort försäkringsbolag, som dock klagade på att ”ordlistan” var så svårläst och att det stod så många ord på utrikiska.

– Vabaha? sa jag och tryckte min kära SAOL till bröstet. Svårläst?
– Ja, liksom gammaldags.
– SAOL?
– Ja. Kolla här länken från vårt intranät!

Sa försäkringstjänstemannen och klickade på en SAOL-länk som gick till SAOB:s sajt.

– Mhhhhhhrrrnfffff! sa jag, som ju vareviga dag sitter tryggt och fnyser på mina höga hästar.

Men nu till saken. Jag har alltså varit på ett av mina studiebesök som förgyller livet och får mig att orka gå upp ur sängen i november och februari.

SAOB-redaktionen ligger lite hemligt och gömt i Lund, i Sten Samuelsons egenritade villabunker från 1960-talet – ett hus påminner om Norrköpings stadsbibliotek. Arkitekten tog i så han nästan sprack och göt huset i helt i betong och uppfostrade där ett antal betongomslutna barn, som måste ha älskat huset ity det är alldeles fantastiskt.

SAOB:s mastodontbetongbalkong.
SAOB:s mastodontbetongbalkong.

På redaktionen jobbar 20-talet personer där minst 10 % visade sig känna igen mig från studierna i Lund i mitten av 1980-talet. De letar alla efter fakta och fel med lupp i alla möjliga och omöjliga källor och förbereder det sista uppslagsordet som skulle kunna bli något i stil med ö-öken under 2017. Dessutom förbereds en helt ny digital version … och en app! App-app-app!

SAOB-appen!
SAOB-appen!

När det är dags att ladda ner den, kommer förmodligen Peter Englund att berätta om det, förhoppningsvis med fanfarer och fyrverkerier. Man håller som bäst på att i Kina via ett företag i Tyskland skanna in texterna på nytt eftersom skanningstekniken från förra århundradet inte var så bra – många bokstäver (och då särskilt ligaturer som æ och œ) avlästes fel och de åtta olika “stilarna” kunde inte alltid separeras. Idag kostar det mer att korrekturläsa och korrigera än att börja om och skanna från början igen.

Till vänster gammelskanning, till höger nyinskanning.
Till vänster gammelskanning, till höger nyinskanning.

Det som är nästan mest fascnerande med redaktionen är blandningen mellan gammalt och nytt. Håll i er nu och njut av världens finaste pennvässare.

SAOBs pennvässare som jag minns kristallklart från mitt studiebesök på redaktionen 1985.
SAOB:s pennvässare som jag minns kristallklart från mitt studiebesök på redaktionen 1985.
Vi tar väl en liten närbild på mekaniken också?
Vi tar väl en liten närbild på mekaniken också?
Kolla: gamla trasiga böcker och nya huller om buller. (Fast det är förstås inte rörigt utan strikt ordnat.)
Kolla: överallt står gamla trasiga böcker och nya otrasiga huller om buller. (Fast det är förstås inte rörigt utan strikt ordnat.)

Pulpeterna på SAOB är ett helt eget kapitel, som jag just nu tänker fokusera på. De är från anno dazumal och det finns bara ett fåtal kvar på redaktionen eftersom de inte är riktigt kompatibla med nutidens arbetssätt och ergonomiska krav.

Så här såg det ut när SAOB-redaktionen fanns på UB1 i Lund och jag var där på studiebesök och skrek "här vill jag bo!".
Så här såg det ut när SAOB-redaktionen fanns på UB1 i Lund och jag var där på studiebesök och skrek “här vill jag bo!”. (Sedan bosatte jag mig på Nationalencyklopedin istället.)
Så här ser pulpeterna ut framifrån – med fack för alla lappar med textbelägg. Men vänta, vad är det där i mitten?
Så här ser pulpeterna ut framifrån – med fack för alla lappar med textbelägg. Men vänta, vad är det där i mitten?
En specialhylla för pennor! Fantastiskt! Men – vad är det för glipa där i övre kanten?
En specialhylla för pennor! Fantastiskt! Men – vad är det för glipa där i övre kanten?
Ett lönnfack för hemliga gem!
Ett lönnfack för hemliga gem!

