Eller så gör jag inte det, utan bara öppnar för en gästhemlisbloggarskribent. Det har jag haft förut, och faktum är de behövs ibland. Man blir som gästhemlisbloggarskribent inte kontaktad eller headhuntad utan man bara skriver till mig och frågar om man får … Jag har tackat nej några gånger och ja några gånger – särskilt när min egen tid inte räcker till och jag måste fraternisera med storheter på releasepartyn å vara lite viktig å så.
Plommonstopet drog i facit tre lappar med namn: Maggan,Dina och Niklas den numera inte tröjlöse!
Innan vi nu rusar åstad in i en av Ökenråttan tillverkad lucka, måste vi avsluta gårdagens sonetterande med sådan – inklusive bonusrad.
Vi debatterar döden
och livet – hur vi fått en
livslott, och hur lotten
ju ger oss skilda öden.
Ibland så når vi botten,
ibland så skingras nöden
av fiskarna och bröden.
Vårt liv ligger i potten.
Vi svamlar i debatten
om ditten och om datten,
och vi blir opportuna,
I mörka vinternatten
vill alla va’ i hatten
och blidka Fru Fortuna.
Hon bor i Eskilstuna.
/hakke
Ökenråttans gästlucka: lucka 22
– Va ere, va ere? Va, va, vadå? Va gör ni? Men hallå, va ere, va ere fråga om. Va? Va?
– Tjafsa inte. Jobba på bara.
– Vadå, vadå, va ska vi göra?
– Det vanliga, förstås. Jobba på. Vi måste vara redo. Så inte fienden kommer och flinar åt oss. Men va gör du nu, grabben?
– Jag tänker göra ett takfönster, liksom.
– Takfönster! Såna har vi väl aldrig brytt oss om. Det kommer inte att hålla, förresten.
– Joorå. Var inte en sån surkart!
Krasch, bang, klirr, kras.
– Va vare som hände här?
– De va mitt takfönster, morsan. Det höll inte, precis som du sa.
– Tur att du inte blev skadad. Du kunde ha fått fula ärr, särskilt av den där järnkanten. Men nu kommer alla här att bli verkligen arga på dej. Det är nog bäst att du drar, min son.
– Okej, morsan. Jag sticker. Så jag slipper dina jeremiader också..
– Va va de där? Va sa du?
– Ingenting, morsan. Jag sticker nu, med den bäste av mina fränder, han med dåliga hyn.
– Ja, han är ju munter och trygg, hög svansföring. Vill han gå med då, tror du?
– Eru dum, va? Klart han vill. Han ba, sjunger en sång, va och knallar med.
– Ja gå då! Det finns väl ingen annan lösning. Mina tankar är med er båda.
Hyttfogden fastslog på måndagseftermiddagen att hon hade löst gåtan, men råkade skriva det i Skogsgurras namn. Så kan det gå; nu kommer det för alltid stå i eldskrift som är huggen i sten att det är på det viset.
Annars var det lite rörigt idag eftersom fokus omedelbart hamnade på det som var tydligt: att det var en fullständigt bedrövlig, ny text till ”Ärliga blå ögon”-introt från 1970-talet. Konstiga, hopblandade namn med mystiska mejladresser som ledde till Asien och Oceanien, kan det vara nåt? Eller en vilsen kakelugn, som inte ens jag fick ordning på. Dessutom fick vi lära oss att Woody Harrelsons pappa var yrkesmördare, att tunneln genom Hallandsåsen kostade oss 1,2 miljoner per meter samt att keso egentligen bara är köttfärs av mumintroll.
Is99esa: Tonga och Macau om det är relevant, ja inte vet jag?
Maggan: Det formligen kryllar av ledtrådar i mailet. Till och med 00:31 är en.
embryo: fast i den här användskallelendern googlar ju ingen alla glögglar
hakke: Javisst ja, jag skulle rimma en snutt. Nu är det facit om en minutt.
Idag har ni tillåtselse att hoppa direkt till plommonstopet längst ner eftersom jag är irriterad och arg nästan hela vägen ända dit … Sorry …
Toni Morrison (hette Chloe Ardelia Wofford när hon föddes 1931 precis som att jag en gång i tiden hette Charlotte Stenson fastän jag nu heter Lotten Bergman, men inte får jag nåt nobelpris, inte) är (vilket alltid påpekas fastän det inte har någon som helst betydelse för hur väl hon uttrycker sig i skrift) svart. Det får man säga på engelska (black), säger Toni, men jag vet inte riktigt hur det är på svenska numera.
Nu måste jag varna känsliga läsare. Eller lättstötta. Eller nåt. För nu ska jag i vänliga ordalag försöka förklara vad som irriterar mig – jag som inte är svart utan till ytan både blond och blåögd – när det gäller att etikettera folk.
1.
Toni Morrison har byggt sitt författarskap på just detta mörka pigment. Hon beskriver hur det känns att som svart amerikan bli diskriminerad och hon gör det mycket väl. Men det handlar ju inte om en färg,
utan om motsättningar mellan människor som fördomsfullt anser att hudfärgen betyder något. Expressens Nils Schwartz beskrev i våras handlingen i (den ännu inte översatta) ”God Help the Child” på detta vis:
Som barn pekade hon ut en ung (vit) lärarinna som skyldig till sexuella övergrepp mot barn på hennes skola. När lärarinnan efter 15 år i fängelse friges, söker Bride upp henne för att skänka henne en stor summa pengar, men blir brutalt misshandlad.
