Under den gångna helgen med vår Eskilstuna Basketcup, har jag mest sagt ord som poäng, lång, klockan, sova, köra, varför, vann, förlorade, sova, trött, boll, skorna, domaren, kul, sova och äppelpaj. Meningarna var så korta att jag nog aldrig ens kom till en bisats.
Därför var det förstås en ljuvlig omväxling när jag av Annika i kommentatorsbåset på morgonkvisten fick en länk till lite Shakespeare. Med en ganska kort mening.
Uppdatering … BBC har sett till att vi inte kan njuta av det lilla klippet eftersom de äger rättigheterna. Självklart, men tänk om de kunde se tillgängligheten som lite reklam för sig …? Slut på uppdatering.
Men ny uppdatering!Här finns den! Slut på nya uppdateringen.
Några förklaringar bara – Eddie Redmayne är en för oss svenskar kanske inte väldigt bekant, snygg skådespelare. (Här finns mer info om klippet som ni inte längre kan se.) Dödskallescenen innehåller inte alls några ”to be” utan mer ”poor Yorick”:
(Ni får gärna ha synpunkter på Mel Gibsons Hamlet här.)
Jag har aldrig spelat Hamlet, men jag kan säga ”att vara eller inte vara” på en massa språk och lärde mig det innan Google Translate uppfanns och allt översättningsrelaterat ju blev en barnlek. (Harrrkl.) Roligast är finskan:
”Ollako vai eikö olla, että on kysymys.”
Och hur var min favorit David Tennant som Hamlet? undrar ni. Jo, ungefär så här:
Svenska ord är ibland svåra att uttala, ja. Och på svenska har vi en intonation som är galet svår att lära sig och sje-tje-ljuden ska vi inte tala om.
Svenska är på samma gång ett klingande vackert språk med ett oändligt antal ord eftersom vi kan göra sammansättningar precis hur vi vill, t.ex.
tangentbordspanik
flaggstångsspricka
resväskekatastrof
gummisnoddstrassel
skosnöresdilemma.
Sorry, alla de ovan påhittade orden förmedlar visst lite av en kom och hjälp-känsla.
Godiscykelram.
Men tillbaka till uttalet.
Nu ska vi inte snöa in på ejängklien utan på ord som på svenska är svåra att uttala även om man de facto inte alls har problem med att uttala svenska annars. Jag fick tips om en flaggblogg med en rolig formulering, och alla roliga formuleringar måste faktiskt prioriteras framför … eh … allt annat. Japp, det är vetenskapligt bevisat.
vexillologi, läran om flaggor, fanor standar och baner. Uttrycket är som du ser omöjligt att uttala och används därför ytterst sällan i talspråk. Dessutom är det inte så många som vet vad det är. Ibland används ordet vexiologi istället, vilket inte är korrekt men lite lättare att säga.
Man kan dra en parallell till besiktiga, som också blivit omöjligt att säga, så nu är besikta det rekommenderade uttalet.
Detta är förstås väldigt praktiskt när man är lite sluddrig och slapp i artikulationen. Eller har bråttom och vill spara på sina stavelser.
Språket utvecklas och vi med det – själv har jag förresten problem med betoningen av ett så vanligt ord som politiker. Jag inleder som om jag skulle säga politik, och fyller på med -er och tappar sedan koncepterna helt. För att inte tala om hur jag inte kan säga tobaksmosaikviruskristaller.
Hett tips: istället för Nationalencyklopedin kan man ju säga NE. (Bilden här föreställer NE på cd-rom 1998.)
Medan all världens skattepengar har försvunnit för att oehemult rika människor inte har nån skam i kroppen och dopare fortsätter att dopa sig och vi diskuterar om det är konst eller konstigt att klä pelare i flytvästar, ska jag berätta vad som hände med Ezra Pound denna dag – 18 april 1958.
Well. Vi får kanske hoppas att han har rätt. Ezra Pound läser man nog inte mycket i skolan av idag – men nu ska ni alla få läsa om honom.
