Men hur gick detta till? Jag har försovit mig och ska sitta på ett internetlöst tåg mot Stockholm om 23 minuter och här står jag hemma med mascara i ena handen och andra handen på tangentbordet. Jag stavar bättre än jag målar, by the way.
– Olle! Ring efter en taxi! Säg att jag har värkar eller nåt!
– Men strunta nu i bloggen!
– ÄR DU HELT FRÅN VETTET!
Bilderna här nere hade jag i förväg draftat ut (hitta gärna på ett bättre uttryck, jag kan bara tänka på mascaran och tåget nu) – men hinner inte skriva något om dem. Och inget under dagen och inget på tåget hemåt. Stenålderståg.
Hitta på vad de föreställer, ni som läser, så kommer jag rusande och uppdaterar med sanningen efter föreläsandet … runt åttasnåret ikväll.
Uppdatering efter alla kommentarer:
Hyllningar och ovationer till ”Desperate Housewife” som lyckades lista ut att det är min farmors klänning … eftersom bilden ju är döpt till och sparad som ”farmors dress”. (Jag antar att det var därför du förstod, för du är väl inte släkt med mig och har sett klänningen live?) Farmor föddes 1895 och var en dryg decimeter kortare än jag, så jag borde verkligen inte kunna krångla mig i underverket. (Ja, ååh, jag är verkligen smärt och smal som en vidja, ville bara tala om det.)
Anledningen till att jag ser ut som jag gör är att vi ju som vi brukar, hade ett hejdundrande spökkalas sista helgen i oktober. Och jag föreställer min farmor, som gick hädan 1980 och därför ser lite sliten ut. Blasfemi, ja. (Jag borde egentligen ta ”Gravallvar” på orden och istället påstå att jag är Onkel Festers håriga syster.) Slut på uppdatering!
Uppdatering efter alla kommentarer:
Det här är då vårt kök efter maten på samma spökkalas. Att det ser flott ut beror bara på ljussättningen; listerna sitter inte på plats och golvet är missfärgat och taket bör målas. Men ”Ewa” sätter fingret på rätt plats när hon berömmer skafferiet: jag har byggt det av en Ivar, två Billy, spillved från källaren och en bortglömd gammal toadörr som gör att skafferiet ibland är ”upptaget”. Men R Skriverier har fel i att fotografen var stadig på handen eftersom fotografen i fotograferingsögonblicket var såpass ostadig på just handen att stöd togs mot en stillastående dörrkarm. Det är förresten otroligt vad Pernilla är skarpögd: Lindt-choklad, vin och dator är precis vad man ser. Slut på uppdatering!
Nu kommer taxin! (Varför får jag alltid mastodonttaxibilar med 137 säten när jag ska åka ensam?)
Uppdatering efter alla kommentarer:
Jag sitter alltid och alltid och alltid i baksätet eftersom jag när jag åker taxi antingen har pratat i åtta timmar i sträck och är till döden trött på mig själv eller ska prata åtta timmar i sträck och måste fokusera eller spara rösten. Eller så är jag kanske bara asocial. Min djefla man gör precis tvärt om – sätter sig i knät på taxichauffören för en djuplodande intervju. Slut på uppdatering!
Första bilden: Lotten på väg att göra trick or treats hos Bästisgrannen och andra. — Überstora taxibilen är för att ge dej en försmak av hur det kommer att bli sen, när du skrivit den där bestsellern som det var tal om tidigare. Limo med driver hela tiden, no less.
WV qhujlivf Ljufva livet, alltså.
Översta bilden är Lotten i gryningen…!
Har scrollat mig ner till de där gravstenarna, här har du en till från New England, tidigt 1800-tal tror jag:
”Her lies the body
of Julius Proctor
He died because he wouldn’t
go and see the doctor”
Äntligen kom hon hem igen, den vandrande vålnadens mamma, efter sitt långa besök hos familjen Adams (där hon också extraknäckt som frisör åt farbror Fester). Det måste firas! Fram med stora gravlocket och ös på bara:
Blodsaft? Check!
Svaveldricka? Check!
T-sprit? Dubbelcheck!
Aj! Det gör alltid så ont att fastna med halsbandet i klänningen på det där sättet. (Men var inte orolig; ärren blir bara snyggare med åren, har jag hört.)
Bordet på bild nummer två verkar vara en exopsé av hur många olika sorters muggar, flaskor och glas det efter ett tag finns i ett hus med fem barn och två vuxna med såphala händer.
wv: qggooa – det kan inte sägas bättre!
Visst är det jobbigt med dessa minibussar när man reser ensam!!! Jag råkar också ut för det alldeles för ofta.
