Författare: Lotten Bergman

Lotten Bergman är fembarnsmamma, frilansskribent, basketfantast, föreläsare, språkpolis och redaktör.

Damsalong, rökrum och tyst avdelning

Publicerat av Lotten Bergman den 12 november 2015 23:18

När jag häromdagen i kommentatorsbåset skröt med att jag åt mat på en gammal båt, läste vi oss till att denna gamla båt hade en damsalong. Vips, fastnade jag i damträsket och letade reda på allt som gick att hitta om damers behov förr i tiden. Vi behövde nämligen inte bara salonger till vår sherry, utan även

damblusar, som har kommit att spela en mycket stor roll i den nutida kvinnodräkten, där hygienen fordrar att den som bär en ylledräkt eller ylleklänning därunder som komplement har en enkelt sydd blus i t.ex. linnevistra, bomullstyg, viyella eller fasta rayontyger
damhattar, som faktiskt är kvinnomodets mest inspirerande inslag, gärna av hårfilt (hare, kanin, bäver), ull, tyg eller strå
damkappor i högklassigt ylletyg eller annat tåligt material som står emot de påfrestningar som vår moderna livsföring utsätter det för
damunderkläder i helt nya material som har revolutionerat särskilt korsetten, även om benkäderna, damlinnena och underklänningarna även de har blivit allt mer lättskötta i fråga om tvätt och strykning.

Ja, jag har lusläst Husmorslexikon från 1949. Se bara:

”En illasittande bysthållare och en dåligt anpassad korsett medverkar till både hängbröst och hängbuk.”

Eftersom alfabetet fungerar som det gör, lyckades jag naturligtvis även fastna i långa beskrivningar av damasker, damastdukar, damejeanner och dammhanddukar (som, förstår ni, bör vara 40 × 40 cm stora).

Och så var det då båtarnas damsalonger. Tydligen placerades de lämpligen i fören, medan röksalongen för herrarna fick vara i baki aktern. Man undrar ju om de även utrustades med vattentäta skott för att förhindra vilsegång och lössläppthet.

Men ack, stackars båten på bilden. Strax före kl. 07:00 på morgonen 30 augusti 1951 grundstötte Roslagen med damsalong och allt mellan Norra Stafsudda och Ytterö brygga.

”Hon går flott från grundet, men körs med full fart upp mot land och säkras med ett flertal vajrar. Tallarna som vajrarna är fästa i slits dock upp med rötter och allt och fartyget kantrar och sjunker. Passagerare och gods evakueras med livbåtar och fiskebåtar till Ytterö brygga där sjöbussen Sandö hämtar upp de 40 passagerarna vid 09:00-tiden. Godset får vänta på en annan båt då kapaciteten på sjöbussen inte räcker till. Orsaken till grundstötningen var extremt lågt vattenstånd och en outmärkt grynna. Blir efter olyckan den enda Waxholmsbåt som är utmärkt på ett sjökort.”

roslagensjunker — Det sjunkna vraket såldes 1952 för 5 700 kr till Carl Emil Eriksson, som dock inte hade resurser att bärga fartyget själv; han lät det helt sonika ligga kvar där det låg. År 1957 bärgades Roslagen äntligen och fördes sedan till skrotning. Det var slutet för den damsalongen.

Och nu en hyllning till moderna tiders salonger: de tysta avdelningarna på tåg. När tågen inte går eller kommer fram som de ska, kan man i den tysta avdelningen sitta och fantisera om forna tiders sherry och njuta av stillheten. Ibland kommer några rötägg och saboterar med mobilprat, fast de faller oftast döda ner av mina mördande blickar.

Men när kommer damsalongerna till Finlandsfärjorna?

32 kommentarer

Det kom ett brev: kepsen fastnade!

Publicerat av Lotten Bergman den 10 november 2015 17:44

Jag har med min trasiga hälkudde, mitt felopererade knä och min numera skadade ryggmuskel fladdrat omkring i trädgården ovanligt mycket denna höst. Förmodligen beror det varken på plötsligt uppblossande trädgårdsintresse eller längtan till naturen, utan bara på att hösten har varit så ljuvligt mild att jag ibland har sagt ”gå ut i det vackra vädret, Lotten!” till mig själv.

Men idag kom ett anonymt brev i vår postlåda. Det var skrivet med en snirklig, gammaldags handstil:

Hej hela familjen!

