Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

Harper Lee and Umberto Eco just met for the first time

harperochumberto

– Hello … I’m Harper.
– How are you? I’m Umberto. I can’t believe we’ve never met!
– Well, I never meet anybody but my sister and some close friends.
– Let’s see … We should talk about something interesting. Many people would expect us to be exhilarated and …
– Do I look exhilarated?
– No.
– Okay then.

The authors, whom both died February 19, 2016, stand in silence for a while. Harper bites her nails – not because she is nervous but because they’re nice to chew. Umberto tries to talk about something else but the weather.

– Hey, Harper. Have you read Dan Brown’s books?
– Of course. I read everything. In an abundant society where people have laptops, cellphones, iPods, and minds like empty rooms, I still plod along with books. Instant information is not for me. I prefer to search library stacks because when I work at learning something, I remember it. Can you imagine curling up in bed to read a computer? Weeping for Anna Karenina and being terrified by Hannibal Lecter, entering the heart of darkness with Mistah Kurtz, having Holden Caulfield ring you up — some things should happen on soft pages, not cold metal.
– Wow. I agree. My generation knew pretty well what happened 50 years before our birth. Now I follow all the quiz programs because they are a paramount example of the span of the memory of the young generation – they can remember everything that happened in their life, but not before.
– However, Umberto … You never really understand a person until you consider things from their point of view.
– Listen, Harper. I’ve got it all figured out. All the blogs, Facebook, Twitter … They’re are made by people who want to show their private affairs at the price of making fakes, to try to appear such as they are not, to construct another personality, which is a veritable loss of identity.
– That’s the general idea, yes. People generally see what they look for, and hear what they listen for. But what about Dan Brown, what’s he got to do with this?
– The silliest thing … I made him up! Dan Brown is mine; and he’s a character from ’Foucault’s Pendulum!’ I invented him. He shares my characters’ fascinations – the world conspiracy of Rosicrucians, Masons, and Jesuits. The role of the Knights Templar. The hermetic secret. The principle that everything is connected. I suspect the writer Dan Brown might not even exist!
– Umberto! Are you proud of yourself now that you’ve insulted a total stranger whose circumstances you know nothing about? People in their right minds never take pride in their talents. I think there’s just one kind of folks. Folks.
– I’m sorry, Harper. But. Since I became a novelist, I have discovered that I am biased. Either I think a new novel is worse than mine and I don’t like it, or I suspect it is better than my novels and I really don’t like it.
– Er … When you’re at the top, there’s only one way to go. Feel like a drink?
– Yes, please. I thought you’d never ask.

Harper Lee pours herself a glass of whiskey, and Umberto Eco opens a bottle of red wine. Harper holds her glass as if she’s going to make a toast, but instead she says:

– Sometimes the Bible in the hands of one man is worse than a whiskey bottle in the hands of another.
– Aaah. Religion. I believe that when men stop believing in God, it isn’t that they then believe in nothing: they believe in everything.
– Yup. It’s better to be silent than to be a fool.
– But books in general – I’m not speaking about the Bible … Books are like the spoon, scissors, the hammer, the wheel. Once invented, it cannot be improved. You cannot make a spoon that is better than a spoon… The book has been thoroughly tested, and it’s very hard to see how it could be improved on for its current purposes.
– Now hush, Umberto. It’s not necessary to tell all you know. You know we’re dead, don’t you?
– We have a limit, a very discouraging, humiliating limit: death. That’s why we like all the things that we assume have no limits and, therefore, no end. It’s a way of escaping thoughts about death. We like lists because we don’t want to die. When did you last make a list of something, Harper?
– Right now! Here’s my list: Natalie Cole, Alan Rickman, David Bowie, Lemmy Kilmister … Let’s introduce ourselves; they’re sitting at the table over there!
– Okay, Harper! Lead the way!

Harper Lee in 19
Harper Lee in 1961.
eco
Umberto Eco some years ago.

