Jag vet inte jag … om mina föräldrar hade haft en blogg när jag var liten hade det inte funnits särskilt mycket att orda om.
2 april 1964
Tvåmånadersdagen! Lotten väger nu 5 340 g. Alla andra barn förde ett väldigt liv på BVC, men hon bara tittade sig omkring.
3 januari 1965
Pottan fungerar bra.
17 maj 1965
Anar en blivande bollspelare.
Tränar hennes hoppspänst så här.
Tillbaka till nutiden, för våra barn verkar vara mycket intressantare än jag någonsin har varit. Femtonåringen här hemma i huset har sedan några år ett pumpaprojekt som går ut på att karva något som ingen annan har karvat. Så här har pumporna sett ut (bilderna är tagna med dassig mobil) sedan 2012:
Captain Jack 2012, Einstein 2013 och Mona Lisa 2014.
Igår eftermiddag satte hon igång efter att först ha bett om inspiration både här i kommentatorsbåset och i sociala medier.
I expressfart tittar hon på en bild på datorn, ritar till synes på måfå med whiteboardpenna på skalet och börjar skrapa på ett sätt som ser helt oplanerat ut.Ibland kom hon ut från toan (arbetsrummet) och sa ”nu gör jag bara fel, så nu måste jag ha en paus”. Men vi såg inga fel.Salvador Dalí! Tricket är förstås hur djupt man karvar. Men hur i hela friden orkar tjejen fokusera utan att ge Dalí en rak höger efter att i en hel timme ha stirrat upp i hans näsborrar?Och om man lyfter på locket kan det se ännu mer surrealistiskt ut …
För mig är det hela snudd på obegripligt.
Här kommer förlagan!
Fast Femtonåringen (aka Moa) gjorde om mustascherna eftersom de inte riktigt skulle funka i karvningen och t.ex. krocken med näsborren skapar otydliga konturer.
Fjortonåringen som vinner SM i matte och sitter och ritar hela dagarna och som klär sig i regnbågens alla färger med omaka skor samt alltid går omkring med ett litet gosedjur (en surikat) som maskot, ska fås att välja gymnasium nu i vår. Det är ett i nuläget fullständigt omöjligt projekt eftersom alla gymnasier som gör reklam för sig – om man ska lita på katalogerna som vi har fått – bara prioriterar
grupparbeten
gratis surfplatta (som kallas ”lärplatta”)
jämställdhet.
– Så om du fick önska dig ett gymnasium som passar dig, vad skulle det gymnasiet locka med?
– Det ska vara svårt. Jättesvåra uppgifter. Och konststudier. Jag borde förresten lära mig att tycka om grupparbeten.
Vi får väl se – om vi hittar matematikkonstgymnasiet med pumpainriktining så kommer ni att få veta det tids nog. Tills vidare redovisar vi väl årets konstverk?
Men först en rekapitulation:
Captain Jack 2012.Einstein 2013.
Och så då till årets projekt.
Aha! Ett köksbord belamras!Men pumpaverkstan fick flytta ner till källaren, när folk ville komma åt köksbordet till näringsintag.
Att fotografera årets pumpa var svårt – hur jag än gjorde blev det fel eftersom den är extremt mörkerberoende. Om jag fick till skärpan, försvann själva pumpan så att det bara såg ut som ett lysande ansikte som skulle kunna vara målat av svart och orange målarfärg på en bit kartong. Men okej, den ser ut ungefär så här och är vähäldigt tredimensionell:
Mona Lisa lyser upp höstmörkret 2014.
Så. Nu går vi in i november med allt mörker som det innebär. Tidningarnas löpsedlar lovade idag –20 °C och vargavinter, vilket visade sig vara allra längst upp i norr och faktiskt inte alls särskilt underligt med tanke på årstiden. Här i mellansverige ska vi fortsätta med ”Är det minus fem, satan då måste jag skrapa bilen” tills vi får börja svära ”Det har snöat flera centimeter, när kommer våren?”.
Oj. Jag har visst inte bytt däck på bilarna. Förlåt, alla medtrafikanter!
Men om ni tänker ”All hallows’ even” och sedan associerar till ’alla helgons afton’ så kanske det sitter där? Och så rusar ni alla ut till kyrkogårdarna med ljus som kostar 39 kronor styck och så tänder ni ett ljus och tänker på de hädangångna och så går ni hem och på vägen köper ni jättemycket godis för att ha att ge bort till alla barn som vågar ringa på och säger ”trick or treat” fastän de inte har planerat något treat trick eftersom de är synnerligen väluppfostrade?
Japp.
