Jag har en liten klick gissare som inte vågar skriva i kommentatorsbåset, ska ni veta. De är så förfärligt rädda för tangenter och offentlighetens ljus och ringer eller ropar in sina svar ute vid brevlådan. Och de har alltid rätt. Utom idag när de snabbt konstaterade att HB ju var Plupp och så fortsatte de med livet utanför datorvärlden.
Hihihi!
(Förlåt att jag skrattade till lite, Smultronblomman, Görel och Dina som också slogs av denna Plupp-tanke.)
Men annars var det ju ruskigt lätt idag; så lätt att det rätta svaret faktiskt aldrig skrevs ut direkt. Många av er använde ordet "lilla" som en signal till huvudrollsinnehavaren, andra nämnde sina katter eller klagar på hur verkets djur låter. (Korna sade tydligen "möh" och katten "jam" vid förra sekelskiftet. Mysko.) Kommentatorsbåset fylldes till bristningsgränsen av gamla återvändare och helt nya stjärnor – välkomna allihop!
Agneta visste besked och skrev "Hemligbloggaren fick ett allt förtidigt och blodigt slut. Någon sömnadskonst halp tyvärr icke därvidlag." Maria var däremot förvirrad: "Frågan är ju om det är rastret eller smulorna jag ser." (Med tanke på gårdagens pedagogiska genomgång angående HB-skapandet.) Luslina lekte kvällstidning: "Svältens tårar! Vi flydde i panik! Chocksvans! Så lätt kan DU orsaka skalv! Frossfällan!" Några av er kände någon som var släkt med HB och Fru Decibel visste till och med vem som hade spelat cello i en viss uppsättning av verket.
Och nu ett samfällt hurra och tjoho till alla som rimmade så vackert!
HB – har vi etablerat att HB betyder Hemlisbloggaren nu? – var Ivar Arosenius (1878–1909), som faktiskt dog på detta brutala sätt:
Flickan där till vänster är hon som red på katten i boken som användes i Julkalendern idag: Kattresan.
Fler gånger tidigare har jag berättat om författare som debuterar sent (min tröst) eller extremt tidigt (min avundsjuka). Här har vi ett inte så avundsvärt men vanligt exempel när den fattige konstnären som precis har lämnat ett bohemliv fullt av supande plötsligt dör. Och slår igenom. Och får en av världens mest populära barnböcker publicerad postumt. Ack.
Men nu gick jag ödet i förväg. Ivar Arosenius var alltså inte författare utan mest konstnär. Som de flesta andra berömda konstnärer på den här tiden, reste han efter skolan runt bland konstnärskollektiv i Europa för inspiration. Nuförtiden får väl alla inspiration på en strand i Thailand istället. (Sade hon bittert.)
Men så var det det här med att han var sjuk – blödarsjuk. Två av hans bröder dog i samma sjukdom, medan Ivar lyckades hålla sig vid liv genom att dricka enorma mängder alkohol och äta rätt samt gå många, långa promenader. Och i fyllan och villan vara uppe hela nätterna och inte äta rätt och inte alls gå några promenader, förstås.
När han gifte sig och fick dottern Eva (”Lillan” i boken), lugnade han ner sig betänkligt, målade av Lillan en miljard gånger och mådde som en prins. Bara för att sedan dö när han var lite förkyld när hon var två år gammal. Ett blodkärl i halsen sprack och han förblödde snabbt. (Se bilden ovan.)
Lillan och hennes mamma levde sedan gott på Ivars konst – det är då själva tusan att man ska behöva dö för att bli rik och berömd. De bodde utomlands under långa perioder och Lillan fick under hela livet tacka nej till intervjuer om sin pappa; hon mindes honom ju inte.
År 1918 målade Amedeo Modigliani av Lillan på ett som vanligt avlångt sätt (men jag har inte lyckats hitta just den målningen). Här anar jag en komplott med ugglor i mossen eftersom även Amadeo dog två år efter avmålningen! Och 1965 hittade Lillan sin mamma död på ett hotellrum på Rivieran – en läckande gastub hade förgiftat henne. Är inte det skumt, så säg? (Lillan själv levde sunt och klokt och kunde stå på händer ända tills hon dog för bara några år sedan.)
Tillbaka till Ivar nu. Det är den här tavlan som flera av er beskrev i kommentatorsbåset:
Självporträtt med blomsterkrans och stökig tröja med konstigt veck (1906).
Om just denna tavla skriver Expressen på typiskt konstnärsanalysspråk:
”Porträttet med den genomträngande blicken är samtidigt en bild av förgängligheten, där den vackra blomsterkransen kommer att vissna – även om den slog knut på symboliken genom att överleva Arosenius. Den finns fortfarande bevarad, i en monter bredvid porträttet på utställningen. Den veka blomman på konstnärens ena sida behöver en stötta för att hålla sig upprätt, och på andra sidan syns trollsländor. Som flyger en sommar och sedan dör.”
Nej, då är det mer spännande att läsa dödsrunan av signaturen S-e L-w i Hvar 8 dag den 17 januari 1909:
”Tung och solvarm mognar drufvan på Arosenii dukar för att i rika, ymniga klasar bekransa det hyllade Venusskötet, som alla nationer och tider tillbedja under amoriners och cherubers fjäsk
och fanfarer. [—] Men skön som han själf var i döden, sedan lifvets oro flytt från hans drag och helt lämnat rum åt hans andes majestät, skall det största och bästa af hans konst, sedan svallet kring hans äril lagt sig, gå till eftervärlden, lämnade åt glömskan den slagg, som finnes på botten af hvarje degel, hvari äkta oförgängligt guld luttras fram.”
Wow, liksom.
Vill ni titta på två bilder till?
Prinsessan och trollet. Eeeew.
Vällust. Med ett annat troll?
Nu är det sent. Eller tidigt. Dagarna flyter ihop! Vi drar härmed den fjä…, förlåt femte t-shirtvinnaren: åååååååååhej! Å nej. Nu blir det bråk i den familjen: Gitto!
Lucka 5 finns häääär!
16 kommentarer