Disclaimer
I made all of this up, using Lee’s and Eco’s quotes. They really never met until now, when they’re dead. Ah well.
©Lotten Bergman

Share
49 kommentarer

Vem var Dorothy Levitt?

”I recommend you always carry a ladies hand mirror, to occasionally hold up to see what is behind you.”

Så står det i en bok som heter The Woman and the Car (1909), skriven av Storbritanniens första kvinnliga racerförare: Dorothy Levitt (1882–1922).

woman_car_levitt

Och vad hon alltså uppfann där med sitt tips om att ha en liten fickspegel med sig i bilen, är ju backspegeln. Som inte blev fast inredning i bilarna förrän 1914 …

I boken – som sägs rikta sig till kvinnor som känner att de inte vågar köra – kan man bl.a. läsa hur man startar bilen:

”I fronten ser du ett handtag. Tryck in det tills du känner att det klickar in som i ett hack, dra sedan hårt och släpp handtaget så fort du känner att du känner att motståndet släpper. Tryck under inga omständigheter ner handtaget – dra alltid kraftigt uppåt. Om handtaget trycks ner, finns risken att det slår tillbaka med ännu större kraft, vilket kan leda till en bruten arm.”

Uppdatering! Skogsgurra i kommentatorsbåset gillade inte alls den där översättningen, så via texten i själva boken, kom han med en ny – inklusive inskjutna kommentarer. Lovely!

”Längst fram på bilen sitter en vev. (Det kunde också vara en spak på vissa modeller, detta är alltså startveven – den var standard på bilar tillverkade så sent som på femtiotalet.) Tryck in den tills du känner att den går in i ett spår. Drag sedan veven med kraft (här borde det stå nånting om i vilken riktning man ska dra, vanligen var det medurs) och släpp veven när du känner att den passerat dödpunkten. Gör under inga omständigheter misstaget att dra veven i fel riktning eftersom motorn då baktänder och veven då kan slå av din arm.”

Nu tycker ju jag att ”slå av din arm” är nåt annat och lite mer Monty Pythonskt än det mer normala armbrottet vid mekanikerolyckor. Men jag väljer att istället fokusera på att man hade bilvev ända till på 50-talet!!! Slut på uppdatering.

Dorothy Levitt fick i 20-årsåldern jobb som sekreterare för en herr Selwyn Edge hos Napier & Son. Bara för att få lite extra reklam och uppmärksamhet, lärde han – som varande racerförare – henne att köra bil så att hon till ljudet av pukor och trumpeter skulle delta i ett race som varande kvinna med ”långa ben och stora ögon”. (Ja, jag citerar rakt av. För övrigt har även jag långa ben och stora ögon. Och utstående tänder, men det brukar inte nämnas i sådana här sammanhang.)

Dorothy_Levitt_Frontspiece_to_The_Woman_and_the_Car
Ett råd från Dorothy till alla bilkörande kvinnor: lägg handskar, choklad och en revolver i handskfacket och se till att vara bekvämt klädd.

Det sägs att Edge och Levitt hade ihop det lite grann sådär lagom romantiskt, men det kan också ha varit något som de hittade på för att väcka uppståndelse.

Dorothy_Levitt_driving_a_Napier_at_Brighton_July_1905
Levitt i sjalett inför en tävling i Brighton 1905.

Detta med motortävlingen ett genidrag eftersom hennes stora ögon och långa ben passade alldeles utmärkt till bilkörning. Hon vann förvisso inte tävlingarna, men alla blev storligen imponerade av hennes framfart eftersom kvinnor ju inte skulle … ja, ni vet. Rösta, ha brallor, röka och sånt. Andra kvinnor hade tidigare deltagit i biltävlingar i andra delar av världen, fast de hade då varit klädda i manskläder. Men inte Dorothy, inte. Hon hade till och med hatt och slöja till sina raceklänningar!

Dorothy Levitt for under ett decennium fram som ett jehu inte bara på motortävlingarna, utan även ute på gatorna bland folk. År 1903 blev hon haffad för fortkörning och förklarade senare att hon ”really would’ve liked to drive over every policeman and wished she had run over the sergeant and killed him”. Sansat.

