Hoppa till innehåll

Ett helt vanligt blogginlägg om Jan Wictor

 

Om Camera Obscura som practical joke 1947.
Om Camera Obscura som practical joke 1947. Artikelförfattare: Jolo.

Nej, det här är inte alls ett helt vanligt blogginlägg utan en allmänbildningsskola. De som inte sitter uppe halva nätterna och googlar på ryska kryssningsfartyg som kanske heter som Allen Ginsbergs pojkvän måste ha något annat i sig när nu Julkalendern glufsar i sig alla blogginlägg om mögel och basket. Och då tar jag och berättar om den store poeten Jan Wiktor!

(Nej. Sluta inte läsa. Det här är inspirerande!)

Jan Wictor var inte en poet utan två läkarstuderande som hette Lars Gyllensten (1921–2006) och Torgny Greitz (1921–2016). Diktsamlingen Camera obscura var alltså författaren, läkaren, akademiledamoten, prosektorn, bilism- och ideologimotståndaren samt ständige sekreteraren Gyllenstens författardebut! Greitz blev mer läkare än författare, och fick 1995 pris av Läkarförbundet som varande språkvårdare – han är tydligen specialist på att hitta på bra svenska ord till medicinska termer på utrikiska.

Men vad var det då med Camera obscura som var så underligt?

Jo. Så här var det.

Det var en gång två medicine studerande som en vårdag 1946 drack öl och hade trist. Grabbarna var – på studenters vis – mellan alla tentor om histologi och endokrinologi ilskna på 1940-talets moderna poesi. De tyckte att den var otillgänglig och tråkig samt överskattad och att vem som helst som lade sig till poet-jargongen kunde skriva likadant.

– Schkåhl, sa Lars Gyllensten. Nu skriver vi *hick* en egen dikt!
– Nej! ropade Torgny Greitz. En hel diktsamling! Skål! Skaru harej en till?
– Du rabblar ord, jag sätter ihop dem i meningar!
– Du är ett geni! Och jag med! Hör här: evangelium, boudoir, sängomhänge, pormaskplockning och, eh, eau-de-cologne!
– Ro hit med en öl till, det här blir vansinnigt bra:

Evangelium i boudoiren
dold bakom sängomhängen pormaskplockning
baddning av ögonen med eau-de-cologne
evangelium necessaire.

Tadaaa!

Och bra blev det. Så bra att de tu fick samlingen utgiven – under pseudonymen Jan Wictor. Boken fick fina recensioner och mycket beröm, men några månader senare skrev Karl Vennberg i en artikel om ryktet att Camera obscura var ”ett skoj”. Då skyndade sig Gyllensten och Greitz att berätta att de hade gjort dikterna ”på måfå och med slump och slarv som inspiratörer”.

Är det inte lysande? Med slump och slarv!

Nästan alla i hela kultursverige blev vansinniga av ilska. Rubrikerna i tidningarna löd:

“Bluff-diktsamling slutsåld!
 Fyrtiotalist-expert till ilsket angrepp”
– Aftonbladet

“Löpande-band-lyrik kan numera fritt tillverkas enligt modell camera obscura. Man begriper ändå ingenting.”
– Svenska Dagbladet

”Ordstapel blev på fem timmar Camera obscura i julboksfloden.”
– Sydsvenska Dagbladet

Gunnar Ekelöf tyckte däremot att Camera obscura var ”ett exempel på spontanistisk dikt – en diktart med viss hävd – och några av dikterna är inte alls så dåliga”.

Jag håller med! Camera obscura är riktigt, riktigt rolig. Rolig poesi behövs.

Femtio år efter Camera obscura skrev Gyllensten och Greitz:

”Så här i efterhand kan man nog säga att Camera obscura var ett slag i luften – men ett kraftfullt slag. Den tog inte död på modern dikt. Men kanske bidrog den till att rensa ut alltför långsökta godtyckligheter och falskt eller förfelat djupsinne ur vad som skrevs. Åtminstone tillfälligtvis.”

Här kan ni läsa mer om Camera obscura.

Cameraobsc_gyllenst

Här har vi då titelbladet i vårt exemplar av Camera obscura. (Jag knycker stolt på nacken.) Himla fin med Gyllenstens personliga dedikation till min djefla man och med en inbyggd ficka i bindningen, innehållande tidningsurklipp från anno dazumal. Precis som jag favoriserar Tranströmers rad ”Fröet sparkar i jorden”, slår jag nu upp favoritraden av Jan Wictor: ”lilla klockan tuggade hela dagen”.

