Månad: november 2006

Förbaskade onsdag (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 8 november 2006 06:03

Det är svart som i en mördares sopsäck här på morgonkvisten. Det är kallt som i ett engelskt badrum och tyst som när mina inre röster har tunghäfta. Jag måste ännu en morgon gå upp före alla andra och äta frukost ensam. Ljuvligt!

När jag var liten intervjuade jag alltid hela familjen om planer och görningar så att jag visste när jag skulle gå upp för att få vara ifred med NorrbottensKuriren, Earl Grey, ostmacka och långfil med Eterna. Nu är det EskilstunaKuriren, DN, SvD, Hemmets Veckotidning, Earl Grey och havregrynsgröt. Jag hinner läsa fem rubriker och dricka halva koppen te och tänker grottekvarn ekorrhjul, löpband, rulltrappa, skenande karusell och himmel vad jag längar till pensionen.

Nu ska jag köra (försiktigt) till Nyköping på uschliga slingervägar som passar för biljakt. Kopf hoch! Det kanske blir jättekul och kanske är föreläsningslokalen megacool?

Några exempel på mina grottekvarnar:

Liten företagsintern föreläsningslokal med…

… sladdfälla precis där man springer omkring och gestikulerar.

Mellanstor sal för ungefär 50 personer med en briljant placering av OH- och kanonduken i hörnet samt en gigantisk white board.

Ihopkrupen Hopkrupen där nere vid golvet är man ganska liten i en universitetssal för ungefär 100 personer. Men man känner sig som an American college professor.

Äsch, pensioneringen ligger ju runt hörnet, bara 23 år kvar nu!

Uppdatering!
Förbaskade onsdag upphöjd till två i kubik med spoilers och extralysen:
Efter att ha kört i sicksack mellan lastbilar längs korkskruvar i en timme var jag äntligen endast två mil norr om Nyköping. Då ringde mobilen.

– Hjälp, förlåt, hjälp, det har uppstått ett missförstånd, det är inte idag du ska vara i Nyköping, det är ju om en vecka, förlåt och hjälp.
– Oj, nejmen oj, är du säker, oj, tack och förlåt, hjälp så tokigt.
– Jag förstår inte hur det kan ha blivit så fel, förlåt.
– Men det är ju inte ditt fel, förlåt, det är säkert jag som har … äsch, jag kör bara hem igen. Tack och förlåt.

Men då tog jag tillfället i akt och seized the moment och insåg att det var a day in the life och mumlade sammanbitet omväxlande denna dagen – ett liv och carpe diem. På väg hem tänkte jag på farbror Melker, Beatles och Robin Williams och så stannade jag och tog bilder av två kyrkor, ett slott, en mordplats och en galgbacke. Nu ska jag sova middag. (Åhå, minsann, tsst, det är inte alla som kan göra det på jobbet, pah, bah!)

Jag tycker att vi gör kommentatorsbåset till en martyrplats idag! Kom med ruskiga historier om yrkeslivets förfärligheter och gläd oss andra!

41 kommentarer

Förbaskade tisdag (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 7 november 2006 06:16

Men hur gick detta till? Jag har försovit mig och ska sitta på ett internetlöst tåg mot Stockholm om 23 minuter och här står jag hemma med mascara i ena handen och andra handen på tangentbordet. Jag stavar bättre än jag målar, by the way.

– Olle! Ring efter en taxi! Säg att jag har värkar eller nåt!
– Men strunta nu i bloggen!
– ÄR DU HELT FRÅN VETTET!

Bilderna här nere hade jag i förväg draftat ut (hitta gärna på ett bättre uttryck, jag kan bara tänka på mascaran och tåget nu) – men hinner inte skriva något om dem. Och inget under dagen och inget på tåget hemåt. Stenålderståg.