Dorothy_Levitt_demonstrates_how_to_prime_the_carburettor_by_Horace_Nichols,_The_Woman_and_The_Car,_1907
En trasig bil som Dorothy lagar i en särskild lagabilenrock 1907.

Eftersom hon även lärde sig allt en bilmekaniker ska kunna, deltog hon ofta i lopp som gick under flera dagar i oländig terräng. Gick bilen sönder, fixade hon den helt enkelt.

Sedan gick hon vidare och slog det ena rekordet efter det andra i såväl bil- som båt- och flygplanstävlingar. Men så tog allt plötsligt slut: ingen vet vad hon gjorde efter 1911. Hon hittades 1922 död hemma i sin lägenhet blott 40 år gammal, och det visade sig då att hon var allmänt skröplig och att hon hade mässling samt på tok för hög halt morfin i blodet …

Tidpunkten för hennes död sammanföll för övrigt med min mormors syster Ruts cirkuspremiär: hon som körde motorcykel på väggarna. Men si, det är en helt annan historia.

levitt
Dorothy Levitt i en rasande stilig – men väl inte särskilt praktisk – hatt.
Share
47 kommentarer

När jag fick oväntat besök …

Jag satt vid köksbordet och skrev. Klockan var halv fyra på eftermiddagen. En liten irriterande solstrimma fick mig att lyfta blicken i exakt det ögonblick när ytterdörren plötsligt öppnades. Inget underligt i det – vi är ungefär tio personer som går som barn i huset och bara kan gå rakt in och tjoa hallå. 

Men där i dörröppningen stod en kille i 17–20-årsåldern tittade på mig med … en kanske lite skrämd blick. Jag satt kvar vid köksbordet. Vi tittade på varandra under tystnad i ett par sekunder.

– Hej …? Vad vill du? sa jag.
– J… eh … ja…
– Vad vill du? sa jag igen.
– Aaah … mmm …

Jag kunde inte utläsa ett enda dugg i hans utseende eller beteende.

frankenstein
Han såg t.ex. inte ut så här.

Han kunde ha varit en mördare, en förslagen inbrottstjuv, en smålänning som hade gått vilse eller en granne som stammade.

breakingbad_Jesse
Men lite grann så här såg han ut.

Jag reste mig upp och gick mot dörren. Då sa han något på ett annat språk. 

– What do you want? sa jag.
– Eeeeh … [ytterligare några ord på ett främmande språk, kanske ett östeuropeiskt] … look.

Han öppnade en stor, vit påse och tog fram en liten lapp med blockbokstäver på och höll upp den. Det stod att han hade en dotter med cystisk fibros och att han sålde … och så hann jag inte läsa mer, för jag blev för andra gången på två dagar jättearg.

– So you just open the door? YOU JUST OPEN THE DOOR?
– I … eh sorry sorry … eeeh …
– YOU KNOCK OR YOU RING THE BELL, sa jag i en mycket barsk ton samtidigt som jag fysiskt visade hur man knackar och hur man plingar på lilla knappen.
– For you … sa han och tog upp en blyertsteckning ur den vita påsen.
– No thank you.

Sa jag och stod helt stilla och spände ögonen i honom. Han stoppade ner teckningen och den lilla lappen i den annars tomma plastpåsen och gick iväg.

Sedan stängde jag dörren. Utan att låsa den. Och drabbades av rysligt dåligt samvete för att jag inte hade varit snäll mot honom.

Jag har kontaktat polisen via ett kontaktformulär på nätet och pratat med några poliskompisar och fått lite olika reaktioner – men alla säger att det här verkar skumt. Och att vi inte längre ska ha dörren olåst … Det är tydligen vanligt att man först låter en ung – annars kanske helt oskyldig – spejare testa ytterdörrar och reka läget.

Bjornligan
Sedan kommer Björnligan och länsar huset.

