Månad: december 2010

Nämen alltså nu har ni på vissa håll blivit så bra på att gissa i lönndom och lägga ut dimridåer att jag sitter här på min kammare och rabblar sådant som skulle kunna vara rätt svar till lucka 2, men ändå kanske inte.

– CSN och studiemedel, jaha. Indiska små läckerheter och lejon – men utan Ernst? Slava, jahadå, slagdänga, japp, tralala. Död i 33 år. Mhm. Men Lopp-Loella?

Görel är lika förvirrad och frågar:

Är hemlisbloggaren
1. den/de som det skrivs om?
2. den som skriver?
3. den som redigerar?

Och det är ju det vi ibland inte vet. Men ni löste det med bravur ändå, och förmodligen var Agneta först. Men jag är inte säker. Griskindspatrik låter lite tveksam: "Jag ser att två till är inte på samma linje som jag" – ska prata med honom om BIFF-regeln. (OBS: skämt avsett för språknördar.)

Dagens favoritgissning kom från Fredrik I: Gillis Grafström! Honom ska vi ha!

Pappa, mamma och Sonja utan fötter.

Sonja Åkesson (1926–77) var en enkel, simpel, klar och tydlig poet som förmodligen hade twittrat som hon diktade, om hon bara hade fått chansen. Men om man läser vad andra skriver om hur hon skrev, blir det bra mycket krångligare – hon sägs vara tydlig men mångbottnad, lättillgänglig bakom dikternas komplikation men om man förstår modernismen och samtidigt betraktar henne ur ett kvinnoperspektiv så blir allt tydligen så mycket tydligare.

Kajsa Grytt:

”Blandningen av vardagsrealism och existentialism, av ett på ytan enkelt språk parat med intellektuell skärpa får fortfarande läsaren att haja till och reflektera över sin egen tillvaro.” 

Lars Forsell:

"[…] det är denna obearbetade och allt ofta anskrämliga verklighet som finns hos Åkesson, äkta och ärligt redovisad – men den badar i ömhetens och förståelsens på en gång varma och avslöjande ljus."

Bo Strömstedt:

"[…] vittnar om en osedvanlig förmåga att sammanfatta en historia, koncentrera en karaktäristik i få men innehållsrika, suggererande ord. Den är särpräglad av lyrisk energi – också i slutavsnittet, som omaskerat handlar om trötthet, rädsla, äckel."

 

Ibland undrar man ju. Jag trampar på i livet och berättar om nyttan av att gå i en bra skola och att lära sig alla skrivregler innan man fyllt ett år. Och så tittar man på dagens poethemlisbloggare som bara fick gå i skolan i sju år eftersom familjen behövde en inkomst till. (Nioårig skolgång blev inte obligatorisk förrän på försök från 1950 och på riktigt 1962.) Ut och jobba med dig! sa de 1940 och slängde henne åt vargarna (ergo restauranger, affärer och Televerket).

Lilla Sonja kämpade på och läste säkert sådär som poeter plägar göra allt de kommer över och nog skrev hon poem så att fingrarna blödde i stearinljusets sken medan skorna flärpade och halmen stack ut som revbenen på hennes magra kropp.

Eller så hade hon det ganska bra och t'nkte inte så mycket på det där med bokstäver?

Som 25-åring flyttade hon från Buttle på Gotland till Stockholm och får sedan fem barn med fyra olika män. Samtidigt går hon på en studiecirkel i "modern lyrik" och drabbas av en uppenbarelse. Hon kan skriva! Och tycker jättemycket om uppmärksamheten! Hon spelar in ljuddikter, skriver texter till musik, ger ut en skiva till en av diktsamlingarna, åker runt och håller föredrag överallt, säger ja till en mängd hemma-hos-reportage och är frispråkig när det gällde sin egen alkoholkonsumtion och några tabletter samt lite ångest. Som vi idag säger om dokusåpakändisarna eller Idoldeltagarna, kanske vi en vacker vårdag på 1960-talet hade vräkt ur oss ett :

– Äh, en till artikel om den där Sonja och jag laddar mitt vapen!

Cigg-Sonja.

Nu måste jag citera Cecilia N som så lysande beskrev för en nybörjargissare hur dagens lucka tillverkades:
”Lotten [har] använt en text från DN som raster. Och så har hon lagt den eftersökta författaren i smulor på rastret och så har hon skakat till och då blir det ett silat pulver i mönster under sållet. Det är den texten som vi ser här.”

