Hoppa till innehåll

Den okända kvinnans ölburk

Jag hastade i förrgår fram mot torget som jag strax skulle snedda för att hinna till banken. Tio meter längre fram – på marken – satt en kvinna med något i handen. En vanlig syn i dessa dagar, som ni alla vet. Men det var inte en pappmugg hon hade, utan en ölburk, registrerade jag halvt om halvt omedvetet.

hvergang
Inte alls en sådan ölburk.

Men så välte hon burken. Och lät ölen klunka ut på de relativt nylagda betongplattorna som visst lär ha kostat skattebetalarna tusen miljoners miljarder kronor. Man låter sällan ölen spillas på det viset, så jag gick fram till henne, reste upp ölburken och hann precis lägga händerna på hennes huvud på ett valhänt, fumligt, klumpigt sätt (men instinken var nog inriktad på ”hon får inte slå i huvudet”) innan hon föll huvudstupa framåt.

Omedelbart rusade ett tiotal människor fram och började ställa frågor till henne och tillvarandra. Jag hade telefonen framme och sa så högt jag kände att det var lämpligt:

– Jag ringer 112.

Kvinnan lades i huvudstupa sidoläge. Fem ungdomar diskuterade hur benen skulle ligga och om det inte var så att hon skulle ha ena handen under kinden och alla var bekymrade. Men på ett nästan upprymt sätt, tänkte jag och började formulera tankar om hur vi människor fokuserar i krissitationer. Då knäppte det till i telefonen.

– 112. Vad är det som har hänt?
– Hej. Vi står här bredvid torget och en kvinna har fallit omkull precis v…
– Är hon kontaktbar?
– Nej.
– Har hon svimmat?
– Nej.
– Det går inte. Hon har inte svimmat, men är ändå inte kontaktbar?
– Just det.
– Fråga henne om hon lider av epilepsi.

Hade det varit en amerikansk film, hade jag här tagit telefonen från örat och tittat dumt i den. Jag ska fråga en icke kontaktbar kvinna om hon har epilepsi? Ålrajt.

– Hej, hör du mig? Har du epilepsi? Hallå?

Eftersom kvinnan inte var kontaktbar, svarade hon inte.

– Nej, hon är inte kontaktbar.
– Fråga henne om hon lider av diabetes.

Kvinnan på 112 måste ha fått fel flödesschema. Eller om två sidor i instruktionerna kanske hade klibbat ihop?

– Hallå … har du diab…? Hallå? Nej, hon är faktiskt inte kontaktbar. Hon kan, oj … Hon viftar med händerna på ett konstigt sätt, som om hon försöker gripa efter något.
– Säger hon nåt?
– Nej.

Jag kan titta på en människa och säga ”det där är en basketspelare”. Förutom den uppenbara längden, har basketspelare speciell gång, markerad rumpmuskulatur och fina skor. Jag kan också bedöma hurpass till åldern komna nya bekantskaper är (jag räknar skrattrynkorna och multiplicerar med tio), och har precis som alla andra människor ett lass med gamla fördomar och schablonbilder som ibland leder mig till rätt slutsats. Men ibland också helt åt pipsvängen.

ria
Ria Wägner och en liten spettekaka.

Kvinnan på marken var lite fyllig som Ria Wägner, hade gult hår med väldigt mörk utväxt och väldigt plockade ögonbryn som Alla Pugatjova. Hon hade på sig många lager kläder och jag tänkte att jag väl som Sherlock Holmes skulle kunna dra några slutsatser.

  1. Hon var frusen.
  2. Hon tyckte om öl.
  3. Hon hade inte råd att gå till frissan.

Längre än så kom jag inte. Hennes ögon sa mig inget, händerna såg bara ut som händer, hon sa ju inget så jag visste inte om hon förstod svenska. Men hon var ungefär 50 år och hon mådde verkligen inte bra. Plötsligt började hon krafsa med naglarna på betongplattorna.

– Vänta, nu gör hon något med händerna, sa jag. Hon … ah, hon skriver en bokstav tror jag! H! Ett H! Jag misstänkter att hon kommer att skriva HJÄLP, sa jag snabbt till 112-damen.
– Jaha.
– … E! Hon skriver HELP!
– Okej, jag skickar en ambulans meddetsamma.

help-sign-beach-written-sand-43499890Då kom plötsligt en karl och började slita och dra i den liggande kvinnan. Ungdomarna puttade bort honom och han sa något på engelska till dem. Något om att hon borde sitta upp.

– Do you know her? sa jag och spände ögonen i mannen.
– Nope.
– Why do you want her to sit?
– I dunno.
– Leave her alone, sa jag på ett förvånande barskt sätt.