När (den svarte) pojkvännen Booker överger henne, söker hon tröst hos sin (vita) bästa vän och arbetskamrat, som henne ovetande knappast är att lita på.
Bride bestämmer sig för att leta upp Booker som flyttat långt bort. På vägen dit kör hon av vägen och bryter benet, men omhändertas av ett (vitt) hippiepar som dragit sig undan moderniteten. De är illegala fosterföräldrar till en (svart) flicka, vars mor inte bryr sig om henne. Booker är för sin del sedan barndomen besatt av sorgen efter sin bror, som föll offer för en (vit) pedofil och seriemördare.
Men vad hade de för storlek på skorna och hade någon glosögon eller koppärrig hy?
Toni Morrison på 1970-talet.
2.
Någon skrev att Toni Morrison är ”det svarta psykets D.H. Lawrence”, vilket jag hoppas är lika obegripligt för er som för mig. Har inte svarta, vita, gula eller rödfnasiga psyken genomsnittligt ungefär samma funktion?
3.
Morrison får ibland frågan om hon kan tänka sig att skriva om ”vita människor” och finner frågan förolämpande för att hon anser inte att hon ska behöva bevisa för någon att hon kan skriva om ”vita människor”. Well. Om jag skriver en bok om ishockey och någon frågar mig om jag inte skulle kunna skriva om knyppling i nästa bok, lovar jag att inte bli förolämpad.
4.
I alla artiklar om henne står det:
”År 1993 blev Toni Morrison den första svarta kvinna någonsin att få emottaga nobelpriset i litteratur.”
Selma Lagerlöf var den första bleksiktiga kvinnan som fick detta pris. Gabriela Mistral var den första kvinnan med väldigt högt hårfäste som fick priset, så det borde ju stå på baksidan av hennes böcker.
Morrison är svart och kvinna, men när hon får priset får hon det för att hon är skicklig på att skriva. I vilket fack hamnar alla duktiga skribenter med ovanligt stora öron? Tänk om en blåögd, rödhårig kvinna får nobelpriset och hennes böcker handlar om hur hon som varande blåögd och rödhårig hela tiden blir [fyll i lämplig fördom].
5.
Hjälp mig att förstå: hur man ska kunna röra sig framåt, minska rasismen och sudda ut gränserna mellan de olika ”raserna” (som man envisas med att säga i USA) när alla hela tiden påpekar vilken ”ras” den där och den där tillhör? Kolla vad det står på baksidan av den svenska översättningen till ”Älskade”:
”Älskade är ett mästerverk som inrangerar Toni Morrison inte bara bland de verkligt stora färgade författarna utan bland de allra främsta nu levande amerikanska.”
Jösses. Blir inte ni också irriterade?
Summa summarum: jag borde skriva böcker om hur jag hela tiden misstas för att vara en blond bimbo och hur jag inte lider av det – inte det minsta lilla. Och Toni Morrison borde börja prata om sig själv som en människa bland alla andra människor.
Bara så att ni ska få en uppfattning om hur hon skriver i ”Hem”. Kolla, bottiner. Och ”då” istället för ”när”. Hm, intressant.
Förresten. Toni Morrison verkar ha haft en normal uppväxt (nu försöker jag släta över utbrottet ovan) med många böcker och musikinstrument i huset. Hon gifte sig med herr Morrison från Jamaica och fick ett barn och skilde sig när hon väntade barn nummer två, och blev sedan lärare samtidigt som hon skrev och fick böcker utgivna. Och 1993 kom då nobelpriset. Ena sonen skrev hon flera barnböcker med (han dog 2010), den andra verkar inte göra väsen av sig. Senast har hon jobbat med en operauppsättning av Othello, med fokus på fru Desdemonas relation till sin svarta piga Barbary.
Här är titlarna som fanns i lucka 14:
De blåaste ögonen (The Bluest Eye, 1970) Sula (Sula, 1973) Solomons sång (Song of Solomon, 1977) Tjärdocka (Tar Baby, 1981) Älskade (Beloved, 1987) Jazz (Jazz, 1992) Paradis (Paradise, 1997) Kärlek (Love, 2003) En välsignelse (A Mercy, 2008) Hem (Home, 2012) God Help the Child (2015)
Såja. Trallalaaaaa. Humdidum. Åh, te och knäckemacka.Mums. Tiddeldi. Visst är det skönt när jag nu har blivit på lite bättre humör igen? 🙂 Peace, love and understanding to all of you.
Plommonstopet och jag sitter i Storasängenlandet (våra två 120-centimeterssängar) och … och där, hoppsan, kom en vit mans namn upp-ploppande: PK! (Det är förmodligen fusk eftersom han ju har skrivit under finurliga alias hela dagen!)
Lucka 15 kommer att krocka med radioprat och föreläsningsjobb, men jag gör mitt bästa för att få ut den som vanligt!
Bonus
Den kände filosofen – och numera min polare – Morgan Freeman har sagt ”Race seems to me to be less and less a subject worth discussing.”
Ni som läser detta på morgonen den 13 december har inte barn på dagis. Ni som läser detta på morgonen den 13 december kan känna er lyckliga. Ni som läser detta på morgonen den 13 december förstår inte hur vi andra har det nu.
Småbarnsföräldrar är härdade. De har ont om pengar, smulor i strumporna och tvätt i maskinen som borde ha hängts i förrgår. De älskar sina barn, men vill klockan tre på natten gärna ge bort dem till någon förbipasserande. Dessa härdade människor tycker att det är sådär lagom kul med luciatåg på dagis klockan 06:30.