Hitta på vad de föreställer, ni som läser, så kommer jag rusande och uppdaterar med sanningen efter föreläsandet … runt åttasnåret ikväll.

lottendead — Vad är detta? Filifjonkan, Mårran eller Misan? Och vems klänning är det?

Uppdatering efter alla kommentarer:
Hyllningar och ovationer till ”Desperate Housewife” som lyckades lista ut att det är min farmors klänning … eftersom bilden ju är döpt till och sparad som ”farmors dress”. (Jag antar att det var därför du förstod, för du är väl inte släkt med mig och har sett klänningen live?) Farmor föddes 1895 och var en dryg decimeter kortare än jag, så jag borde verkligen inte kunna krångla mig i underverket. (Ja, ååh, jag är verkligen smärt och smal som en vidja, ville bara tala om det.)

Anledningen till att jag ser ut som jag gör är att vi ju som vi brukar, hade ett hejdundrande spökkalas sista helgen i oktober. Och jag föreställer min farmor, som gick hädan 1980 och därför ser lite sliten ut. Blasfemi, ja. (Jag borde egentligen ta ”Gravallvar” på orden och istället påstå att jag är Onkel Festers håriga syster.) Slut på uppdatering!

dukning in kitchen — Vad är detta? Ett sjöslag? Bästisgrannens kök? En scenbild ur Fanny och Alexander?

Uppdatering efter alla kommentarer:
Det här är då vårt kök efter maten på samma spökkalas. Att det ser flott ut beror bara på ljussättningen; listerna sitter inte på plats och golvet är missfärgat och taket bör målas. Men ”Ewa” sätter fingret på rätt plats när hon berömmer skafferiet: jag har byggt det av en Ivar, två Billy, spillved från källaren och en bortglömd gammal toadörr som gör att skafferiet ibland är ”upptaget”. Men R Skriverier har fel i att fotografen var stadig på handen eftersom fotografen i fotograferingsögonblicket var såpass ostadig på just handen att stöd togs mot en stillastående dörrkarm. Det är förresten otroligt vad Pernilla är skarpögd: Lindt-choklad, vin och dator är precis vad man ser. Slut på uppdatering!

Nu kommer taxin! (Varför får jag alltid mastodonttaxibilar med 137 säten när jag ska åka ensam?)

Uppdatering efter alla kommentarer:
Jag sitter alltid och alltid och alltid i baksätet eftersom jag när jag åker taxi antingen har pratat i åtta timmar i sträck och är till döden trött på mig själv eller ska prata åtta timmar i sträck och måste fokusera eller spara rösten. Eller så är jag kanske bara asocial. Min djefla man gör precis tvärt om – sätter sig i knät på taxichauffören för en djuplodande intervju. Slut på uppdatering!

21 kommentarer

Förbaskade måndag

Publicerat av Lotten Bergman den 6 november 2006 00:01

1.
Jag har gula, utstående tänder och ska till tandläkaren idag. Då kommer h*n (aldrig samma person, nej) att titta på mig och humma lite om att jag nog borde ha haft tandställning som liten.

– Underkäken är ju, oj, du biter ju dig själv i gommen, jag har då aldrig varit med om maken till överbett, kom här får jag mäta, ojoj.
– Jag hade tandställning när jag gick i fyran, men den hjalp inte, brukar jag svara (och hoppas med den där konstiga tempusumlautsändringen förvirra tandläkaren såpass att h*n slutar prata om min tandställning och överbettet som skulle kunna platsa i Guinness World Records).

Jag hade alltså en tandställning – en sådan som bara satt på under nätterna. Den var av genomskinlig plast och snäpptes på plats i gommen och om man inte sköljde av den och lade den i ett vattenglas på morgonen luktade den kvalmiga polyper på kvällen när den skulle in i munnen igen. När jag gick i sjuan tog jag mod till mig och beställde själv en tid hos tandläkaren för att be om en fast tandställning – en sådan de ju hade på barnen i amerikanska filmer. Tandläkaren (som hette Ulf, aktarej, jag är långsint) böjde huvudet bakåt och skrattade så spottet yrde och jag kunde se alla hans amalgamfyllningar.