Nu kände jag att vi var alldeles för många på plats. Jag frågade ungdomarna om de kunde stanna, och de sa ”självklart” och så småjoggade jag iväg till banken. Men innan dess lade jag märke till något som nog hade intresserat Sherlock Holmes.

Den ju inte alls tomma ölburken var borta.

Share
Publicerat iBloggen

39 kommentarer

  1. PK

    Hm …

  2. En fd granne till oss berättade om när han ätit julbord och fått i sig något han inte tålde (multiallergiker). Reaktionen kom på hemväg när han var på Stockholms central och gjorde att han så alldeles berusad ut. Han försökte få uppmärksamhet och kalla på hjälp, men folk undvek honom. I elfte timmen fick han hjälp innan han säckade ihop och blev körd till sjukhus.
    Jag tänker på det ibland. Vi är så snabba att döma …
    Nu vet jag att du alltid agerar, ändå tycker jag att det var fint gjort! Hoppas det gick bra för Ria Pugatjova och undrar om det var ungdomarna eller karln på slutet som norpade ölen.

  3. Dieva

    Rådigt av dig! Jag undrar då och då hur jag själv skulle reagera i samma situation.

    Men hur kommer det sig att 112:an inte begrep innebörden av “hon är inte kontaktbar”? Var det månne en robot som svarade i själva verket där någon glömt att lägga in variabeln kontaktbarhet så tidigt i skriptet?

  4. Ria Pugatjovas – och hennes öls – öde lär vi nog aldrig få veta mer om.

    Men det jag upplevde där och då var faktiskt att alla människor var väldigt, väldigt snabba att kasta sig fram för att hjälpa. Alla var allvarliga, någon höl en hand på Rias axel för att lugna henne. När jag gick var det säkert tio personer i en cirkel runt henne.

    Sedan läser man ju alldeles förfärliga historier om hur man kan gå i en välarrangerad fälla och bli både lurad och rånad för att någon spelar skadad – eller överkörd på en väg.

    Jag är inte så säker på att jag hade varit lika snabb till handling vid midnatt i en gångtunnel alldeles ensam … med varulvarna ylande …

  5. Men … inte ett ord på tolv timmar? Det var ovanligt. Jag får visst ta och skriva något.

    Synnerligen, synnerligen märkligt att en sos-telefonoperatör inte verkar förstå uttrycket “inte kontaktbar”. Det finns ju en hel del tillstånd (varav en del mycket farliga, såsom under och strax efter en stroke) som man kan vara helt “borta” av utan att för den skull vara just bokstavligen medvetslös. Huh. Hoppas kvinnan fick vad hjälp hon nu behövde bäst, i alla fall.

    Annars tittar jag på den där ölburken och tänker utedass vid en sjö i Värmland under min barndom. Någon hade klippt upp en burk och spikat upp på dassdörrens insida som ögonfägnad, och jag fick fråga vuxna vad de sa till varandra, de där gubbarna — jag kunde läsa, men jag förstod inte danska. Det var nära släkt som hade sommarstället dasset servade, och jag vet att jag frågade ofta om den där blide (antagligen för att jag tyckte gubbarna såg roliga ut.) Hvergang!

    Ja-a …

  6. Bil-bli-bbblllb? What?

    Jag menade förstås “bilden”, men “blide” är ju också ett fint ord. Kanske lite förvirrande just där, men poetiskt också. Jaja.

  7. Jaja, jag tycker också att det är fint, så det får stå kvar. Dessutom är du ju en hjälte som kliver in i det tomma, ekande båset. Liksom hooohoooo, kan man ju yla lite.

    Jag har en föreläsarkollega som i sammanhanget brukar berätta en rolig hi… oj, vänta. Det lät som om nån trillade i trappan …

  8. (Jag tog mig alltså tid att skriva … oj, vänta. Det lät som om nån trillade i trappan … innan jag reste mig upp ur sänghalmen och kollade om det var snubblande tjuvar och banditer på väg upp. Så funkar det icke i amerikanska filmer.)

    Jo, jag har en föreläsarkollega som … OJ, nu glömde jag ju att berätta att det inte var nån i trappan: ett paket med toarullar tappade på egen hand balansen från översta trappsteget och rullade ner några steg.

  9. (Blev avbruten igen: en förvirrad, nyvaken Trettonåring påstod att det var dags att kliva upp.)

    Min föreläsarkollega minns när hon i början av 1960-talet var i 15-årsåldern och hade problem med tituleringen av folk. Hon visste att man inte skulle dua folk som man inte känner, men att man kunde dua sina kompisar. Men hur gör man när man ska tala med sina föräldrars kompisar? funderade hon. De som inte är gamla, och som man pratar med, men ändå inte är polare med?