Först är det panik den 12 december, då man alltid, alltid plötsligt inser att ens lilla femåring blivit en stor sexåring som på inga villkor kan klämmas in i ett lucialinne i storlek 116. Jag har skarvat med gamla lakan vid midnatt, jag har övertalat en stjärngosse om att det är tuffare att vara tomte, jag har klippt av en nattsärk som ägts av min farmor vid förra sekelskiftet. Jag borde med andra ord vara van, ha lärt mig en läxa eller i alla fall inte bli förvånad.
Våra fyra barn är utspridda på ett dagis och två olika skolor. Men min man och jag är bara två personer.
– Vart vill du helst, dagis eller skola?
– Jag vill helst sova.
– Dagis är ju gulligare.
– Dagis är ju bra mycket mer besvärligt. Overallerna rymmer inte lusselinnet.
– Tycker du inte att barnen är lite sjuka?
– Ja, bra idé, jättesnoriga!
– Fast nu har jag ju köpt den där tomtedräkten.
– Mmm, och jag har ju fixat film till kameran.
– Det är ju godare kaffe i skolan.
– Vilken av skolorna?
– Äsch, visst ja.
Sedan är det panik vid avfärden hemifrån i ottan på luciamorgonen och panik vid ankomsten till dagis. Personalen möter mig i dörren med onda blickar. De har stort – mycket stort – tålamod med våra barn, men inte ett uns tålamod med barnens föräldrar.
– Det började för en kvart sen!
– Mmm, men hon bajsade precis när vi skulle …
– Skynda er nu! Ni får sitta i hörnet där! Ssscchhh!
Svettig, med bultande stresshjärta och obekväma kläder (hinner aldrig se vad jag tar på mig) får jag alltid sitta i ett hörn där jag inte ser något. Och mina barn kliver alltid ur sammanhanget och bestämmer sig för att de inte vill sjunga Staffan var en stålle utan sitta i mammas knä och äta pepparkakor. Och kameran glömmer jag alltid hemma.
I ena skolan möter ingen min man, alla förväntas klara sig själva. Lucian råkar visserligen spilla saft på magen av nervositet och har glömt hela sin dikt, men hon är sagolikt vacker. Hon är vår dotter. Och min man har glömt kameran hemma.
I andra skolan, dit min man hastar efter en halv kopp kaffe och en lussekatt utan saffran i den första skolan, visar det sig att vår äldste son inte ens deltar i luciatåget.
– Men skulle du inte vara med? säger min man förvånat till nioåringen, som ser nöjd ut.
– Näe, det är bara för femmorna.
– Men … varför sa du inget till oss?
– Äh, mamma skulle bli så besviken då, hon har ju fixat så mycket med allt det här med våra dräkter å så. Vi säger väl inget till henne?
Denna dag gick till historien som den då den allra enklaste luckan öppnades. Kommentatorsbåset fylldes av krita, den saknade rollkaraktären Sam, jur, stofiler och monster samt påpekanden om att herbarier tar man faktiskt inte med sig ut i naturen. Så klart man inte gör, men det här är ju inte vetenskapligt korrekt någonstans.
Annika:
Jajillarbådeblommeråjur, ju. Fina blommer. Å fina jur.
PK:
Jag tror bestämt att det handlar om fåglar idag igen. Så här från läktaren, med kikaren vänd bakofram så ser dom så små ut.
Lisa Förare Winbladh: Gissar på att den tredje kollegan har svårt att ta det piano ibland.
Flygbengan: Prinsessan Andromeda verkar vara en snygging liksom min brallis som inte är någon skräcködla.
Jossilurens: Det pratas om blommor ser jag. Jag gör pinan kort: HB är Orlando Bloom.
Hemlisbloggaren var alltså Michael Crichton [krajtn] (1942–2008), som skrev bl.a. Jurassic Park – och var 2,06 meter lång och därför av mig härmed placeras på en piedestal och blir ännu längre eftersom han spelade basket.
Michael Crichton, Michael Ovitz, Steven Spielberg, Kathleen Kennedy, Harrison Ford och Frank Marshall.
Michael Crichton var en sådan där multibegåvning som gick omkring med trollspö och bara pekade på sånt som skulle blir bra. Och så blev det det. Plong, en deckare, pling, en film, plionk en teve-serie.
Men först bestämde han sig faktiskt redan som barn för att bli författare. När hans lärare i skolan gav honom dåligt betyg och han inte accepterade att få blott B eller C eller ännu lägre omdömen på sina uppsatser, deppade han inte ihop. Han tog helt sonika en text av George Orwell och lämnade in den istället för en egenskriven, men berättade för säkerhets skull först om sitt projekt för en annan lärare. När hans (Orwells) text bara fick B– i betyg, bestämde han sig för att byta bana och istället bli läkare.
Och så gick han läkarlinjen trots att alla bad honom att hoppa av.
– Du är bättre på att skriva!
– Det är mer pengar i bokbranschen!
– Du kommer att slå huvudet i alla sjukhusdörrskarmar!
Precis när han hade tagit examen och påbörjat det som motsvarar en AT-tjänst, bestämde han sig för att bli filmregissör och började producera filmer till egna manus.
Tre korta, en lång. Crichton under AT-tjänstgöringen.
Efter några hundår kunde han försörja sig på skrivandet och vips, tillkom Jurassic Park och hans gamla byrålådsmanus om akuten på ett sjukhus blev tv-serien E.R. – och så skrev han nån bestseller då och då.
E.R.-gänget 1994.
