Idag ska ni egentligen inte hänga här, utan hemma hos Pysseliten. Men förra årets intensiva skryt om skidåkningens fasor och ljuvligheter slutade ju dels med att jag drabbades av hybris eftersom jag åkte Stafettvasan i basketmatchställ så jävla snabbt, dels med att jag bestämde mig för att åka skidor resten av livet. Jag må ha trillat var hundrade meter och lika mycket på platten som i backen, men däremellan for jag fram som en gasell. Sägs det.
Alldeles för stolt över min insats 2015 är jag här.Anmälan till Tjejvasan 2016.
Jag anmälde mig och betalade och skulle definitivt åka Tjejvasan 2016. Dessutom drog jag med mig minst tre andra i fallet, varav Pysseliten var en.
Snövita vidder, ljuvligheters ljuvlighet och de knastrande knäna som pallade skidåkning alldeles utmärkt, räckte alls inte till när jag i somras drabbades av hälkuddepaj. Eller nåt. Privat sjukgymnast (600 kr per behandling), hokus pokus och styrketräning med allt från gummiband till tortyrinstrument från medeltiden och lite mer hokus pokus hjälpte inte. Den 5 januari kom domen:
Men skidåkningen – som kostade mig ett par fantastiska stövlar som stals, en axel som gick sönder i en nedförsbacke och en helvetisk massa tid och fokus som försvann från mitt basketspel – finns ju kvar.
De ack så stulna stövlarna.
Jag måste bara bli miljardär och forska fram konstgjorda hälkuddar och skidstödhjul först.
Men! Hur gick det för Pysseliten? Bröt hon i Evertsberg? Körde hon i mål? Kolla.
Stackars Pete Best som inte var bäst, som blev kickad ur Beatles, och som inte ens fick bli kallad ”den femte Beatlen” eftersom George Martin ju av förklarliga skäl fick den titeln. Mackan (kallar jag plötsligt Paul som vore vi polare) och Ringo har inte ens förklarat för honom vad det var som egentligen bidde fel. Men sanna mina ord – hans tid kommer.
Paul, John, Pete och George 1961. När Pete Best är den ende kvar i livet och vi har skrivit runor över de numera kvarvarande två, kommer Pete att bli ett hett villebråd för alla journalister.
Men nu till George Martin som dog igår. Och som (hörni ungdomar) inte är författaren till Game of Thrones, även om just den George Martin ju ”är gammal och tjock och kan dö när som helst”, som ett av mina barn sa nyss.
”Love Me Do was the best song they were able to offer”, säger George Martin i klippet ovan och förklarar att han inte alls var nöjd med den eftersom han ville ha en riktig hitlåt …
Det finns många böcker som analyserar Beatles’ musik och som oerhört noggrant redogör för vem som sa vad under inspelningarna – den bok som jag har läst heter ”Revolution in the Head”. Och nu blire musik!
Beatles våren 1963 – Johns glasögon sitter inte där de borde eftersom de inte ingick i hans image. (Och apropå glasögon: här är Pauls.)
När Beatlarna kom till Abbey Road-studion den 5 mars 1963, hade Paul och John med sig ett skrynkligt papper med en idé till en kort låt som de kallade From Me to You. George Martin lyssnade tålmodigt när de spelade låten fyra gånger, och sa sedan att den ju var både kort och väldigt enformig, men att han skulle kunna trixa och fixa lite.
Han sa åt dem att inleda med da-da-da, da-da, dun dun da och munspelstut, oooo:a lite, sjunga lite i falsett och stoppade på ett ställe (efter en minut) in en lång paus mellan orden ”from me” och ”to you” och lät John spela munspel där och vips, hade låtfragmentet blivit hela två (2!) minuter långt och en färdig produkt. (I mono. Man ska lyssna på Beatles i mono. Munspelet är bara med i monoversionerna. Mono. Och därmed basta.)
För övrigt satt lilla Lotten redan i fyraårsåldern och övade på engelska – förmodligen pga. en japansk men engelskspråkig barnflicka.
Här står jag med Takako Watanabe från Yokohama.