Stackars grabben kanske var en ung pappa som hade ritat en enda teckning och åkt till Sverige med den för att kunna hjälpa sitt barn – men enligt polisen (ni hör att jag försöker rättfärdiga mitt beteende?) gjorde jag rätt som reagerade som jag gjorde.

Share
44 kommentarer

Medmänsklighet och civilkurage i en ankdamm

Nu kan det tyckas att det som jag beskriver nedan är en fis i rymden, en droppe i Nilen eller en lättstött kvinnas onödigt starka reaktion på en bagatell.

But hear me out, som man numera säger på svenska.

Bussen på bilden har nästan inget med detta att göra. Och den heter i verkligheten något helt annat.

Jag var inne i stan och gick på studsiga fötter med nyfrissat hår (korkskruvlockar) och en nyköpt kaffe latte i handen. Bara detta är ovanligt eftersom jag

  1. alltid har ont i knäna och därför sällan känner mig lätt på foten
  2. har alldeles egna nudelsoppelockar och inte behöver konstgjorda korkskruvar, men min frisör har locktång
  3. som teälskare blott 15 minuter hemifrån ju skulle kunna låta bli att betala 42 kr för att få dricka kaffe ur pappmugg.

Jag ställde mig på busshållplatsen på Drottninggatan (även Eskilstuna sådana gatunamn har) och tittade in i solen, konstaterade att jag i blickfånget hade sju tonåringar som allihop stod och rökte. Jag smuttade på mitt kaffe och väntade. Så kom min buss, och jag började röra mig mot den punkt där dörren väl förmodligen skulle komma att hamna. Men … bussen körde bara lite långsammare och stannade inte – och tog fart och bara körde iväg.

Med busskortet i munnen och kaffet i handen började jag springa. Med min fria hand viftade jag mot busschauffören som jag såg klart och tydligt, men som tydligen inte såg mig.

– DIN JÄÄÄ… RRR 271!

Vad jag skulle med det där registreringsnumret just då kunde jag inte riktigt räkna ut, men det man kan lägga på minnet, ska man väl lägga på minnet. Jag bestämde mig raskt för att springa bredvid bussen till nästa busshållplats. På det här viset:

lottenspringerefterbussen

– Men … på dåliga knän och med kaffemuggen i handen? tänker hela läsekretsen kollektivt.
– Javisst. Och en ryggsäck!

Jag sprang och sprang och tjoade URSÄKTA några gånger och hann nääääääästan fram till bussen innan den åkte från nästa busshållplats. Jag viftade med armarna och drällde kaffe i mitt ena öga och såg hur busspassagerarna pekade på mig och skrattade hjärtligt åt den dråpliga situationen. Jag stannade med armarna i vädret och ropade jäääääävlar medan jag såg bussen åka iväg.

Nu måste jag säga att detta var en i affekt helt onödig reaktion från min sida; bussarna går med tiominutersintervall. Jag hade inte en tid att passa. Det snöade inte på tvärsan och jag var inte ens kissnödig.

Men jag var så inihelvete arg.

  1. En busschaufför som inte tittar i backspegeln eller åt sidan är en inkompetent busschaufför enligt min mening.
  2. Unga busspassagerare som pekar och skrattar åt någon som försöker hinna med bussen är bara elaka.
  3. Vuxna busspassagerare som med intetsägande blick ser hur någon kämpar för uppmärksamheten, men som inte vågar göra något är svartfötter, medlöpare, ögontjänare och otroligt dåliga föredömen.

Och nu till allvaret: vi måste väl för bövelen fortsätta att vara medmänskliga även här i vårt lilla hörn av världen? Om vi slutar bry oss om varandra när det gäller småsaker, blir det allt lättare att skita i vanligt hederligt civilkurage när det verkligen bränner till.

Share
53 kommentarer

Mittåt!

Häromdagen serverade jag här förslag på vad man skulle kunna göra nu i februari när tiden går långsamt och allt från väderlek till humörhöjarsysselsättningar är bedrövliga.