Men … hur stämmer denna succé med innehållet i lucka 2, där en ytterst platt och babblig text ur Jurassic Park kan få vem som helst att längta efter Strindberg och Lagerlöf? Inte vet jag, men det är verkligen den stilen texten har i originalet på engelska. (Klicka så blir den större. Ni som läser i mobilen kan zooma.)
Nu har jag även rotat fram den svenska översättningen, som ju hette Urtidsparken – även om den är särskriven och radbruten här.
Där ser man. Texten är ju inte lika platt och full med upprepningar på svenska! Översättaren heter enligt min upplaga från 1990 Molle Kanmert och boken gavs ut på Bra Böcker när jag jobbade där (på Nationalencyklopedin alltså), så nu sluter vi cirklar på löpande band. Men … Men … Men vänta! Jag känner ju en översättare som heter Molle! (Denna insikt ramlade över mig precis när jag skrev just detta just här.)
Rassel, rassel, så letade jag fram Molles mejladress och knatter, knatter så fick jag hennes mobilnummer av Översättarhelena och tjosan, så får ni här och nu en liten intervju med översättaren till Urtidsparken!
Hej Molle! Minns du hur det var att översätta Jurassic Park runt 1989?
Hej! Det är sannerligen gamla dinosaurieskelett som du gräver fram ur min översättargärnings krypta.
När jag jobbade med Jurassic Park (förra årtusendet!) var det, tror jag, min fjärde översättning. Eller kanske rentav den tredje. Min redaktör och jag hade satt titeln till Juraparken vilket jag än idag tycker är betydligt roligare än en oöversatt originaltitel — som förstås dikterades av storfilmen som gick upp i samma veva. Det var första gången jag var med om att boktiteln bestämdes av nåt helt annat än förlagsfolk, så jag blev snabbt luttrad därvidlag — när även nästa titel av Crichton som jag översatte hade filmatiserats och fick samma titel som på biograferna (men den har jag för mig hade ett svenskt namn), blev jag inte det minsta bestört.
När jag nu jämför källspråks- och målspråksversionerna, kan jag verkligen inte påstå att den senare känns så himla mycket spänstigare än den förra, men det gläder mig självklartvis att den faller dig i smaken. Det jag istället tycker är anmärkningsvärt är att översättningen känns såpass flygg trots att den gjordes av en gröngöling. Ja en gröngölingsunge! Där är nåt enstaka jag skulle ändra på idag men inget stort.
– Men tycker du inte att Crichtons språk är … platt och trist?
Huruvida Crichton upplevdes som träig att jobba med är en fråga som bättre hade besvarats av en översättare med fler än tre–fyra verk på meritlistan. Det dröjde rätt många år innan uppdragen började kännas snarlika andra jag redan hade gjort, och sådär alldeles i början tyckte jag att allting var vaaansinnigt svårt. Det är möjligt att en sån oerfarenhetens blick faktiskt skänker översättningen en viss storögd fräschör — man har inte sett de på källspråket banala formuleringarna tusen gånger, inte hittat formler för dem på målspråket; man tar många idiomatiska uttryck för originalitet; man gör inte ett enda ord på rutin — och att det är det som du har fastnat för i min text.
Fast: Disclosure, som var min nästa Crichton, ett par år efter Jurassic Park, minns jag faktiskt som betydligt träligare att jobba med. Där fanns ju inte den förlåtande exotiska miljön och handlingen, så du kan ha rätt i att Crichton inte är nån stor stilist. Jag har inte läst honom sen det begav sig och har faktiskt ingen uppfattning.
Inte jag heller – trots att alla som var anställda på Bra Böcker fick alla verk som gavs ut och jag därför har fler Crichtonböcker än just Juraparken, som jag förstås kommer att kalla den i fortsättningen.
Crichton verkar ha varit en hyvens karl, även om han av någon anledning var gift i småportioner. (Fyra korta äktenskap och ett lite längre.) När han 66 år gammal dog av cancer var han femte fru gravid i sjätte månaden.
Här kommer ett citat som jag drar fram bara för att jag själv håller med och inte för mitt liv begriper varför inte alla lär sig rätt fingersättning på tangentbord:
”I write on a computer. My father was a journalist and he believed nobody should write by hand. He sent all his kids to learn typing when they were 10. So, I have typed ever since 5th grade. I couldn’t possibly write longhand. It would be so SLOW. (I am a fast typist.)” Michael Crichton
Nämen hörni, nu tar vi väl fram plommonstopet och gräver runt lite. Måste lägga in några nya lappar. Såja. Och snurrelisnurr, där tar jag fram en liten, liten lapp … Citronen!
Lucka 3 kommer i ottan – runt sexsnåret. Vilket ju låter lite trevligt ekivokt.
Tack, tack, tack, alla kommentatörer och kommentatöser! Det är så roligt att julkalendra när ni dräller in och skaldar, gissar, suckar och stönar och berättar om triviala ting som inte har med saken att göra samtidigt som ni dräller fantastiska ledtrådar omkring er!
Jag har lovat mig själv att aldrig mer gissa vem som gissar rätt först, eftersom jag nästan alltid gissar fel och borde sättas i skamvr… nej, på en avlägsen läktare med kall glögg och varm champagne. Men ni som vet med er att ni var först får så innerligt gärna tala om det i kommentarerna.
Sådant som jag inte begrep mig på var t.ex. kommentarer som:
”Framför allt på grund av den relativa porträttlikheten – som jag i sig aldrig tidigare tänkt på – är jag nästintill säker på L och inte U.”
