Hej alla som inte läser julkalenderinläggen – det här är vad man vinner … om man vinner.
Ni som har vunnit men inte har skickat adress och storlek: mejla! Ni som har vunnit och inte fått tishan fastän ni har mejlat allt ni kan och vet: förlåt. Något har blivit fel och det är bara att försöka igen.
Hej och godnatt, alla ugglor! Vet ni att pantern i en tidigare version var en uggla? HB bestämde sig sedan för en korp, så där kan man ju inte analysera för mycket.
Idag visste nästan alla. I alla fall de som har fått analysera dikter i skolan och de som har gått svartklädda i ungdomen och de som har lyssnat på Alan Parsons. Ni var fantastiskt hemliga, kolla bara:
Mikael: "Kanske är det så att Alan Parsons är som synden – han finns överallt." Micke D: "Efter en första lyckad gissning hoppades jag allt få till ytterligare en, men så blir det nog aldrig mer." Béatrice: "Det är ju en gammal favorit för gothbrud." Fru Decibel: "Goethe var en tysk pöt."
Och Leda rimmar!
"Å, den gamla favoriten! Nött och trött och ganska sliten minns jag än när jag var liten och fick syn på kissekatten mitt i mörka vinternatten. (Nu är jag väl bra i hatten?) Den klängde upp och satt sent tyst på en gammal grekisk byst. Till hälsning inte minsta knyst. Så jag ropte från min binge: Tjena Inge!"
Edgar Allan Poe (1809–49) och hans "The Raven" var dagens hemlisbloggare, och egentligen vet jag inte riktigt vad man skriver om en sådan artist eftersom nästan alla löste luckan om inte direkt, så i alla fall efter lite ledtrådsgooglande.
Poe hade tydligen inte heller så kul.
Men nu vet jag! Vi låtsas att ni inte vet att han som 26-åring gifte sig med sin 13-åriga kusin (precis som t.ex. Jerry Lee Lewis) eller att han har inspirerat … låt mig se … alla. Jag menar verkligen alla.
Eller så börjar jag om och låter detta facit handla om hur man kan vara en slarver, suput, oansvarig barnrumpa och jag vet inte allt och samtidigt skriva så att hela världen häpnar i flera hundra år efteråt! Ja!
Ok, Lille Edgars mamma dog efter att pappan hade förlöpt hemmet (båda var skådespelare) så att Poe fick bo hos en man som hette Allan – som var rik och lycklig, givmild och svår på kvinnor. Och ibland väldigt sträng. Edgar växte upp i detta relativt trygga hem, men tackade genom att se till att han misskötte sig i skolan, i militärtjänsten, på olika arbetsplatser och i största allmänhet överallt. Varje gång det gick åt pepparn hjälpte Mr. Allan honom ur knipan tills en vacker dag när han faktiskt fick nog och bröt med den då 21-årige Edgar helt. Det sägs att det var Mr. Allans nya fru hade tröttnat på dels barnen som kom på köpet (inklusive den ohängde fostersonen), dels alla barn på bygden som också skulle försörjas.
Poe blev alltså tvungen att hitta på ett sätt att tjäna pengar, vilket då blev hans debut som skribent: under namnet "a Bostonian" publicerades ett gäng dikter. Sedan blev han främst recensent med en tydligen säregen stil. (Kom igen alla recensenter, skaffa er gärna en säregen stil!) När han var 22 år började han faktiskt att klara sig på enbart skrivandet – även om han hade problem med att hans texter stals rakt av och undertecknades helt andra författare. (Man gjorde det, det fanns liksom inga lagar och förordningar mot kopiering. Tur att Disney inte levde då.)
The Raven-raden ""Vainly I had sought to borrow from my books surcease of sorrow – sorrow for the lost Lenore", tolkad av Paul Gustave Dore.
Poe misskötte sig, han drack och levde rövare och hans unga fru tuberkuloshostade sönder hans arbetsro – men han klarade sig alltid genom att be alla han kände om hjälp. I januari 1845 fick han hela nio dollar för "The Raven", som idag är dikten på allas läppar. Och på några andra kändisars:
Efter tips i båset: Simpsonsversionen med James Earl Jones (bedrövlig, dogmaliknande kvalitet, men i alla fall).
Eftersom Vincent Prices version enligt mig är bäst, får ni den här också:
Han läser den nämligen utan åthävor.
Dikten inleddes vid premiärtryckningen med några ord från redaktören:
”We are permitted to copy (in advance of publication) from the 2d No. of the American Review, the following remarkable poem by Edgar Poe. In our opinion, it is the most effective single example of ‘fugitive poetry’ ever published in this country, and unsurpassed in English poetry for subtle conception, masterly ingenuity of versification, and consistent sustaining of imaginative lift and ‘pokerishness’.”
Nu behöver ni aldrig mer analysera The Raven (som heter Korpen på svenska, men snälla rara, läs den på engelska hörni) eftersom min kortversion är så himla lättläst och glasklar. (Va? Ni tycker att den saknar rim? Och mystik? Samt skönhet? Och logik? Äsch, poesi, schmoesi.)
Eftersom dikten omedelbart blev en superhit, drog Poe den ett varv till genom att skriva en hel essä om hur han bar sig åt och tänkte under skapandet. Just den här essän finns det många som har klagomål på, bl.a.: "jahaja, om han nu jobbade så där noggrant så borde dikten fan ha varit bättre". Poe förklarar bl.a. att
han övervägde varje aspekt logiskt – korpen (min panter) kommer in i rummet för att ta skydd från stormen ute
inget i dikten är en slump
ordet "nevermore" valde han för att det har så lagom långa vokalljud
den handlar om en vacker kvinnas död: ju det mest poetiska ämnet i världen
den skrevs för att passa både folket och kritikerna.
Jag har hittat ett brev där Poe noggrant beskriver hur han och hans fru tog in på hotell och fick en god frukost:
”For breakfast we had excellent-flavored coffee, hot & strong — not very clear & no great deal of cream — veal cutlets, elegant ham & eggs & nice bread and butter. I never sat down to a more plentiful or a nicer breakfast. I wish you could have seen the eggs — and the great dishes of meat. I ate the first hearty breakfast I have eaten since I left our little home.”
Ser ni de litterära kvaliteterna? Inte? Hm. Ok – stackars Poe – 170 år efter hans död drar jag upp ett gammalt brev och letar efter hans talang. Men det gör faktiskt även andra: William Butler Yeats tyckte att han var vulgär, fixerad av död och förruttnelse som han (Poe) var. Ralph Waldo Emerson tyckte att The Raven var urtrist och skrev "jag ser ingenting i den". Aldous Huxley måste ha tänkt på Liberace när han skrev att Poes böcker bara påminde om folk som tycker om att "bära en diamantring på varje finger".
Poe dog mystiskt och underligt när han bara var 40 år och det går hur många rykten som helst om orsakerna. Mest troligt är att hans hårda supande och allmänt dassiga livsstil till slut tog kål på honom. Om han inte blev drogad förstås. Han hittades nämligen yrslig och sluddrande en natt på en gata i Baltimore. Han fördes till sjukhus, men dog fyra dagar senare – utan att ha kunnat berätta vad det var som hade hänt. (Mystiken har till och med fått en helt egen artikel på Wikipedia.)
Nämen nuuuu drar vi en vinare ur hatten! Tack hörni för alla rapporter om glöggtillverkning och te- samt whiskyintag. Inget knussel, jag bara tar en ur högen: Gooodiiiiva! (Kolla, jag kan också skriva långa vokalljud.)