Dikten var Ja tack, som är en av de sista hon skrev:

En varm hand.
Ett varmt bo.
En varm kofta
att trä på de isande tankarna.
En varm kropp
att trä på kroppen.
En varm själ
att trä på själen.
Ett varmt liv
att trä på det isande livet.

Den tydligaste ledtråden var nog "trallala" i marginalen: "Ska bli sjuksyster jag, tralala".

Nämen nu tar vi väl och drar en vinnare? Undrar om jag skulle kunna göra detta på ett mer effektivt sätt med datorgenererade lappdragningar. Har jag sagt det förut? Mhm, förmodligen. Och nuuuuu drar jag Yo! – embryo! Lilla embryo har inte vunnit förut, känns det som. Snacka om "modern lyrik" förresten …

Lucka nr 3 kommer … i ottan! Nä, nu ska jag lära mig lite om Vigelandobelisken.

17 kommentarer

Sisådärja, då är vi igång igen! (Förlåt dröjsmålet! Jag letade efter lösenordet hit i flera timmar!)

Så här går det till: först talar jag om hur roliga ni är och ger er översvallande beröm och försöker nämna så många som möjligt. Men. Nu ska jag försöka att frångå den traditionen lite eftersom det tar så lång tid att sammanställa alla era roligheter – de står ju där i kommentatorsbåset och behöver kanske inte upprepas här. Kanske. Hm.

Sedan berättar jag lite om hemlisbloggartexten och hur jag tänkte. Och slutligen rabblar jag till synes helt onödiga ting om det rätta svaret. DRT ska jag försöka att inte nämna över huvud taget förrän jag måste – om ni t.ex. är helt ute och reser och kanske gissar på ”Spaghetti med köttfärssås” när det rätta svaret är "U2".

För nytillkomna gissare ska jag bara tala om att inte alla instoppade ledtrådar avslöjas. Många av dem upptäcks ju aldrig och då kan jag kanske återanvända det hemlistricket. (Men idag ska jag för pedagogikens skull vara lite extra avslöjande.)

Om jag inte har fattat alldeles fel var det Eva-Lotta som var först med rätt gissning till lucka 1.

Uppdatering!
Jag hade fattat alldeles fel – Ardy var så listig och tidig med rätt svar att jag inte ens kan minnas att jag har läst det! Se här så diskret:

– Är det inte Fingal Olsson som sitter där borta?
– Nä, det är inte Olsson. Och förresten är han död.
– Men han flyttade ju på sig! Och hade inte han formulerat sig lite kvickare än så här?
– Jodå. Förmodligen även som död.

(Oscar heter Fingal också. Flytten och formuleringen är också med. Slut på uppdatering.)

Fast jag tycker att Lunas förslag var mycket bra: "Kiruna". Sedan kan det vara så att många av er faktiskt gissade rätt men var så kluriga att inte ens jag förstod det. Christers kommentar var lysande: ”Tror jag ska gratulera yngste sonen, fast det inte är så stor sak i vår familj.”(Jag har ingen aning om Christer de fakto har en son som har namnsdag 1 december, men visst var det så det skulle tolkas?)

Som vanligt är det alltid någon som kliver in och vrålar svaret – men som sedan fyller båset med trevliga förvillelser: bra jobb!

Alltså var lösningen allas vår citatmaskin: Oscar Wilde (1854–1900). Det är mycket svårt att inte tycka om honom – dels tycker man synd om honom, dels tycker man om hans visdomsord och dels är karln fascinerande på alla sätt och vis.

Oscar Wilde runt 1885.

Han föddes in i en tänkande och kreativ familj i Dublin och lärde sig tala både flytande franska och tyska hemma. Hade han levt i vår tid hade han i tjugoårsåldern förmodligen varit en blandning av Tomas Di Leva och Ola Salo med en släng av Jonas Gardell. Han gifte sig och fick två barn, men flirtade först hej vilt med Florence Balcombe som dock bestämde sig för att gifta sig med Dracula-författaren Bram Stoker.

Oscar Wilde levde det ljuva livet med fester och hyllades storligen som pjäsförfattare efter några mindre lyckade år som skribent och romanförfattare. Men hela tiden hände det saker som måste ha irriterat och stört koncentrationen och fått honom att ligga sömnlös: han grälade med människor, han blev anklagad för plagiat av en text och så blev han förälskad i en ung man, vars far blev galen av ilska och hotade att stämma Wilde. I det viktorianska Storbritannien fick man inte bära sig åt på något sätt alls, och framför allt inte hänga med homosexuella. Eller vara en.