”… fast det är svårt för bilen väsnas så gräsligt”
Däremot förstår jag definitivt pratet om guld, hosta, fåglar, oliver, roulettespel, Karibien och Magnum samt:
”Ja, jag förstår. Och i och med det förstår jag inte.”
För så är det ju.
Helt klart är i alla fall att skidåkaren Daniel Albrecht inte hade med saken att göra eftersom hemlisbloggaren i lucka 1 alltså var fågelskådaren och Bondskaparen Ian Fleming (1908–64). Att han inte har varit med i Julkalendern tidigare är lika underligt som att Wolde har varit med två gånger men Wilde bara en. Dessutom är det lite underligt att det ju är Fleming som har skapat den alldeles förtjusande Chitty Chitty Bang Bang.
Sådana här bilder tas inte längre.
Om vi nu ska bli lite specifika så bygger hela dialogen i luckan på ett enda citat – ur Goldfinger.
Just detta citat är nämligen för våra moderna, musikhistorieintresserade öron alldeles fantastiskt:
Jag citerar och kursiverar:
”My dear girl, there are some things that just aren’t done, such as drinking Dom Perignon ’53 above the temperature of 38 degrees Fahrenheit. That’s just as bad as listening to the Beatles without earmuffs.”
Oh the irony; nio år senare fick Paul McCartney äran att komponera Bonds titellåt – ”Live and Let Die” … Men man får ta med i beräkningen att Beatles’ musik för känsliga, amerikanska musiköron bara lät som modern dunkadunkamusik. [Plats för exempel, men ni får hitta på dem själva.]
Man skriver bra med cigg, skrivmaskin, lampa och en väska för manuset.
Ian Fleming hann inte njuta särskilt länge av sin succéhjälte eftersom han både drack och rökte ihjäl sig redan som 56-åring. Eller … så står det i alla artiklar om honom. Jag tror att han dog av umbäranden och tröttma, jag.
Först föddes han nämligen och strax därefter skickades han naturligtvis iväg för att gå på (och bo på, ni vet) boarding school, och då en speciell skola som är känd än idag för att den var särdeles grym och hård. ”Durnford School was a notoriously spartan and uncomfortable preparatory school” kan man läsa … Och där bodde lille Ian trots att föräldrahemmet låg alldeles intill!
Man skriver bäst med cigg, skrivmaskin, lampa och en låda för manuset samt lite referenslitteratur.
Pappan dog 1917 (i första världskriget), vilket ju kan göra vem som helst bedrövad Som 13-åring började Ian på Eton, där han inte heller trivdes även om han excellerade inom idrott och jobbade med skoltidningen. Mamman – Evelyn Beatrice St. Croix Rose – övertalades 1926 att flytta Ian till en militärskola, där han fick sluta ett knappt år senare eftersom han hade ”drabbats av” gonnorré.
Man skriver bäst i shorts!
Mamman skickade honom då till Österrike, där han förlovade sig med Monique Panchaud de Bottomes, vilket egentligen inte hör till historien men måste nämnas eftersom hennes namn ju faktiskt var Monique Panchaud de Bottomes och Ian Fleming dessutom helt orelaterat hade en mentor, vars pseudonym som deckarförfattare var Phyllis Bottome och hon var gift med en man som hette Alban Ernan Forbes Dennis som (och nu kommer det) var underrättelseagent och spion!
Man skriver bäst i prickig skjorta förstås!
In på scenen kom unge Ians mamma igen, och hon såg raskt till att förlovningen bröts eftersom hon inte alls gillade den där slinkan Monique Panchaud de Bottomes. Sedan såg hon till att Ian fick jobb på Reuters genom att helt sonika söka upp chefen och övertala honom att anställa sonen. Därefter såg hon till att han under flera år jobbade som både bankman och som börsmäklare, vilket han var bedrövlig på. Så då blev han (nästan) spion.
Fast allra mest blir man ju himla trött av att skriva.
Mitt i all denna bedrövelse lyckades Ian Fleming på något sätt ha älskarinnor i varje hamn – älskarinnor på så sätt att han var ungkarl medan de var gifta. (En annan älskarinna hette förresten Loelia Ponsonby. En tredje Lisl Jokl. I sammanhanget låter det ju som om den stora kärleken Edith Morpurgo hade ett helt normalt namn.)
Ni förstår att det var jobbigt och stressigt? Sedan dog mamman 1964 … två veckor innan Ian Fleming också dog – på sin son Caspars tolvårsdag. (Denne Caspar dog av en överdos som 23-åring.) Dessförinnan hann han under andra världskriget vara agent och jobba med människorna på Bletchley Park och samla material till sin James Bond-figur, som han för övrigt tänkte sig se ut ganska mycket som Pierce Brosnan ju sedermera gjorde. (Ian gjorde själv teckningen här till vänster.)
Flugor.
Nåväl. Nu ska jag – mot min vana – faktiskt berätta om några ledtrådar som finns i texten. Det kommer jag inte att göra fortsättningsvis, men det kan ju hjälpa alla nybörjare till att läsa mellan raderna, fast på raderna?
fluga –vanlig accessoar i sammanhanget
pekfinger – Goldfinger
3,333 °C – prick 38 °F
Ringo & hörselkåpor – citatet ur filmen
Roger – Moore
Daniel – Craig
Albrekt –Albrekts guld – guld(finger)
En 62 år gammal Dom Perignon – Dom Perignon ’53 – citatet i filmen
Å, man får tacka –guldtacka …
Den ovidkommande bilden med texten ”BUY BONDS” som förstås inte hade med saken att göra över huvud taget, handlade kanske litegrann om Alexander Flemings antibiotika. Men förmodligen inte.