Det börjar bli besvärligt att ta sig fram utanför Er knut. Såg idag en äldre man med rullator, som fastnade med sin keps i en uthängande gren. Han hade svårt att ta upp den bland de våta löven. Ännu värre blir det, då snön kommer.

Det är faktiskt tomtägarens skyldighet att hålla häckar och grenar invid tomtgränsen. Ni är unga och raska allihopa, så ägna några timmar tillsammans och kolla längs HELA häcken, att inget sticker ut. Hoppas det blir bra.

Med vänliga hälsningar från en annan rullatorbunden. Lycka till!

Nämen.

Jag och min djefla man sprang ut till vår hundrameterstrottoar och tittade. Och tittade. Och undrade. Och försökte fastna i grenarna. Jag kunde gå i zick-zack och leka väderkvarn utan att fastna ett endaste dugg. Vi tog fram sekatör och häcksax klippte lite här och där ungefär som frisören gör när frisyren egentligen är färdig. Sedan sprang jag och försökte fastna igen:

Naturligtvis lyckades jag klippa mig i fingret med sekatören eftersom jag är så … yvig. Nu sitter jag på tåget mot Stockholm för att gå på baluns och tamesjutton om jag inte helt glömde att ta på mig ett snyggare plåster som matchar min outfit. Om jag hade tagit på mig en käck, skotskrutig kepa hade den nog distraherat alla blickar som nu kommer att riktas mot fingret.

Slutkläm:
Men vad ÄR det med den anonyma, äldre generationen?

85 kommentarer

Den okända kvinnans ölburk

Publicerat av Lotten Bergman den 8 november 2015 00:09

Jag hastade i förrgår fram mot torget som jag strax skulle snedda för att hinna till banken. Tio meter längre fram – på marken – satt en kvinna med något i handen. En vanlig syn i dessa dagar, som ni alla vet. Men det var inte en pappmugg hon hade, utan en ölburk, registrerade jag halvt om halvt omedvetet.

Men så välte hon burken. Och lät ölen klunka ut på de relativt nylagda betongplattorna som visst lär ha kostat skattebetalarna tusen miljoners miljarder kronor. Man låter sällan ölen spillas på det viset, så jag gick fram till henne, reste upp ölburken och hann precis lägga händerna på hennes huvud på ett valhänt, fumligt, klumpigt sätt (men instinken var nog inriktad på ”hon får inte slå i huvudet”) innan hon föll huvudstupa framåt.

Omedelbart rusade ett tiotal människor fram och började ställa frågor till henne och tillvarandra. Jag hade telefonen framme och sa så högt jag kände att det var lämpligt:

– Jag ringer 112.

Kvinnan lades i huvudstupa sidoläge. Fem ungdomar diskuterade hur benen skulle ligga och om det inte var så att hon skulle ha ena handen under kinden och alla var bekymrade. Men på ett nästan upprymt sätt, tänkte jag och började formulera tankar om hur vi människor fokuserar i krissitationer. Då knäppte det till i telefonen.

– 112. Vad är det som har hänt?
– Hej. Vi står här bredvid torget och en kvinna har fallit omkull precis v…
– Är hon kontaktbar?
– Nej.
– Har hon svimmat?
– Nej.
– Det går inte. Hon har inte svimmat, men är ändå inte kontaktbar?
– Just det.
– Fråga henne om hon lider av epilepsi.

Hade det varit en amerikansk film, hade jag här tagit telefonen från örat och tittat dumt i den. Jag ska fråga en icke kontaktbar kvinna om hon har epilepsi? Ålrajt.

– Hej, hör du mig? Har du epilepsi? Hallå?

Eftersom kvinnan inte var kontaktbar, svarade hon inte.

– Nej, hon är inte kontaktbar.
– Fråga henne om hon lider av diabetes.

Kvinnan på 112 måste ha fått fel flödesschema. Eller om två sidor i instruktionerna kanske hade klibbat ihop?

– Hallå … har du diab…? Hallå? Nej, hon är faktiskt inte kontaktbar. Hon kan, oj … Hon viftar med händerna på ett konstigt sätt, som om hon försöker gripa efter något.
– Säger hon nåt?
– Nej.