Nu sitter jag här och tittar drömmande på den andra bilden. Jag tittar på det som jag iallafall tror är ett riktigt skafferi! Åh, avundsjuk! Är det bästisgrannen som jag ska vara avundsjuk på månntro?
Bild nummer två är plåtad av någon som är rejält stadig på handen. Alternativt med ett medhjälpande stativ (eller stativalternativ).
Första bilden trodde jag först var bloggaren själv denna morgon, när hon hade bråttom med mascaran … ;-)! Men,nej det är nog bloggaren själv som antingen
1. statist i Michael Jacksons ”Thriller”
eller
2. värdinna för en Halloweenfest …
… och det dukade bordet står i hennet EGET kök, som ser fantastiskt ut. Och jag som tyckte VI hade stort kök (40 kvm). Jättefin tapet och vilken läcker dukning. Har ni funderat på hemma-hos-reportage?
Bild nummer två innehåller tre av livets väsentligheter, eller spår av dessa: Lindt Choklad, rött vin och dator.
Jag hoppas att bild nummer ett inte visar hur man ser ut efter att ha nyttjat produkterna ovan. Den där hålögdheten och ärret på kinden kan inte vara nyttigt… 🙂
Jag tror att bild nummer ett är hur jag känner mig efter att ha två vinterkräksjuka barn hemma och bild två är efter tomtarnas julfest.
Fråga, när du åker taxi själv; sitter du fram eller bak?
Jag själv sätter mig alltid bak medan min vännina alltid sätter sig fram.
Jag tror jag gillar chaufförskänslan och är alltid frestad att tilltala chauffören med James.
r skriverier: Bilden är tagen med Konica-Minoltas anti-shejk-shejk!
*tar av sig mössan och håller en tyst minut för Minolta – världens smartaste kameratillverkare *
eva-l: Angående taxibussar. Jag gjorde ett strategiskt misstag när jag i min sedvanligt optimistiska anda byggde mina vingliga familjeplaner på att hela världen genomkorsas av myriader av taxibussar.
Inte i Flemingsberg.
Inte söder om stan.
Inte på söndagar.
Inte på Taxi Stockholm, Taxi kurir, Botkyrka Taxi, Taxibolaget Raska Södertörnskisar, Tumba Trafiktroll eller Taxitaxitaxivargoddröj.
Där stod vi nedanför hissarna vid Flemingsbergs station och tänkte djupa, sorgliga taxar medan klockorna tickade och duggregnet skvalade från smutsgråa höstskyar.
Vilken tur att Konica-Minoltas teknik återuppstått under ny logga (Sony). ”Kungen är död länge leve kungen” kan K-Mfans världen över skandera.
Själv fortsätter jag att stilla klappa min Canon…
en djefla man håller en tyst minut för Minolta…. Har den gått i graven? Isåfall är det väl gravöl man ser på bilden. Och Minolta är återuppstånden å allhelgona, för att vara hedersgäst i sitt eget frånfälle. Amen.
Bild nr 1 är vad man får när man vänder på en sån här.
På bild nr 2 har Guldlock härovan ätit från alla grötskålarna… suttit på alla stolarna och är väl i full färd att prova ut den perfekta sängen.
en djefla man ->
Ah, då är det alltså anti-shejk-shejken som är stativalternativet!
Eller menar du rent av att fotografen fick hjälp av en liten arab som är anställd på Minolta som rörelsehämmare? Ja, en anti-shejk-sheik alltså.
Hihi… insåg ju just att det är farmors klänning 🙂
Det ser väl vem som helst!
Hoppas verkligen att vår kamera inte är anti-schejk…
Iiiih, vad ni är roliga. Kanske ska jag göra om bloggen till en fotoblogg och så får man läsa kommentarerna för att lista ut bildernas historia?
Taxikåseri från förra årets Bokmässa.
Jag är helt IMPAD! Har du byggt skafferiet själv av Ivar, Billy och en toadörr?! Och jag som satt och förundrades över en så välbervarad ”originalinstallation” i ert hus.
PS. Jag har skaffat en egen blogg nu, som jag ska lära mig länka till vilket år som helst.
Jag är helt impad över att du kom på att du skulle ta stöd mot dörrkarmen där på fyllan i villan.
När jag åker taxi brukar jag göra som mannen, sätter mig och babblar en stund och ser om jag får nåt tillbaks. Det var bland annat så jag fick veta att Sverige exporterar material till nukleära stridsspetsar. (Om det nu stämmer, men taxichaffisar ljuger väl aldrig, även om man kan hoppas ibland.)