Jamen har jag inte alltid haft en jättemegasvår lucka såhär strax innan det är slut? Bara för att dra ut på det hela och störa era julförberedelser när jag själv kan börja lugna ner mig och se bortom juldagen, när DRT avslöjas?
Sistermoon skrev i sin gissning redan i förmiddags ordet "Ariel" – som ju liksom var rätt svar. Detta återkom Pysseliten till vid elvasnåret på kvällen. Men inte klingade det många klockor i båset, inte. Jag har markerat några för mig osäkra gissningar som skulle kunna ha rätt … men jag vet inte.
PK var som vanligt ute och reste: ”Om jag får fortsätta på Mikaels beviskedja så är ju steget från Cat Stevens till Steve med Lloyden inte så långt. Så dagens HB är då givetvis pingvinen Kent.”
HeMo gav mig en bra idé till nästa år: ”Det måste ju vara PR-legenden Paul Ronge. 10 råd om hur du tvättar din smutsiga byk.”
Niklas i Bingsjö prästgård: "Och då slog mig numerologin i hövvet. 11 = 1+1 = 2. Och var spelar snygge-Michelle mot två? Bridges. Jo i The fabulous Baker boys. Eftersom inget antydde Jeff eller Beau måste jag välja fabulous (alltså Absolutely, men jag går bet på Patsy eller Edina) eller baker. Alltså är spåret baker, bagare, sockerbagare som bor i staden och svaret är Alice Tegner."
Anna P kan däremot ha löst gåtan: "Är jag orättvis om jag säger att Michelle Pfeiffers enda minnnesvärda rolltolkning är den mot John Malkovich och Glenn Close i Liaisons dangereuses?"
En bit över midnatt kom Zkop med de förlösande orden så att jag kunde vara bombsäker på att i alla fall någon hade rätt: "Nejmen, är det hon! Henne har jag tänkt på men inte kollat upp. Nu ska jag göra det … Fast då tänker jag förstås glas … (inte glasklart vatten)
Platt …"
Det finns många poeter i världen. Och så finns det några poeter som blir Nobelprisvinnare. För att inte tala om de poeter som blir STORA poeter först när de är döda – som att van Gogh inte blev erkänd och "rik" konstnär förrän han var jättedöd. Och här har vi dagens hemlisbloggare: amerikanskan Sylvia Plath (1932–63) – i Sverige mest känd (känns det som) för att Linda Skugge gillar henne.
När Sylvia som 30-åring begick självmord genom att gasa ihjäl sig hemma i köksugnen fastän barnen låg och sov i rummet intill, hade hon skrivit en massa, gift sig med poeten Ted Hughes, skrivit lite mer, fått två barn, skrivit ännu mer och fått en roman och en poesisamling publicerad. (Även om hon som åttaåring fick in en dikt i en tidning också.)
Hon försökte flera gånger begå självmord och råkade ut för mystiska bilolyckor som nog var självmordsförsök de också. Sylvia led fasansfullt av ett missfall och att hennes make Ted Hughes hade en älskarinna (som för övrigt senare begick självmord på samma sätt som Sylvia). I skribenten Sylvia Plath har vi en helt klart suicidal människa – idag hade hon fått diagnosen "kronisk depression".
Det här är tyvärr vanligt, Om jag ska rabbla bara några av alla författare som har tagit sitt liv, så är det lätt:
Cesare Pavese (1908-50)
Ernest Hemingway (1899-1961)
Harry Martinson (1904-78)
Hunter S. Thompson (1937-2005)
Jack London (1876-1916)
Karin Boye (1900-41)
Klaus Mann (1906-49)
Michael Strunge (1958-86)
Paul Celan (1920-70)
Stefan Zweig (1881-1942)
Stig Dagerman (1923-54)
Victoria Benedictsson (1850-88)
Vilhelm Moberg (1898-1973)
Virginia Woolf (1882-1941)
Vladimir Majakovskij (1893-1930)
När hennes roman Glaskupolen Glaskupan hade kommit ut bodde Sylvia med sina två barn i London. Utan maken, utan värme, utan telefon och utan inkomster. Dock fanns det folk runtom som försökte hjälpa henne när hon behövde det, bl.a. vännen och läkaren som skrev ut antidepressiv medicin och som tittade till henne åtminstone en gång per dag och såg till att hon fick en sjuksköterska som hjälpte till hemma. Men hon lyckades ändå finna döden.