Jag räknade då till elva på det här sättet:
one
two
three
four
five
six
tin
ton
aj
dont
no
De här raderna i From Me to You översatte jag också:
I’ve got arms that long to hold you = ”Jag har armar som är så långa att dom kan hålla i dig”
Det funkade jättebra. Tills jag kom till
I’ve got lips that long to kiss you …
Då fick jag gå och fråga någon hur långa läppar funkade.
Tepaus i kostym och slips den 5 mars 1963. John, Ringo, George H., Paul och George M.
George Martin var en musik-redaktör. Om texter finge bearbetas som musik med månadslånga manglingar och snillrikt samarbete, hade en annan sorts texter skapats än de texter vi oftast läser idag.
Idag föreläste jag i Karlstad om mina kära skrivregler. Lovely – de 200 åhörarna skrattade och höll med mig på nästan halleluja-nivå ibland. De tyckte dessutom att jag var osedvanligt vacker, eftersom jag i reklamen till tillställningen såg ut så här:
När jag ju faktiskt i verkligheten ser ut så här:
Arrangörerna var givmilda och gav mig en hotellövernattning, vilket jag ju uppskattar nästan lite väl mycket. Nu har Scandic i centrala Karlstad varken vattenkokare att låna ut eller temuggar att dricka ur, men väl …
… strykbräda och strykjärn så att min hoodie kan bli platt …… fantastiskt många sänglampor så att jag kan läsa alla mina Dostojevskij som jag reser omkring med …… Nya testamentet där minibaren en gång stod så att jag kan läsa om apostlarna och uppenbarelserna utan att råka bli lullig.
Den där papperskorgssopsorteraren är förresten intressant; det är inte alldeles klarlagt vad som ska ligga i vilken behållare och på andra hotell har jag mer än en gång sett – håll i er nu – hur de töms i en och samma sopsäck. Stoppa pressarna! Ring polisen! Miljöbrott!
Nåväl. Hotellen har i alla fall numera wi-fi, så jag ska inte klaga på pulveräggröra och sådana petitesser.
Jag tog bussen upp till Karlstads universitetsområde och stannade framför huvudingången med tappad haka. Det berodde inte på latinet vid entrén, för sådant har väl varje universitet med självaktning.
Lite vagt under neonbokstäverna står ”sapere audi” – ungefär ”våga vara vis”.
Nej, men se vad det står där till vänster! LÄS!
”Nobody puts Baby in a corner” – från den där snuskiga dansfilmen, ni vet, med den läckert höftsvängande Patrick Swayze!
Jag berättade i förra kommentatorsbåset att spanjoren i familjen fick lite ont i hjärtat i torsdags. Eftersom det finns hjärtsjuka i släkten (pappa fick pacemaker när han var 25 år och farfar dog när han var 40), beslutade vi oss för att uppsöka läkare akut (efter att ha lytt order från 1177). Vi blev otroligt väl omhändertagna av sjuksköterskan Andreas, som till vår stora förtjusning var gammal basketspelare.
EKG! (Skorna är faktiskt bara i stl 45,5.)
Snabbt kopplades en EKG-apparat upp medan Andreas småpratade om sin basketkarriär i Stockholm och sina vrickade fötter och jag försökte bräcka honom genom att berätta om mina egna vrickningar.
– … och sedan tre gånger 1983, fem gånger 1988, och …
– Jaha … oj. Ojoj, sa Andreas långsamt till spanjoren samtidigt som han granskade pappersremsan med hjärtaktiviteter. Julián. Skulle du säga … att du är … vältränad?
– Ja, sa spanjoren snabbt.
– För du vet, alltså, din puls … du är nere på 42 slag per minut, och det är liksom i klass med Ingemar Stenmark.
– Oj? sa den numera enbart svenskspråkige spanjoren och tittade på mig eftersom jag inte ännu har lärt honom allt jag kan om Stenmark.
– Och ditt hjärta är ovanligt stort …
– Men det är väl okej?
– Och så har du blåsljud …
– Ja, det har jag. Men det är väl okej?
Andreas lät till en början bekymrad, men blev helt lugn när han förstod att han hade med en elitidrottsman att göra:
Trots blåsljud kan man bli 100 år.
Låg puls har man om man är vältränad.
Hjärtat är en muskel som växer som vilken muskel som helst när man tränar den.