– Vi har inte ens ett OS eller ett simpelt VM att roa oss med! kände jag.

Och fick mothugg. Tydligen är november the cruellest month of all. Nåväl. Jag föreslog i god tro ett av N.Y. Times mest populära recept – citronpasta.

citronpasta
Bild från ett av alla citronpastehyllande blogginlägg.

Snabbt klev Jonas Blind Höna in i kommentatorsbåset och recenserade rätten:

”Smaken var lite för endimensionell: bara citron, som tog överhanden över eventuell chili och parmesan. Två minuters koktid på citronerna är inte heller riktigt tillräckligt för att få bort det bittra ur skalet …”

– Well, ptja, han kan ju ha fel …? tänkte jag.

Förmodligen tänkte kommentatoren Niklas som jag, för han satte omedelbart igång att göra denna rätt. Och recenserade även han:

”Prövade förra båsets pastarätt idag. Kan nog fungera som jordförsurningsmedel. Ätbart var det inte i alla fall. Den i all hast tillagade valnötspeston blev delikat.”

– Oj, kärajestanes!

Tänkte jag och googlade fram idel lovord för rätten och betygsstjärnorna for som kanonkulor omkring på alla sajter … tills jag hittade ett inlägg av en kvinna som gav all den mödosamt tillagade maten till sina hönor eftersom rätten tydligen är oätbar.

Så nu vet ni det: ät något gott istället – inte den femstjärniga citronpastan med recept i N.Y. Times!

pastacitron

Förresten var det ju länge sedan ni sa åt mig vilken mat jag borde laga … Gå crazy in the kommentatorsbås!

Share
56 kommentarer

Den djefla mannen fyller 52 idag

olle_1990
Olle 1990.

Det var länge sedan vi träffades – 1985 – och man skulle ju kunna tro att vi känner varandra utan och innan. Men tänk, jag blir fortfarande storligen förvånad över vad som kan hända när man egentligen bara trampar omkring och tänker frukost, lunch, middag, sova. Gonatt och gomorron. Och så börjar allt om igen.

olleivin
Olle i vin.

En gång glömde han ett barn hemma när vi åkte på utflykt.

En annan gång glömde han vilken dag det var.

Om jag inte är hemma glömmer han bort födelsedagsrutinerna!

Dessutom är han stört omöjligt att ha i möblerade rum på möten.

olleskakafil_7mars2014
Olle i fil.

Idag fyller han år, och då får man önska sig kvällsmaten. ”Spagetti med köttfärssås och sedan semlor”, sa han.

Vi kommer att vara nio runt bordet, så då blir det för dyrt att köpa färdisemlor. Medan jag lagade maten åkte min dyre make och husbonde och handlade med en fin handlingslapp i näven.

  • vispgrädde
  • florsocker
  • mandelmassa
  • vetebullar
  • olivolja

Förmodligen var det olivoljan som ställde till det i handlingsfokuset. Eller det faktum att han pratade i telefon med sin gratulerande mamma. Eller bara hjärnan som hellre fokuserar på slagfält, kungalängder, kemiska formler och orienteringskartor. För han kom nyss hem med detta:

ollehandlar
”Vispgrädde”, florsocker, marsipan och … kanelbullar.

Men ääääääsch! Det blir säkert jättebra!

Olle_Bergman_lowres_1st_selection-10
Olle 2015.

___
Pssst. Förklaring till vinbilden.

Share
38 kommentarer

Hur står vi ut med februari?

Jomen håll med: förutom att jag fyller år, är ju februari årets tristaste och mest utdragna månad – även de år som det är inte är skottår.

Men helskotta, det är ju skottår i år! (Plötslig insikt: det är inte 21 dagar kvar utan 22.)

Eftersom jag ju har bott överallt i hela Sverige – Luleå, Täby, Stockholm, Eskilstuna, Eslöv, Lund – så vet jag precis hur vädret är i februari och att det faktiskt bara är en enda lång transportsträcka.