Ezra Pound (1885–1972) föddes i USA, men flyttade efter avslutad skolgång till London. Han var kompis med Hilda Doolittle och gifte sig med Olivia Shakespear; de har så fina namn att de ju måste nämnas. Och nu tar vi en poesipaus:
As a bathtub lined with white porcelain,
When the hot water gives out or goes tepid,
So is the slow cooling of our chivalrous passion,
O my much praised but-not-altogether-satisfactory lady.
År 1920 flyttade han till Paris och fick nya kompisar som Gertrude Stein, Ernest Hemingway och Pablo Picasso, samtidigt som han ”skaffade sig” en älskarinna. Pound fick på kort tid barn med både hustrun och älskarinnan, men var väldigt omtyckt av alla och envar. Och så gick tiden – och Ezra Pound blev fascist. Han tyckte att Hitler och Mussolini hade helt rätt om judarna och höll inte tyst om sina sympatier. Hemingway blev chockad, och skrev om sin forne vän i ett brev till poetpolaren Archibald 1943.
Efter att ha flyttat till Italien, försörjde sig Pound på att på uppdrag av italienska regeringen i radio kritisera USA och ljuga om sakernas tillstånd, vilket gjorde att han när kriget tog slut arresterades, placerades i fångläger och sedan fördes till USA. Där spärrades han in på mentalsjukhus tills hans författarkompisar den 18 april 1958 fick honom utsläppt så att han kunde sätta sig på sin kammare och skriva god litteratur istället.
Förbaskade Ezra Pound och förbaskat vad människor som fuskar, stjäl och bedrar saboterar på alla möjliga olika vis. Jag får naturligtvis tycka om Pounds poesi fastän han inte var en rättskaffens människa, men … gaaaaaaahhhh! (Det där var ett primalskrik. Ett sånt som man tar till när man saknar ord för sin frustration.)
Idag vikarierade jag som coach (ergo tränare på vanligt sportspråk) för ett gäng killar och tjejer som är födda 2008 eller 2009. Det går till på detta sätt:
Fast det här är en gammal bild från när den nuvarande Sextonåringen skulle spela match när hon var tio år. Och hjula lite i mittcirkeln.
– Hej på er. Jag heter Lotten och jag är här för att er coach inte kan vara med idag och jag har spelat basket i 40 år.
– Jag är jättebajsnödig.
– Ojdå, då får du gå och bajsa. Följer din pappa med dig ut till toan?
Ungefär alla föräldrar sitter med i hallen och tittar på … sina telefoner. Men det tycker jag är helt okej – de måste verkligen inte engagera sig.
– Hur är det nu med basket … får man springa omkring så här med bollen?
Här får jag briljera och visa hur snabb och smidig jag är där jag springer omkring med sprittande ben som John Cleese.
– NÄÄÄÄÄÄÄÄ ropar alla barnen. DÅ BLIR DET STEGFEL!
Och så dribblar alla. Vi studsar bollen på linjen och inte på linjen och med jättelåga studs och jättehöga studs och så måste alla dricka vatten för det är jättejobbigt att studsa bollen.
– Har ni gjort mål någon gång?
– Ja!
– Men visst är det svårt?
– Ja!
– Nu ska ni få lära er allt om det fiffiga hörnet!
Nu inser jag att ”fiffig” förmodligen är ett stenåldersord. Men jag går på i ullstrumporna och visar hur man ska försöka sikta på det lilla hörnet på plankan (”ni vet att det heter planka fastän den inte ser ut som en planka?”) och hur det blir jääääättesvårt att missa målet om man prickar det lilla hörnet.
Om man skjuter bollen så att den studsar på det där krysset, far bollen rakt ner i korgen!
– Jag vill leka sjögräs nu.
– Nej! Jag vill leka banankull!
– Tunnelkull med bollrull!
– Jag vill vara en pirat på havets botten!