Sedan tömdes spanjoren på massa blod, och Andreas sa åt oss att vänta på provsvaren. Och som vi väntade. Vi har sällan väntat så mycket. Så vi pratade med andra patienter, luktade på handspriten, hittade några internetvågor …
… kollade stetoskopet (vi visste ju att hjärtat funkade) …… gjorde armhävningar …… fann att vi hade vuxit …… och försökte komma på hur man mäter blodtryck …
Med kännarmin sa jag som Dr. House:
– Mycket bra: 120 över 90, precis som det ska vara. Du har inte lupus.
Vi väntade och väntade i drygt sju timmar tills vi faktiskt inte orkade vänta längre, utan ”fick tillstånd” att åka hem för att hinna sova lite innan det blev dag igen. Men denna väntan var inte det värsta. Det värsta var ju att spanjoren hade missat träningen just denna kväll.
– Men det är bra att vila, försökte jag trösta. Tänk på alla idrottsmän som har vilat sig i form. Och på alla våra skidhjältar som kommer tillbaka efter skador och vinner OS framför alla som har tränat utan avbrott! Och i tidningen Buster var det alltid …
– Fast jag ville ju träna, sa spanjoren och tänkte på den kommande lördagsmatchen.
Bonusvideo som jag trollade fram som reklam inför matchen.
Så kom lördagen, när vi (eller herrlaget dårå) skulle spela match mot KFUM Central från Stockholm. Hela familjen var på plats, spanjoren spelade någon minut här och där och satt lite då och då på avbytarbänken och hela matchen var obehagligt jämn. Jag försökte då att medelst telepati få coachen att byta in min svärson.
Självklart funkade telepatin. Här väntar han (12) med lagkompisen Johannes (5) på att få bytas in.
Vår spanjor kom in på planen, stänkte in treor och sprang omkring som ett jehu. När det var nio sekunder kvar av matchen, stod det 73–73 och hela Eskilstuna Basket och spanjoren försökte att inte
passa bort bollen
göra nåt annat slarvigt
ta ett dumt skott vid fel tidpunkt.
Förklaring: man bör ta skottet så att det finns lite tid kvar att stoppa i en retur på om skottet inte går i korgen, men inte så tidigt att motståndarna om de tar returen hinner anfalla en gång till. Nu hände detta:
Filmaren stönar högt av spänningsfrustration och räknar ner sekunderna … och så tar vår spanjor sista skottet i precis rätt ögonblick … OCH GÖR POÄNG! Vi vann med 75–73!
Spanjoren blev matchens lirare, fick massa priser, blev intervjuad av lokalblaskan (som dock inte tog med allt han sa om laginsatsen) och hans telefon fylldes av gratulationer samtidigt som hans föräldrar ringde och tjoade eftersom de hemma i Spanien hade följt händelserna via statistik som löpande läggs ut på nätet under alla matcher.
Sedan åkte vi hem och åt spagetti med köttfärssås.
När det vankas val i Sverige, somnar jag omkull av purt ointresse. Eller så raljerar jag om hur de bara tjafsar och fnyser och muckar gräl. Jag är med andra ord inte en politiskt insatt person, så när jag röstar borde jag egentligen tryckas upp mot en vägg och avkrävas bevis på att jag vet vad jag håller på med och dessutom fås att motivera varför jag röstar som jag gör.
På den här tiden skulle man ha varit med. Då var det roligare med politik. Tror jag.
Men USA:s politik … det är något helt annat, det. Jag kom igår på mig själv med att läsa massa amerikanska valanalyser eftersom folk igår försökte rösta fram en republikan (åt höger, men röda) och en demokrat (lite mer i mittfåran, och blåa). Jag kan egentligen för lite om det här (även om jag har gått på high school och läst ämnet ”government” i ett helt år), så ni får gärna bidra med mer intressant info!
Under ”super-Tuesday” röstade man i tolv av staterna, och resultatet ser ut så här och kan analyseras fram- och baklänges hur länge som helst. Men inte av mig.
Fast … det är då ett himla bängel om man ska lyckas lägga sin röst – Moment 22 är en blek kopia i jämförelse.