Eller så kör ni barnen till basketläger och redigerar försäkringstexter hela dagen, korrläser en och annan bensinmacks årsredovisning och planerar nästa veckas föreläsningar medan barnen far vind för våg, kollapsar av tröttma och vätskebrist och ni sedan inser paniken och måste åka runt hela stan och leta efter pumpor.
För alla pumpor är ju slut i alla upptänkliga mataffärer. Gurkor, apelsiner och kronärtskockor samt alla möjliga olika sellerier finns förstås – men ingen pumpa.
Pumpan år 2012.
Då sätter ni er förstås ner på golvet inne på Coop för att ringa till stans alla affärer som har slut på pumpor.
– Nej, de tog slut förra helgen.
– Nej, de sista försvann igår.
– Pumpa? NU? Det var väl förra helgen?
– Javisst, de sista sju satte vi ut nyss! Vill du ha en stor eller en li… Oj. De är visst slut. Hihi.
Till slut fick jag napp och bokade ”den största” bara för att jag ville säga ”den största” som om det handlade om att beställa en yacht. I affären (som man åker motorväg till medan man diskuterar uttrycket ”curla sina barn”) fanns inga ute i butiken, men åtta stycken bokade ute i kulisserna.
– Här. Din bokade pumpa.
– Men det står ju ”torsdag”och ”Annalisa” på den.
– Well. Spela roll. Jag bara flyttar lappen.
– Fast jag bad om ”den största”. Och den här ser liksom ut som ”den minsta”.
– Gah. Vänta.
Efter 2012 års fullständigt mind blowing och totala jätteöverraskande pumpa som den dåvarande Tolvåringen skapade (se ovan), hade jag ingen aning om vad som väntade.
– Vad ska jag göööra? sa Trettonåringen.
– En likadan?
– Fast då vill jag ha en datorkanon, den där Deppsiga var så svår.
– Sorry, kanonen är trasig. Lampan pajade i april.
– Okej. Ska jag göra en annan Jack då?
– Gör vad du vill!
– Men vaaad?
– Alltså … en basketboll kanske?
Sa jag och redigerade en jättetrist artikel om mjölk medan barnen hängde i mina kjolar som heter jeans. Jag redigerade, korrläste, svarade på mejl om prepositioner, smileysar, basketbollstorlekar, platådojjor och skorrande R samt hattmodet 1942.
Ett par timmar senare hittade jag detta inne på toaletten. Och häpnade. Va? Vad i hela friden gör männschan?
Toan är ju det enda rummet som inte har fönster.Einstein. Som pumpa.
Som varande purfärsk curlingmorsa gav jag ju även Elvaåringen en pumpa att karva i. Han utgick från mina förebilder och skapade något som mer liknade de traditionella varianterna – och nu står de båda ute vid grinden och lyser upp tillvaron för alla hundvandrare.
Einstein i gott sällskap.
Klädde hon då ut sig som förra året, Trettonåringen? Jahapp – med skämtet ”fot-o-elektriska” effekten.
Gummistövlar & mustasch = inte elektricitet på på fötterna = Einstein.
Jag minns inte vad jag svarade, men förmodligen ”huh”, ”eh”, ”vänta” eller ”mmm” eftersom jag just då var extremt upptagen med att skapa ordning i ett sällan skådat kaos. (Jag hade spillt en jättepotta te över tre ouppackade, men öppna resväskor. Rifs och rafs är två ord som kan beskriva initialreaktionen.) Vad Tolvåringen då gjorde var att googla fram lite inspiration och sedan skrida till verket med några verktyg som jag senast såg när jag som trettonåring karvade i linoleum och tryckte mönster på t-shirtar.
Och så höll hon på hela eftermiddagen. Karva, karva, skära, rispa, gröpa, mumla och ömsom stöna i förtvivlan, ömsom tjoa av förtjusning. Vi började undra vems barn hon egentligen är, för det tålamod som hon har utrustats med måste någon annan än hennes föräldrar ha bidragit med.
Medan vi andra letade efter skräckkostymer och lagade läbbig mat, trollades ett fantastiskt konstverk fram.
Datorkanon till hjälp.Karva, karva, karva.Konstverket växer fram.Mitt i karvandet, bestämde sig Tolvåringen för att klä sig matchande.I sjörövarbältet hängdes allsköns nödvändiga ting.Och inne på toan utan fönster gjordes till slut det slutgiltiga testet: Jack Sparrow som pumpa!
Och jag då? Ptja, jag gjorde mig så vacker som möjligt, bara.
Inte alls dumt faktiskt; med detta utseende får man liksom respekt med sig.