Det är idag bara en anakronist på redaktionen som använder sig av den otympliga pulpeten med de så praktiska facken. Han sa att han inte skulle klara sig utan sin pulpet och ville på inga villkor skänka den till mig.

Om man nu googlar "telefonlåda" kommer man att hamna här och ingen annanstans.
Om man nu googlar “telefonlåda” kommer man att hamna här och ingen annanstans.
Men hu! Stackars pulpetenhar lagats med fultejp!
Men hu! Stackars pulpeten har lagats med fultejp!

Nu hade jag kunnat göra detta inlägg ungefär fem gånger så långt genom att beskriva hur jobbet går till med kapslar och lappar och kontroller och excerpter och crosschecking och gud vet allt. Men det får bli en annan gång.

Jag luktar här på böcker från 15- och 1600-talen – inlåsta i klimatskyddande kassaskåp. Nyste gjorde jag inte.
Jag luktar här på böcker från 15- och 1600-talen – inlåsta i klimatskyddat kassaskåp. Nyste gjorde jag inte.

För säkerhets-skull-fotnot:
SAOB på nätet.
SAOL på nätet.

Share
51 kommentarer

Modet 1823

Stockholmskällan är en källa till underbara ting.

(Jag går här som en äggsjuk höna och försöker få ett helt annat inlägg godkänt av högre instans, och kan inte annat än surfa runt och fastna på än det ena än det andra. Fast nu ljuger jag, som Pippi Långstrump säger. Jag kan visst göra annat: packa inför Berlinresan [flyger imorrn], plocka upp mina kläder från golvet, redigera två artiklar, skriva en bokrecension och sylta vinbär. Men jag väljer att äggsjukt surfa runt istället.)

Kolla nu här hur man för 190 år sedan skulle ikläda sig och förfasas inte över dagens modebloggare, för så här jädra petiga är de i alla fall inte!

fyra modecostumer

Här måste jag nog fokusera på några ord för att inte fastna i alla uppenbara särskrivningar.

krusflor, sorgflor i form av ett kravattband av svart siden.
sidensars, sidentyg.
aigrette, ägrett, huvudprydnad i form av en uppstående fjäderbuske (häger eller struts).
gros de Naples, tjockt sidentyg.
Barège-tyg, tunt, silke- och gasbindeliknande tyg, oftast av ull.

Pomerans är uppenbarligen myrten och gula skor är något fullständigt normalt. Okej kanske för Kennet Andersson 1998 och Kim Källström idag, men annars?

Så här illustrerades modet ovan – men helt utan fokus på de gula skorna!

Rysch och pysch.
Rysch och pysch.

Men misströsta inte ni män med modeambitioner och rutiga brallor – se här så snyggt det var när man inte hade byxlinningen mitt på Gluteus Maximus och fötter som är så små att de faktiskt skulle kunna komma undan med till och med gula skor.

"För herrar: Hatt med hög kulle och smala brätten. Rocken har inga ficklock. Tvenne västar av piqué. Pantalonger av skottskt tyg. Blå- och hvitrandiga silkesstrumpor."
“För herrar: Hatt med hög kulle och smala brätten. Rocken har inga ficklock. Tvenne västar av piqué. Pantalonger av skottskt tyg. Blå- och hvitrandiga silkesstrumpor.” Man skulle kunna tillägga “samt dam i rosa med fluffhatt”.

Seså, pallra er iväg till Stockholmskällan och berätta vad ni hittar!

Share
74 kommentarer

Hur hade David Frost förklarat Syrienkrisen?

I eftermiddags dog David Frost, som jag egentligen inte har tänkt på på kanske 15 år eller så. Han var en brittisk journalist som intervjuade alla makthavare (och alla andra kändisar förstås) lite skarpare än andra gjorde. Det sägs att han är mest känd för att i en serie intervjuer med Nixon ha fått den senare att nääääästan erkänna sina fel och brister, men jag tror att han var mest känd för att han hade mer humor och bildning än andra journalister.

