När jag häromdagen i kommentatorsbåset skröt med att jag åt mat på en gammal båt, läste vi oss till att denna gamla båt hade en damsalong. Vips, fastnade jag i damträsket och letade reda på allt som gick att hitta om damers behov förr i tiden. Vi behövde nämligen inte bara salonger till vår sherry, utan även
- damblusar, som har kommit att spela en mycket stor roll i den nutida kvinnodräkten, där hygienen fordrar att den som bär en ylledräkt eller ylleklänning därunder som komplement har en enkelt sydd blus i t.ex. linnevistra, bomullstyg, viyella eller fasta rayontyger
- damhattar, som faktiskt är kvinnomodets mest inspirerande inslag, gärna av hårfilt (hare, kanin, bäver), ull, tyg eller strå
- damkappor i högklassigt ylletyg eller annat tåligt material som står emot de påfrestningar som vår moderna livsföring utsätter det för
- damunderkläder i helt nya material som har revolutionerat särskilt korsetten, även om benkäderna, damlinnena och underklänningarna även de har blivit allt mer lättskötta i fråga om tvätt och strykning.
Ja, jag har lusläst Husmorslexikon från 1949. Se bara:
”En illasittande bysthållare och en dåligt anpassad korsett medverkar till både hängbröst och hängbuk.”
Eftersom alfabetet fungerar som det gör, lyckades jag naturligtvis även fastna i långa beskrivningar av damasker, damastdukar, damejeanner och dammhanddukar (som, förstår ni, bör vara 40 × 40 cm stora).
Och så var det då båtarnas damsalonger. Tydligen placerades de lämpligen i fören, medan röksalongen för herrarna fick vara i baki aktern. Man undrar ju om de även utrustades med vattentäta skott för att förhindra vilsegång och lössläppthet.

Men ack, stackars båten på bilden. Strax före kl. 07:00 på morgonen 30 augusti 1951 grundstötte Roslagen med damsalong och allt mellan Norra Stafsudda och Ytterö brygga.
”Hon går flott från grundet, men körs med full fart upp mot land och säkras med ett flertal vajrar. Tallarna som vajrarna är fästa i slits dock upp med rötter och allt och fartyget kantrar och sjunker. Passagerare och gods evakueras med livbåtar och fiskebåtar till Ytterö brygga där sjöbussen Sandö hämtar upp de 40 passagerarna vid 09:00-tiden. Godset får vänta på en annan båt då kapaciteten på sjöbussen inte räcker till. Orsaken till grundstötningen var extremt lågt vattenstånd och en outmärkt grynna. Blir efter olyckan den enda Waxholmsbåt som är utmärkt på ett sjökort.”

Och nu en hyllning till moderna tiders salonger: de tysta avdelningarna på tåg. När tågen inte går eller kommer fram som de ska, kan man i den tysta avdelningen sitta och fantisera om forna tiders sherry och njuta av stillheten. Ibland kommer några rötägg och saboterar med mobilprat, fast de faller oftast döda ner av mina mördande blickar.
Men när kommer damsalongerna till Finlandsfärjorna?
Jag läser som vanligt lite lateralt. När jag kommer till citatet om båtkapsejsningen och läser […] Ytterö brygga där sjöbussen Sandö hämtar upp de 40 passagerarna […] tänker jag först ”Vad hette gubben Sandö i förnamn, och hur klarade han alla 40 ensam?” För i min hjärna är sjöbuss en lurvig typ som svabbar däck och knaprar skeppsskorpor och sällan tvättar sig osv. Såna fanns det gott om i äventyrsböckerna jag läste som barn.
Åh, den där kappmodellen i mitten är lite, lite, lite lik min vinterkappa (fast min är inte riktigt lika yvig, eller klockad, eller vad det heter).
Ja! Typisk sjöbuss!
Nej men vilken stollig bild! Stackarn, där står han i det böljande gräset …
I mitt städskåp hänger en rutig dammhanduk med måtten 40 x 40 cm. Den har sitt ursprung i trettio- eller fyrtiotalet. Annat damigt är ju damastdukar och damejeanner och så kan man spela dam. För övrigt kallas ibland den rutiga kungsängsliljan för damspelslilja. Efter avslutat spel kan man äntra en häst med damsadel eller kanske beskåda en svävande dam.
Ett av mina favoritord är dambesök! Njut av definitionen ur Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (SO):
dambesök, besök av en kvinna hos en man; ofta med antydan om erotik e.d. Exempel: Inga dambesökpå hotellrummet efter klockan 21!
”Erotik eller dylikt”!
Det där med tidsangivelsen för dambesöken är så märkliga. Ungefär som att det inte går att ha ett erotiskt tätatät klockan 19.
Endast ett endaste dambesök i hela Litteraturbanken!