Vad man inte anar av det sköna titelbladet här ovan är att en chock erbjuds läsaren när boken sedan ska avnjutas: den djefla mannens brorsbarn Johan färglade hela boken med blå krita år 1988.

Fotnot:
Det här är inte en nyskriven text för Julkalenderhatarna. Det är ett gammalt  facit till lucka 23 från 2006. För så här intressanta är facitinläggen! Att Jan Wictor skrev med gammal pluralböjning trots att den ju försvann från grammatiken 1906 (stavningsreformen, ni vet) var inte så underligt – den levde kvar hos stofiler ända in på 1930-talet. (Precis som att jag och andra gamla hundar idag fortsätter att skilja på t.ex. de/dem, jag/mig och innan/före.)

Share
Publicerat iBloggen

21 kommentarer

  1. Vad lustigt, jag läste hela det här inlägget med en krypande känsla av att jag hade läst det förut. Någonstans, någon gång. Och det hade jag ju!

  2. Man läser liksom en hel allmänbildande roman under december. I Lottens blogg, alltså!

  3. “Översättarhelena läste med en krypande känsla av obehag den så bekanta texten. Hade hon läst den förut? Skulle bokstävlarna i de vana vindlingarna attackera henne bakifrån när hon minst anade det? Skulle ho…

    – Aaaaaargghhhh!

    Översättarhelena föll nedslagen till golvet. Det var en fyra år gammal text med damm i hörnen och mögel i kanten.”

  4. PK

    Och svullen tunga, glöm inte det.

  5. all poesi som betyder något betyder ingenting

  6. Något liknande pågår just nu under pseudonymen “Lotta Lotass”. Inte lika kul dock.

  7. Fast, Bengt, nu var du kul! Faktiskt bland det roligaste på hela dagen!

  8. Örjan

    Pysselitens kommentar
    “Man läser liksom en hel allmänbildande roman under december. I Lottens blogg, alltså!”
    Privat komplettering
    Via kalenden får jag reda på att jag kan lite,lite om litteratur, och annan kultur trots allt.
    Dessutom massor av spännande information om sådant jag aldrig hört talas om tidigare..
    All googling om tänkbara svar, även om fel, utökar ju min allmännbildning
    Tack Lotten.

    Synd, för dig, att du inte kan ta patent på din kalenderidé.
    Den borde vara användbar i undervisning

  9. Undrar om “bokstävlarna” hade stövlar på?

  10. Har ni klarat er från branden Lotten?
    För ni bor väl i Mesta trakten?

  11. Jorå, vi bor ett par hundra meter därifrån, men fyra hus är tydligen helt förstörda, LL99. Läskigt. En tjej i basketlaget bor rakt över gatan från de brunna husen. http://tinyurl.com/2uj43yg

  12. PK

    Hu så obehagligt. Ni har väl koll på ljusstakar och brandvarnare?

  13. Det har väl ändå brunnit klart hemma hos fam Bergman hoppas jag.

  14. LupusLupus99

    Hur gick på F-rocken? skötte han sig DDM?
    funderade på att gå dit men valde bion istället.

  15. F-rocken gick utmärkt — den djefla mannen var alldeles hög och yr och hade kajal ända ner till skäggstubben.

  16. Och här har vi koll på brandvarnare och dylika ting, ja. Rigorösa regler och tändstickskompetens bidrar till säkerheten i huset.

  17. Stig

    “Att Jan Wictor skrev med gammal pluralböjning trots att den ju försvann från grammatiken 1906 (stavningsreformen, ni vet) …”
    Pluralformerna har ingenting med stavning eller stavningsreformer att göra. De avskaffades som obligatorium i skolundervisningen o. 1950 – egentligen ett språkimperialistiskt tilltag av stockholmare; i Stockholm försvann pluralformerna ur dagligt tal på 1500-talet, men i många delar av Sverige levde de till långt in på 1900-talet. Min mormor (uppvuxen och boende i mellersta Skåne) kunde bjuda in till kaffe med orden: “Varen nu så goda och kommen in och sitten och tagen kakor” (återgivet med s.k. rikssvensk ortografi).

  18. Tack för en mycket initierad kommentar, Stig — nu måste jag verkligen läsa på och rätta mig!

  19. […] använde han raskt till att färglägga vartannat uppslag i vår fina förstaupplaga av Jan Wictors Camera Obscura. Som hämnd brukar jag berätta just detta för honom varje gång vi ses, samtidigt som jag […]

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.