Jag kan titta på en människa och säga ”det där är en basketspelare”. Förutom den uppenbara längden, har basketspelare speciell gång, markerad rumpmuskulatur och fina skor. Jag kan också bedöma hurpass till åldern komna nya bekantskaper är (jag räknar skrattrynkorna och multiplicerar med tio), och har precis som alla andra människor ett lass med gamla fördomar och schablonbilder som ibland leder mig till rätt slutsats. Men ibland också helt åt pipsvängen.

ria — Ria Wägner och en liten spettekaka.

Kvinnan på marken var lite fyllig som Ria Wägner, hade gult hår med väldigt mörk utväxt och väldigt plockade ögonbryn som Alla Pugatjova. Hon hade på sig många lager kläder och jag tänkte att jag väl som Sherlock Holmes skulle kunna dra några slutsatser.

Hon var frusen.
Hon tyckte om öl.
Hon hade inte råd att gå till frissan.

Längre än så kom jag inte. Hennes ögon sa mig inget, händerna såg bara ut som händer, hon sa ju inget så jag visste inte om hon förstod svenska. Men hon var ungefär 50 år och hon mådde verkligen inte bra. Plötsligt började hon krafsa med naglarna på betongplattorna.

– Vänta, nu gör hon något med händerna, sa jag. Hon … ah, hon skriver en bokstav tror jag! H! Ett H! Jag misstänkter att hon kommer att skriva HJÄLP, sa jag snabbt till 112-damen.
– Jaha.
– … E! Hon skriver HELP!
– Okej, jag skickar en ambulans meddetsamma.

Då kom plötsligt en karl och började slita och dra i den liggande kvinnan. Ungdomarna puttade bort honom och han sa något på engelska till dem. Något om att hon borde sitta upp.

– Do you know her? sa jag och spände ögonen i mannen.
– Nope.
– Why do you want her to sit?
– I dunno.
– Leave her alone, sa jag på ett förvånande barskt sätt.

Nu kände jag att vi var alldeles för många på plats. Jag frågade ungdomarna om de kunde stanna, och de sa ”självklart” och så småjoggade jag iväg till banken. Men innan dess lade jag märke till något som nog hade intresserat Sherlock Holmes.

Den ju inte alls tomma ölburken var borta.

39 kommentarer

Ett ”allvarligt motorfel” på sekruttbilen

Publicerat av Lotten Bergman den 3 november 2015 13:31

punka — Inte den i sammanhanget aktuella sekrutten.

– Nämen hörru, varför köper ni inte en nyare bil?
– Penga…
– Man kommer ju billigare undan om man köper en nyare bil som inte går sönder. Begriper inte vad ni ska med de där gamla skrot…, nej, vad brukar du säga?
– Sekruttbilar.
– Just det. Köp en som är relativt ny och som inte har gått 30 000 mil!
– Banklå…
– Kolla här, nya bilar har en sån här display som visar hur man ska fickparkera! Jag älskar min display!

Dialogen är en kontaminasammanblandning av de senaste 25 årens bildiskussioner med vänner, släkt och bekanta. Och nu är det i dubbel bemärkelse kört igen. Fasen. De har ju rätt.

Igår körde jag in i en av Eskilstunas 46 rondeller (som om man ska vara korrekt egentligen heter cirkulationsplatser precis som att brevlåda egentligen heter postlåda och vice versa). Då doooog Saaben. Servostyrningen lade av och där satt ju jag och körde med blott ena handen lite coolt på ratten.

– MEN SKIIIT! HELVETE! vrålade jag och svängde med mina muskulösa gym-armar samtidigt som jag gasade.

Och bilen kom då som genom ett under igång igen. För att bara tvärdö i nästa rondell. Jag gaaaasade; den gick igång igen. Och dog i nästa rondell. Samma sak upprepades i ytterligare två rondeller. Jag hade en tid att passa och kände att det var bättre att komma fram till en parkeringsplats än att stanna vid vägrenen på en 80-väg.

På instrumenbrädan lyste diskret – alls inte ilsket – en symbol som föreställde en motor. Väl framme på parkeringsplatsen slet jag ilsket – alls inte diskret – fram instruktionsboken till bilen. Och konstaterade att symbolen betydde att bilen hade drabbats av ”ett allvarligt motorfel”. Så då gjorde jag exakt det som visas på bilden här: öppnade motorhuven och stirrade lite.

Men motorn var fortfarande kvar. Och brann inte. Kokade inte. Hade inte stora hål. Bekymrat borstade jag bort några vilsekomna löv och tänkte samtidigt att det nog skulle ordna sig eftersom det i instruktionsboken klart och tydligt stod att motorsymbolen dessutom betydde att man kunde köra vidare, men med ”kraftigt reducerad fart och effekt”.

