Jag vet, jag vet: det är svårt med gamla döa gubar som ingen pratar om längre. Men nu ska ni få lära er! Några av er var säkra, och förlåt igen att jag bara drar upp några av er:
Niklas: ”Men inte kan det väl vara så? Att jag så där direkt skulle fatta vem det är? För i så fall är HB mycket seriösare än vad de flesta tror och är faktiskt erfaren.”
Fredrik I: ”Ah, jag tror jag vet. Logiskt, Lotten!”
Översättarhelena: ”Jag önskar att jag hade kunnat gissa på samma som t.ex. Niklas och Fredrik men tycker det är lite för mycket som inte stämmer (paradoxalt nog).”
Sanna: ”När vi var på Öland häromsistens blev vi sittande framför ett program från UR, det handlade om hur man lär ut matematik och åskådliggör vanliga formler på ett mer pedagogiskt sett.”
Dammråttan: *viskar* ”Nu lägger jag barn, men eftersom hon varit uppe sen typ fyra i morse (fråga inte varför) kunde man ju räkna ut att hon skulle somna fort. Rent logiskt borde hon nästan ha somnat mitt i maten. Paradoxalt nog har hon tydligen varit ett spinnande yrväder på dagis. Matematiken i den uträkningen är helt ologisk, men barn följer inte samma lagar som andra människor.”
Och lyssna här på kommentatorsbåset kompetens:
Meta-Greta-Görel: ”Eftersom det här är en metalucka ska du inte vara så tvärsäker på att det är du som sitter inne med rätt svar. Du är ett med luckan och kan således inte mäta den (jfr Heissenbergs osäkerhetsprincip).”
Idag har vi alltså att göra med en av de mindre kända nobelprisvinnarna: walesaren Bertrand Russell (1872–1970), premierad 1950. (Det är sånt som är bra att kunna i konstiga sammanhang, say after me: Russell 1950, Churchill 1953.) Russell var inte författare i egentlig mening utan snarare en väldigt logiskt och analytiskt lagd filosof, matematiker och historiker – som nog fick nobelpriset för "History of Western Philosophy". Sedan har man ju klistrat på honom ett otal -ist- och -ismer dessutom:
- pacifist
- ateist
- humanist
- logist
- skepticist
- politiskt aktivist
- idealist
- antirasist
- realist.
Han var dock inte allt på en gång utan ganska ombytlig av sig.
År 1955 skrev han ett manifest med vår vän Albert Einstein och hela tiden skrev han artiklar, böcker, anordnade protestmarscher och demonstrationer mot kärnvapen och krig och så blev han initiativtagare till Russelltribunalen, som hölls 1967 i Stockholm och Roskilde. (Tur att han blev så himla gammal, han som hade så vansinnigt mycket att göra.)
Här är en liten intervjusnutt från när han fortfarande hade 20 år kvar att leva. Han förklarar vad som hände en gång när han skulle flyga och sa ”Om jag inte får sitta i rökavdelningen, kommer jag att dö”.
Förtjusande man, jag skulle vilja bli så här när jag blir gammal.
Men så här var det, om vi tar det från början: som treåring blev Bertrand föräldralös, vilket med tanke på andra framstående personer verkar vara rätt lämpligt. Man blir inte curlad, slipper bäddas in i bomull och växer upp med allmänbildade guvernanter och magistrar och slipper den skyddade verkstaden som verkar hämma så många andra. (Det största problemet som jag själv hade under uppväxtåren tror jag var de utstående öronen. Tufft liv.)
Först var Russell renodlad filosof, men som 28-åring fastnade han för matte och skrev raskt en banbrytande bok i ämnet. Dessutom vänstrade han lite på sidan om med politik – och som övertygad pacifist vägrade han att inställa sig till militärtjänst i WWI. Det sågs inte på med blida ögon, och han avskedades meddetsamma från sitt universitet, varpå någon smarting erbjöd honom plats på Harvard. Men då fick han inget pass för att kunna åka dit! Så han fortsatte att tjafsa med alla om det absurda i att kriga – och blev till slut satt i fängelse i sex månader för en uppviglande tidningsartikel.
– Pftja, jaha, då får jag ju en massa tid att skriva och tänka, sa Bertrand och gick till fängelse utan att passera gå.
