Idag vet jag banne mig inte vem som var först – och det är ju egentligen inte så viktigt. Jag kanske ska fokusera på något annat än förstlingen? Som att det äkta paret PK och Pysseliten kommenterar först och att de då sitter i bilen på väg till jobbet och läser lucka? Eller att Ökenråttan tror sig själv om att vara DRT? Och att Leopardia excellerar i ljuvliga associationsbanor som alla slutar i Orlando Bloom – med det rätta svaret inbakat:
"När Orlando Bloom hade inbrott var det bland annat några Diamanter som blev stulna. Någon som förklarat sin kärlek till diamanter är ju Marilyn Monroe. Och någon som förklarat sin kärlek till Marilyn är Anna Nicole Smith, som bland annat gör rollen Lucy i Sky-fi filmen Illegal Aliens från 2007. Många av Anna Nicoles möbler och annat ur hennes Marilynsamling gick på auktion tidigare i år. Och ja, Sonia (tidigare HB) auktionerade ut Orlandos saker förra året. Och vart vill jag komma med det här? Bortsett från det faktum att auktioner är kul? Jo, HB är ju naturligtvis Orlando Bloom."
(Och jadå, Leopardia som ställer språkfrågor mittialltihopa, "var" säger man närsomhelst utom när det handlar om vart något är på väg eller har försvunnit bort i fjärran, för då säger man "vart", som uttrycker riktning.)
Gittos mamma förtvivlar, den stackarn: ”Här sitter jag och försummar mitt jobb bara för hoppet om att få en tröja som jag aldrig kommer att använda ändå.” (Fast sedan hämtar hon sig igen: "Men så plötsligt mitt i allt slit fylls jag av en obeskrivlig känsla av lycka, sällhet och den mest subtila glädje man kan tänka sig.")
En parentes i sammanhanget är att det i båset finns en ständigt påfyllande relationslista som på intet sätt förklarar varför båset funkar som det funkar, men Maj Korners farmors farfar satt i alla fall i fängelse i nio år.
Lucka 13 var gjord som "ett tweet", och Bengt ska inte känna sig ensam eller gammgubbgrinig för att han inte har fattat grejen med Twitter. Han är i gott sällskap. Men de som gillar att twittra gör det med samma frenesi och glädje som ni, när ni trampar omkring i kommentatorsbåset.
Ser ni de enorma pupillerna? Och molekylerna?
En av luckans ledtrådar var de inledande orden: Lite … Ser … dagbok = LSD. Och twittraren "Offenbach" hette egentligen Albert Hofmann (1906–2008) – medan den riktiga Offenbach ju komponerade "Hoffmanns äventyr". År 1979 skrev Albert boken om sin stora upptäckt – LSD: My Problem Child.
Men hur var schweizaren Hofmann ute och cyklade? Jo, det var alltså han som av en slump 1938 syntetiserade (”svängde ihop”) det som han kallade "LSD-25". Den här drogen har visat sig fungera väl som botemedel mot schizofreni och alkoholism och Albert själv tyckte att den funkade alldeles utmärkt på honom (även om han de facto inte hade någon sjukdom som skulle botas). Ända till pensionsdagen gick han tydligen på LSD – och nu ska ni få höra. Karln blev 102 år och såg ut så här när han var åttisjuåthalvt år:
Han dog av "naturliga orsaker", tydligen.
Jahaja, ro hit med lite LSD. Låt mig hallucinera och se ut som en barnrumpa också! Det kan väl inte kosta så mycket, enligt mina källor räcker "ett gram för att påverka 10 000–20 000 människor under tolv timmar". Men Hofmann insåg förstås att jag och likasinnade kanske inte skulle må så bra i alla fall, eftersom han har sagt:
"LSD kan hjälpa dig att öppna dina ögon. Men det finns andra sätt — meditation, dans, musik och att fasta."
Jag som varken har förmågan att meditera eller fasta har inte mycket kvar att hurra för. Sedan var Albert verkligen ute och cyklade den 19 april 1943, när han med flit testade LSD och sedan cyklade hem samtidigt som han antecknade allt han såg som genom ett kalejdoskop:
"Jag kände mig lite rastlös och lite yr på en gång. När jag kom hem lade jag mig och fick en obehaglig berusningskänsla samtidigt som fantasin gick på högvarv. Jag var ljuskänslig och det kändes som jag drömde när en massa bilder i konstiga färger och former for genom huvudet. Efter två timmar kändes allt normalt igen."
Dessutom formulerade han sig så här (översättningen blev så mesig, så vi tar det på utrikiska):
"I think that in human evolution it has never been as necessary to have this substance LSD. It is just a tool to turn us into what we are supposed to be."
Nu blev det ju inte så – flower power och de lössläppta tiderna gjorde den medicinska användningen av LSD komplicerad.
’This joy at having fathered LSD was tarnished after more than ten years of uninterrupted scientific research and medicinal use when LSD was swept up in the huge wave of an inebriant mania that began to spread over the Western world, above all the United States, at the end of the 1950’s.”
Den gode Albert blev en mycket välrespekterad man som forskade och skrev böcker och deltog i Nobelkommitténs arbete och jag vet inte allt. Ett år innan han dog fick en psykoterapeut i Schweiz tillåtelse att testa LSD på patienter som är dödssjuka, men om detta har jag inte lyckats hitta mer information än att alla gillade LSD (nähe?) och att försöken var väldigt noga kontrollerade. De nogsamt utvärderade patienterna fick medicinen kl 11:00 och fick sitta i ett lugnt och mörkt rum till 19:00 medan de berättade om sina fantasier och färger. Artikeln avslutas med:
”In any case, on the 40th anniversary of the Woodstock music festival, psychoactive substances that represented the apotheosis of the counterculture lifestyle are no longer just hippie elixirs.”
Albert var kompis med massa konstnärer (tror jag det), bl.a. Aldous Huxley som också hade provat LSD. Under World Academy of Arts and Sciences (WAAS) i Stockholm 1963 umgicks de intensivt och den 22/11 samma år (dagen när Kennedy mördades) dog Huxley i sviterna efter strupcancern som gjorde att han inte kunde tala och hade fruktansvärt ont. Dock dog han lugnt eftersom han till sin fru gav en lapp med instruktioner som hon lydde trots att läkaren på plats protesterade våldsamt:
"LSD—try it—intramuscular—100 mmg."
Här finns en extremt mesig intervju med Albert Hofmann från 2008:
– Your friend, Ernst Junger, I think his name is … säger intervjuaren.
– Yes, yes … svarar Albert lugnt.
– You both lived to be so old! It’s incredible!
– He was 102.
– And you’re also 102, correct? It’s very interesting, yes? (Den naturliga frågan borde här ha varit "tog Junger och du LSD tillsammans?", men nej.)
– Yeah.
– What are you reading these days?
– Nothing special.
– Are you writing anything?
– No.
– You’re just enjoying life.
– But I have visitors; I cannot speak very long. (Albert har här tröttnat på mesproppen.)
– OK. Thank you so much for speaking with me today.
– I don’t know you, but I am happy that it has a meaning for you to speak with me.
Gäsp.
Nu drar jag en vinnare! Det borde ju bli associationsdrottningen, men det är kanske lika bra att hon inte vinner eftersom hon i samma frenetiska LSD-stil ska fortsätta babbla ledtrådar om Orlando Bloom. Vinnaren äääääääääär, aj, nej, hon vann häromdagen. Vi drar en ny …. Malinka!
Lucka 14 kommer vid halv sju imorrn bitti!
22 kommentarer