Ok. Jag utförde mina ärenden med pressat tidsschema och klarade av allt som jag skulle. I rondellerna (det finns många!) dog bilen, varför jag gasade som en körskoleelev på första lektionen. Brum, brum, bruuum.

Klockan 17:02 körde jag in genom grindarna hos en bilmekaniker som stängde klockan 17:00. Där parkerade jag sekrutten och promenerade sedan hem till de svältande barnen som egentligen skulle ha forslats till träningar såsom livspusslet ju anmodar.

Nej, det här med att vara vuxen kommer jag aldrig att vänja mig vid.

gammalbil — Precis så här känner jag mig.

Fotnot
Jag klarar mig. Barnen svalt inte på riktigt. Träna kan man göra en annan dag. Alla mår bra. Det ordnar sig.

55 kommentarer

Årets konstnärliga pumpamotiv

Publicerat av Lotten Bergman den 1 november 2015 14:36

Jag vet inte jag … om mina föräldrar hade haft en blogg när jag var liten hade det inte funnits särskilt mycket att orda om.

2 april 1964
Tvåmånadersdagen! Lotten väger nu 5 340 g. Alla andra barn förde ett väldigt liv på BVC, men hon bara tittade sig omkring.

3 januari 1965
Pottan fungerar bra.

17 maj 1965
Anar en blivande bollspelare.

hoppalottenhoppa — Tränar hennes hoppspänst så här.

Tillbaka till nutiden, för våra barn verkar vara mycket intressantare än jag någonsin har varit. Femtonåringen här hemma i huset har sedan några år ett pumpaprojekt som går ut på att karva något som ingen annan har karvat. Så här har pumporna sett ut (bilderna är tagna med dassig mobil) sedan 2012:

tre_pumpor — Captain Jack 2012, Einstein 2013 och Mona Lisa 2014.

Igår eftermiddag satte hon igång efter att först ha bett om inspiration både här i kommentatorsbåset och i sociala medier.

dalipumpa — I expressfart tittar hon på en bild på datorn, ritar till synes på måfå med whiteboardpenna på skalet och börjar skrapa på ett sätt som ser helt oplanerat ut.

dali nära — Ibland kom hon ut från toan (arbetsrummet) och sa ”nu gör jag bara fel, så nu måste jag ha en paus”. Men vi såg inga fel.

dalifardig — Salvador Dalí! Tricket är förstås hur djupt man karvar. Men hur i hela friden orkar tjejen fokusera utan att ge Dalí en rak höger efter att i en hel timme ha stirrat upp i hans näsborrar?

dalilock — Och om man lyfter på locket kan det se ännu mer surrealistiskt ut …

För mig är det hela snudd på obegripligt.

Här kommer förlagan!

dali (1) — Fast Femtonåringen (aka Moa) gjorde om mustascherna eftersom de inte riktigt skulle funka i karvningen och t.ex. krocken med näsborren skapar otydliga konturer.

62 kommentarer

Det bor en dansk karl i mitt hotellrum

Publicerat av Lotten Bergman den 24 oktober 2015 17:10

Jag vet att jag borde ta chansen och skriva om vidriga terrordåd, hemska mordbränder, lama politikerinsatser, Jimmy Carters arbete för att få slut på förfärligheterna i Syrien samt allas envisa ”någon borde göra något [men inte jag]”. Men jag skriver inte mer än så: andra gör det bättre.

Istället övergår vi till trivialiteten ”att väcka Lotten”.

Det är nämligen inte alls svårt. Jag lägger mig alltid för sent och hinner liksom inte sjunka ner i djupsömn innan jag blir väckt av något. Det kan vara en snarkning (som inte är min egen), en liten mus i väggen, en passerande nattbuss eller barnbekymmer. (Nu är de för stora för att gå upp och kissa i garderoben, kräkas på trösklarna eller trilla ur sängen, men ibland kommer de med mardrömmar om fysikprov eller simpel, akut basketmatchnervositet.)

Inatt sov Tjugoettåringen och jag på hotell Park Inn i Lund. Det är ett synnerligen modernt och piffigt hotell i räta vinklar och med pratande hiss. Vi snusade sött och drömde om den annalkande hotellfrukosten, när en dansk man klev in i vårt badrum.

Eller … i alla fall lät det som om han var där.