Så då gör vi det. Att ”coacha” små basketbarn är att leka, lyssna, peka, vissla, prata, hålla handen och sitta i knät och avsluta allt med en high five med både föräldrar och barn.
Men nu är det slutdaltat med finsakerna, ska ni veta. Det började i morse med att jag gick ner till källaren och grävde fram mina föräldrars på Isle of Wight 1973 inköpta teservis. Som, om man hårdrar det, faktiskt är hisklig.
Brittisk frukost på fulporslin.
Rosa blommor, guldkant och krusiduller. Blärk! Men sconesen var delikata. Kluckandet av det skvalpande teet från tekannan ner i koppen andades Miss Marple och kramsiga grusgångar i mordiska samhällen. Vi försökte konversera:
– Lovely!
– Yes indeed, darling!
– I’d rather enjoy this every Sunday!
Nu ska vi titta in i finporslinsskåpet för att se vad vi inte heller brukar använda.
Här skulle man ju kunna städa …
Blå eld, roliga konstnärsglöggmuggar, Koka, Berså, Orrefors’ Intermezzo samt i en skokartong Hampus Lyttkens’ whiskyglas. Och så förstås min farmors 1920 inköpta bröllopsservis i 40 delar (Edelstein). Det här är ju jättefånigt.
Vad väntar vi på, vi som sparar det fina porslinet till de stora festerna? Och som sparar på släktsilvret i lådor med fina knäppen?
Soppskedar från min mormor …Ännu mer silver från min mormors släkt.
Jag känner folk som har både brevpapper och lakan med monogram – som ligger i fina högar och väntar på brev som ska skrivas och på fingästerna som har vett att uppskatta monogram. Om de bara kunde förstå att de är inbjudna. Breven skrivs inte och gästerna bjuds inte in och där kommer dammet och lägger sig.
Parfym! Jag har ju parfym som jag bara använder när jag är på kalas! Hej, vad här ska sprutas parfym! Och de där allra finaste och dyraste träningstajtsen som jag har sparat på – dem ska jag springa orientering i! Yes!
Sockerströare och kaktång, drink- och dopskedar samt servetthållare. Och naturligtvis filmisar med Doris Day, för sånt har man ju alltid i finporslinsskåpet.
Ja, nu är det slut på det här fjantet. Vi ska i fortsättningen ströa socker via silver och redan ikväll ska jag dricka bubbel ur Intermezzoglas. Nu är nu och vem sjutton blir glad av att vi om 30 år sitter med porslin som inte är ett dugg kantstött bara för att det har bott i ett skåp. Oj, här kommer min djefla man och har en åsikt.
– Varför har vi ingen duk på köksbordet? Akta teaken, det är äkta 50-tal!
Uppdatering
Kvällsmat med farmors soppterrin, djupa tallrikar och assietter. Och pang, in i diskmaskinen for de!
De två bilarna Saaben RYH och Volvon HEJ skulle – för att passa in i sina kompisgäng med alla andra bilar – igår få sommarhjul. För att göra denna procedur ännu lite roligare än den ju är, föll det sig så att klockan slog, tuppen gol och vinde vände så att det mesta faktiskt blev jättebesvärligt.
Det började regna ett kallt aprilregn.
Båda bilarna var fulla med återvinningsskräppåsar, vilket jag faktiskt har förbjudit eftersom de ligger där och läcker och luktar och man lätt som en plätt kan gå iväg till containrarna.
Alla åtta sommardäcken var staplade i ett utrymme under huset som man måste gå dubbelvikt i.
De åtta sommardäcken var inte åtta, utan tolv till antalet.
Alla pulkor, trappstegar, presenningar och snöskyfflar samt gräsklipparen låg som en hinderbana placerade framför hjulen.