– Du? Tandställning? Moahahahaaaa!
– Du? Tandläkare? Med de lagningarna? Hahahaha!

Nej, så svarade jag inte alls. Men det hade varit coolt. Jag sade något i stil med:

– Jamen jag vill, jag ska bli skådespel…
– Lyssna här. Men tillräcklig talang blir du det ändå. Titta bara på Lill Lindfors och Björn Skifs, de ser ut som hej kom och hjälp mig i munnen, men är stora stjärnor ändå!

Därför har jag utstående tänder. Det är ett släktdrag (tack, pappa) och en av mina kusiner har till och med opererat sig och haft tandställning i vuxen ålder. Eftersom hon såg ut som jag gör. (Alla inhyrda gråterskor vrider sina händer och snyftar ”Tulliduttan, stackars Lotten”.)

Men jag har fortfarande inga lagningar! (Ta i trä nu, alla gråterskor.) Fast jag erkänner i samma ögonblick att jag borstar för hårt och kommer att drabbas av det synnerligen läbbiga uttrycket ”blottade tandhalsar” och därefter följande tandlossning som träden i Småland efter stormen Gudrun. (Men jag har redan planerat att löständerna inte ska ha överbett.)

2. Alla barnen har drabbats av en skrällhosta som irriterar mina trumhinnor.

3. Jag har försökt gå över till Bloggers Betaversion men blir inte godkänd om jag inte skapar en helt ny blogg. (Jag vet, det är förstås jag som gör fel, men jag som är så smart, envis och erfaren borde fatta precis hur man ska göra. Så nu surar jag.)

4. Jag har laddat ner en ny version av den bästa webbläsaren: FireFox. Nu visar den bara asiatiska skrivtecken, vilket komplicerar bloggandet.

5. Efter en rejäl rensning och städning ser mitt datorskrivbord ut som våra besticklådor ungefär:
Ingen censur här inte. Ingen självbevarelsedrift heller. Jag blottar mina skrivbord, hallröror, trasiga tånaglar och tandhalsar utan tvekan eller kontroll.

31 kommentarer

Gravstenarnas poesi

Publicerat av Lotten Bergman den 4 november 2006 12:31

Jag har förstått att jag denna dag borde skriva om döden. Om begravningar och om brinnande ljus på kyrkogårdar. Eller … ja! Om berömda texter på gravstenar.

Sveriges mest fyndiga är förstås Fritiof Nilsson Piratens:

Här under är askan av en man som hade vanan
att skjuta allt till morgondagen.
Dock bättrades han på sitt yttersta
och dog verkligen den 31 jan. 1972.

På engelska finns det fler – men de är ofta fantastiskt högtravande och … vad är det för ord jag söker? Överdrivna? Extremt sorgliga? Patetiska? Äh, jag vet inte. Här är i alla fall ett exempel, den för mig inte alls bekante filmskaparen Jesse L. Laskys gravstenstext:

Beloved Son of California
who in 1913
headed the company that produced
the first feature length motion picture made in Hollywood.
His greatness never lacked simplicity.
Carry the song along the passage
you, the soul of all there is
in glory forevermore.

Forevermooore. Ok, men så finns det de som – precis som Fritiof – för säkerhets skull hittar på egna innan de trillar av pinn, t.ex. Emily Dickinson:

Called Back

Hm. Trilla av pinn. Dö. Gå bort, hemkallas, gå ur tiden och ta ner skylten. Nu börjar jag förstås fundera på vad jag själv vill ha skrivet på min gravsten. Kanske så här?

Jag ville sitta på en pinne
i ert goda minne
… men jag har ju trillat av pinn

Där kan man sedan fortsätta med fler nödrim som ”välkommen hit in” eller ”ett sånt jädra svinn”. Eller så skriver jag bara att golgatavandringen på legobitar äntligen är över.