    En gång var föräldrarnas kompisar på besök och det var ett evigt ”ska det has mer kaffe?” och ”jag har hört att semestern närmar sig” så att duandet eller niandet inte skulle hoppa som små grodor ur munnen. Men ack ooooo ve, när det blev dags för hemfärd, satte sig gästerna – familjen Uggla som de hette – i sin bil när min kollega inne i huset såg att de hade glömt sina paraplyer.

    Hon högg paraplyerna snabbt ur paraplystället som stod intill telefonbänken, och rusade ut genom dörren – medan hon utan ”säga fel” till gästerna tjoade:

    – HOHOOOO! UGGLA!

  10. Hohooo, godmorgon! (Här sitter jag och fnissar på pendeltåget. Snart dags att stiga av.)

  11. Och här ligger jag fortfarade kvar i sängen, hohoo.

  12. Nu får du ta och pallra dig upp, Lotten!

  13. Men det är så RYSLIGT synd om mig!

    I morse hade jag nämligen ont bakom vänster skulderblad och kunde inte dra djupa andetag. Då börjar man ju misstänka blodproppar och lunginflammation, så när det inte hade blivit bättre ringde jag vid halv tolv till min vårdcentral. De skulle ringa upp mig kl 14:10.

    Då var det synd om mig, eller hur? Klockan 14:30 ringde vårdcentralen och följande lilla samtal utspann sig.

    – Annika, sjuksköterska.
    – Hej, jag har så ont bakom vänster skulderblad, kan inte dra djupa andetag, för då hugger det till.
    – JAG HAR INGA LÄKARTIDER KVAR NU NÄR DU RINGER SÅ SENT!
    – Men det är inte jag som ringer sent, det är ju ni som …
    – JAMEN DU SKULLE HA RINGT FÖRE TOLV, FÖR DÅ HADE JAG MASSA LÄKARTIDER KVAR!!!
    – Det gjorde jag ju …
    – Ja, nu ska vi se, ja ELVA OCH TRETTIFEM JA! MEN NU HAR VI ALLA FALL INGA TIDER KVAR.
    – Nähe.
    – Men det är nog bara en låsning. Fast om du blir yr ska du ÅKA RAKA VÄGEN TILL AKUTEN BUMS!

    Så nu sitter jag här och avvaktar yrsel.

  14. Örjan

    Krya på dig!

  15. Maj Korner

    Du skulle ha sagt att du varit kontaktbar. Hela tiden.

  16. Hahahaaa! Det skulle jag! Tack för ett stort skratt, Maj Korner!

  17. och

    Jag beundrar dig som i alla fall ringer vårdcentralen (som tycks bemannas av samma företag som förser SOS Alarm med telefonsvararfolk?)! Själv har jag så märkliga åkommor att det inte verkar vara någon idé att ens fråga.

    -Jo, när jag ligger på vänster sida känns det som om det bultar och viftar till innanför revbenen, som en kombination av en stor sprickfärdig aneurysm (stavn) och ett jättestort hjärta vars svans liksom rycker till där… Det är så jobbigt att jag knappt kan ligga på den sidan. Vad är det, tror doktorn? Har haft det i flera år.

    -Huh….?

    Ja, och mer i den stilen. Impossible. Can’t be done.

  18. Fint att du verkar vara i form!

    Det där med vägval till akuten har jag själv haft problem med. Vi har en relativt rak väg men måste ändå svänga några gånger för att komma till akuten.

    Och ni har ju en hel del krökar mellan pörte och schukhus. Hur klarar du det? Terränggående fordon?

  19. Jahapp, nu är jag hemma, men efter fnisset imorse blev det allvar när “Stuvsta” plötsligt ropades ut. Nä, nu sa hon fel, tänkte jag och tittade i tron att få se Älvsjös ärtgröna glasväggar. Hej måndagmorgon!

  20. Ökenråttan

    Pysse: Det var väl som T-bane- vagnen reagerade när baneföraren ropade “Islandstorget” när vi brakade in på T-centralen.

    Lotten: Kom till Lille M:s fysioterapeut; han heter Wolf i efternamn, bara det. Först tar han nästan livet av oss men sen blir det bra!

  21. Agneta uti Lund

    Maj Korner -> Ett verkligt stort skratt föranledde din kommentar även här uti Lund.

    Sedan cirka fem år anlitar jag privat vårdcentral – hittills har det visat sig vara ett ypperligt val jämfört med gamla Vårdcentralen.

  22. Hej Stuvsta! Jag satt i morse på pendeln och kollade på datorn vad som hände på Fejan och smålog lite åt Pysses Stuvsta-villfarelser när en metallisk röst ropade “Stuvsta nästa!” Snacka om dysdirektikershock! Ska jag verkligen till Stuvsta???

