Men vad ni gör det svårt för mig. Det är ju här och nu jag drar upp några av er ur kommentatorsbåsets dypöl och berättar hur roliga eller finurliga ni är. Under dagen markerar jag några med flaggor för att lätt hitta er när facit ska skapas. Och då ser det ut så här i min mejl (se flaggraddan till vänster).
Godiva inledde med något som nog var det rätta svaret: "Mamma! Gå och lägg oss! (it's family affair)". Sedan kom Agneta och flera andra och nämnde "hoppa", resten skrev om "tåg" och skrev om olika saker i rymden. Mikael och Leopardia ville ha ihopfällbara hattar – Chapeau-claque. Och så gillade jag detta:
embryo:
”Rue de la Skeboquarne. I vilket arrondissement ligger den?”
Anna Toss:
”Det nöffte.”
Det var svårt att skriva facit. Dels kan jag inte bestämma mig för en av de två i dialogen, dels är precis all information om dem så ruskigt nedslående och samstämmig. Så nu tar vi båda karlarna på en gång:
Kenneth (f. 1948) och Ted Gärdestad (1956–97) hemlisbloggade visserligen igår, men gjorde framför allt låtar tillsammans – särskilt under 1970-talet. I Julkalendern blev de plötsligt Hasse & Tage på Facebook, men förutom att Tage ”gjorde” V-Gurra (tenniskungen) och att Ted spelade tennis, har de inte särskilt många beröringspunkter. Dessutom vet jag inte om jag menade att Ted var tokige Hasse fastän Kenneth ju var den som skrev texterna. Strunt samma!
Kenneth är idag den ende överlevande av tre bröder, och chefsarkitekt på Kunskapsskolan i Uppsala när han inte skriver om Ted, blir intervjuad om Ted eller håller föredrag om Ted. Eller, egentligen är det om schizofreni han pratar numera – sjukdomen som hans lillebror hade även om ingen sa det rakt ut.
Textraderna i den fejkade Facebookdialogen var från ”Eiffeltornet” från 1974 – alltså med en text som skrevs av Kenneth och långt, långt innan några depressiva eller destruktiva tankar dök upp hos Ted. (Vad vi vet.) Refrängen går:
Jag tänker hoppa, ner från Eiffeltornet
om du sviker mig
för jag ska hämnas, om jag lämnas
ensam utan dig.
Jag tänker hoppa, ner från Eiffeltornet
om du lurar mig,
men jag hoppas att jag stoppas
i hissen upp av dig.
Ted var ett underbarn både vad gäller musik och idrott – han fick tydligen bara stryk i tennis av en enda spelare under tidigt 1970-tal, och det var av Björn Borg (Junior-SM-finalen 1972). När han och Kenneth en tennisledig dag gick upp på Polars kontor och träffade Stikkan, Björn & Benny tog det bara tio minuter så var skivkontraktet klart och en idol skapad. (Det är lite mer tidsödande att göra detta idag.)
Bild från en av dokumentärerna som jag länkar till längst ner.
Nu är det inte första gången som Ted Gärdestad deltar i en kalender eftersom han redan 1966 hade huvudrollen i tv:s julkalender som hette "En småstad vid seklets början". Det verkar som om han i början av 1980-talet kommer på skådespelartankar igen, för vi sökte nog in på Scenskolan samma år. (Ingen av oss kom in, särskilt inte jag.)
Första skivan (eller ”LP-plattan” som man sa då) kom 1972 – "Jag vill ha en egen måne" och sedan blir det skiva på skiva på skiva och idoldyrkan och planscher på mittuppslaget i varenda ungdomstidning. Hela tiden har Ted förstås som en trygghet Kenneth bredvid eller bakom sig – men det är ju den skönlockige lillpojken som är stjärnan. Och om man tittar på klipp så verkar han trivas jättebra; han ser glad och sprallig ut.
Nu skulle jag vilja skriva en massa om Kenneth också, men faktum är att man som en låttextförfattare i bakgrunden inte lever samma slags liv som en popstjärna. Och det var inte ett lätt liv – kanske påverkade tidsandan också?
De blir kritiserade för att vara ”kommersiella folkfiender" av det som kallades proggvågen och de får massa kritik för att man ju inte kan tävla i musik och för att de åker till finalen i Israel när de politiska protesterna haglar. Men samtidigt hann Ted gifta sig med Povel Ramels dotter Lotta, få två barn med Sven-Bertil Taubes exfru Ann Zacharias, spela fotboll med tv-laget och uppträda lite, lite.