David Frost och Richard Nixon 1977 – en händelse som sedan blev film.
David Frost och Richard Nixon 1977 – en händelse som sedan blev film.

Eftersom jag numera aldrig tittar på Aktuellt eller Rapport, vet jag inte riktigt hur vi i Sverige står oss vad gäller intervjuteknik. (Fast jag kan ana.) Men inte ser det väl ut som i klippen som nu far omkring med David Frost – här finns ett med lite fjantig musik som ska illustrera hans bredd. (Men tänk bort musiken och bakgrundsskratten och kolla på hans teknik att inte godkänna ett osvar.)

Eftersom det är kaos i Syrien … eller vänta. Kaos är fel ord. Kris? Hm. Nu tar vi det i tur och ordning så att alla (inklusive jag) förstår vad det är som händer och varför det i tidningarna tjoas om världskrig.

I mina ord nu, såsom jag tror att David Frost hade uttryckt sig (tadaaa): en förklaring till Syrienkrisen. (Rätta mig gärna om jag har fel fakta, men försök inte politisera texten nedan. Det finns ingen annan agenda än allmänbildningens.)

Syrien är ett gammalt, gammalt land och ligger här.
Syrien ligger här med både öknar och odlingslandskap.

En och samma familj – Assad – har styrt landet sedan 1971. Syrien blev självständigt runt 1945; från 1922 låg det under franskt styre – men strunt samma, vi går inte in på det nu.

Inbördeskriget i Syrien handlar om att folket tycker att regeringen bara lovar runt och håller tunt — men till skillnad från andra inbördeskrig i området handlar det här inte om religiösa fanatiker. Och till skillnad från Sverige, går inte protesterna i Syrien ut på insändare och plakatdemonstrationer eller beska Twitterkommentarer. Nej, det är en kamp på liv och väldigt mycket död.

Våren 2011 accentuerades bråken i Syrien dels när barn som grafittimålade slagord på väggar fängslades och några till och med dödades, dels när den syrianska syriska armén sköt rakt in i ett demonstrationståg.

Fredliga frihetsaktivister blandades med militanta bråkstakar (många f.d. soldater) och så satte allt igång med brutalitet, bråk, blod och bedrövelse. Det är oklart om det finns någon “god” sida eller om alla är lika råa kålsupare – men klart är att civilbefolkningen dör. Och att de soldater som vägrar att genomföra avrättningar, avrättas. Man uppskattar att runt 100 000 människor har dött hittills.

Folk flyr naturligtvis till närliggande länder – där ett nya nytt problem uppstår. I Syrien är månggifte tillåtet, men man ordnar tillvaron så att fruarna bor i separata hus med respektive barnkull. Mannen bor, äter, grälar och gör nya barn hos en fru i taget – vilket ju inte är praktiskt möjligt när man flyr sitt land och blir inhyst på mindre ytor. Friktion, frustration och förtvivlan är tre ord som beskriver tillvaron för flyktingarna – liksom för många andra flyktingar som bara är gift med en i taget, förstås.

Det är inte helt klarlagt, men det verkar som om en person i en lokal armé (underligt, bara det) i förra veckan gav order om en gasattack av något slag. Hundratals dog (till synes, man tvistar fortfarande) och USA sprang som Rocky uppför trapporna och gjorde sig berett på fajt.

USA skulle förstås uppskatta om några andra länder, gärna i Europa, kunde liera sig med honom, vilket fick  Cameron att hänga på Obama tills han blev åthutad av sina kolleger i den brittiska regeringen. EU och FN hötter med pekfingret och skickar med jämna mellanrum in fredsbevarande styrkor som inte lyckas med nästan något och åker hem igen och Ryssland säger att det är USA som pumpar in vapen i landet för att USA längtar efter att får kriga igen.

Jisses. Världen är fortfarande som barn i en liten sandlåda.

Sandlådan (1970) av Kent Andersson, som jag agerade i på gymnasiet 1982.
Sandlådan (1970) av Kent Andersson, som jag agerade i på gymnasiet 1982.

Vilket John Lennon sa till David Frost redan 1969.


(John blir irriterad en minut in i klippet.)