Sylvia Plath-effekten är för övrigt namn på fenomenet att kreativa skribenter i högre utsträckning drabbas av psykiska sjukdomar – och att kvinnor dessutom drabbas oftare än män. Jag förtvivlar: orkar man inte leva om man är konstnärligt överbegåvad? (Jag väljer medvetet bort ordet "briljant" eftersom det håller på att förlora sin mening.) Måste man vara en asperger-Einstein för att stå ut med sin talang? Jag har förstås inga svar, vad vetenskapen än må säga.
Men hur skrev Sylvia Plath? Hon sägs vara bekännelsepoet, bekännelseschmoet. Hon skrev väl för bövelen det hon kände måste komma ut och kan väl svårligen placeras i ett enda fack? Dikten som jag hade snott och knådat in i tvättmedelstillverkaren Ariels tio gyllene tips om hur man tvättar heter just det: Ariel. (D’oh!)
Naturligtvis ska man läsa poesi på originalspråk när man kan, men eftersom bloggbåset skriver på svenska, tar vi här Ariel i Siv Arbs översättning från 1975. Och ni som inte är vana vid poesi: läs bara orden och bokstäverna utan att fundera. Då kanske funderingarna kommer automatiskt? Och kommer det inga associationer eller funderingar (eller om ni inte ens ser att en av kommentatorsbåsets kommentatorer är med), så skit i dikten och gå vidare bara!
Stockning i mörker.
Sedan den flytande blå
strömmen av klippor och avståndGuds lejoninna,
hur vi växer till ett,
pivå av hälar och knän ! – Fåranklyver sig och passerar,
syster till halsens bruna båge,
som jag inte kan fånga.Svarta bär,
ögon, som slungar ut mörka
hullingar –Svart sött blod munnen full,
skuggor,
Någonting annat.drar mig genom luften –
Lår, hår;
flagor från mina hälar.Vita
Godiva, jag flår av mig –
Döda händer, döda krav.Och nu
löddras jag till vete,
till havsglitter.
Barnets gråtSmälter in i muren.
Och jag
är pilen,daggen som förflyktigas
förintande sig själv, ett med suget
in i det rödaögat, morgonens degel.
Originalet på engelska finns här. Och nej, jag analyserar inte huruvida det handlar om en hästritt eller blott det arma lifvet – läs här istället om ni vill. (Sedan de förfärliga diktanalyserna i gymnasiet när jag såg något helt annat än vad min dumma lärare såg mellan raderna, sker all diktanalys inne i huvudet. Basta.)
Sylvia och Teds två barn är omhuldade av rubrikmakarna. Ty dottern Frieda blev skitförbannad av filmen med Gwyneth Paltrow 2003 och skrev debattinlägg om den och tycker i största allmänhet att filmmakarna beter sig som skitstövlar och att de förvanskar historien om Sylvia och Ted. Sylvia skrev detta om den 1962 nyfödde sonen Nicholas (på bilden ovan):
Vad gjorde mina fingrar innan de höll honom?
Vad gjorde mitt hjärta med sin kärlek?
Jag har aldrig sett något så klart,
hans ögonlock är som syrener,
och lätta som fjärilar hans andetag.
Pappa Ted skrev om samme sons ögon:
Became wet jewels,
The hardest substance of the purest pain
As I fed him in his high white chair.
Och denne son begick självmord 2009. (Om ni orkar läsa mer efter alla dessa bedrövelser, finns det en dum artikel som handlar om att Sylvias förbannelse vilade över honom.)
Härifrån går vi direkt till plommonstopet. Förlåt om jag svär i kyrkan, men det är skönt att inte vara ett deprimerat geni utan bara en glad medelmåtta. Ur hatten drar jag 2010 års näst sista vinnare … Kerstin utan blogg!
Och nu ska jag ladda kanonerna och strax skjuta ut lucka 24. (Ni kommentatorer som ligger platt bredvid varandra får hoppa upp nu!)
20 kommentarer