Fast när jag nu på min vandring snubblar över Benjamin Franklins geniala gravsten, inser jag att jag nog bör överlåta skaldandet till någon annan. Njut:

The Body of
B. Franklin, Printer
Like the Cover of an old Book
Its Contents turn out
And Stript of its Lettering & Guilding
Lies here. Food for Worms
For, it will as he believed
appear once more
In a new and more elegant Edition
corrected and improved
By the Author

Jag vet! Jag ska nog ha en text med jätteroliga korrekturtecken som ingen förstår! (Mitt öde: jag tror att jag är fantastiskt fyndig och lustig och möts bara av oförstående blickar.)

Två snarlika, svårtolkade och analyseringsperfekta gravstenar har Helan och Halvan fått.

Helan (Oliver Hardy, död 1957):

A genius of comedy
His talent brought joy and
Laughter to all the world.

Halvan (Stan Laurel, död 1965):

A master of comedy
His genius in the art of humor
Brought gladness
To the world he loved.

Satt Halvans släktingar och jämförde med Helans text och vred den ett extra varv eller kom grabbarna överens innan de dog?

– Men om du är ett geni, då vill jag vara mästare och ha en rad mer än du, annars börjar jag gråta!

Nej, jag ska anlita ett proffs – som Isaac Newton gjorde när han hyrde in Alexander Pope:

Nature and Nature’s laws lay hid in night:
God said, ’Let Newton be!’ and all was light.

Edgar Allan Poe var så himla smart att han redan fyra år innan han somnade in för alltid skrev något som skulle kunna passa bra när han slutligen gav upp andan. (Ja, nu har jag synonymlexikonet uppslaget.)

Quoth the Raven,
”Nevermore.”

Fast jag har ju förhoppningsvis några år på mig att hitta djupingpoetiska nödrim och dubbeltydiga sentenser. Eller så blir det bara:

Lotten, kom tillbaka!
Jag kan inte hitta mina glasögon!

40 kommentarer

Fredagens föredrag (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 3 november 2006 00:01

Hur i hela friden kunde jag glatt tacka ja till morgondagens föredrag? I en timme ska jag inför 100 personer göra detta (jag citerar ur programmet):

”Under föreläsningen kommer Lotten Bergman, på sitt eget underhållande sätt, att fundera och fantisera över hur informationsflödet i samhället kommer att fungera i framtiden.

Hon kommer att ta upp frågor som:
• Kommer vi att lita mer på ickebetalda nyhetsbloggare eller kommer vi fortsätta att köpa seriösa kvällstidningars nyheter?
• Vad händer om alla får välja sin informationskanal själv?
• Är vi i framtiden verkligen villiga att betala för information?”

Va? Underhållande? Jag kan prata om gasugnars funktioner, om trasiga bilar, om basketskador, om pluskvamperfekt och mejl. Men om framtiden? Eller seriösa kvällstidningar? (Contradiction in terms?)

För att kunna fundera och fantisera om framtiden måste jag vända tillbaka till förr i tiden, den så inspirerande dåtiden.

”Avmagringskur” i Husmorslexikon (1957).

Människorna för 60–70 år sedan har ju faktiskt mycket gemensamt med oss idag, på samma sätt som människorna i framtiden kommer att fungera ungefär likadant som vi gör idag.

Vi vill få saker gratis.
Vi vill vara vackra.
Vi vill ha roligt.
Vi vill sova.
Vi tycker inte om sådant som krånglar.

Varje tid har sin framtidsprognos. På 1920-talet handlade det om flygande städer (allt skulle flyga) och på 1950-talet handlade allt om atom-någonting. På 1980-talet var det väldigt få som funderade över mobiltelefonernas utbredning och internet. Men bara för att något kan uppfinnas i framtiden, är det ju inte säkert att det uppfinns. Någon måste ju vara villig att betala för det.