  • Luleå: fortsatt snövinter, ba.
  • Mälardalen: ostadigt väder med antingen snö eller is eller (Stockholm dårå) barmark.
  • Skåne: fortsatt höstväder, ba.

Därför måste vi hitta på nåt kul att göra resten av månaden. Vi kan ju googla webbkameror i olika delar av landet och se om det är snö eller ej!

lule_webcam
Luleå har en lite dimmig vy från Stadshuset ner mot Storgatan. Snö i Stadsparken och ingen asfalt i sikte.
etunawebcam
Eskilstunas webbkamera bor i en kartong som vetter mot det uppsnofsade, men snöfria Fristadstorget och helt fel datering i nederkanten.
lundwebcam
Lund har ingen vettig kamera i stadskärnan, så vi får nöja oss med att titta på skateboardparken som håller på att byggas. Men är det snö vi ser?

Sedan kan man ju ägna sig åt att laga mat som man inte har gjort förut. Tydligen är pasta med citron och chiliflingor något alldeles i hästväg.

pastacitron
Alla är alldeles till sig i trasorna och säger att det inte finns något godare!

Någon som heter Melissa Clark har gjort N.Y. Times populäraste recept, och antingen klickar ni på länken ovan … eller så gör ni så här:

  1. Ta fram citroner, pasta, olivolja, salt, socker, smör, chiliflingor, parmesanost, svartpeppar och kanske lite persilja.
  2. Riv citronskalet på två citroner. Skala och ansa och pilla iordning de andra två så att det liksom bara är citron kvar av dem.
  3. Koka ”citronköttet” i saltat vatten i två minuter. Plocka upp och låt det torka.
  4. Lägg pastan i citronens gamla vatten och koka. (Spara lite av vattnet när pastan är färdig.)
  5. Stek under tiden det stackars ”citronköttet” i olivolja och krydda med både salt och socker (som inte tar ut varandra) i 3–5 minuter; det ska liksom se lite karamelliserat ut. Ta upp och lägg på tallrik.
  6. Blanda smör i citronens gamla olja och stek chiliflingorna och citronrivet. Häll i lite av pastavattnet, pastan, juicen från en citron, parmesanost, peppar och salt. Häll i det stekta citronköttet och den evetuella persiljan.
  7. Servera, kanske med lite mer ost, lite mer olja, lite med av allt annat? Själv tycker jag att det låter som om rätten saknar både vitlök och krämfräs, men vad vet jag?

Så. Nu har vi roat oss med webbkameror och matlagning. Vad kan man mer göra? Inte åka Vasaloppet, inte resa till Thailand och inte skaffa nya löständer – sådant behöver man ju liksom inte uppmanas att göra. Ah, nu vet jag!

Ät lunch utomhus minst tio gånger!

vintermat
Liksom … varför inte?

Alternativet är förstås att gå i ide och invänta mars … men är den månaden så himla mycket bättre?

Share
76 kommentarer

Vem var Jeanne Margaine-Lacroix?

Jeanne Margaine-Lacroix (1868–1930) var en fransk kläddesigner, och sådana kommer det ju tretton på dussinet. Jättetrist, verkligen.

Men det här är en som vi faktiskt borde kunna namnet på – ungefär som vi kan rabbla de andra design-tjommarna. (Och nu googlar jag de andra som jag borde kunna rabbla. Och fastnar på en fransk ingenjör som uppf… nej, det var inte honom vi skulle prata om nu.)

Genom tiderna har vi människor spökat ut oss i buktande blygdkapslar, silkiga strumpor, pudrade peruker, krångliga korsetter och prasslande pipkragar.

Nicolaes_Maes_pipkrage
Den pipkrage som kallades kvarnhjul.

I modern tid har vi på 100 år gått från att till vardags inte visa ett enda dugg av kvinnokroppen till att gå på galafest i kortkort med magen bar. Eller så här avklätt, fast med tyg:

jenniferlopez
Jennifer Lopez 2000.
beyonce2015
Béyonce 2015.