Ser ni hur enkelt det är?
Nu. Kära plommonstop. Jädra lappar som bara dräller överallt. Pillerill och blundeblund, nu drar jag en liten slamsig sak – Jossilurens!
(Misströsta inte, alla ni andra. Det är många dagar kvar till jul.)
Fotnot
Hostan som nämndes ovan är denna, som Ian Fleming skrev om i ett brev till sin mamma när han var sju år:
”My coff [sic] has grown to a whoping [sic] coff now. Don’t tell Mr Pellatt [the headmaster] cause just this morning he said that nun [sic] of us had coffs. I am afraid that I do not like school very much.”
Sedan 2005 har det här skett mystiska och underliga samt obegripliga ting för att december ska bli en om möjligt ännu mer plottrig månad. Men se det som en anledning till att inte hinna med alla måsten.
– Nej, jag måste inte alls stryka ditt lusselinne. Alla som gissar i Lottens julkalender har fått dispens i år.
– Sätta upp julgardiner? Jag har då aldrig hört på maken, det skulle du ha sagt i november. Nu har jag inte tid, måste googla ”Dan Brown & Skebokvarnsvägen”.
– Dubbdäck? Äsch, i år ställer jag av bilen under vintermånaderna. På grund av miljöhänsyn? Nej, julkalendern.
Here we go!
Varje dag den 1–24 december lägger jag ut en text. Eller en handlingslapp, en text i bild, en felanmälan, lite Scrabble eller bara ett telegram. In i kommentatorsbåset rusar ni alla för att gissa vad som ligger bakom orden. Det är oftast en författare, ett bokverk, en film eller en blåsippa – men även Clas Ohlson har julkalendrats.
Vid midnatt (oftast) kommer ett facit, som fordom låg på Facitsajten i kvarteret härintill – men numera är det bara Julkalenderfacit på lotten.se som gäller. I facit drar jag ur min morfars plommonstop namnet på en av dagens kommentatorer, som då vinner en för året specialdesignad Hemlisbloggar-t-shirt. Här är de två senaste årens motiv: 2013 års båsmeter med PK-inspiration och Pip-Petters hårdrocksdesign från 2014.
Eftersom jag har nytt webbhotell, kan det hända att aldrig- eller sällankommentatorerna nu hamnar i spamlådan första gången. Därför rekommenderar jag att ni kommenterar redan idag och skriver nåt tramsigt för att liksom ha fritt blås in i båset när första luckan öppnas strax efter midnatt den 1 december.
Det allra, allra viktigaste nu: kom ihåg att inte skriva ut det rätta svaret om ni är säkra på det! Alla som med bestämdhet vet vem som gömmer sig i luckan bör ge ledtrådar precis som jag … (Vilket kan resultera i fantastiska gissningar när den som är bombsäker de facto har fel.)
Kliv in i båset allihop! De som är lite blyga kan skriva t.ex. ”Hej” eller ”Pssst” eller bara ”Dan Brown”. Några ordförklaringar lägger jag in i första kommentaren så att ni vet hur man gör en blåsippa och vem i hela friden HB är.
Nytt för i år är att man kan köpa tröjan som grisen i säcken om man känner att man på inga villkor vill kommentera eller dras ur hatten eftersom man riskerar att drabbas av prestationsångest och därför lägger sig att dö, snyftande och sjungande en klagosång över sin bristfälliga, litterära bildning. (Detta kan jag förstås inte alls rekommendera.)
Antingen sätter man in 300 kr via Payson (länk här uppe till höger) eller så swischar man till 070-888 55 42 eller så mejlar man till mig och ordnar allt genom att t.ex. ses en mörk kväll på Sergels torg. Jag är damen med hyacint i knapphålet och plommonstop på skulten.
Jag kom plötsligt på att det ju är första advent och att jag ”borde” ställa fram eljusstakarna. Så jag rotade fram dem.
Vi hade en italiensk gästforskare boende hos oss för några år sedan och han berättade om detta osannolikt vackra och fantastiska som händer i december:
– Svenskarna förvandlas från att vara muttrande hedningar till att äppelkindat anamma den kristna tron och tända sjuarmade ljusstakar i alla fönster! I love Sweden!
Usch, så prydligt.
Så visst ”borde” jag väl ställa fram stakarna – om inte annat så för att glädja alla som oroar sig för vår plågsamt vacklande religiositet? Så jag letade. Och fann nio stycken av olika modeller och årgångar.
”Funkar” hade jag skrivit på två som funkade. Ingenting hade jag skrivit på resterande sju – som inte funkade ett endaste dugg. Inte minns jag hur detta ordningsamma förfarande kom till stånd runt trettondagsafton för snart ett år sedan, men imponerad blev jag.
Och sedan försvann två konstiga timmar när jag bytte lampor, skruvade isär stakarna, eltejpade och fäpplade samt svor. Resultatet är enastående:
De två ljusstakarna som det stod ”funkar” på, funkar.
De andra sju är precis lika döda som de var för två timmar sedan.
Jag vet nu att jag behöver köpa förstoringsglas om jag ska kunna se vad det står på de förnicklade, små glödlamporna.
Lennart Hellsing (1919–2015) och jag var ju gamla kompisar.
Lennart och mitt tillfälliga tunnelseende.
Ehum. Jag ljuger så att jag tror mig själv, förstås. Sanningen är att jag har fotograferat honom på Bokmässan och att jag 2011 ingick i ett gäng som skulle nominera årets nyord, där även Lennart ingick.
Lennart och mitt fokus på anteckningsboken.