Jag vek mig dubbel, rev ut allt som var i vägen, trampade sönder en gammal skida och snubblade på skarvsladdar och tänkte att jag borde anställa en iordningsställare. Men ut kom sakerna. Och därefter släprullades och lyftes hjulen ut, men det kändes bara som ett regelrätt besök på gymmet. (De fyra hjul som blev över måste tillhöra någon bil som vi inte längre äger. Fast varför, oooh varför har vi kvar dem?)
Bereden väg för hjulen!
Och ungefär där gav jag upp tanken på att byta hjulen med mina egna små förtjusande kvinnomuskler. Kosta vad det kosta ville – jag krävde plötsligt ett muskelpaket med skitiga händer och hydrauliska domkrafter! Snor och snus och skit på näsan!
Återvinningsskräppåsarna dumpade jag i vardagsrummet, men en började läcka gammal filmjölk och en annan sa KRASK när jag trampade på den. (Precis som att man ska ha rena underkläder när man råkar ut för en bilolycka, ska man ju ha en städad bil när man åker till bilkännare, och det fanns inte tid till en återvinningsrunda.)
Bilhjulsbytargrabbarna som tog emot mig var precis så härligt skitiga som jag hade föreställt mig. Jag åkte dit i två omgångar, störde dem i både rökpaus och kaffepaus samt toapaus och tammesjutton såg de inte ut precis så här:
Det här är en köpebild, men om bilen inte hade varit röd, hade jag kunnat ta precis denna bild idag.
Man jobbar som bilhjulsbytare elva timmar per dag i ungefär två månader två gånger per år och tjänar så bra att man klarar sig resten av året, ”men ryggen tar en jävla massa stryk”. Vi pratade och fnittrade och jag snackade nog lite för mycket och slutligen enades vi om att folk är idioter.
– Dom kommer hit och är inte ett dugg trevliga. Dom säger att vi är långsamma och att det är dyrt och gnäller. Aj, min rygg, sa ena bilhjulsbytaren.
– Mhm, sa den andre.
På väg hem, plockade jag upp Trettonåringen från skolan – samtidigt som en polisbil stannade bakom mig med röd-blåa lampor blinkande. Mot mig? Skulle jag haffas? Vad hade jag gjort? Nu fick jag briljera med simultanförmågan eftersom jag på en gång
stängde av hårdrocksradion
förklarade för Trettonåringen vad som var på gång fastän jag inte visste vad som var på gång
tryckte på rätt knapp för fönsterhissen
fixade fram mobilen så att Trettonåringen kunde ta en bild på det som komma skulle.
– Ja hallå, hur är det här då? sa polisen. Har du ett körkort med dig?
– Bra … Ja … (Förbaskat, det är ju i mobilfodralet som Trettonåringen håller i för att ta bild, krångel och bängel.)
– Braaa. Bra. Och så blåser du i det här röret tills det säger klick.
– ÅH! ALKOTEST! VAD KUL! Är det sant att filmjölk kan ge utslag?
– Blås nu.
Polisen, alkometern och jag.
Pfuitt, klick, färdigt.
– Jahaa, det ser bra ut.
– Men är det sant att filmjölk kan ge utslag?
– Utslag?
– Ja, alltså få mätaren att reagera som vore filen öl.
– Jaså, utslag. Nej. Det är inte sant. Nej, absolut inte.
– Nä, jag tänkte väl det.
Nu kom polisens kollega och såg bister ut. Han gav mig körkortet.
– Det finns ett problem här. Du kör omkring i en bil med körförbud.
– Jjjjj… hhhh … vvvvbbbff … ghghgh … va?
– Körförbud. Din bil har körförbud.
Båda poliserna var väldigt allvarliga. Sådär allvarliga att jag tänkte att de nog skojade, och strax skulle brista ut i ett trevligt, bullrande polisskratt. Men nej. Man kör inte omkring med bilar belagda med körförbud, det gör man bara inte.
Det visade sig att bilen skulle ha besiktats i mars. De allvarliga poliserna fortsatte att vara väldigt allvarliga. Jag pladdrade:
– Jag åker genast till drop-in-besiktningen! Förlåt! Jag begriper inte (men det gör jag ju) hur det här kan ha hänt! Förlåt! Nu åker jag!
