Hoppa till innehåll

Dag: 10 december 2010

Ett helt vanligt blogginlägg om Jan Wictor

 

Om Camera Obscura som practical joke 1947.
Om Camera Obscura som practical joke 1947. Artikelförfattare: Jolo.

Nej, det här är inte alls ett helt vanligt blogginlägg utan en allmänbildningsskola. De som inte sitter uppe halva nätterna och googlar på ryska kryssningsfartyg som kanske heter som Allen Ginsbergs pojkvän måste ha något annat i sig när nu Julkalendern glufsar i sig alla blogginlägg om mögel och basket. Och då tar jag och berättar om den store poeten Jan Wiktor!

(Nej. Sluta inte läsa. Det här är inspirerande!)

Jan Wictor var inte en poet utan två läkarstuderande som hette Lars Gyllensten (1921–2006) och Torgny Greitz (1921–2016). Diktsamlingen Camera obscura var alltså författaren, läkaren, akademiledamoten, prosektorn, bilism- och ideologimotståndaren samt ständige sekreteraren Gyllenstens författardebut! Greitz blev mer läkare än författare, och fick 1995 pris av Läkarförbundet som varande språkvårdare – han är tydligen specialist på att hitta på bra svenska ord till medicinska termer på utrikiska.

Men vad var det då med Camera obscura som var så underligt?

Jo. Så här var det.

Det var en gång två medicine studerande som en vårdag 1946 drack öl och hade trist. Grabbarna var – på studenters vis – mellan alla tentor om histologi och endokrinologi ilskna på 1940-talets moderna poesi. De tyckte att den var otillgänglig och tråkig samt överskattad och att vem som helst som lade sig till poet-jargongen kunde skriva likadant.

– Schkåhl, sa Lars Gyllensten. Nu skriver vi *hick* en egen dikt!
– Nej! ropade Torgny Greitz. En hel diktsamling! Skål! Skaru harej en till?
– Du rabblar ord, jag sätter ihop dem i meningar!
– Du är ett geni! Och jag med! Hör här: evangelium, boudoir, sängomhänge, pormaskplockning och, eh, eau-de-cologne!
– Ro hit med en öl till, det här blir vansinnigt bra:

Evangelium i boudoiren
dold bakom sängomhängen pormaskplockning
baddning av ögonen med eau-de-cologne
evangelium necessaire.

Tadaaa!

Och bra blev det. Så bra att de tu fick samlingen utgiven – under pseudonymen Jan Wictor. Boken fick fina recensioner och mycket beröm, men några månader senare skrev Karl Vennberg i en artikel om ryktet att Camera obscura var ”ett skoj”. Då skyndade sig Gyllensten och Greitz att berätta att de hade gjort dikterna ”på måfå och med slump och slarv som inspiratörer”.

Är det inte lysande? Med slump och slarv!

Nästan alla i hela kultursverige blev vansinniga av ilska. Rubrikerna i tidningarna löd:

”Bluff-diktsamling slutsåld!
 Fyrtiotalist-expert till ilsket angrepp”
– Aftonbladet

”Löpande-band-lyrik kan numera fritt tillverkas enligt modell camera obscura. Man begriper ändå ingenting.”
– Svenska Dagbladet

”Ordstapel blev på fem timmar Camera obscura i julboksfloden.”
– Sydsvenska Dagbladet

Gunnar Ekelöf tyckte däremot att Camera obscura var ”ett exempel på spontanistisk dikt – en diktart med viss hävd – och några av dikterna är inte alls så dåliga”.

Jag håller med! Camera obscura är riktigt, riktigt rolig. Rolig poesi behövs.

Femtio år efter Camera obscura skrev Gyllensten och Greitz:

”Så här i efterhand kan man nog säga att Camera obscura var ett slag i luften – men ett kraftfullt slag. Den tog inte död på modern dikt. Men kanske bidrog den till att rensa ut alltför långsökta godtyckligheter och falskt eller förfelat djupsinne ur vad som skrevs. Åtminstone tillfälligtvis.”

Här kan ni läsa mer om Camera obscura.

Cameraobsc_gyllenst

Här har vi då titelbladet i vårt exemplar av Camera obscura. (Jag knycker stolt på nacken.) Himla fin med Gyllenstens personliga dedikation till min djefla man och med en inbyggd ficka i bindningen, innehållande tidningsurklipp från anno dazumal. Precis som jag favoriserar Tranströmers rad ”Fröet sparkar i jorden”, slår jag nu upp favoritraden av Jan Wictor: ”lilla klockan tuggade hela dagen”.

Vad man inte anar av det sköna titelbladet här ovan är att en chock erbjuds läsaren när boken sedan ska avnjutas: den djefla mannens brorsbarn Johan färglade hela boken med blå krita år 1988.

Fotnot:
Det här är inte en nyskriven text för Julkalenderhatarna. Det är ett gammalt  facit till lucka 23 från 2006. För så här intressanta är facitinläggen! Att Jan Wictor skrev med gammal pluralböjning trots att den ju försvann från grammatiken 1906 (stavningsreformen, ni vet) var inte så underligt – den levde kvar hos stofiler ända in på 1930-talet. (Precis som att jag och andra gamla hundar idag fortsätter att skilja på t.ex. de/dem, jag/mig och innan/före.)

Share
21 kommentarer