Kollektiva frysfack i Husmorslexikon (1957).

När det då gäller information i framtiden … så kanske det inte är ett dugg intressant då. Informationsflödet kanske kommer fullständigt naturligt på något enkelt sätt, vi kanske betalar för nyheter och fakta på något enkelt sätt … fast visst kommer vi väl att vilja ha informationen gratis? Det kanske blir en inkomstfråga: de som har pengar får faktakontrollerad information, medan de som vill ha gratisinformation får texter fulla med frågetecken och kommentarer som ”stämmer detta?” i marginalerna.

Nej, vet ni vad. Jag tror att framtiden måste lösa problemet med ”det krångliga”. Tiden räcker inte till för att hitta alla finesser i mobilen, för att lista ut hur sladdarna ska löpa för att videon ska funka (igen) eller för att man ska hinna svara rätt på alla varningsrutor som dyker upp i datorn hux flux.

Man tror att framtiden ligger så nära. Jag tror inte den gör det. Jag tror att framtiden ligger långt bort. Och att de som satsar på förenkling kommer att få igen sina satsade pengar.

Men jag passar ändå på tillfället att önska mig några uppfinningar: självsorterande garderober och återuppståndna mataffärer på internet (alternativt en pipeline direkt från ett storlager).

Nu är frågan: vad tror ni om framtiden?

Uppdateringsbild!
En sak är i alla fall säker. Framtiden haltar. Det som är nu – här och idag – är framtiden någon annanstans.

I kommentatösen Ökenråttans ökenhem ser internet- och telefonledningarna ut så här … just i detta nu. Rena öken.

Uppdatering så här post föredrag:
Jag tror vi i framtiden helt struntar i hur vi får tag i information! Eller om vi ens får tag i … vi kanske inte bryr oss för att den hela tiden serveras i silverfart. (Jag skulle faktiskt skriva ”på silverfat”, men sådär blev det ju lagom dubbeltydigt.)

De som lyssnade på mig tyckte att mobil-Tv, 3G-telefoner och (!) mobiltelefoner egentligen är rätt onödiga uppfinningar. (Alltså, de är ju visserligen bra att ha ibland, men nog skulle vi klara oss långt utan dem.)

De trodde att allt i framtiden kommer att bli sladdlöst (och även batterilöst, hoppas jag) och att man kommer att kunna valrösta via internet. (Ja, så slipper vi ju träffa de där hemska valarbetarna eller – hu – andra människor som röstar.)

Slutligen önskar vi oss tvättvikare, teletransportörer och matshopping med pipeline rakt in i huset. Och kanske görs allt med en sådan här spejsad dator.

30 kommentarer

Att bo ensam

Publicerat av Lotten Bergman den 2 november 2006 08:50

Jag har nästan aldrig varit ensam hemma.

Efter gymnasiet flyttade jag direkt från hemmets trygga famn till ett kollektiv (i min kusins lägenhet) med Bästisgrannen och klasskompisen Marit, som kallades Gudrun. Vi bodde på Skånegatan 66 på Söder i Stockholm och jag jobbade heltid som vårdbiträde på Danderyds Sjukhus. Bästisgrannen jobbade på JC på Drottninggatan och Marit jobbade i en restaurang på Centralen. Vi hade (som jag minns det) gott om pengar, gott om vänner och gott om fester. (En naken, hårig, full skådespelare sov i vår Klippansoffa och tog hela matkassan med sig när han stack på morgonen.) Jag var helt enkelt aldrig ensam.

Efter ett år föll kollektivet ihop som ett korthus; jag och Bästisgranen Bästisgrannen blev ovänner. Hon flyttade hem till Luleå igen och jag flyttade till Lund medan kollektivet fylldes av andra människor … och Marit har jag inte träffat sedan dess.

