Idag fick ni inte lika lång tid på er eftersom luckan dök upp senare än någonsin tidigare, men mot midnatt klarnade det eftersom ni alla sprängde in boktitlar i kommentarerna:
Micke D: "Vid Asmodeus skägg, det var hunden som ledde mig rätt! Starkt, va?"
Dina: "Visste ni att jagger är avkomman mellan en jaguarhane och en tigerhona?"
Zkop: "Det här är en av mina favoriter, fastän inte just detta verk (allra mest gillar jag det magiska). Simon säger vissla!"
Béatrice: ”Idag kan vilken dåre som helst hitta svaret.”
Samtidigt är det precis lika kul att läsa hur ni har det och hur ni tänker:
Helena går numera under benämningen mrs Vab-a-lot, Leopardia har kommit på att Arnold Schwarzenegger säger I'll be bark och stackars Maj Korner har problem med tänderna. Hu och ve.
Hemlisbloggarn var alltså Ulf Stark (f. 1944) – författaren till bl.a. "Dårfinkar och dönickar", som gick på TV 1989. Hur det nu kom sig att jag såg den som 25-åring har jag inte en aning om. Eller såg man allt som var bra – oavsett genre på den tiden?
Boken handlar om Simone som byter skola och som i morsa-frustration klipper av sig håret och pga. ett missförstånd blir tagen för killen "Simon" istället för tjejen "Simone". Tvillingarna i Shakespeares pjäser och särskilt Trettondagsafton ligger nära tillhands i en inte alls särskilt lång associationsbana. (Om ni inte har sett Gösta Ekman och Bibi Andersson som tvillingar i den här gamla tv-uppsättningen, så har ni något kvar att njuta av.) Simones morfar – Lasse Pöysti – spelar cello och mamman är otroligt förvirrad. Jag (som det heller inte är nån vidare ordning på) känner lite som Christer, som ledtrådade:
”Jag får lite ont i magen av berättelser om föräldrar som ska vara lite sådär charmigt virriga och i själva verket har absolut noll koll. Jag menar, glömma sitt eget barns födelsedag, hur väck får man bli!?”
Och här har vi exakt det klippet!
Översättarhelena frågade om hunden möjligtvis heter Kilroy i förnamn. Japp, helt korrekt, även om det i boken stavas ”Kilroj”. (Jag hittade ju bara på "Washere".) Boken har på senare tid satts upp på Stadsteatern och alla recensenter blev alldeles lyriska över könsrollstänkandet. (Ulf Stark själv har hållit föreläsningar om hur han ofta inte alls känner igen sig när andra tolkar hans texter.)
När man letar efter information om författaren Stark, ryms inte en enda skandal eller förfluget ord: han gillar godis, tycker om att skriva och läsa, dammsuger gärna, har minsann en pappa som heter Kurth (hej Dammråttan) och debuterade med en lyriksamling när han var 19 år. (Det kan ha spelat in att hans barndomskompis Peter Curman hade vissa förlagskontakter, men det är kanske bara jag som är ogin som tror det.) År 1969 utkom förresten ”Mick Jagger, herr Bertrand och jag” – som fick vara en extremt tydlig ledtråd i luckan.
Nu ska vi se – hur har ni det med Den Röda Tråden? Ibland ser jag små antydningar till att någon har rätt och då blir jag alldeles skakis och gör DRT otydlig och ibland verkar ni helförvirrade så att jag drar till med storsläggan och visar upp DRT i all sin glans.
Och en vinnare ska vi ju ha! Tjoho! Pyssel och knåp, in med en ny lapp där jag och en där och så tar vi bort söstra mi och stackars Griskindspatrik och Godiva, för att inte tala om den osynliga Gitto, ujuj så går det om man inte är med i båset. Nämen där har vi en vinnare, ujujuj, nu blir det bråk i en familj till: Pysseliten!
Lucka 18 kommer ungefär halv ett!
Uppdatering: Alldeles för sent (två dagar närmare bestämt) skriver SvD också om Ulf Stark. Så dags, va. (Tack för tips, Citronanka!)
27 kommentarer