När jag inte kom in på scenskolan, flyttade jag till Lund och träffade min blifvande djefla man och så var det med den scenkarriären. Under tiden ”fastnade” (mitt ord) Ted i den djävla Bhagwanrörelsen, klädde sig i enbart röda kläder, bytte namn (Swami Sangit Upasani), drabbades av enorm prestationsångest och och blev paniskt rädd för baciller och smuts samt hiv-smitta. Redan när han med ett väldigt litet elpiano vann Melodifestivalen ("Satellit”, 1979) hade han börjat med lugnande medicin – och sedan blev det bara värre och värre.
Satellit 1979. Hör ni Toto-inledningen? (Hold the Line)
Under några år hade Kenneth ingen kontakt med sin lillebror – som ju var väldigt, vad ska man säga … ”besvärlig”. Han slog sönder inredningen i sitt hus och han blev arresterad för att ha kastat tegelstenar på ”två damer på Östermalm”. (Överallt där jag har läst står det ”två damer på Östermalm”. Det är tydligen hemskt viktigt att det skedde på Östermalm och inte i Gamla Stan eller rentav på Söder. Fast på Söder kanske det inte fanns ”damer”?)
Men det var ingen som sa ”men vänta nu, det här måste vi göra något vettigt av, kom här så …” utan tydligen skulle polisen tillkallas varje gång Ted mådde dåligt. Det finns ett förfärligt sorgligt klipp (som jag inte tänker länka till) från 1990-talet, där Ted Gärdestad uppträder i ett program på tv. Han sjunger Satellit med nedsänkt blick och svullet ansikte. I nättidningen ALBA hittar jag ett citat från Janne Schaffer och förstår. Det handlar om när de skulle spela in den sista plattan 1994:
”Första pålägget blev en pärs. Han spände rösten.
– Ska vi släcka ned och skapa lite stämning?
– Nej. Det går inte.Sen kom han ut till mig och Leif Allansson på Europa Studios.
– Nu ska jag berätta hur det är, sa Ted.
Så satte han sig ner och berättade oavbrutet i över en halvtimme. Jag kan säga att jag aldrig hört någon må så dåligt som han måste ha gjort. Hur han kände sig inombords. Hur han upplevde sin situation och verkligheten. Hur folk tittade på honom. Har aldrig hört någon redogöra för sin egen situation så tydligt och klart som Ted gjorde. Det var helt otroligt. Jag fick ont i magen. Leif och jag avbröt inspelningen. Vi var alldeles chockade efter Teds monolog. Jag visste faktiskt inte vad jag skulle göra.”
Nu har jag verkligen, verkligen försökt att inte grotta ner mig i bedrövligheterna och faktiskt utelämnat många tragiska delar för att ni inte ska bryta ihop framför skärmarna. Vad man kan hoppas är att Kenneths envisa kamp för att göra schizofrenin mindre hemlig och inte fylld av skam har gjort resultat. Jag, som är omgiven av kamrater och släkt som går på antidepressiv medicin eller går i alla möjliga olika sorters terapi, är van vid diagnoser, piller och utbrott. Skamligt? Inte det minsta. Tragiskt? Ja, så in i helvete.
Nu avslutar jag abrupt med ett fantastiskt roligt klipp från 1974 – UR-programmet ”Kicka Digga Ding”.
(Ni förstår, ungdomar, att på den här tiden kunde de lite ballare lärarna – om de hade lektion precis när skolprogrammen gick på tv – rulla in en enorm tjock-tv på en klumpig järnställning och så kunde vi inne i klassrummet kolla på ett tv-program! I skolan! Tage Danielsson, t.ex., var med i ett som hette "Andersson i Nedan".)
Ni måste faktiskt titta på hela klippet. Tommy Körberg är programledare i träskor och kan inte sluta digga och böjer sig fram för att oooa med i refrängen utan mick, medan Ted Gärdestad sjunger som en klocka och är hur söt som helst. Bäst är när Tommy bestämmer sig för att förgylla Teds uppträdande med en … en … en … kazoo.
Här finns en dokumentär om Ted och Kenneth Gärdestad: del 1 och del 2.
Nu drar jag en vinnare! Först rör jag om lite sådärja i hatten som inte är en Chapeau-claque och drar en liten lapp som det inte … hm, det står inget … jooo dääääär! Det står bara ett ensamt litet "m"! (Ännu ett M! Skebokvarnsvägen är inte ensam om att återkomma gång på gång i årets Julkalender!)
17 kommentarer