Men. Dropinnen var stängd, så nu har jag bokat en tid på måndag. Förlåt igen, snälla, allvarliga poliser.
Jag och min djefla man borde faktiskt omyndigförklaras – i tisdags gick vi till banken för att kolla om vi kunde låna pengar för att fixa till husets duschrum som har en brun plastmatta från 1978. Då visade det sig att vi inte hade något konto i den banken utan i en helt annan bank.
Till syende och sist är jag en hejare när det gäller att sy. Jomen, så är det. Jag har genom åren sytt egna kläder, barnkläder och min egen brudklänning. Symaskin is liksom my middle name – trots mitt bedrövliga tålamod när det gäller noggrannhet.
Men nu ska ni få höra om när den nuvarande Trettonåringen för två år sedan var med om ett syslöjdstrauma. Alltså kallar vi honom härmed Elvaåringen.
En eftermiddag kom han hem alldeles bedrövad efter att ha haft syslöjd. Han hade nyss varit sjuk i en hel vecka och alla de andra barnen i klassen hade hunnit sy färdigt sin kudde i lapptäcksteknik och när Elvaåringen försökte skynda sig, sydde han fel och så kom han hopplöst på efterkälken och bröt ihop och grät. Klasskamraterna försökte trösta honom och den just då vikarierande lärarinnan försökte också trösta honom. Till slut kom de på att han efter skoltid kunde komma till syslöjdsrummet och sy en stund.
Det gjorde han, och den snälla vikarien gav honom sedan tyglappar och tygbitar och instruktioner i en fin plastficka så att han skulle kunna göra kudden färdig hemma.
Under en vecka satt Elvaåringen och jag och klurade ut hur lapptekniken skulle utföras – strikt enligt instruktionerna på papperet. (Men inte alls som den lapptäcksteknik som jag hade lärt mig, så vi var verkligen tvungna att läsa ordentligt.) Den stolta modern tog förstås några bilder under processen:
I detta skede sa Elvaåringen: – DET HÄR ÄR JU ROLIGT!
Han klippte, han nålade, han sydde, han strök och han sydde ännu mer och på morgonen samma dag som det var dags för syslöjd i skolan, var vi färdiga. Kudden skulle bara fyllas med fluff och sys ihop. Men … den ordinarie läraren underkände kudden snabbt eftersom den var gjord hemma. Han sa till Elvaåringen:
– Den här kan du lika gärna ha bett någon annan göra. Börja om från början. De andra eleverna får göra gosedjur, men det får man inte om man inte först har gjort en kudde.
Plötslig association.
Jag kontaktade förstås skolan och förklarade att vi hade gjort precis som den vikarierande lärarinnan hade sagt. Men den ordinarie läraren bemödade sig inte ens att svara. Kudde ett var slängd, kudde två var underkänd och kudde tre var inte ens påbörjad.
Vi bet ihop och övade hemma. Oj, vad vi övade. Jag skrev instruktioner och fotograferade hur Elvaåringen genomförde allt, inklusive kuddstoppningen – och vi gjorde det på mitt sätt. Här några moment ur övningsveckan:
”Markera var du vill ha öppningen där du ska stoppa in fluffet.””Glöm inte att fästa tråden genom att köra fram, tillbaka och fram igen.””Klipp av hörnen, men akta sömmen! Vänd ut-och-in på kudden så att fina sidan kommer fram och pilla och tryck i hörnen så att de blir snygga.””Fyll kudden med lagom mycket fluff. Trä lagom (!) lång tråd på en synål. Gör en knut genom att rulla tråden på fingret. Stick in nålen så att knuten ’göms’ på insidan när du börjar sy. Tänk på att fästa tråden på slutet!”