Share
71 kommentarer

Bill Bailey är rolig, han

Igår lyssnade jag i drygt två timmar på Bill Bailey och cyklade sedan hem genom ett sommarvarmt Lund och höll på att bli nermejad av andra lundacyklister eftersom jag knappt trampade och dumlog och inte riktigt fokuserade på trottoarkanter och enkelriktning.

– Bill Bailey? säger 43 % av läsarna nu.

Inte förrän jag fullständigt och komplett snöade in på QI och såg varenda avsnitt åtminstone en gång, visste jag vem han var. Sedan tittade jag med lupp på alla Jonathan Creek-avsnitt, där han också dök upp. Sedan förstod jag att han var musiker!

Under Lunds Humorfestival (men Johan Wester och Anders Jansson vid spakarna) såg jag 2010 allt som jag hann se och rapporterade noggrant allt jag såg. I år hann jag med 1) invigningen 2) Bill Bailey.

Så här ser han ut. Bara det är ju jättekul — eller som han själv säger:

– Would you call this intelligent design? No!
– Would you call this intelligent design? No!

Han står ensam på scen, men med alla tänkbara instrument tillgängliga. Sedan pratar han om politik, konst, skrivregler, sociala medier, dokusåpakändisar, döende gäss, ugglor inslagna i gladpack samt naturvetenskap. Så fort andan faller på, tar han hux flux fram (jag vill gärna tro att allt är improviserat eftersom man får en känsla av det, även om jag vet att så inte är fallet) ett instrument och spelar lite.

Ibland får man en känsla av att multibegåvade estradörer tar fram alla sina talanger bara för att visa att de är bra på mycket och så blir allt bara lite halvjånket. En av artisterna på Humorfestivalens invigning valde att inte pratskoja utan sjungskoja och rev då av en massa musiknummer som skulle spegla olika genrer och tidsåldrar. Texten var specialskriven och musikerna fantastiska och hela numret bara gääääääääääsptrist. Inte som Bill Bailey. Eller, om jag får säga det, Johan Wester och Anders Jansson som jag tycker är roliga bara de ställer sig upp och säger Halleå. (Det där skulle vara en skånsk hälsning, men det ser ju bara ut som en norrländsk stad.)


Bill Bailey spelar även koskälla.


Och tuta.

Här kommer ett klipp från QI, när inte bara Bill utan även de andra är roliga. Jag har berättat om just detta avsnitt förr, men det kan ses hur många gånger som helst. Bill sitter med sitt flyende hårfäste längst till vänster och är den som först inser att det är dags att göra musik av det som händer.


Det verkar för övrigt finnas ett uppdämt behov av att klappa med  tid och otid. På vilken tillställning jag än hamnar, sätts det evinnerliga taktklappandet igång innan jag ens har börjat fundera på om det är en svängig låt eller en dödsmarsch. Är inte det där handklappandet i takt liksom sånt som bubblar upp ur kroppen för att man bara inte kan låta bli utan känner att man måste dansa men inte kan för att man [fyll i lämplig orsak här] och då liksom lever med? Well, Bill Bailey löste det på ett trevligt sätt (för jag tror att han tänker som jag, så det så och snart är vi bästisar han och jag) när publiken plötsligt klappade med redan efter första tonen i en låt.

– Oooooh, I see, you want to clap along? Let’s see …

Och så valde han ett stränginstrument (som kan ha hetat bandurria, jag skrattade så att jag inte hörde vad han sa) och spelade på den och gav publiken order att klappa på fem.

– One two …
– KLAPP! klappade publiken.
– No! On five! sa Bill och drog efter andan för att säga one.
– KLAPP! klappade publiken.
– No! On five! On five! One two thrrr…
– KLAPP! klappade publiken.

Om och om igen. Och det var verkligen så – de 2 000 i publiken ville så gärna göra rätt att det blev fel. När alla väl fattade att de skulle klappa på fem och att han själv höll takten med en bastrumma, spelade han en folksång som till slut gick så fort att vi inte kunde annat än applådera eftersom takten var puts väck.