Jag gick ner till receptionen och berättade hur det stod till med akustiken i rummet och spelade upp den lilla filmsnutten.

– Jag vet inte om ni vet det, men det är oerhört lyhört (pun intended) i vårt rum, sa jag.
– Oj, det måste komma från våningen ovanför.
– Hm. Ja. Du hör? frågade jag.
– Ja. Det visste vi inte. Tack ska du ha för att du talade om det, sa receptionisten och menade det verkligen.

Äääääsch då. Jag hade tänkt mig en dialog mer i den här stilen:

– Jag vet inte om ni vet det, men det är oerhört lyhört i vårt rum.
– Oj. OJ! Man hör ju allt jättetydligt!
– Hm.
– JÖSSES! Får jag höra en gång till? Var det danska?
– Javisst.
– Det här var det värsta! Där kan ni ju inte sova! Här har du nyckeln till vår bröllopssvit. Och jag stryker förstås räkningen. Vill ni ha en eller två flaskor champagne? MÅÅÅÅRTEN! Kan du ge damen här en voucher med sju gratisövernattningar i New York? Vi ber verkligen om ursäkt.

But nooo.

21 kommentarer

Barnsjukdomar jag haft

Publicerat av Lotten Bergman den 20 oktober 2015 00:01

Jag läser i en ett år gammal artikel att vissa bostadsområden i västra USA har drabbats av något som börjar likna epidemier. Och att det underligt nog handlar om barnsjukdomar som man nästan har lyckats utrota med hjälp av vaccinationer.

(Som faktiskt borde stavas annorlunda. Fast inte som på polska [szczepień] eller walesiska [brechlyn] och isländska [bóluefni] utan mer som norska [vaksine].)

Det är obegripligt dumt. Joorå, jag begriper att folk har rätt att vara misstänksamma när det gäller nya vaccinationer och kanske till och med onödiga vaccinationer – särskilt om de orsakar narkolepsi eller förlamning. Men nu är det de facto bevisat att vaccinationerna mot barnsjukdomarna har fungerat. Det är idioti att pga. sin egen vuxenångest bestämma att barnen ska slippa sprutan mot mässling, röda hund, kikhosta och påssjuka. (Brukar man vaccinera mot vattkoppor? Jag vet att vaccin finns, men här i huset har alla barn kliat sönder sig varsin gång. Trooor jag.)

Tydligen är det bland de absurt förmögna människorna som denna anti-vaccinations-vurm sprider sig – bland hälsoivrande Hollywoodskådespelare. Idioter. (Förlåt, men det kan inte uttryckas annorlunda. Jo förresten: troglodyter!)

I en annan artikel läser jag att man i Beverly Hills vaccinerar färre barn än i Sydsudan, där man har ett inbördeskrig som står i vägen för vaccinationerna. ”When actors play doctors on TV, that does not make them actual doctors.”

Själv hade jag i tur och ordning röda hund, vattkoppor och mässlingen under tre år och led fasansfullt av att vara prickig. Mamma försökte fotografera mig (som om hon vore en bloggande mamma 30 år senare), men jag lät henne inte, så fåfäng jag var.

Påssjuka hade jag först på ena sidan och sedan på båda, vilket ju var djupt orättvist. Jag var så sjuk, så sjuk under den fantastiskt varma sommaren 1975, när familjen Stenson hyrde mormors kusins jättehus på Ljusterö. Alla i huset packade badprylar och tjoade och skrek samt åt knäckebröd och annat hårt och raspigt som jag inte ens ville titta åt. Isglass rev och slet i halsen och allt var verkligen bedrövligt. Och ingen ville ta i mig ens med tång. (Jag minns nog fel här: man ville väl ha barnsjukdomarna så var de liksom färdighavda?)

Nu till era erfarenheter: minns ni era barnsjukdomar?

84 kommentarer

Vad är en hipster 2015?

Publicerat av Lotten Bergman den 17 oktober 2015 15:37

Precis som att man sällan kan definiera ett mode när man befinner sig mitt i det, kan jag inte definiera en hipster. Jag har förvisso även svårt att definiera professorstyp, feminist, sko och husmanskost, men nu ska här försökas!

(Mycket enklare hade förstås varit att bara googla hipster och läsa artiklarna som tycker upp i flödet [1, 2, 3, 4] och istället blogga om dagens basketmatch. Pfft.)