I Lund bodde jag officiellt i ett urtrist studentrum på Hallands Nation … men där var jag aldrig. Jag var hos min blivande djefla man och var helt enkelt aldrig ensam hemma. Vi flyttade sedan ihop i en tvåa, en trea, en tvåa, en fyra, en villa och en annan villa … och jag är fortfarande aldrig ensam hemma.

Men nu! Jag är ensam hemma! Ända sedan i söndags när alla åkte till Skåne, är jag ensam hemma! Problemet är bara … att jag inte är … hemma. Jag är ensam hemma men hinner inte känna efter hur det är, eftersom jag de facto aldrig är hemma. Nyvaken gick jag nyss ner till köket och fann till min fasa att jag är en förfärlig ungkarl.

Olästa tidningar ligger i drivor på köksgolvet.
Oöppnad post ligger på diskbänken. (Egentligen borde man inte längre kalla post för post för det är ju blott och enbart räkningar. När fick jag senast ett brev? Ah, vänta, det ligger ju två där på diskbänken. Ååh, så fint.)
Odiskad disk står sedan i söndags på samma diskbänk.
Otvättad tvätt ligger HansochGreta:iskt som en snitslad bana från min säng, in i badrummet, nerför trappan och in i köket.
Ohängd tvätt ligger i tvättmaskinen. (Jävlar.)

Hela mitt liv fylls av prefixet O när jag är ensam hemma. Jag bord… Hjälp, är klockan så mycket? Måste rusa till SR för att läsa in texter! Och … uäääh! (Jag sitter vid köksbordet och skriver och satte barfotafoten i något ohyggligt. Något oupptorkat.)

Uppdatering:
Vad kul att hela texten här var överstruken nyss! Studiomannen har ringt till min mobil, fem andra (för mig okända) människor har sms:at och (hör här nu!) på min ytterdörr satt det en lapp med ”Din blogg ser galen ut!” – utan underskrift.

(Jag vet inte vad som hände – jag skulle bara rätta den felstavade granen däruppe och rusa till SR innan jag hann kolla och där inne i en radiostudio får man ju inte ha mobiler på och … och … och … )

38 kommentarer

Funderingar i sängen

Publicerat av Lotten Bergman den 1 november 2006 07:43

Det största problemet när jag sover över hos okända är att jag mitt i natten inte vet om jag ska gå upp och kissa och spola, gå upp och kissa och inte spola eller helt sonika kissa i sängen och låtsas som om det har regnat.

Tsst. Det är väl bara att gå upp och kissa. Sådana dumheter.

Den värsta natt jag har varit med om var i tvåan i gymnasiet, när vi skulle fågelskåda och sova i tält och min termos med varm choklad gick sönder och dränkte min extremt syntetiska sovsäck. Jag fick sova utan ens en värmande tröja i ett tält mellan två killar som jag inte alls var kär i, medan killen som jag gärna hade kurat skymning med låg utomhus i sin dunsovsäck och inte drömde om mig över huvud taget.

Värsta natt? Hon har då inte varit med om särskilt mycket, den där!

Den mest kissnödiga natten (för att nu på ett smidigt sätt sammanfoga ämnena ”kiss” och ”natt”) ägde rum när jag som nittonåring åkte ensam till Italien (Alassio) och började umgås i fel kretsar och plötsligt satt på en stulen motorcykel bakom en tjuvaktig italienare som inte ville stanna bara för att jag behövde lätta på trycket. Fullt förståeligt, för vad är väl en nedkissad bönpall mot en natt i finkan?

Är hon kriminell också? Vart är världen på väg?

Nåväl. Jag ligger i en säng hemma hos en bloggare. Sängen hyrs vanligtvis ut till en liten kissnödig fransman, men nu ligger jag här och bloggar. Ja, vart är världen på väg?

Nä, nu: ordningsfråga! Hur vet hon att fransmannen är kissnödig? Har små fransmän mindre blåsor eller vaddå?

22 kommentarer