I vissa stater måste man ha fotoleg (eller körkort) för att få rösta. Men inte i alla. Och ett fotoleg utfärdas inte var som helst utan bara på vissa legitimerade ställen, dit det är svårt att ta sig om man inte har bil. Om man inte har körkort, har man inte bil, och då måste man skaffa ett fotoleg på det där stället som ligger så avigt till – och dit måste man ju åka buss. I vissa stater måste valförrättarna fråga om fotoleg, men om personen inte har ett, får de ändå rösta. I andra blir det blankt nej även om man har ett fotoleg för att fotolegitimationen som man har, är av fel sort.
Om man har registrerat sig som röstberättigad, kan ju datorerna som registrerade alla krascha. Det skedde i Georgia 2008, när 98 000 nyregistrerade plötsligt blev tvungna att bevisa att de var amerikanska medborgare.
Om man är en dömd brottsling, har man i 13 stater förlorat sin rätt att rösta för all framtid. I andra kan man få rösta, men inte förrän man har muckat från fängelset. Mer än 5 miljoner amerikaner får alltså pga. sin kriminalitet inte rösta i år.
Vallokalerna skiljer sig vansinnigt mycket åt. I vissa stater är det plättlätt att ta sig in, rösta och gå hem igen. I andra stater måste man ta ledigt från jobbet för att ta sig till vallokalen som ligger i tjottahejti och sedan stå i kö i flera timmar, ibland upp till tio. At köa i tio timmar! För att få rösta. I en demokrati …
Man lägger i USA inte ner papper i kuvert. Nej, man trycker på knappar i en maskin. Och det är så krångligt och tar så lång tid att president Obama när han röstade hann flirta ett bra tag med … Äsch, ni får se själva:
Tryckitryck, pratiprat, trarajadiraaaa …
Att det är svårt att veta hur man ska rösta, beror på att USA har indirekta val. Man röstar alltså inte på presidentkandidaterna, utan på lokala politiker som har sagt vilken presidentkandidat som de gillar.
Förr såg maskinerna ut så här.Nu ser de mer ut så här. Och är jättelätta att manipulera!Numera kan man alltså på vissa ställen trycka på en touch screen, medan man på andra stansar hål i ett papper.
Och så har vi ju detta med Donald Trump. Jag har inte ord … Jag har verkligen försökt förstå, se bakom fasaden och frisyren och flamset … Men inte har jag lyckats. Se här när ett gäng religiösa ledare ber för Donald Trump och ber Gud att göra Donald klok.
Det kan behövas. Han har hittills bl.a. propagerat för tortyr, sagt att terrorister når man bara genom att först döda deras familjer, föreslagit att USA ska vara helt stängt för muslimer, sagt att vissa (namngivna) kvinnor är feta, fula och ointelligenta – och värst av alla är tydligen Rosie O’Donnell. Henne vill Donald Trump helt enkelt nita med en rak höger.
Men så finns det tack och lov humorn, som firar nya triumfer. Här är en påhittad runa:
Och nu återvänder vi till valresultatet i staterna ovan. Trots att Donald Trump nog är spritt språngande galen och trots att det är lättare att hitta lagom mogna avocador än att faktiskt lägga sin röst i dessa för-val, har Trump alltså vunnit över andra republikaner och fått flest röster i sju av tolv stater.
Den ”riktiga” valdagen ligger långt bort: så här roligt kan vi (jag) ha det ända till den 8 november …
Jag har några ord som jag trots mitt kall som språkpolis måste fokusera ordentligt på så att de blir rättstavade. Hjärnan snurrar till det och associerar vilt och fel och till slut vet jag varken ut eller in.
sockar–sockor–socker?
fordrar–fodrar–vidarebefordrar?
ärtor–ärter–ärtrör?
Men så blir det ändå ofta fel trots att jag tänker efter. Om jag istället för att fokusera och tänka till, hade litat på min intuition … hade det förmodligen blivit rätt direkt. Det här med att korrigera något – som är rätt – så att det istället blir fel, kallas hyperkorrektion.
Några exempel på ord som stavas mindre krångligt än man tror – och eftersom de de facto är ”fel”, har jag sett mig tvungen att stryka ett streck över dem:
charlottenlök
blåda (=blåa)
användna
kollegor (numera korrekt, men ursprungligen dög bara kolleger)
åtminstonde
invardera
virituell
frilandsfotograf
guldfiber
petimeter (en stavning som numera inte rekommenderas)
omständig
öppenhjärtlig
situationstecken
”Den kvinnlige ledamoten har i allmänhet färre styrelseuppdrag än sin manliga kollega.”