Wilde blev putt och stämde den unge mannens pappa … och så gick allt fullständigt åt pepparn: det blev  Oscar Wilde som dömdes till två års straffarbete. Hans hem länsades, hans pjäser bojkottades och hade han levt idag hade han inte på några villkor bjudits in att deltaga i ”Så mycket bättre” – han var hatad. Hans söner hade flera, flera år senare t.o.m. problem med att komma in på universitet pga. sin sedan länge döde fader. Men tillbaka till fängelsetiden nu:

Oscar satt alltså fängslad och led alla helvetes kval och blev så sjuk att han var nära döden. Inte förrän han fick papper och penna av en ny fängelsedirektör återvände livsandarna för ett tag – och det var i denna situation som vi föreställer oss att han skrev hemlisbloggartexten.

The Smiths har gjort en instrumental låt där Morrissey har bidragit endast med låttiteln: ”Oscillate Wildly”, som ska vara en direkt referens till idolen Oscar Wilde. Och om man skulle få för sig att börja googla på just denna titel, hamnar man på en restaurang med samma namn – belägen på 275 Australia Street i Sydney.

Sångtexten "uuur djuuuupen rooopar jag till deeej" är tagen direkt ur bibeln där De Profundis första rader i 1917 års bibel har översatts till ”Ur djupen ropar jag till dig, Herre”.

De Profundis? Vabaha? Ni fattar inte? Jamen det var ju det brev som Wilde skrev till sin älskare när han (Wilde) satt i fängelse just pga. att han ju hade en älskare. (Brevet gavs ut postumt och censurerat 1905 och är på futtiga 50 000 ord. År 1962 gavs brevet ut i komplett version.)

I hemlisbloggartexten är sex olika citat insprängda, fast helt utan stuns och finess:

Hemlisbloggaren: ”… låtar är så ordlösa. Eller menar jag hemlighetsfulla … fast bra?”
Oscar Wilde: "Musiken är den fullkomligaste konstformen. Den avslöjar aldrig sin innersta hemlighet."

Hemlisbloggaren: ”Ibland känns det som om gud led av hybris när han skapade oss.”
Oscar Wilde: "Det tycks mig ibland att Gud då han skapade människan i någon mån övervärderade sin förmåga." 

Hemlisbloggaren: ”… står han liksom ändå med sitt konstnärsentourage och beundrar sitt och polarnas verk fastän det egentligen (ursäkta ordvalet) suger."
Oscar Wilde: "Dåliga konstnärer beundrar alltid varandras verk."

Hemlisbloggaren: ”… det var jag som hade på mig moderna kläder medan de inte riktigt hängde med i svängarna.”
Oscar Wilde: "Det vi själva går klädda i är modernt. Det andra går klädda i är omodernt."

Hemlisbloggaren: ”… ofta känns det mest som att det måste förändras var sjätte månad bara för att det var så fult, det där som var modernt nyss …”
Oscar Wilde: "Modet är en så outhärdlig form av det fula att vi måste ändra det en gång i halvåret."

Hemlisbloggaren: ”… Bara jag får ta med mig dagboken på tåget, så.”
Oscar Wilde: "Jag reser aldrig utan min egen dagbok. Man måste alltid ha något intressant att läsa när man åker tåg."

Oscar Wilde blev fri 1898, men dog bara två år senare i hjärnhinneinflammation på ett hotell i Paris. År 1908 flyttades hans kvarlevor (aaaah, jättespännande skelett!) till Père-Lachaise-kyrkogården där all världens olika kändisar ligger begravda. Tydligen är det särdeles poppis att pussa gravstenen med massa läppstift på sig. (Gravsten och gravsten förresten, det är ett gigantiskt monument och någonstans finns en detalj som är en silversnopp. Som Tycho Brahes näsa, fast genitalier liksom.)

Två myter ska härmed dementeras: han är inte döpt efter den svenska kungen och han hade inte syfilis. (Hur man nu kan veta det.)

Nu tar jag fram plommonstopet och ser till att inga lappar åker vilse eller trillar in bakom fodret. De som har gissat under mer än ett namn får bara en lapp, förresten. (Pffft, ni tror inte att jag ser allt, va?) Årets t-shirt är förresten som vanligt inte färdig, jag, eh, öh, jag, hrm, jag hittar inte lösenordet till t-shirtfabriken. Nu drar jag … Åh! En av rimmarna! Loppran! (När man vinner en t-shirt ska man mejla till mig och säga hur stor man är och vilken adress man har och här har det minsann inte sparats på en enda adress sedan förra året.)

Seså, nu pallrar ni er till lucka 2!

22 kommentarer