Till slut kom så dagen när det var dags att på en 90-minuterslektion klippa tyg, sy, fluffa och fästa trådar. Jag beslutade mig för att följa med och sitta bredvid den lille under lektionen – som vore jag en curlingförälder med helikoptertendenser.
Och tur var väl det. Läraren må ha varit ämneskompetent och skräddare eller ha haft drömmar om de stora modehusen i Paris, men någon lärare var han icke, så legitimerad han var. Barnen satt snällt och lyssnade på hans luddiga instruktioner, det var tyst och lugnt i klassrummet och alla ville verkligen bara sy sina gosedjur. (Utom min son som bara ville sy sin tredje kudde.) När Elvaåringen i en kvart hade suttit med handen uppräckt för att få ställa en fråga utan att läraren ens hade tittat på honom, tog jag kommando. Jag svarade på hans och de andra barnens frågor och jag gnisslade tänder av ilska. Jag är övertygad om att det kom rök ur öronen och att jag förkortade min egen livslängd med tio år.
Kudden blev äntligen färdig och av läraren slängd i en kuddhög med orden:
– Jag betygsätter den nästa vecka.
Om den nuvarande Trettonåringen gillar att sy? undrar ni nu. Nej, han skulle hellre vara utan sin mobil i en vecka än att klippa i en tygbit.
Den färdiga kudden har vi under högtidliga former slängt.
Filmer om tidsresenärer som hamnar i framtiden eller livstidsfångar som släpps ut efter 4o år har väldigt intressanta scener där den ovetande stöter på moderna uppfinningar eller livsstilsförändringar.
– Hjälp! Tåget i filmen kör ju rakt emot mig!
– Din dator får plats på skrivbordet?
– Hela datorn i en liten väska?
– HELA DATORN I FICKAN?
– Så om jag vrider på den här ratten kommer vatten ut ur hålet?
– Varför får jag inte röka i flygplanet?
Och nu ska ni få höra när jag inte reste till framtiden utan hamnade i nutiden. Jag har nämligen kört en modern bil!
Jaja, det är bara en hyrd minibuss som vi fyllde. Men det var alldeles fantastiskt. Bredvid mig satt en modern människa, 30 år yngre än jag, och förklarade hur bilar fungerar 2016. Jag, jag bara tjoade banaliteter som vore jag en femåring.
– Det står ECO här med gröna bokstäver! Vad betyder det?
– Ja, tryck på den knappen så kör bilen mer bränslesnålt.
– Vaff… hur vet bilden hur man sparar bensin?
– Long story. Kolla nu här på gps:en – man får köra i 100 km/h och …
– Men gps är väl vägbeskrivningar och kartor, hur kan den se hastighetsbegränsningen?
– Nu kör du ju i 100, så tryck ner den där knappen och släpp pedalen, så kör bilen i 100 av sig själv.
– NEJ! Va? Men då förlorar jag ju kontrollen!
– Neeeej.
– Och så kommer jag att somna för att jag inte behöver koncentrera mig på högerfoten!
– Neeej.
Och så fortsatte det. Om vi närmade oss en fartkamera började det tuta inne i bilen. Om jag körde väldigt mycket för fort (sorry, men det hände bara en gång), började det pipa jättemycket i mina öron (och i bilen) och med en enkel tryckknappning kunde jag få bilen att skjuta fart av sig själv!
– Kolla nu, ser du den där symbolen? Nej där, på instrumentpanelen.
– Det ser ut som en pistill i en mortel.
– Jahaaa, men det betyder att du har fel växel.
– Fast motorn låter ju helt okej?
– Hm. Jag tror inte att du hör motorn så bra med musiken och allt babbel i bilen.
– Åh. Okej.
Jag fnissade, ooooade och ahaaaaade och visste inte till mig av körabilförtjusning.
– MEN NU ÄR BILEN DUM!
– Vad menar du?
– Den där pistillmorteln säger att jag ska växla upp, men jag ligger redan i femman.
– Du ska växla till sexan.
– Hfffhhhhfffn … jag ska vaaaaad sa du …? Sex?