En av framtidstänkarna runt förra sekelskiftet var nyss nämnda Jeanne Margaine-Lacroix, som hade tröttnat på (eller kanske bara hade fått en rolig idé?) de tunga, stora, långa, pyntade schabraken till klänningar som särskilt de övre klasserna klädde sig i. Så här såg man ut på gatan 1906 i …

britt_1906
… Storbritannien …
frankr_1906
… och Frankrike.

Men designern Jeanne Margaine-Lacroix hade börjat experimentera med tunnare och mer elastiska tyger och korsetter som inte var så bängliga. Den 15 maj 1908 anlitade hon tre mannekänger, som fick uppdraget att gå på promenad i de nydesignade underverken.

1908
– Men dom är ju halvnakna! Och visar nästan brösten! Monstruöst är vad det är! sa tydligen människorna runt de tre kvinnorna. (Skrev i alla fall tidningarna, som naturligtvis rapporterade om skandalen.)

Klänningarna ovan, som var blåa, vita och bruna, skapade kaos på Longchamps kapplöpningsbana där kvinnorna promenerade fram och tillbaka under flera timmar.

Men … hade jag sett bilden utan att veta vad det handlade om, hade jag faktiskt inte sett något annorlunda med mitt relativt otränade modeöga. Vad det förvånade folket i Paris såg denna vårdag, var att det ju inte fanns plats till underkläder! I alla fall inte underkläder som de var vana vid: bastant korsett, underkjol och särk (nästan som ett nattlinne). I ett huj satte alla kläddesignerna i Paris igång att skapa det ena moderna plagget efter det andra. Kvinnorna blev överlyckliga och sades ha längtat efter ett nytt mode i flera årtionden.

1908designerunknown
Senare under 1908, men på samma kapplöpningsbana: brallor! På kvinnor! (Man vet dock inte vem som har designat dem.)
1910
Margaine-Lacroix-modeller i Parc de Vincennes (mars 1910), iklädda ”jupe-culotte” – alltså nästan långbyxor.

En brittisk klädhistoriker vid namn Susie Ralph har gett sig sjutton på att Jeanne Margaine-Lacroix ska få beröm och ära för det hon lyckades med – att få bort det viktorianska tramset och komma fram till det finfina flappermodet på 1920-talet.

1924
Jeanne Margaine-Lacroix i Sydfrankrike med sina två barnbarn 1924.

Nu har jag läst på lite eftersom jag ju tycker att det ser ut att sitta en timglasformande korsett under de där revolutionerande klänningarna från 1908 – och jodå, något slags hopdragande funktion hade de. Men de var mycket, mycket mindre åtsittande än de tidigare korsetterna, som förutom revben, tarmar och lungor även klämde in massa underkläder. Poängen med de ”nya” klänningarna var att de skulle

  • vara bekvämare
  • inte markera midjan lika mycket
  • låta höfter och rumpa puta mindre
  • vara hypersexiga.

Ni som är intresserade av fler bilder, kan googla på Susie Ralph och Jeanne Margaine-Lacroix. Äh, jag gör det åt er: klicka!

1909

 

Share
29 kommentarer

Arbetsplatser

När jag jobbade på Nationalencyklopedin hade vi under en tid inte bestämda arbetsplatser, så jag bar omkring på mina papper i en liten låda – och så jagade vi skrivbord som i den där förfärliga musikleken där det finns en stol för lite och den som inte hittar en sittplats åker ut medan ännu en stol tas bort. (Jag lärde mina barn att det var helt okej att inte vara med, när den leken under 20 år kördes på varenda barnkalas. Den nuvarande Tjugoettåringen var den enda som inte höll med, eftersom hon brukade vinna …)

Jag har hittat bilder på olika konstnärliga arbetsplatser, och finner dem oerhört fascinerande. Egentligen är jag nog avundsjuk, där jag ju sitter i en banal säng och skriver. Min dåliga arbetsplats är naturligtvis orsaken till att jag fortfarande varken har fått sommarprata eller ta emot Nobelpris. Så har vi bestämt det.