Den utomordentliga Lingvistbloggen skrev redan för sex år sedan om ordet mytomspunnen, som blev mytomsbunden och mytomspungen samt mytomsprungen. Men sickna roliga ord!
Arne Andersson är här mytomsprungen.
Det är förstås svårt att kunna avgöra om det handlar om okunskap, slarv eller hyperkorrektion, men nu till min slutkläm: googla inte stavningar!
Ladda ner SAOL-appen (gratis) och SO-appen (50 kr) och börja slå upp orden istället! Om inte annat så av omtanke om alla som försöker lära sig svenska …
… du fick reda på XX:s död, när du fick reda på att World Trade Cent…? Ja, ni förstår: ”flashbulb memory”.
Idag måste vi än en gång rekapitulera vad vi gjorde när vi fick reda på att Olof Palme hade blivit skjuten. Dels för att jag är så intresserad av min egen historia, dels för att jag precis har förstått hur det gick till när Sveriges Radio sände nyheten. (Mer om det strax.)
Den 28 februari 1986 var en fredag, och min vansinnigt snygge tandläkare drog denna dag ut en av mina visdomständer eftersom jag har en osedvanligt liten underkäke och väldigt rymlig överkäke. Inte förrän långt senare kom jag på att jag fick en annan, nyutsprungen visdomstand utdragen måndagen den 30 mars 1981.
Jag och min blifvande djefla man skulle båda två tenta lördagsförmiddagen den 1 mars 1986. Vi vaknade i mitt studentrum på Hallands nation och gick upp och åt frukost. Sydsvenskan låg på köksbordet. På förstasidan stod det att landets statsminister hade blivit mördad.
Men detta såg ingen av oss. Jag bläddrade snabbt fram sportsidorna, kollade några tabeller, läste att SBBK hade slagit Hageby. Jocke Nyström hade besegrat underbarnet Boris Becker. Förstasidan – ettan kallad – såg vi inte åt.
Detta är inte Sydsvenskan.
I tentasalen lastade jag upp allt jag alltid åt under tentorna – mest kexchoklad. Tre poäng amerikansk realia II hette denna tenta, men runt omkring mig var folk ovanligt fladdriga och okoncentrerade. De stod i grupper och pratade istället för att rabbla årtal och tänka på flyktiga kunskaper.
Efter tentan åkte jag till Hallands Nation igen, och möttes av en tjej med det vackraste, långa, blonda hår man kan tänka sig. Hon pratade mycket.
– Haaaar du hört? Haaar du hört att Palme är mördad? Först så … och sen så … och dom spelar klassisk musik och … bla bla bla och … på tv har dom ställt in Razzel, det blir inget Razzel ikväll bla bla bla … och kungen ska inte åka till Egypten tror jag. Eller om det var Storlien.
Jag frågade nu min djefla man om hur det gick till när han fick reda på att Palme hade blivit mördad.
– Ingen aning. Vi tentade! Och du berättade för mig. Men jag minns inte var. Men apropå död, jag skulle vilja kolla på minnesstenen efter Samsonov som dog 1914 och …
– Va? Hockeyspelaren?
– Nää…
– Pingisliraren?
– Va? Nä, alltså … en rysk general. Han be… Har du förresten hört talas om Bismarck-tornen? Dom f…
När Sveriges Radio började sända nattradio i början av 1960-talet var det mest musik, men även ett ”aktualitetsmagasin” ingick. Just 1986 bestod de två första timmarna efter midnatt av ”Stjärnornas musik”, som leddes av Staffan Schmidt – utan avbrott för nyheter. Men den 1 mars klockan 01:10 avbröts musiken och den hastigt inringde Jan Ström läste upp en text som han hade skrivit för hand på ett fullklottrat papper:
”Sveriges statsminister Olof Palme är död. Han sköts i kväll i centrala Stockholm. Olof Palme sköts ned vid korsningen Tunnelgatan–Sveavägen och han dog senare på Sabbatsbergs sjukhus. Regeringen är informerad. Finansminister Kjell-Olof Feldt och vice statsminister Ingvar Carlsson är informerade och de bekräftar båda att Olof Palme har avlidit.