Detta var herr Everdingens position i livet! Men
här i Nizza föredrog han tydligen att spela en
mera blygsam roll. Varför? Doktorn trodde sig
begripa det, men eftersom hans obotliga lust
att sticka näsan i andras affärer denna dag firade
fullkomliga triumfer, beslöt han att bekräfta sin
teori. Det kostade honom inte någon möda att
skugga herr Everdingen till det hus där denne
bodde — ett elegant hôtel garni, där bättre ung-
karlar hyrde sig en pied-à-terre per vecka eller
månad. Att bekräfta teorin gick lika lätt med hjälp
av ett par sedlar. Herr Joost Everdingen var
okänd på hotellet. Däremot innehade herr Max
Meyer från Amsterdam sedan två månader en
liten svit, där han nästan uteslutande mottog dam-
besök och nästan uteslutande besök av en och
samma dam.
Skrev det gjorde Gunnar Serner 1928 i »D:r Zimmertürs diagnoser«
Ooooh, dambesök! Det ringer en klocka! Jag har utrett förekomsten av sådana ord i SAOL – dambesök, dambekant och dambekantskap kontra herrbesök och herrbekant eftersom herrbekantskap inte finns eller har funnits med … Har inte den blekaste susning om huruvida jag drog en eventuell slutsats.
Dambesök före eller efter 21.00 har nog inte så mycket med erotiserandet som sådant att göra utan mera med ty åtföljande ljudfenomen. Sådana kan upplevas störande i gamla hus med dålig ljudisolering. Framför allt om grannarna ska upp i ottan och föreläsa om språkliga fenomen dagen därpå.
”En illasittande bysthållare och en dåligt anpassad korsett medverkar till både hängbröst och hängbuk.” Säger dom, ja. Ett bra sätt att motverka hängbröst är annars att aldrig vänja dem vid bysthållare utan låta muskulaturen hålla dem uppe. De vackra högbarmade kvinnorna i Söderhavet fick lika hängiga bröst som vi européer när missionärerna eller vilka det var hade lyckats övertyga dem om att behå var bra, anständigt och nyttigt.
Dom skulle nog ha haft fler torpedväggar i den där båten.
Det var luckorna i torpedväggarna som inte var ordentligt åtskruvade PK.
Brid: Att söderhavsbruttorna hade beundransvärda bröst vet vi ,eftersom dom exponerades fritt. Hur vet vi att dom blev hängiga och tråkiga sedan missionärerna kommit och klätt på dom?
Det var säkert några ”antropologer” enligt äldre snitt som var där och kollade och mätte, ÖR. Inte länge sedan vita män klämde och vägde och mätte på allting som inte var vita män.
*tar av sig cynikerhatten*
Och nu, någonting bokstavligt upplyftande — en av jordens coolaste* människor är sedan en tid inte på jorden. Han är i rymden och spelar säckpipa. (Jag får inte nog av den karln!)
Där står en asterisk alldeles ensam. Jag tänkte skriva en kommentar till mitt ordval men gav katten i det.
I see a star, a lonely star …
…passar riktigt bra att sjunga nu!
Å tredje sidan (eller kanske trettonde) blev jag (via en länk) påmind om en gammal, men just i dag aktuell, goding till kort artikel om bland annat triskaidekafobi. Mycket roligt finns där (inklusive ordförklaring, för den som inte mött ordet förut).
@Annika: ’vita män’? Du menar väl vita antropologer?
Även om de flesta av dem var män (https://sv.wikipedia.org/wiki/Antropologi#K.C3.A4nda_antropologer) så var ju t ex Söderhavet noggrannt klämt, mätt och vägt av Margaret Mead, t ex i hennes Sex and Temperament in Three Primitive Societies (1935) , som fick följande tjusiga titel på svenska; Kvinnligt, manligt, mänskligt 😉
Undrar om han sjöbussen är släkt med sin efternamnsnamne som bl.a. skrivit böckerna Geim och Buzz?
Sant, mikaels!
Jag tänkte nog framför allt på hur länge hela det där komplexet hängde kvar, som resulterade i att t.ex. National Geographic hade en icke-försumbar sidoinkomst på femtio- och sextiotalen genom unga män som kunde titta på icke-vita bröst därför att afrikanska och sydostasiatiska och oceaniska unga kvinnor kunde fotograferas och rentav finnas på tidskriftsomslagen med bar överkropp för då var det antropologi men om de hade varit vita hade det varit porr. **bistert skratt**
… skulle jag ju inte säga, jag skulle bara observera att det finns någon liten förvirrad punkt i mitt huvud som gör att jag jämt blandar ihop den relativt respektabla Margaret Mead med den relativt knäppknasiga Margaret Murray som ledde bort väldigt många människor på väldigt vilsna vägar.
Hm — när vi ändå är inne i mitt stökiga hjärnkontor (själv är jag alltid inne i det; kan man få lite medlidande?) har vi en dubblering till tack vare Maj Korner. (Heter det verkligen ”tack vare”? Hmmmnja …)
Han som skrev Buzz åssåvidare heter ju Anders de la Motte (länk vald för att han konstigt nog inte finns på svenska wikipedia och jag hoppade de rena nätbokhandlarna).