Ja, skratta ni. Jag har aldrig ägt eller kört en bil som har varit yngre än 15 år, och om inte någon okänd rik faster testamenterar sitt slott i Versailles till mig, kommer jag heller aldrig att göra det.
Så … nästa gång jag under ordnade förhållanden får köra en bil från 2016 (alltså runt år 2031), kan ni räkna med att jag vet precis hur man växlar till sexan!
Fotnot:
De fina trafiksymboltolkningarna skapade Pekka Langer i ”Endast för tjänstebruk” 1955.
Sextonåringen har bytt gymnasieskola (mer om det en annan dag) och måste numera ta buss–tåg–promenad till lektionerna i Strängnäs. Det tar ungefär en timme från dörr till dörr och på vägen kan allehanda saker hända: bussar kan bli sena för att resenärerna är många eller måste tanka sina busskort, snön kan lägga sig på tvärsan och tågen kan avgå både för sent och för tidigt.
Nu har Sextonåringen även varit med om hur tåget som hon tar inte åker dit hon ska.
(Det här har vi varit med om förr i släkten. Broder Jakob skulle ta en helt vanlig buss från Björkskatan till centrum i Luleå, men hamnade i Svartöstaden. En annan gång hamnade han i Linköping när han skulle till Stockholm. Ja, ni förstår.)
Tåget kom in på perrongen hemma i Eskilstuna. Sextonåringen klev på, satte sig ner, tog fram ritpapper och hörde högtalarrösten säga:
– DETTA ÄR DET EN TIMME FÖRSENADE DIREKTTÅGET TILL STOCKHOLM! DETTA ÄR ALLTSÅ DIREKTTÅGET TILL STOCKHOLM!
Sextonåringen rafsade ihop sina saker och älgade ner till närmaste dörr … som var ur funktion. Stora, orangefärgade lappar var klistrade på den och hon kunde inte annat göra än att springa till nästa dörr, samtidigt som hon hörde hur alla de fungerande dörrarna stängdes. Innan hon var framme vid en.
Eskilstuna–Strängnäs tar 15 minuter.
Eskilstuna–Stockholm–Strängnäs tar 105 minuter.
Bilden kommer från Tågkartan, som jag verkligen kan rekommendera. Gröna prickar är tåg som är i tid, gula prickar är tåg som är minst 4 minuter sena, röda prickar är tåg som är mer än 15 minuter försenade. Just nu verkar alla vara i tid, halleluja.
Min stora, lilla dotter ringde från tåget och var alldeles, alldeles otröstlig. Konduktören kunde naturligtvis inte få ett direkttåg som inte stannar att stanna, även om flera andra passagerare hade gjort exakt samma misstag som dottern. ”Det är bra att sysselsätta sig med konkreta ting när man är förtvivlad”, tänkte jag och satte Sextonåringen att mejla till sina lärare. Medan jag sms:ade Orangeluvan:
– Du är inte möjligtvis i närheten av Centralen för en mostrig insats?
Johodå.
Hon avbröt sin färd mot jobbet och tog sig till Centralen och köpte världens mest omständligt tillverkade varma choklad och en fantastisk macka samt lydde mina order som kom som sms. (Vi är ett sms:ande släkte på samma sätt som att vi är ett vilseåkande.)
Mackan och chokladen i Orangeluvans hand.
Jag komprimerar härmed konversationen:
– Hon kommer till spår 19.
– Okej, jag väntar nere i tunneln.
– Hon kommer att ha tio minuter på sig att ta sig från spår 19 till spår 11 där tillbakatåget går.
– Skyltarna stämmer inte.
Där borde vi ha anat oråd. ”Skyltarna stämmer inte” är nämligen ett uttalande i samma kategori som ”orienteringskartan är fel”. Man ska bli misstänksam.
Men. Det var inte alls Sextonåringens tåg som hade stannat. När jag (de blåa bubblorna ovan) skrev ”tåget har stannat” skulle jag ha skrivit ”tåget står still i Södertälje”.