För det första är hipster ett ord från 1940-talet, och precis (eller ungefär eller i alla fall kanske lite grann) som 2015, handlade det om att vara ”hipp”. Ball. Cool. (Mina ord andas stenålder.)

cool-mag-4-hipsters — Hipstertidning från 1958. Med en ung Danny Saucedo!

Hipstern hängde med, var modern på sitt eget sätt, men bara så länge inte alltför många var moderna på samma sätt. Känns det igen? De svartklädda poeterna på 80-talet vill inte smälta in och klädde sig därför i svart precis som alla andra svartklädda poeter – men smälte in gjorde de icke.

Hipstern på 1960-talet var … hippien! Ordet hippie kommer alltså från ordet hipster!

Tanken svindlar. Hipstern på 40-talet födde hippiesar, som fick barn som sedan blev hipsters. Varannan generation är hipster, varannan är hippie. En ny hippie-era närmar sig nu: de små barnen som idag heter Tage, Astrid, Ingegerd och Sven kommer att … hm. Ha skägg och färgglada kläder som en hipster …? Eller skägg och färgglada kläder som en hippie?

hipsterusa — Tydligen typisk hipster i USA.

En synnerligen oventeskaplig undersökning gav vid handen:

Jag har egentligen ingen aning om vad en hipster är egentligen. Folk brukar ju tro att jag är det bara för att jag har skägg … (Man, ca 35 år, Stockholm.)

Hipster är något man skyller andra för att vara, säger skämtsamt om sig själv men inte till någon man gillar och/eller är starkare. Typ: Jag är ”hipster”, du är cool, hon/han hipstrar. (Kvinna, 50-årsåldern, Stockholmsområdet.)

Kille som är urban, medveten, vill vara unik men eftersom alla är samma blir det inte så. Fristående vill han vara men eftersom det är en trend går det inte. (Man, 50-årsåldern, Stockholmsområdet.)

Surdegsdagis, ekologiskt, dagiskollektiv, skägg. (Kvinna, ca 45 år, Stockholmsområdet.)

En hipster är en person som tar illa upp av att bli kallad hipster. (Man, 23 år, Lund.)

Någon som gör något innan det blir inne. Lyssnar på musik som ingen har hört, har på sig konstiga kläder som man själv har på sig ett halvår senare. (Kvinna, 28 år, Gävle.)

Det är både en förolämpning och en komplimang att bli kallad hipster och en hipster förnekar alltid att den är en hipster. (Kvinna, 25 år, Eskilstuna)

Okej, det som verkar vara någorlunda gemensamt för alla som försöker definiera hipstern, är att

det mycket oftare handlar om män
ansiktshår är en fördel
det är ett storstadsfenomen (men att universitetsstäderna räknas som storstäder hur små de än när)
glasögon inte är något man skäms för, tvärtom
man gärna talar vitt och brett om hur höga krav man ställer på det man äter
man inte vill tillhöra massan, för massan gör fel.

Stalin_1902 — En hipster från 1902. Som råkar heta Stalin. Ja, den Stalin.

Det som nog mest skiljer schablonbilderna av hipstern och hippien från varandra är att hipstern inte har något emot konsumtionssamhället medan hippien inte har något emot fri kärlek.

Okej, här kommer mitt försök till definition:

Hipstrarna tillhör en grupp människor som ingen säger sig tillhöra, men som som full av människor som tydligen vet ”hur allt ska vara” och som inte vill vara en i mängden.

Uppdatering!
I kommentatorsbåset har man enats om följande hipsterrelaterade formulering: ”Ansträngt trendkänslig.”

Den enda person som jag känner som verkligen inte smälter in och som njuter av det, är faktiskt Femtonåringen här hemma:

NOTHIPSTER — Olika färger på skorna, morotsmössa (en nästan likadan i grönt) och en ständig förljeslagare i surikaten som heter Will (Shakespeare). Men en hipster är hon tydligen inte.

En vecka senare:
Det är för att förstå sådana här kloka texter av Margit Richert som man faktiskt behöver veta vad en hipster är.

53 kommentarer

Tolvskillingen i Oskarshamn

Publicerat av Lotten Bergman den 15 oktober 2015 17:14

På samma sätt som jag som liten bara accepterade att ”en kvarting” var ett halvt helrör och därmed trots namnet ju var det inte alls kvartiga 37,5 cl, ryckte jag på axlarna när mina farföräldrar mumlade ”tolvskilling” om den inte alls tolviga 25-öringen som i rättvisans namn ju borde ha hetat ”kvarting”.