Förvisso har jag under åren beundrat Ingemar Stenmark och Björn Borg mer än Hellsing, men det är en helt annan historia. En som idag sliter sitt hår förtvivlar över tingens beskaffelse är förmodligen Sydsvenskans Andreas Ekström, som inte känner som nästan alla andra:
”Men låt mig bara säga detta: att rimma hur som helst är ingen som helst konst så länge man inte behöver ta hänsyn till vilka ord som faktiskt finns. Den uppburne Lennart Hellsing är enligt min enkla mening en av innehållslöshetens främsta företrädare i hela 1900-talslitteraturen. Jag har aldrig hört något så tomt någon gång, och slentrianhyllandet av detta tekniskt genomförda ingenting gör mig svårt provocerad.” (Hela texten från 2008.)
Men. Nu måste jag protestera; den här är ju inte innehållslös eftersom man anar ett ännu inte sökt patent:
Vitamin, Vitamin! Kom hit min kusin
din mamma har tappat sin sista sardin:
Syster hon grät
så det regna i knät
men kjolen hon hade var vattentät.
Ok; här blir det förstås svårt att finna sans och vett:
Lappricka pappricka puddingpastej
när jag blir stor ska jag spela för dej:
Trumma på min trumma, gnida min fiol,
skjuta ner små plommon med korkpistol.
[—]
Lappricka pappricka puddingpastej,
när jag blir stor ska jag gunga med dej
i ett gult citronskal många gula mil
upp och ner och bort på sjön av citronil.
Fast det gör ingenting alls eftersom man kan fokusera på att tolka ”gnida min fiol” ekivokt, att googla citronil eller uppröras över stavningen av paprika. Och varför ska allt vara fyllt av innehåll? Nej, fyllen I alla lifvet med trams och intetsägligheter, nyuppfunna ordvrängelser och rim som inte finns!
Gör som Lennart och rimma på allt:
Fru Pantalong
bor på en balkong
kokar till middag
rammelbuljong.
Vilket osökt för oss in på Povel Ramels Lingonben från 1957, som mig veterligen inte innehåller något vettigt utom … det faktum att rysligt mycket kan tolkas som ekivokiteter, vilket den nuvarande Tjugotreåringen inte anade när han lärde sig den utantill för 17 år sedan.
Bluff och Spark och Tork och Kvark
voro sex små dvärgar
En var ful och en var glad
och en var dum i huvet
Hej, sa Kvark till lille Tork
Känner du igelkotten Pilt?
Han som varit i Paris?
Ja, det gjorde Ivar
Hör du hans lilla runda tass
när som han trippar på sitt pass
Tripp och trapp och trypa
Se hans lilla piga?
Tomtefar i skogens brus
sitter som ett päron
Han har inget eget hus
allt i sin stora näsa
Söt och blöt är sagans fé
Trollen är bjudna hit på té
Det lilla trollet! Pass för de!
Nu ska mormor bada
Väva och spinna natten lång
Prinsen är här i fjorton språng
Hopp och hipp och huppla
Hästen heter Sverker!
Stora slottet Drummeldimp
ligger bortom fjärran
Dit får ingen komma in
som ej kan baka struvor
Gyllenkrull och Sockertipp
Kom, ska vi dansa häxan våt!
Vill du mig här, så har du nåt
Sov du lilla tryne
Kungen är full av stock och sten
Skogen är full av lingonben
Per är full av tomtar
Hur ska Lillan orka?
Upprop till alla ordvrängeristollar i Sverige: rimma och skriv och se till att denna underbara tradition med tramsiga rim och orimmade orimligheter får ett uppsving!
Yvonne Lombard 1954, då alldeles nygift med Lennart Hellsing. (Texten är exempel på annat innehållsligt nonsens.)
Fotnot
Ordet ”piga” i Lingonben länkar till en video med Gunwer Bergkvist & Martin Ljung eftersom jag fick göra lite efterforskningar när det visade sig att det inte i alla versioner står just ”piga” utan … ”faster”.
– Det är bra med krig med jämna mellanrum. Då får man veta att man lever, och slutar gnälla över trivialiteter.
Må så vara, men krig vill vi ändå inte ha. Fast att läsa om forna tiders krig kan för en pacifist som en annan ju vara alldeles förfärligt trist och tråkigt (Napoleons slagfältsstrategier: gäsp) – eller alldeles, alldeles underbart.
Om det amerikanska inbördeskriget 1861–65 vet vi att Patrick Swayze sprang ut och in genom hus och råkade ut för trista killar som vill skjuta honom medan Clark Gable grälade med Vivien Leigh och Matthew Broderick fick basa över det första regementet med killar som Denzel Washington och Morgan Freeman.
Men det hände sig vid den här tiden också att en tiljornas man – general John Bankhead Magruder – fick användning för sina talanger på ett … ovanligt sätt.
Nordstaternas arme på nästan 70 000 man marscherade mot Richmond i Virginia och skulle bara klampa över halvön mellan floderna York och James, var det tänkt. Men det var där, på The Virginia Peninsula som Magruder höll till – med sina blott 13 000 soldater.
Den oerhört teaterintresserade Magruder var en rolig fyllbult som läspade (utom när han sjöng) och som sluddrade ut konstiga order som ”gå omkring i en cirkel därborta, ni 200” och ”ro hit med 100 frivilliga som kan kasta stenar och tjoa och skrika och föra så mycket oväsen som möjligt”. Hans mannar lydde, men skrev i sina dagböcker att det här med att kriga inte alls var som de hade trott att det skulle vara.