Igår var det maskerad hemma hos oss. Jag var häxa, vilket jag är varje år under just den här maskeraden. Ibland är jag en död och ur graven uppgräven häxa, ibland är jag en nymördad häxa, ibland är jag en väldigt trasig häxa. En gång häxa, alltid häxa.
I köket när barnen hade fått gå ifrån.
En intet ont anande gäst visste inte varför jag ville ta bilder där ansikten inte syns.
– Det här med bloggar. Är det som en dagbok på nätet?
– Mjaeh, det är ett sätt att publicera sig så att vem som helst kan läsa.
– Varför skulle man vilja läsa andra människors dagböcker?
– Nämen jomen alltså det är liksom inte en dagb… Dessutom hade det nog varit ganska intressant att läsa andra människors dagböcker. Tänk om du hittar en dagbok på gat…
– Alex Sch…
– Ssssccchhhh. Min blogg är inte …
– Din blogg?
Hugaligen, det försvarstal för bloggar som jag spottande och fräsande och gestikulerande ideligen håller, börjar likna väckelsemöten där församlingen är lika intresserad som en dagisgrupp i trotsåldern. Tyst, min mun så får du blogga ifred.
——
Förresten. Den där extratimmen som någon skulle ha levererat inatt, vart tog den vägen? (Så här ser det ut hemma hos oss nu, fast tvärtom.)
Men hur gick detta till? Jag har försovit mig och ska sitta på ett internetlöst tåg mot Stockholm om 23 minuter och här står jag hemma med mascara i ena handen och andra handen på tangentbordet. Jag stavar bättre än jag målar, by the way.
– Olle! Ring efter en taxi! Säg att jag har värkar eller nåt!
– Men strunta nu i bloggen!
– ÄR DU HELT FRÅN VETTET!
Bilderna här nere hade jag i förväg draftat ut (hitta gärna på ett bättre uttryck, jag kan bara tänka på mascaran och tåget nu) – men hinner inte skriva något om dem. Och inget under dagen och inget på tåget hemåt. Stenålderståg.
Hitta på vad de föreställer, ni som läser, så kommer jag rusande och uppdaterar med sanningen efter föreläsandet … runt åttasnåret ikväll.
Vad är detta? Filifjonkan, Mårran eller Misan? Och vems klänning är det?
Uppdateringefter alla kommentarer:
Hyllningar och ovationer till ”Desperate Housewife” som lyckades lista ut att det är min farmors klänning … eftersom bilden ju är döpt till och sparad som ”farmors dress”. (Jag antar att det var därför du förstod, för du är väl inte släkt med mig och har sett klänningen live?) Farmor föddes 1895 och var en dryg decimeter kortare än jag, så jag borde verkligen inte kunna krångla mig i underverket. (Ja, ååh, jag är verkligen smärt och smal som en vidja, ville bara tala om det.)
Anledningen till att jag ser ut som jag gör är att vi ju som vi brukar, hade ett hejdundrande spökkalas sista helgen i oktober. Och jag föreställer min farmor, som gick hädan 1980 och därför ser lite sliten ut. Blasfemi, ja. (Jag borde egentligen ta ”Gravallvar” på orden och istället påstå att jag är Onkel Festers håriga syster.) Slut på uppdatering!
Vad är detta? Ett sjöslag? Bästisgrannens kök? En scenbild ur Fanny och Alexander?
Uppdateringefter alla kommentarer:
Det här är då vårt kök efter maten på samma spökkalas. Att det ser flott ut beror bara på ljussättningen; listerna sitter inte på plats och golvet är missfärgat och taket bör målas. Men ”Ewa” sätter fingret på rätt plats när hon berömmer skafferiet: jag har byggt det av en Ivar, två Billy, spillved från källaren och en bortglömd gammal toadörr som gör att skafferiet ibland är ”upptaget”. Men R Skriverier har fel i att fotografen var stadig på handen eftersom fotografen i fotograferingsögonblicket var såpass ostadig på just handen att stöd togs mot en stillastående dörrkarm. Det är förresten otroligt vad Pernilla är skarpögd: Lindt-choklad, vin och dator är precis vad man ser. Slut på uppdatering!
Nu kommer taxin! (Varför får jag alltid mastodonttaxibilar med 137 säten när jag ska åka ensam?)
Uppdatering efter alla kommentarer:
Jag sitter alltid och alltid och alltid i baksätet eftersom jag när jag åker taxi antingen har pratat i åtta timmar i sträck och är till döden trött på mig själv eller ska prata åtta timmar i sträck och måste fokusera eller spara rösten. Eller så är jag kanske bara asocial. Min djefla man gör precis tvärt om – sätter sig i knät på taxichauffören för en djuplodande intervju. Slut på uppdatering!