Som en sucker for humor, njöt jag i stora drag och skrattade verkligen så att det räcker ända in i november. Jag ska inte dra hela föreställningen utan istället ge er Bill Bailey i Youtube-format.


Bli inte rädda när han jazzar loss efter fem minuter – han tycker att jazz är rätt fånigt och är själv en hårdrockshippie.

Så. Ni kan inte få se bilder på hur alla människor tog bild på Johan Glans och dreglade på andra komiker som var på plats och heller inte på alla rutiga skjortor som alla män har på sig eftersom det råder strikt fotoförbud på slika föreställningar.

Eller om det beror på att jag för en gångs skull respekterade förbudet.

Låt mig rekommendera Lunds Humorfestival – om inte annat så i månadsskiftet augusti/september 2014.
Låt mig rekommendera Lunds Humorfestival – om inte annat så i månadsskiftet augusti/september 2014.
Share
94 kommentarer

Att våga göra något

Har ni sett sicken luddig rubrik? Vad kan den betyda? Har jag vågat något, har jag en sedelärande historia om någon som har vågat något som ingen annan vågade?

Nej, men ni kanske har!

Jag har gått fram till folk som slåss och knackat dem på axeln och pekande mot himlen sagt “titta en svan”, jag har gått fram till obegripligt pantade föräldrar som hotar att lämna sina barn i sandlådan om barnet inte kommer NU och jag har … eh … inte gjort så himla mycket mer. Förra sommaren försökte jag som en idiot rädda en man utan fötter, vilket gick åt pepparn. Jag letar i minnet efter civilkuragehistorier eller anekdoter om hur jag står upp för din lilla människan … men nej.

Fast nu vet jag! I högstadiet samlade vi pengar till en klassresa (vilket gick såpass bra att vi kom oss ända till Rhodos, där jag sparkade en närgången grek mellan benen) genom att sälja och slava och städa och jag vet inte allt. Varje dag bakade en i klassen lärarnas fikabröd, som kostade en krona biten.

Men … några av lärarna tog sockerkaka (det var nästan alltid sockerkaka) utan att betala. Vecka efter vecka saknades en massa slantar.

Typiskt stöldgods.
Typiskt stöldgods.

Efter ett klassmöte där vi diskuterade hur skylten med ALLA MÅSTE BETALA skulle utformas, blev jag arg. Sägs det. För det här som jag ska förtälja har jag helt förträngt; det är min mamma som har berättat att hon – som var lärare på samma skola som jag gick i (inte jättekul, nej) – i godan ro satt i lärarrummet och gjorde sådant som man gör i lärarrummet, när hon plötsligt i ögonvrån såg sin förstfödda dotter storma in utan att knacka, slita fram en stol, ställa sig på den och hålla ett brandtal om vikten av att sköta sina finanser och inte stjäla kaffebröd av 15-åringar som i sitt anletes svett bakar kakor till hela lärarkåren.

– Ni borde skämmas! Ni har lön och en krona är det väl värt att få något gott till kaffet?

Sa jag (tydligen) och hoppade ner från stolen (jag hade ännu inte fått ont i knäna) och klampade ut igen.

Om det hjälpte har jag ingen aning om eftersom jag inte minns annat än att vi fortsatte att baka och att vi slutligen kom iväg på klassresan.

Mindre typiskt stöldgods.
Mindre typiskt stöldgods.

Så: er tur!

Har ni vågat stå upp och tjoa för er sak, räckt upp handen och tagit bladet från munnen och kanske inte för den skull gjort någon skillnad – men i alla fall blivit lite nöjda? Eller har ni rentav lyckats bättre än jag och förändrat tingens beskaffelse? Berätta! (I amerikanska filmer får alla stående ovationer när sådant här händer och alla gråter sedan av lycka och lättnad och sedan är solnedgången vackrare än någonsin: The End.)

Fotnot
Jag frågar för att jag behöver peppande historier till en stackare som i dagarna sitter i stora folksamlingar och inte vågar göra annat än att följa strömmen fastän strömmen helt klart och tydligt rinner åt fel håll och över sina bräddar.

Share
103 kommentarer