Nu vet jag bättre. En kvarting var från början en kvarts stop och alltså nästan 33 cl. Då är det värre med tolvskillingen, för den är krångligare att förklara …

Vips, befinner vi oss i Sverige i början av 1800-talet. En tolvskilling som då utges av Riksgäldskontoret (”12 skilling riksgälds”) motsvarar åtta skilling som utges av Riksens Ständers Bank (”8 skilling banko”). Verkligen jättepraktiskt.

Följaktligen kallades åttaskillingssedeln av folk och fä samt pöbeln naturligtvis för tolvskilling. Nu citerar jag NE:

Vid decimalsystemets införande 1855 blev 1 riksdaler riksmynt=100 öre. Eftersom det tidigare gått 48 skilling på 1 riksdaler riksgälds kom 12 skilling att motsvaras av 25 öre. Vid inväxlingen 1873 var 1 riksdaler riksmynt likvärdigt med 1 krona och därför användes benämningen tolvskilling på 25-öringen långt in på 1900-talet.

Solklart.

Och hur mycket kunde man då t.ex. 1810 köpa för 12 skilling banko eller 8 skilling riksgälds? Jättemycket – det motsvaras av 1 300 kr 2015!

Nu är jag ju på väg hem från en liten småländsk föreläsningsturné i Oskarshamn, så varför yrar jag om tolvskillingar istället för att berätta om Liljeholmens ljus eller …

Lugn, det kommer. Oskarshamn ligger vid Döderhultsviken i norra Kalmarsund, och är alltså Axel Robert Peterssons – Döderhultarns – domäner. Precis som det där med kvarting och tolvskilling, har jag bara tänkt på Döderhultarn (1868—1925) med en liten obekymrad gäspning. Jodå, han karvade i trä som Emil i Lönneberga. Jodå, det är finfina träskulpturer. Jodå, han var begåvad. Men gäääsp, basket är roligare och förresten känner jag mig lite hungrig.

Liksom.

doderhult_2 — Men se, där ligger ju Döderhultarn som en annan döing. (Med snusdosan på magen.)

Den unge Axels passion var alltså träsnideri. Inledningsvis karvade han och avslutade som alla andra snidare med ett himla sandpapprande, men han trivdes inte med finliret. Han lyckades med sin egen stil skapa sig ett namn i Oskarshamn och sålde smågubbarna för 25 öre styck:

– Fin gubbe. Vad ska han ha för den? sa kunderna.
– Tja, vi säger väl en tolvskilling? svarade Axel alltid.

Och vips, kallades han för ”Tolvskillingen”. Det där 25-öringarna blev man ju inte fet på (eftersom 25 öre motsvarar runt 20 kronor idag), men han var glad ändå. Och poppis bland brudarna – en riktig Don Juan, sägs det.

beundrarinna — Ett av alla brev som Döderhultarn lämnade efter sig. ”Möt mig i afton på översta terassen kl. 9.”

doderhult_rock — Ja, såhär slits överrocken när man sitter och arbetar i den för att hålla värmen i den kalla stugan.

brev_love — Kärleksbrev från 1912. ”I tack kysser jag Dina ögon, Din mun och Ditt goda hjärta – ja Du förstår att hjärtat kysser jag på den fläck där jag hör det klappa.”

Först runt 1909 blev Döderhultarn mer känd i vidare kretsar. Det var bl.a. Hasse Z (Kar de Mummas pappa) som blev förtjust i gubbarna och som beställde ett gäng.

hassezbrev — Här tackar Hasse Z för den utmärkta gåvan och talar om att han på onsdag ska göra nåt med de andra gubbarna. (Nej, inte alls. Annika i kommentatorbåset har klurat: ”Bäste Broder. Mitt hjärtliga tack för den utmärkta gåvan. Har gett Nord. Bokh. order att hämta de andra gubbarna. Hälsning! Din tillgivne Hasse Z”)

argtbrev — Oj, här är det någon som är ilsken. Om inte Axel hämtar sina saker före den 1 oktober (med versal!) så kommer sakerna att lyftas ut på gatan och förmodligen kommer även en poliskonstapel att tillkallas!

matilda — Så här såg det ut i Döderhultarns verkstad. Kvinnan kan vara en viss Mathilda, som födde två barn som hette stor-Axel och Lill-Axel, men det var visst inte riktigt klarlagt om Axel Pettersson var far till båda. Mathilda dog 1977, 103 år gammal.