Men sepåfan … tydligen krävs varken bekvämlighet eller den modernaste dator för att skapa storverk.

janeausten
Jane Austens skrivplats. Jag hade vält omkull det där bordet redan innan ens titelbladet var färdigt.
charlottebronte
Charlotte Brontës bord var lite mer svårvält.
susansontag
Precis sådär såg mitt bord på NE ut: som Susan Sontags. Cigg rökte jag dock aldrig.
nigellalawson
Hm. Detta ser lite konstruerat ut. Tulpaner på golvet? Nigella Lawson sitter alltså och skriver bland boktravar. Dem hade jag garanterat snubblat på och sparkat omkull vid första bästa tepaus.
virginawoolf
Här har jag ju varit på riktigt; det är Virgina Woolfs arbetsplats! Den absolut omysigaste världen kanske har skådat.
roalddahl
Men se – Roald Dahl visste att boa in sig! Med en jättestor skrivplatta och öronlappsf… och en jättestor askkopp! Men Roald!
klimt
Här står Klimt och målar på Damen med solfjädern. Är det en säng eller soffa i bakgrunden?
much
Men snälla herr Munch, ni ser så bister ut med hela kroppen sådär i kors!
francisbacon
– Välkommen till mitt enkla tjäll och ursäkta röran! måste Francis Bacon ha sagt …
dali
Dalí använde sig tydligen av en naken dam när han målade hästar?
dali-horse
Ah, jo, där finns ju en naken dam också förstås …

Så nu är frågan hur ”man” bäst blir kreativ och inte prokrastinerar eller slöar till! Mår de flesta (som jag tror) bra av att jobba ostört eller är de bara lite onödigt kinkiga när de kräver rum med dörr som går att stänga?

Mitt önskearbetsrum ska ha en basketplan utanför fönstret, en säng, ett bord, en jättestor datorskärm och ett ännu större, proppfullt, kylskåp. Tror jag.

Share
61 kommentarer

Nu fyller jag år – igen!

Det gäller att dra ut på den här dagen så mycket som det någonsin är möjligt. Klockan är nu 01:20, och jag tänker hålla mig vaken en stund till. Har ju fotograferat mig och allt:

2feb_lotten
Framför en bokhylla, precis som nobelpristagarna.

Förmodligen kommer jag att väckas vid halvsextiden på morgonen av familjen, även om min dyre make och husbonde samt djefla man har fått påminnas om att det är dags att köpa ett eller två presenter, gärna inslagna. Jag brukar ofta få rutiga skjortor eftersom Dressmans rea i början av februari är särdeles välkomnande. Fast egentligen önskar jag mig förstås bara fred på jorden och ett par nya knän samt en vänsterhäl med intakt fettkudde, men annars går det även bra med ett Wii2. (Ungefär lika ouppnåeligt som fred på jorden.)

Hela förmiddagen ska jag uppfinna nya stuprör och dammsuga bokhyllor, leta reda på en ruttnande mus i källaren (till och med CSI hade rynkat på näsan vid det här laget), komma på hur man byter lampa i källarkylskåpet (rapport kommer), limlaga en läckande stövel, öva på att stå på huvudet och sedan är klockan säkert halv åtta eller nåt. Då ska jag korra en årsredovisning där ordern lyder ”men det är bra ju färre fel du hittar”.

googbirth

basketsko_84-768650Sedan ska jag nog äta palt och semla till lunch. Därefter är det dags att åka till radion för att räkna lite fel som domare i ”Vi i femman”. (Jag har än så länge bara räknat lite halvfel utan konsekvenser.)

Sedan vill jag ha champagne!

52

Förhoppningsvis får jag något att äta till champagnen – chips är ju gott. Eller ännu en palt, kanske. Sedan borde vi ju sätta oss att titta på Groundhog Day! Om och om igen!

Och vips, är det den 3 februari och någon annans födelsedag.

Share
53 kommentarer