Polisen söker en man i 35- till 40-årsåldern med mörkt hår och lång mörk rock. Polisen söker alltså mördaren och ett stort sökpådrag pågår i Stockholm. Taxiväxeln i Stockholm har skickat ut signalementet. Enligt polisens ledningscentral var det en taxichaufför från Järfälla Taxi som uppmärksammade att en person skjutits ned. Chauffören larmade sin taxiväxel som i sin tur larmade polisen. Ledningscentralen sände en polispiket till platsen. Olof Palme sköts klockan tjugotre och trettio, alltså halv tolv, för en och en halv timma sedan.
Regeringen har haft … samlats till ett extra sammanträde. Ingvar Carlsson, vice statsministern, leder mötet. Hans enda kommentar när han kom till Rosenbad ikväll är att ”De e fruktansvärt”, sa han… till TT, när han kom till Rosenbad. Olof Palme skulle inom några månader fyllt 59 år. Han har varit ordförande i socialdemokratiska partiet sedan 1969 och statsminister under perioden 1969 till -76 och från 1982.
Med anledning av det inträffade kommer vi naturligtvis att lägga om nattens program i nattradion. Och ekoredaktionen återkommer naturligtvis med mera nyheter när vi har sådana att komma med.”
Detta föregicks av att en ”knäpp tant” hade ringt till Staffan Schmidt och klagat på den musik som spelades ”nu när Palme har blivit skjuten”. Hon avfärdades snabbt, men när en kollega som jobbade på BBC också ringde och ställde frågor om Palme, blev Schmidt misstänksam och gick till den obemannade Ekoredaktionens TT-printer … där han hittade en remsa om just Palme.
Och då ringde man till Jan Ström.
Men … vad var det som hände när jag drog ut visdomstanden den 30 mars 1981? Jo:
(Alla som hatar ringlekar, musikjakt, tipsrundor och säckhoppning flackar nu med blicken, pillar på mobilen eller letar efter gamla faster Ulla som är så bra att ha som ursäkt i dessa lägen.)
1.
Du sitter som Bruce Willis i Die Hard i ett rum i en skyskrapa som har ockuperats av Snape och andra hemskingar. Fyra svenska idrottsstjärnor befinner sig i rummet med dig. Vilka är de och varför har du valt ut just dem? (De är förstås i högform.)
Det ser ju ut som om han citerar Robert DeNiro: ”Talking to me?”
2.
Du ska år 2016 utreda ett mord som begicks på medeltiden. Vilka två personer har du till din hjälp?
Typiskt medeltidsmord.
3.
En elak vetenskapsman har sett till att alla varelser som är större än en nyckelpiga – men som inte är människa – attackerar oss. Vem kan hjälpa dig?
En inte på några sätt relevant eller i sammanhanget korrekt bild.
4.
Du måste rädda jorden från en okänd komet som är stor som Jupiter, och som störtar mot oss. Vad gör du?
5.
Genom listig strategi måste du på maximalt två dagar besegra en ”alien invasion”. Vilka tre personer har du med dig vid ditt första planeringsmöte?
Men kanske inte just denna alien.
Det var det här vi roade oss med under kvällsmaten idag, och ni kan ju göra det imorrn under fredagsmyset eller coctailpartyt? Så här svarade vi som nu ikväll var hemma:
1. Lotten:
– Jag tar med mig Ragnar Skanåker till skyskrapan … förstås. Och Ludmila Engqvist (anno 1996, med både fysik och okänslighet) samt paret Gunde och Marie Svan (fysik, samarbete, list).
2. Artonåringen:
– Enkelt. Dr Who och Sherlock Holmes. Watson får också hänga med, naturligtvis.
Tennants Dr Who är (än så länge) vår favoritdoktor.
3. Sextonåringen – Bamse! Han får helt enkelt prata alla tillrätta!
– Men … han är ju ett djur.
– Oj. Hoppsan. Okej. Hm. Pippi Långstrump eller Mary Poppins!
4. Trettonåringen:
– Hulken? The Flash (inte samma som Flash Gordon), Mr Marvel och Magnus Samuelsson? Nej förresten! Atlas! Jag letar upp Atlas så får han helt enkelt slänga jorden ur position!