Nu blev det plötsligt väldigt ont om tid. Jag försökte kolla på Tågkartan samtidigt som Sextonåringen försökte förstå var hon var någonstans. När hon saktade in på Södra station (en pendeltågsstation), trodde hon att hon var framme. Så det skrev jag till Orangeluvan, som blev lika lättad som jag:
Här gav vi nästan upp. Sextonåringen ringde och tjoade osammanhängande saker och sa plötsligt ”men nu är jag på tåget”.
– På tåget hemåt?
– Ja, puuuuh.
– Men Orangeluvan då?
– Va? Näe …?
– Vilken perrong är du på?
– Eh, 12. Eller 12 b kanske.
– Men du skulle ju komma till 19! Vänta!
Jag tog bort telefonen från örat och började sms:a till Orangeluvan, som fortfarande stod i kulverttunneln under spåren – den där gula som är så kall och fuktig.
Orangeluvan förstod verkligen ingenting och försökte skriva samtidigt som hon halvsprang fastän hon inte förstod varför eller egentligen vart. Jag satte telefonen till örat igen och bad Sextonåringen att ropa på sin moster genom de fortfarande öppna tågdörrarna på tåget som skulle ha avgått för tre minuter sedan.
– Ropa på henne!
– Okej!
Nu hör Orangeluvan sitt namn, men kan inte för sitt liv begripa
varför
varifrån.
Hon tar två steg uppför en trappa, vänder och tar två steg ner, vänder igen och tar sjumilakliv uppåt och inser att Sextonåringen ju hänger ut genom en tågdörr och att hon noooooog kommer att hinna fram för att leverera tröstmaten.
Och det gick! Med några sekunders marginal hann chokladen och mackan levereras med en snabb kram!
Enligt Sextonåringen var det Orangeluvans insats som gjorde att resan hemåt blev uthärdlig.
Sensmoral: mat är lösningen på nästan alla problem.
”Påsken infaller som alla vet den första helgen efter den första solförmörkelsen efter vårdagjämningen.”
Kjell Swanberg (1944–2008)
Jag har sällan sett så många uppsluppna påskfirare som just nu! Vart jag mig i påsken vänder, står det en leende människa med en sillburk i handen och tjoar KLATJOFS! [glapåschk]
Kan det månne vara så att den i år rekordtidiga påsken kommer precis i rättan tid – nu när vi hatar varenda liten vilsekommen snöflinga som sedan i december har strävat neråt men liksom inte lyckats? När påsken kommer som den brukar i april, är kanske alla lite allmänt gladare eftersom vädret är vänligare och ljuset ljusare; då behövs ju inte massa färgglada påskharar och lediga dagar.
Ägg-Beppe kan man inte få nog av.
Idag är det långfredagen. Som inte är lång och som inte längre (sedan 1969) är tråkig utan som vilken jädra halvröd dag som helst. Vi måste repetera så att ni inte glömmer att det var tristare förr. I give you Allmänna ordningsstadgan, SFS 1956:617 §10:
Å juldagen, långfredagen och påskdagen efter klockan sex på morgonen må icke anordnas offentlig tillställning. Länsstyrelsen äger dock medgiva undantag för tillställning, vars innehåll och syfte kan anses förenligt med högtidens helgd.
Vi måste göra om den. Allmänna ordningsstadgan från 2016:
Å långfredagen efter klockan sex på morgonen må ni icke titta på Facebook annat än undantagsvis eller vid trängande frukostrapporteringsbehov. Systembolaget, vars innehåll och syfte kan ifrågasättas i och med högtidens helgd och nubbevisans varande, har stängt för att inte uppmuntra.
Och vad kan man denna långfredag laga för äggrelaterad rätt? Ah, naturligtvis ett halvpocherat, blankt ägg som vilar på en skiva bayonneskinka, som i sin tur simmar i madeirasås.