  23. Lotten! Nu har jag kollat på en TV-doktorsprogram på SVT. Du ska omedelbart… ge dig till känna, uppsöka närmsta akutmottagning, chatta med programlederna, ta en Treo (nej f’låt, det var det ingen som sa), men i alla fall: såhär kan vi väl inte ha det? Eller?

  24. Agneta uti Lund

    Hallå Lotten! Är allt under kontroll? Det hoppas vi alla!

    Min utmärkta hälsocentral finns här – och jag intygar att deras presentation stämmer. I morgon droppar jag in där (har knappt en minuts väg dit) för influensavaccination.

    På tal om Stuvsta så hade jag gärna klivit av pendeln där och promenerat till barn och barnbarn i Snättringe. Men det är ju lite långt härifrån så vi ses via FaceTime i stället – senast i går.

  25. Nu har jag varit på basketträning och till och med tagit några hoppsasteg. Jag kan fortfarande inte ta ett djupt andetag utan att det hugger till vid skulderbladet, så vi får se vad morgondagen bär i sitt sköte.

    Kotknackare, akupunktörer och trollpackor, förenen eder – annars åker jag till en helt vanlig läkare!

  26. Ökenråttan

    Lotten: Fysioterapeuten är en sån som tidigare hette sjukgymnast. Inget skumt alltså. Mer än titeln, då.

  27. Örjan

    Vårdcentralers telefonbokning (i Eskilstuna) börjar 07.00 . Ring då. Du brukar ju vara morgonpigg.

  28. Och nuuuuuuu satte jag mobilen på plingeliplong kl. 06:55!

  29. Bra där! Jag säger bara: 38 sekunder för en plats i Vasaloppet – när det var tjejvasan jag skulle anmäla mej till! Häng på låset!

  30. Sisådärja: läkartid kl 13. Oh, så spännande! (Jag ringde 07:00 för att Örjan sa att jag skulle det. Idag var det en normal människa som sedan ringde upp.) Läkaren heter dock inte Wolf, utan något som lät som Azzizzkasch.

  31. Örjan

    Bra gjort Lotten!
    Förtydligande. (Vet ej om detta system används av alla landsting )
    Första samtalet, telefonsvarare, med inknappning av person- och telefonnummer. “Spökröst” återkommer. “Vi ringer kl xx.yy”

  32. Ökenråttan

    Nu kommer jag inte längre in på Laholm! Vilket lyft. Rakt in i dagens aktuella inlägg. Varför det nu blev rätt igen har jag dock igen aning om. Intressant.

  33. Hoppas Lotten fick en bra återringningstid, en vettig sköterska att tala med, samt, i mån av behov, en snar och lämplig tid hos en vettig doktor. (Allt det där blir ju tyvärr svårare och svårare hos landstingen som lider personalbrist över hela landet …)

    Under tiden — om nu artikeln går att komma åt för alla (den är hos SvD) — vill jag rekommendera en helt fantastiskt bildsvit med fotografier av åldrande Napoleon-soldater ur la grande armée. Vilka uniformer, vilka huvudbonader, vad gamla de har blivit (ja, de slogs ju redan 1805 och det här är när fotograferingskonsten har kommit en bit på väg), så vackert!

  34. Återkommen från dr Azzizzkasch kan jag berätta att det är en muskelskada som ger sig till känna när lungorna expanderar maximalt och trycker på revbenen, som ju har ett nära förhållande till musklerna. Och att dr Azzizzkasch spelar innebandy.

    Nu måste jag ta fram sekatören. Rapport kommer!

  35. Man ska inte klippa upp muskler med sekatör! (Det är jag ganska säker på, men jag är ju inte läkare.)

  36. Annika, det är naturligtvis revbenen Lotten ska klippa upp så hon kommer åt musklerna.

  37. Ökenråttan

    SEKATÖREN! Men lilla Lotten, nu måste du nog lugna ner dej lite. Sa doktorn verkligen att sekatör skulle användas? Och hur, i så fall?

  38. Ökenråttan

    Tidigare berättade jag om vår kompis som dog och där Catharina Grünbaum höll den roliga borgerliga begravningsceremonin. Alltnog, nu har vi fått ta del av en del brev som kompisen skrev. Bl.a. ett till ett låneinstitut som skickat flera brev med låneerbjudanden till kompisen. Han tröttnade och skrev till företaget. Brevet avslutas: “Jag vill inte ha något med Er att göra, men jag hoppas att Ert kontor brinner upp, Era kunder lurar er och att Ni själva faller offer för skamliga sjukdomar.
    Låt mig slippa Era brev i fortsättningen!”

  39. Niklas: Jag tänkte mig liksom att hon skulle klippa upp muskeln så att lungorna och därmed revbenen kan expandera utan smärta (ha!), typ (ha!).

    Ökenråttan: Jag är stum av beundran. Sådär borde fler människor göra, ofta.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.