Med detta sagt ber jag Döderhultarn om ursäkt för mitt tidigare ointresse och mina banala gäspningar. Döderhultarmuseet i Oskarshamn är jättefint och både de nakna och de påklädda gubbarna och gummorna är oerhört uttrycksfulla, så tillyxade de är.

Hej Oskarshamn … det var visst en sak till …

museum — Pssssst! Museum har ingen fnutt, museer ska heller inte ha det. Dsssssst!

Läs gärna Hasse Z:s egen redogörelse för hur han upptäckte Döderhultarn. Ett litet utdrag:

”Han åt middag hos mig. Ärter och fläsk. Mitt under middagen gick han ifrån bordet och satte sig i en soffa, fortsättande att tala om allt mellan himmel och jord.

Jag tänkte: det är hans sätt att äta middag. Jag gick efter honom med tallriken och satte den på ett litet bord framför honom. Om en stund återvände han till vårt bord och då fick jag upp och flytta tallriken igen. På det viset promenerade vi fyra fem gånger fram och tillbaka mellan middagsbordet och soffan. Det var en mycket livlig middag. Men glad och underhållande.”

Om man är på det humöret, kan man även läsa om hur Kar de Mumma lyckades göra en Döderhultarhäst låghalt.

42 kommentarer

Konsten att skriva mejl

Publicerat av Lotten Bergman den 13 oktober 2015 14:43

Tänk om Miss Marple hade hittat mig död på den äkta mattan framför öppna spisen med detta utskrivna mejl hopknycklat i vänsterhanden:

Ärendemening:
Hej!

Text:
Du är automatiskt anmäld till vår kurs på lördag. Om du inte kan komma måste du säga till 12/10.

Ses!

/X.

Miss Marple hade nu sagt:

– Oh, dear. I’m afraid I must read this e-mail. You see, I’m really not very fond of them.

Sedan skulle hon (efter att snabbt ha lärt sig svenska) ha analyserat mejlet och kommit fram till följande:

– Det är en lite, vad ska man säga, en lite slarvi… nej, en person som är lite bakom flötet, om jag får säga så. Ärendemeningen ska man ju fylla med information så att den som läser omedelbart kan avgöra om mejlet är av vikt eller ej.

(Deus ex machina, även kallad ”Gud i skruven”, kliver nu in i berättelsen och byter för den dramatiska effektens skull tempus i historien.)

Miss Marple sniffade lite försiktigt på papperet och fann att det varken luktade viol eller Old Spice utan blott tonerpulver från den ständigt krånglande skrivaren.

– Skulle det vara möjligt att få en kopp te? sa hon sedan till någon, som förhoppningsvis lyssnade, och satte sig därefter ner i den blommiga fåtöljen vid fönstret eftersom hon ville granska blomkrukan i fönstret, vari det överraskande nog låg ett skosnöre.

(Hon skulle senare finna att skosnöret inte alls var viktigt för gåtans lösning utan bara hade hamnat där av en ren slump. Men det visste hon inte än.) Miss Marple mumlade för sig själv:

– Vem tar sig friheten att automatiskt anmäla någon till en kurs? Och dessutom skicka mejlet en dag efter deadline för återbud? Och varför skriver denna någon bara under med ett X? Hm. Det där skosnöret är verkligen ovanligt långt.

Och plötsligt förstod hon. Miss Marple tittade på mejlet igen och skakade på huvudet som för att uttrycka ”hå hå ja ja”.

– Ursäkta, Miss Marple, sa en civilklädd polis som kom in med en mugg te som Miss Marple tyckte var barbariskt oskön. Who dunnit?
– Oh dear. Te utan fat. Oh, yes, who do you think did it, young man?

– No. Oh no. The poor woman … She had a faint heart. Died of shock. I’ve too often wondered if människor är helt obildbara och inte kan läsa innantill när det gäller mejldirektiv. Jag förstår henne. Se, ärendemeningen … automatisk anmälan … datumet … signaturen … allt är bedrövligt. We should count ourselves blessed att vi slipper sådant här.

Agatha Christie_mejlar — Agatha Christie skriver mejl.

Fotnot:
Ja, på förekommen anledning skrevs detta i affekt eftersom jag verkligen fick mejlet ovan. Men nej, jag är inte död än.

44 kommentarer