Privat hann han vara gift tre gånger, ha många (namngivna) älskarinnor och få tre barn. Med sin andra fru startade han en experimentskola och eftersom han var en hejare på att på ett enkelt sätt beskriva vetenskap och filosofi, hade jag gärna gått i denna skola. Dock lönade sig skolan inte, så efter ett par år fick han krypa med svansen mellan benen till ett universitet som tog emot honom. Tyvärr var det i USA, där han snabbt blev klassad som ”förespråkare för sexuell omoral” och det vet vi ju hur det går för sådana. Han blev av med jobbet och fick nöja sig med att undervisa på Cambridge istället.
Hör nu här – även om facitet är långt som ett ösregn redan nu, måste ni känna till analogin ”Russels tekanna” från 1952. (Analogi = liknelse.)
”Många troende talar som om att det skulle vara skeptikernas uppgift att motbevisa vedertagna dogmer snarare än dogmatikernas uppgift att bevisa dem. Detta är förstås ett misstag. Om jag skulle framföra att det mellan jorden och Mars funnes en tekanna av porslin som kretsar runt solen i en elliptisk bana, så skulle ingen kunna motbevisa min utsaga, förutsatt att jag var noga med att lägga till att tekannan är för liten för att kunna ses ens med våra kraftigaste teleskop. Men om jag skulle fortsätta med att säga, att eftersom min utsaga inte kan motbevisas så är det oacceptabelt övermod av det mänskliga förnuftet att tvivla på den, så skulle jag med rätta anses prata strunt. Om däremot en sådan tekanna vore beskriven i antika böcker, förkunnad som den heliga sanningen varje söndag, och ingjuten i barnens sinnen i skolan, då skulle tvekan att tro på den bli ett tecken på excentricitet och tvivlaren väcka uppmärksamhet hos psykiatrer under en upplyst era eller inkvisitorer under en tidigare.”
Nej, man måste inte hålla med, men man har nytta av att känna till just denna tekanna. Förklaringen kommer här:
"Analogin är ett argument mot idén att det är en skeptikers uppgift att motbevisa religiösa dogmer, snarare än den troendes uppgift att bevisa dem". Och om ni känner igen tanken, så har ni kanske stött på ”Det flygande spaghettimonstret”. Russels paradox är ett annat kapitel, som ursimpelt och nästan banalt kan uttryckas så här:
”En barberare i en by rakar alla män som inte rakar sig själva. Rakar barberaren sig själv?
Det är inte lätt att beskriva Bertrand Russells tänkande på samma pedagogiska sätt som han själv var en mästare på. Men vad han försökte definiera var det som all vår kunskap vilar på – på samma sätt som att matematiken vilar på logiken. (Om jag har förstått saken rätt.) Han sa också att det vi vet om det yttre verkligheten beror på våra tidigare erfarenheter i livet. (Lätt. Om jag har förstått saken rätt.) Avslutningsvis ska jag berätta att Bertrand Russell levde livet med sina tre passioner i bakhuvudet: ”the longing for love, the search for knowledge, and unbearable pity for the suffering of mankind”. Najs.
Att Russell dog i Penrhyndeudraeth (som på pidginfonetiska uttalas [penrindeiträjith], Fredrik I) och på min födelsedag kan också vara bra att känna till i konstiga sammanhang. Anyone for Trivial Pursuit?
Nu drar vi en vinnare! Jag stoppar ner handen i plommonstopet och rör om lite och … Mikael! Och så kan jag tala om att den sista medium-tishan skcikades iväg idag. Tydligen är alla kalendergissare av mittemellanstorlek. Men small är faktiskt himla stor och large inte så väldigt stor.
Lucka 21 kommer i ottan!
Fotnot: Eftersom det nu var så förvirrande med metatexten, ska jag ge er några Russelcitat:
- Conventional people are roused to fury by departures from convention, largely because they regard such departures as a criticism of themselves.
- Men who are unhappy, like men who sleep badly, are always proud of the fact.
- Boredom is therefore a vital problem for the moralist, since at least half the sins of mankind are caused by the fear of it.
- There are two motives for reading a book: one, that you enjoy it; the other, that you can boast about it.
- Men are born ignorant, not stupid; they are made stupid by education.
- As soon as we abandon our own reason, and are content to rely upon authority, there is no end to our troubles.
