Ni vet Facebookstatusarna som får en att svära ”nämen vaffan fick inte jag vara med för” eller sucka ”va, nä, ååå jag vill också”. Jag vill inte vara sämre och måste därför berätta om de senaste dagarnas upplevelser.
Annika Bryn har skrivit en ny deckare och behövde en rufsblond 25-åring till promotionbilderna. Ni inser ju själva att den 25-åringen måste vara jag – så jag åkte på Hemligt Uppdrag för att plåtas med asiatisk deckare på McD och med pistolbeväpnad bov i en lägenhet på Kungsholmen. Reflexion: jag skulle kunna betala dyrt för att få ”åka på plåtning” och agera med låtsaspoliser samt hålla i pistoler utan att darra på manschetten!
Kolla jag kan äta hamburgare och se fundersam ut samtidigt!– Va, ska jag se ut som en trulig 25-åring sa du?– Du ska se rädd och ledsen ut, Lotten! Sluta skratta, man ser hur axlarna hoppar!
Man kan rösta både på bokens omslag och titeln! Döden i San Fransisco, San Francisco, Före gryningen, Rum 129 eller Som stoft?
Och så har min djefla man levt ut sina punklustar på scen. Man skulle kunna tro att en civilingenjörspoet utan någon som helst vardaglig simultanförmåga rör sig som Cornelis på scen (ergo inte alls). Men inte den här.
Av de 300 bilderna som jag tog är det här den enda som har någorlunda skärpa eftersom han for omkring som en ödla i en flottpanna precis hela tiden.
Naturligtvis har jag hunnit klämma in ett mingelparty också: i Språktidningens nya lokaler som redaktörerna delar med Modern Psykologi och Forskning & Framsteg. Kan inte tänka mig att miljön skiljer sig på en enda punkt från tiden på Nationalencyklopedins redaktion:
– Jävla skribenter till att inte hålla deadline! Alltså Lotten, vad ska vi göra med henne?
– Nu har Bergman skrivit tio gånger för långt igen!
– Jag fattar inte ett dugg av den här artikeln. I vilken av våra tidningar ska den in?
– Äh, kolla om vi inte bara kan ta ett blogginlägg och klistra in rakt av, det blir lättare så!
Strax till vänster om de där vinflaskorna stod jag länge och klängde på Catharina Grünbaum.
Hemma är livet precis som vanligt fyllt av äventyr:
Jag hittade till exempel en tusenfoting i salladen.
Men annars tillbringar jag dagarna precis som salig Kar de Mumma.
Kan inte begripa vem som stökar till så förskräckligt hela tiden.
______________
Ni som har gått vilse och bara letar efter Julkalenderns lucka 13 – den finns här nedanför.
Det enklaste för mig idag – när ni var mer än lovligt hemlighetsfulla – var att se vilka som nämnde "paff" med en eller annan stavning, bl.a.: Dieva, Luleå-Anna, Leopardia, Örjan och Ökenråttan. Andra nämnde listigt mitt eget namn, t.ex.: Zkop, Gittos mamma, Mimmi, Béatrice och Lisa FW. Béatrice, Görel och Kerstin nämnde Stockholm som varande stad – vilket är vad HB är mest känd för idag. Leopardia slängde i en kommentar ur sig precis hur många ledtrådar som helst (Eddie Axberg!) och avslutade snyggt med att det naturligtvis var Orlando Bloom igen. Agneta var en annan av tänkarna:
"Här får man färdas i såväl tid som rum. Alla stenar måste lyftas på , alla möjligheter prövas. Hittills har jag avverkat svenskt 1100-tal med Knut Eriksson, tagit en sväng till Himalaya och med Coldrige återknutit bekantskapen med Kublai Kahn för strax därefter hänga Marco Polo i hälarna. Den enda skjortan som skulle tvättas vill jag placera i någon folksaga. Decamerone, Tusen och en natt, Caterbury Tales far fgenom tankarna utan att ge napp. Namnen Ingmar och Monika känns som snubbeltrådar. Sedan snö som samlats på hög …"
Bara ett par förklaringar nu (som flera listade ut): den femtonde kungen anspelade på Karl XV som kröntes 1860 och den döda drottningen var Desideria som dog 1860 och 1860 är det år som romanen Mina drömmars stad inleds med. Textstilen är tagen ur kapitlet "Mörkret" i just denna bok och fastän jag har förvanskat och trasslat till det och slätat ut den, kan man känna allitterationerna och de häftiga liknelserna. HB kunde nog sina stilfigurer.