Jag satte mig när jag fick min uppgift och skrev upp namn på ett A4-papper tills det var alldeles fullklottrat. Det stod t.ex.: Stefan Holms intellekt, Frank Anderssons kämpatag, Zlatans ego, Sarah Sjöströms allt, Carolina Klüfts envishet, Patrik Sjöbergs … Ja, ni förstår. Det var tufft.
Vet ni att det finns ett ord som heter laura? En laura, flera lauror – se där borta kör ju lauran bortitok!
Inte? Jomenvisst. Man kan till och med lägga laura i Wordfeud. (Laura och kasjunöt är mina favoritord.) Nu ska jag rota fram en definition.
SO – Svensk ordbok – är en utmärkt app.
Det var väl roligt? Även om ingen numera kallar någon ens vimsig – än mindre laura – tycker jag att det låter lite förlåtande.
– Men blinka ut ur rondellen, hattgubbe!
– Lugn, andas. Det var bara en laura.
– Jahaja. Men dåså.
Den där hönan Laura som i år fyller 80 år, och som vad jag vet inte har förekommit i trafiksäkerhetskretsar sedan 1936, står tydligen dessutom staty på Norrmalmstorg.
Hönan Laura, som flyr från den hetsiga trafiken. Foto: Bengt Oberger. (CC BY-SA 3.0)
Det var alltså Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (så heter sällan föreningar numera) som år 1936 använde sig av vimsiga Laura för att påtala farligheter i trafiken. Men Laura fanns redan ett år tidigare i en kåserisamling som handlade om att köra bil i storstäder: ”Laura i London” av Greta Molander.
Och varför nämner jag detta just nu? Jo, för att jag än en gång har lagt märke till en farlig massa vimspottor i trafiken. Mopedister och cyklister utan hjälm (och dessutom utan vantar!) som kör mot enkelriktat eller helt sonika på vänster sida – rakt mot mig. Jag tvärnitar så att mina 30 km/h förvandlas till 2 km/h på blott 10 meters grushalka och tar mig åt hjärtat medan vettvillingarna sorglöst bara åker vidare.
– Hej, kapten Haddock! Jag behöver några svordomar.
– Igen? Vad är det nu då, anfäkta och a…
– Mitt älskade, fina TNC med Rikstermbanken har fått på tafsen igen.
– Apsvansade analfabeter, blindstyren, blåkullatomtar, deghögar, eländiga kryp, fega ynkryggar, gargantuaner, groteska grottmänniskor, gråsuggor och dreglande paddor, huggormars avföda, kanapéer och konjakskransar som sysslar med lekstugefasoner! Nu går skam på torra land!
– Vad fint att du svär i bokstavsordning.
– Ockrare, oduglingar, pistaschgubbar och surkålsstuvning – det är rena snurren!
– Tack. Nu känns det bättre.
Förra gången detta hände skrev jag en lång kärleksförklaring till TNC, som ni kan läsa igen om ni inte riktigt har kommit igång med att använda Rikstermbanken och de 27 språken som orden kan översättas till.
Meningar som ni får sno till era mejl:
• TNC har visst ansvar för samordningen mellan myndigheter!
• Den utbildning i terminologilära som idag finns, sköts av TNC. (I de andra nordiska grannländerna har olika lärosäten huvudansvaret.)
• Förslaget att Institutet för språk och folkminnen istället ska få större ansvar för terminologiverksamheten i Sverige är en byråkratisk skenlösning; där finns inte specialiserad kompetens. Den måste alltså stjälas från TNC.
• Inrätta ett helt språkdepartement istället för att hålla på och dutta och tjafsa så här!
Grrrrrrrrrrr!
Material och materiel!Gryta, kastrull eller karott?Trådar, kablar, ledningar och sladdar – eller bara ett av orden?Zlatanstaty eller Zlatanskulptur?
Man skulle fan kunna tro att Regeringskansliet anser att behovet av språkvård och dito -forskning har minskat på senare tid.
Uppdatering!
Kommentatorn Skogsgurra tog i sitt mejl till Regeringskansliet till pedagogik för att visa hur försvinnande lite en miljon kronor är i jämförelse med en miljard. Den är nyttig att titta på även för oss som faktiskt förstår och kan sätta saker och ting i relation till varandra.