Det är alltså hans författarnamn, skyndar jag mig att tillägga. Jag vet inte om det är ett plymnamn (nom de plume). Ty mitt medvetandes (ha!) fallenhet för parallellismer reagerar alltid vid åsynen av det där och kastar genast fram Friedrich de la Motte Fouqué och då blir det sjöjungfrur hela vägen ner. Undine, menar jag.
Äh. Jag bara skräpar i Båset.
Har det hänt er något hemskt i dag, fredagen den trettonde? Eller har ni uppmärksammat något som mamma sa sig ha hört på teve förut, att det är Vänlighetens dag i dag?
… näh, jag kan inte låta bli. Mer nedskräpning.
Eller snarare, vi har ju faktiskt talat om fickparkering förr så nyheten förtjänar sin plats här. Nu är det en kille som har slagit världsrekord i fickparkering! Jag är vederbörligen djupt imponerad, och säger samtidigt: pröva inte detta hemma.
Jag medger: jag har inga bra källor.
Det har inte hänt något särskilt hemskt idag, än så länge. Jag välte en halvtom tekopp över en bunt papper men missade tangentbordet, vilket ju närmast är ett glädjeämne.
Annika, det där kändes som en uppvärmning inför december!
Liten händelse i dag som kunde ha utvecklats till ett elände. Jag gjorde ett besök på Willys förbutik och hämtade ut en postförsändelse. En stund efter att jag kommit hem ringde de från Willys och undrade om jag varit där i dag. En plånbok med mitt namn i hade upphittats och nu finns vi två med samma namn i Lund – men Willys chansade på mig eftersom jag bodde närmre dem. Jag kunde delvis beskriva innehållet i plånboken (bland annat 300 € – som jag tänkt använda under julfirandet i Bryssel) och gjorde därefter ännu en bussresa till Willys och hämtade min plånbok.
Att jag måste hämta paket fyra busshållplatser bort har att göra med min otur i postutdelningsdistrikthänseende. Närmsta utlämningsställe ligger 1 minuts gångväg från min boning, men dit hör inte min adress. Dock kan jag skicka paket därifrån.
Oj, nu kom det ett plötsligt skyfall här och rätt starka kastvindar. Det är plötsligt riktig höst!
Niklas, då måste det ju vara en fransk båt. Satt luckorna framför fören eller framför föraren eller kanske bakom flötet?
Jo, men gör det ungar, öva fickparkering kan man inte göra för mycket. Ett utmärkt sätt att lära sig bilens fyra hörn, en kunskap som de flesta bilförare i Sverige är fullständigt renons på.
Det här med att som Agneta uti Lund drälla plånböcker och pryttlar omkring sig på allehanda instanser är ett himla bängel. Jag har tre (3!) gånger glömt kvar mitt betalkort i apparaterna på Coop på Centralen. Det är nåt med i vilken ordning man gör allt som orsakar ordningskollapsen.
Nu tänkte jag utan att först kolla på fickparkeringsfilmen (Annika kl. 19:45) tala om att jag är en hejare på fickparkering och att så himla imponerande är det faktiskt inte.
Men så tittade jag på filmsnutten i alla fall. Ooooooj.
Och nu är fredagen den trettonde slut. Jag var inte med om en enda oturlig sak.
Men … har ni läst om dådet i Paris?
Jo. Paris gör att jag inte känner mig så helt och hållet och oblandat … rolig. Mer orolig. (Min andra hälft har BBC:s lajvsändning rullande.)
Men jajjamennsan, den där fickparkeringen är strålande, jag gläder mig åt att AuL fick tillbaka sin plånbok (att jag aldrig har förlorat min är ett mysterium som inte ens en ärkebiskop kan förklara), och jag har inte heller märkt något av fredagen-den-trettonde-otur. Men så lider jag inte heller av triskaidekafobi (se mig, ovan vid pass kl. 13:43).
Men vahettere — hur går det med andningen?
Nyfikna vill veta.
Nä, hade helt missat Paris!
Nu vill inte jag va med längre, nu är det läskigt på riktigt!
Början på globalt trubbel. Har byggts upp i några år. Man är helt skyddslös. Slumpen bestämmer vilka som dör och skadas. Det är lika allvarligt som trafikolyckorna.
Jag fick lära mej fickparkera innan jag blev utsläppt på vägar med trafik. Övning med koner på parkeringsplats och i hala backar mellan låtsade vita Ferraris byggda av snöhögar. Bästa körundervisningen ever!
Dessvärre krockade jag för några år sedan med en mycket gammal tant, bara backspeglarna tjongade i, men det var illa nog. I flera veckor efter ringd hennes 100-åriga man och skällde på mig i telefon och hotade mej med allt möjligt. Hans främsta argument till att olckan var mitt fel var att hans fru kört buss i hela sitt liv. (Jag blev ”dömd” vållande eftersom jag inte haft något vittne i bilen. När vi stannat för att fylla i försäkringspapprerna på olycksplatsen hade jag hjälpt gubben att fylla i mitt reg.nummer – han såg för dåligt för att kunna läsa det.)