Välkomna till facit-mitt-i-natten-kalas!
Idag var det tydligen alldeles för lätt. Och alldeles för svårt. Och stackars, stackars mig som måste lusläsa varenda kommentar och gissning med lupp och hängslen för att inte missa en enda liten vink. Lisa FW som satt uppe och drack vin i lucka 9 kan inte ha sovit många timmar innan hon med snoret hängande ur näsan sprang in med det rätta svaret redan klockan 07:15: "Jag tror att det är en sur typ, lite vresig så där en måndag morgon." Plastfarfar hängde på, men lite tydligare: "Robert och Irland får mig att tänka på en välgörande f.d superstjärna."
Mellan alla ledtrådar och rätta svar kom en massa rapporter om vad ni har för er på dagarna. Dina har varit på "whickyprovning", Anna Själv Första har ont i en f.d. visdomstand, Dammråttan (och några till) är smart nog att vabba, Hjalmar fyller snart år, medan Griskindspatrik kryptiskt meddelar att ”Robert heter alltså i efternamn samma sak som Price heter i förnamn”. Och PK har tomtar på loftet:
"Tar HB emot bockfrämmat och gäldar med silver? Nej det måste vara en miss i översättningen. Det är ju mor i skutan som misstänktes för det. Man undrar ju om det ligger något korn i hojtet. Fast man är väl dummare än en feltrummad gris förstås."
Ordlistan från båsets mörka vrår fylls på efter blåsippedebaclet häromdagen, Godiva: Att "göra en blåsippa" är det nya "göra en pudel av en fjäder".
Vi avslutar dagens beröm till båset med en ledtrådsfråga från Ardy: ”Om man tycker att en sjundedel av livet suger, är man då mer eller mindre lycklig än snittet?”
Och nej, hörni. Det var inte Orlando Bloom eller Skebokvarnsvägen idag heller. Men gammal skraltig musiker som fyller 60 år nästa höst. Fast för mig är han för alltid kvar i Live Aid 1985.
Bob (Robert Frederick Zenon) Geldof (f. 1951) fick en jättehit med sitt band Boomtown Rats 1979 – I Don't Like Mondays – och spelade huvudrollen ("Pink") i Pink Floyd The Wall 1982, skrev Do They Know It's Christmas? med Midge Ure 1984 och satte ihop den där lilla behändiga välgörenhetstillställningen i bl.a. London och Phildelphia samt resten av världen 1985.
Fast det här är Bob 1987.
Live Aid, förstår ni ungdomar och gamlingar, är mitt enda coola musikminne. Jag var aldrig på megabautakonserterna med Bowie och Springsteen och gick dessutom i blöjor under Woodstock. Live Aid-konserten som drog in pengar till de svältande i Etiopien var för mig inte ett dugg intressant ur den pengainsamlande aspekten. Nej, mitt fokus låg på att
- jag tycker mycket om artister i största allmänhet och just då Adam Ant, Ultravox, Phil Collins, Paul Young, Wham!, Paul McCartney och Duran Duran
- pappa hade köpt ett underverk till vardagsrummet: en "tv-inspelare"!
Jag, Broder Jakob och Orangeluvan spelade in rubbet och såg sedan Live Aid så fort vi kom åt. Videobandet bara gick och gick. Broder Jakob frossade i den sköna, falsksjungande Sade medan jag försökte härma den unga Madonnas stil (vilket jag försökte ända till 1991, faktiskt). Påpekas bör att jag ju kunde ha varit intresserad av de mycket coolare artisterna på scenen, t.ex. Elvis Costello, Black Sabbath, Run-DMC, Judas Priest, U2 (länken går till Sunday, Bloody Sunday), David Bowie, The Who och Bob Dylan. Men särskilt cool har jag aldrig varit.
I Don't Like Mondays var alltså låten som var insprängd i "Roberts" påtågetmobilsprat i Julkalendern. Jag vet inte huuuur många sådana människor jag stöter på på mina tågresor. Hur tänker de? Tappar de sans och vett samt simultanförmåga när de väljer att HALLÅÅÅJTA in i luren istället för att ge upp, slappna av och sova lite? Gemensamt för dem alla är också att de har så hiiiimla mycket att göra och är så vaaaansinnigt stressade av allt. Precis som Bob Geldof 1985. I dokumentärfilmen om Live Aid åldras han fem år på bara några månader – men han lyckades ju med vansinnesgrejen. Och dubbad till kommendör av Brittiska Imperieorden blev han 1986. Sir Bob, liksom.
Och här är låten som HB skrev – I Don't Like Mondays (som handlar om en 16-åring som sköt ihjäl barn på en skolgård).
Boomtown Rats på Live Aid 1985. The silicon chip… nobody's gonna go to school today … daddy doesn't understand it … and he can see no reason … the telex machine … little girl … sweet 16 ain't so peachy keen … the playing's stopped in the playground … play with her toys … the lesson today is how to die … and then the bullhorn crackles … osv.
I en intervju med Parkinson berättar Sir Bob om känslan att stå där på scenen när miljoners miljarder människor i hela världen tittar. Jag har komprimerat pratet:
– Först var jag bekymrad över ett annat band som inte höll tiden fastän de skulle vara på plats kl. 12. Men plötsligt skulle jag bara vara sångare i mitt eget band. Ljudet av publikens skrik var öronbedövande. Det låter fånigt idag, men det var liksom en känsla av samhörighet mitt i den elektroniska loopen med hela världen uppkopplad på en gång. Och så tänkte jag att ”alla som jag någonsin har träffat tittar nog nu”. Och så började vi spela. Precis när jag kom till ”… and the lesson today is how to die" slutade jag sjunga och bandet slutade att spela och så tog jag in allt som kändes – och tittade på alla som tittade och så kände jag bara ett stort, stort lugn. Kriget med röster som alltid pågår inne i huvudet var plötsligt alldeles tyst. Ett ögonblick senare fortsatte jag sjunga och jag har inte varit lugn sedan dess.
Och här har vi Do They Know It's Christmas? (studioversionen):
Om ni vill se en sämre version från själva Live Aid, med George Michels knallgula och väldigt uppknäppta skjorta, så finns den här.
Bob Geldof fick tre barn med musikskribenten och programledaren Paula Yates och som den naturligaste sak i världen döptes de till
- Fifi Trixibelle
- Peaches
- Pixie.
Dessutom har han adopterat Paulas och Michael Hutchences (INXS) dotter – Heavenly Hiraani Tiger Lily – när det stackars barnet blev föräldralöst pga. droger, depressioner, konstnärssjälar och på det dessutom underliga sexlekar som man måste ta till när lifvet inte är tillräckligt spännande. Och mina fem barn återfinns på alla tio-i-topp-listor över de populäraste barnnamnen. Jag är hur tråkig som helst.
Men nu drar vi en vinnare! Tröjorna har kommit från tryckeriet! Ska jag kanske trycka upp 500 till så att ni kan köpa dem, alla ni som inte vinner? Eller förlorar man poängen med det unika då? Ah well, nu har jag i alla fall hittat en unik lapp … Fru Decibel! (Måste jag börja könskvotera också? Vad äääär det med plommonstopet i år?)
Lucka 11 kommer om en liten stund!
11 kommentarer