Men vem var det som var HB? Ja, eftersom det blir ett ohyggligt torftigt facit om jag ska berätta om huvudpersonen Henning eller hans tillkommande Lotten (eller till och med meta-Lotten), så måste det ju vara författaren: Per Anders Fogelström – PAF – (1917–98). Här har vi en kämpande pacifist som under fattiga förhållande bodde med sin mamma eftersom pappan försvann till Amerikat för att aldrig återvända. I alla källor står det att den lille parveln Per Anders redan som liten lärde sig att hata fattigdom och förakta allmosor från de rika och att han med detta som drivkraft beslutade sig för att blir författare.
Tänk, den som ändå blev arg och kunde hitta en drivkraft – alla som ”lyckas” på ett eller annat sätt verkar vid ett visst ögonblick ha slagit näven i bordet och drabbats av hämndbegär eller i alla fall en önskan om att få förändra världen.
Han skrev alltså historiska romaner, Fogelström – och var väldigt produktiv! Den första succén var dock den helt vanliga romanen Sommaren med Monika (1951), som även gick som följetong i Folket i Bild 1952. Filmen med samma namn regisserades av Ingmar Bergman, så där rasslade det till i ledtrådsskafferiet igen.
Ingmar och PAF kände varandra lite grann och tyckte om att arbeta tillsammans. I slutet av 1940-talet träffades de en dag på Kungsgatan och replikerna föll så här:
– Vad håller du på med då? sa Ingmar. – Jag går och funderar på en grej som jag inte vet vad det ska bli, svarade Per Anders. – Vad då? – Jo, det är en tjej och en kille, som bryter upp från sina respektive jobb och familjer, hemskt unga, och sticker i väg ut i skärgården och sen kommer tillbaka och försöker etablera sig i en sorts borgerlighet. Sen går det åt helvete för dem. – Det här ska vi göra film på! Kom ihåg att det här ska vi göra film på! ropade Ingmar och (som han sa själv) hoppade en meter, praktiskt taget.
Sedan tog det ett par år – men deras drivkraft funkade ju ganska bra så till slut drev de igenom projektet. Till SF sa Fogelström och Bergman att de skulle göra ”världens billigaste film, kolossalt liten och enkel".
När Fogelström sedan blev hyperintresserad av Stockholmshistorien, läste han på som en galning och tog det han hade lärt sig och gjorde släktkrönikor och romanfantasier om rubbet. (Ungefär som ett julkalenderfacit fast en miljard gånger längre.) Och alla hans insamlade böcker om Stockholm (stockholmania) finns numera på Stadsmuseet vid Slussen – 80 väldigt slitna hyllmeter blev det till slut. När han själv beskrev vad det var som intresserade hon i historien svarade han:
– Hur var folk klädda under kläderna som man såg på bilderna? – Hur bodde de och vad åt de? – Hur var renhållningen ordnad, när fick man vattenledningar och kloakrör? – Vad gjorde en sumprunkare, hur tillverkade man tvål? – Hur kändes det för en sjuårig sotarlärling som fastnade när han kröp genom en smal skorstenspipa?
Några av er nämnde i lönndom Slussen och det så kallade Slusseländet – som PAF intresserade sig för. Även om det inte är särskilt beskrivande för just honom, måste jag ändå störa er med detta fantastiska klipp från invigningen av Nya Slussen – 1935.
Vi ser Tage Danielsson nej förlåt, V-Gurra, södergossen Isaac Grünewald som "ordmålar en skål" och Katarinahissen som är så fint renoverad för det är ”inte den gamla ångpustande korglyftaren utan en funkissmäcker himlastormare som hissas upp av elektriskt spinnande ASEA-motorer”.
Men här! Det första direktsända färg-tv-programmet sändes faktiskt från Fogelströms hem på Fjällgatan i Stockholm. (Reportaget här från Aktuellt den 17 aug. 1967 är däremot helt i svart-vitt.)
”Alla svenska tv-tittare kan ta in dessa färgsändningar på sina vanliga tv-apparater, men det blir förstås i svart-vitt.”
Nu drar vi en vinnare! Idag har jag varit listig och pluppat i namnlappar i plommonstopet efterhand, och upp drar jag … men tänk om jag hade en hög hatt också. En stormhatt! Cylinderhatt! Chapeau-cl… Nej, nu ska vi se, fokus … på lappen står det HeMo!