– Men ska vi inte i alla fall sikta på nordstatarna som hukar därborta?
– NEJ! Panga hej vilt som om vårt ammunitionsförråd är obegränsat och se till att köra omkring med hästarna och vagnarna så att gruset yr. Vråla för era lungors fulla kraft!
– Men …
– Tyst, soldat! Hugg ner de där stora träden där borta och lägg dem med tio meters mellanrum i en vid cirkel däääär!
Det visade sig så småningom att Magruder redan på ett tidigt stadium hade förstått att han inte skulle ha en chans mot nordstatarna och att förstärkningen som han hade skickat bud efter inte skulle hinna komma innan han och hans armé var ett minne blott.
Så han använde sin fantasi.
De stora träden höggs ner och karvades samt målades till att likna kanoner …… och hans män fick order som: ”Ställ dig där och se ut som om du vet vad du gör!”
Och det funkade! Sydstatarna med teater-Magruder lyckade hålla nordstatarna på avstånd i väntan på förstärkning i en hel månad!
Den enda bilden på sydstatarnas generaler, tagen 1869 när de hade en reunion. Magruder är den allra suddigaste; förmodligen hade han mer än bara handen innanför västen.
Jag sover på det roliga tåghotellet i Hudiksvall inatt – det som tågen kör in i flera gånger i timmen. Det sitter ihop med O’Learys, så där måste man ju äta.
Med foträta Birkenstocksteg klev jag in på O’Learys fullständigt utsvulten – med moderna mått mätt, eftersom vi drabbas av näradödenupplevelser efter blott sex timmar utan föda.
Jag bestämde mig för ”Ray’s Hot Chili Burger #77” med jalapeños, ost och stark chilimajonnäs.
Extra ”Cheddar Zappers”, som är avlånga, friterade ostbollar med jalapeños. Mums.
Sedan försökte jag att inte äta mig mätt och bli hypertörstig på de obligatoriska popcornen som serveras medan man väntar på maten.
Maten kom äntligen och jag tog lyckligt en bild för att skicka till familjen så att de skulle få veta hur bra jag hade det.
Och så pulade jag in ett gäng påmmfritt i munnen, kletade runt med dippsåsen och tog en tugga på en Cheddar Zapper.
– PFOIIIINNNG! sa zappern och sprutade med full kraft en vätskestråle rakt upp i min högra näsborre. – Va? sa jag och rynkade pannan medan jag stirrade ner i maten som hade attackerat mig.
Den var halvfryst … jättetillagad på utsidan, fullständigt olagad på insidan.
– Ursäkta … sa jag till en förbispringande servitör. Ska den här vara varm?
– Ja…
– Det är den tyvärr inte.
– Oj. Vänta.
Servitören hastade iväg till köksluckan och kom strax tillbaka med en skål.
– Ge mig dem (alltså the Cheddar Zappers) så ska jag …
Jag plockade upp dem från tallriken och lade dem i den framsträckta skålen. Servitören och skålen försvann. Då blev jag lite misstänksam, och tyvärr, tyvärr, lyfte jag på locket till min hamburgare. Som efter först okulär besiktning, sedan efter lätt palpation befanns vara … på sin höjd lite ljummen.
Faaan.
Jag vägde för- och nackdelar och bedömde hur min egen hunger stod sig i jämförelse med läbbigamatkänslan samt beslutade mig för att göra ett snabbt Pac Man-liknande snitt i burgaren för att verkligen säkerställa att ytkänslan var korrekt uppfattad: att hamburgarn inte var varm.
Tyvärr stämde det.
– Ursäkta! sa jag till en servitris. Jag ber verkligen om ursäkt, men hamburgaren är inte varm …
– Nämen. Får jag känna på den? Vi kommer ju ändå att slänga den, så …
– Ja, varsågod och känn!
– Oj, men oj, ja, sa servitrisen med sina fingrar inne i min hamburgare. Oj, den är inte … hm. Du får en ny.
Servitrisen tog hela tallriken och gick iväg. Ungefär tio minuter senare kom servitören med … med … öh … vanudå? Samma tallrik? Underligt. Med samma mat? ”Vad konstig portionen ser ut!” hann jag tänka innan jag tappade hakan av förvåning.
Det var exakt samma portion.
Det var samma halvätna – nu ljumma – och mjuka påmmfritt, samma utkletade cole slaw, det var samma sönderskurna hamburgare, fast nu lite mer stekt.
– Ursäkta, sa jag till servitrisen. Jag är verkligen inte så petig vanligtvis, men nu har du ju haft dina fingrar inne i min hamburgare, och nu sitter jag här med exakt denna hamburgare. Den är varmare, men det känns inte riktigt b…
– MEN JAG SA JU TILL HONOM ATT HAN SKULLE TA EN NY!
Servitrisen bad om ursäkt och högg min tallrik och jag hörde henne på håll säga ”jag sa ju att jag hade haft mina fingrar i burgaren!” till kökspersonalen.
Ytterligare kanske tio minuter senare fick jag en ny portion. Som var okej. Men det här med att vara besvärlig kund och att tjafsa och klaga är faktiskt inte alls särskilt trevligt. Sedan åt jag inte ens upp all mat, vilket inte alls stämmer med min matpersonlighet.
Jag fick 20 % rabatt på priset för debaclet. Jag svälter verkligen inte; det är på intet sätt synd om mig. Men nästa gång går jag fan på Donken istället.
Gonatt!
Det här med nattågen ser jag faktiskt fram emot; jag tror att jag kommer att gilla det.
