Visserligen befinner jag mig i Brighton (eller Ditchling om man ska vara noggrann, vilket man ska) och visserligen ligger jag lite efter med allt som det ska berättas om (de nio översovande gatuartisterna skulle ju kunna fylla fem–sex inlägg), men jag har faktiskt lovat att berätta om min nya åkomma. Likt en av Askungen styvsystrar är jag beredd att med min moders finaste knic kniv hugga av ena hälen.
”Den andra styvsystern fick därefter skon, men den var för trång i hälen. Så modern gav henne en kniv, för att hon skulle kunna skära av en bit av hälen. Modern sade: ’Du kommer hela kungariket få – då du aldrig mer behöver gå.’ Flickan skar av en bit av hälen och tvingade ned foten i skon, och prinsen tog henne med på sin häst.”
Tidigare i vår trodde jag – och ställde denna diagnos som ett proffs – att jag än en gång hade drabbats av hälsporre. Ont under hälen. Lång rehabilitering, mycken smärta, många inlägg i de av inlägg redan fyllda skorna.
Meeeen … Dr Bergman (jag, alltså, vilket måste klargöras eftersom det kryllar av läkare i den bergmanska sidan av släkten – på min sida är vi bara veterinärer, och mul- och klövsjuka kan jag ju inte ha) kom på nya tankar.
Hälkuddesinsufficiens. Jävlar: ”Tillståndet är icke-reversibelt, det vill säga, har man väl fått problem med fettet i hälkudden så går det inte att få tillbaka det normala tillståndet.”
Det är samma ben som det trassliga knäet, så sammanfattningsvis: jag mår jättebra på höger sida av kroppen!
Konsultera Dr. Tålig i stället.
Jääääävlar!
Nämen vad i all … jag har ju hört talas om den dära åkomman förr, men sammansättningen ”icke-reversibelt” var oväntad och förskräcklig!
Förresten står det ”knic” där det ska stå ”kniv”, lite före citatet ur sagan.
(På något vis tycker jag att knic känns lite spännande just här, jag som har fantiserat om cricket och krocket och andra kr*ck**-sporter som jag har fått för mig att familjen Bergman skulle utöva denna sommar.)
För övrigt kan Ninjan konstatera att någon bushmaster inte synts till i något av de närbelägna villakvarteren, och även om hon inte är rädd för ormar så är hon med nödig respekt försedd, I all synnerhet som två av pälsklingarna väger lätt och den tredje saknar all form av självbevarelsedrift.
Hulda, maken, är däremot feruketansvärt skeräckslagen varhelst en liten herpetologisk varelse förmodas finnas. Så till den grad att han höll på att slå av sin förstfödde handen när denne förevisade en beskedlig plastorm för sin far.
Mygg dödar ohyggeligt många fler människor än ormar. Hulda, maken, som stammar från Norbottens kustland, hävdar att just mygg är en illusion och inget att bry sig om. Vafalls?
Ajj. Jag har ibland misstänkt att något liknande är på gång. Och det vill man icke.
… för att inte tala om kossor 🙂
Vad ÄR det med hälarna? Någon obegriplig trend på G? De trilskas och är onda.
Här är det inflammation i hälsenan.
(Häl, hälare, hälast … har jag tänkt flera gånger i dag. Apropå det dubbeltydiga i ”hälarna”, ingenting annat. Vad är det med mig då, har jag blivit biten av en bushmaster, kanske? Fast ”bushmaster” får mig främst att tänka på Crocodile Dundee, samt att associera till tvivelaktiga träningsredskap. Detta meddelande helt inom parentes, ty det vederfares eder ifrån babbelakademien.)
Kanske dags för en hälbrägdagörare och lite häling?
Naturligtvis, SG, så klok du är!
Man måste tänka på sin hälsa och försöka undvika hälta. Annars blir det lätt ett hälvete. Hälst vill man ju att det ska vara hält läkt. Hälften av lemmarna ska inte häller hälsa hem.
Hälsningar från Hälsingland.
Blir du inte bra kan du gå med i Häls Ängels.
Hälare har jag sällan sett; ja, det var nog det hälaste någonsin! Rena hälregnet.
Man kanske blir bra av att gå på häleberget? Eller äta hälefludra?
Hälga vilodagen, så hälar sig hälen kanske sj-häl-v? Tråkig hälg när du har ont. Hälsefyr, att du ska vara så drabbad av hälsoproblem.
Och hela hälgen har jag misshandlat hälen med promenader i platta skor.
Tänk, med era hälhälsningar känns häleriet mycket mindre bedrövligt!
Men hu, nu måste jag ju sova; imorrn ska vi laga Janssons frestelse till alla Brightonbor.
Hälsa alla!
Här kommer ett tips på vad du kan testa, baserat på 100% ovetenskaplig logik och empiri. Knapra maxdos iprén i två veckor.
Här kommer bakgrunden:
När jag väntade tvillingar, sparkade tvilling A (dom kallas A och B i magen( sönder mina revben på vänster sida. Några månader efter förlossningen hade jag fortfarande ont och blev ordinerad maxdos iprén i två veckor. Som resultat blev även mina kroniskt inflammerade halsmandlar både normalstora och friska!
”Logiken”:
Hälkuddetjolahopps kan man få vid graviditet (jag trampade även ut mina fötter en storlek, vilket i praktiken innebär att svikten blivit sämre) och en kronisk inflammation KAN läkas av iprén.
Graviditet->Inflammation->Iprén.
Kolla gärna med någon av läkarna i släkten, så det här rådet inte är stenålders och idag anses förkastligt, men för 20 år sedan hjälpte det mej på ett oväntat sätt.
Och apropå kamerainköp, hittade jag en kameraspecifikation för Stockholma Music and Art Festival, på deras hemsida. Det kanske är något att kolla upp, du som fick vända i entrén till Paul McCartny pga för stor kamera.
//
KAMEROR
Fotografering för privat bruk är tillåtet. Kameror med standardutrustning (t.ex. inbyggd blixt) och utbytbart eller fast objektiv med zoom upp till 55 mm är tillåtet.
Fotografering för kommersiellt bruk (publicering av tryckt material, digitalt eller för sändning där det finns uppdragsgivare) är ej tillåtet utan tillstånd från festivalen. Utbytbart eller fast objektiv med zoom över 55 mm och extrautrustning (avtagbar blixt, tele, stativ) är ej tillåtet på festivalen. Alla former av videokamera eller ljudinspelningsutrustning är ej tillåtna. Det är även inte tillåtet att fotografera med blixt.
//
Pysse & Lotten. Verkar som festivalen skulle behöva en redigerare.
Ja, jag reagerade särskilt mycket på ”även inte tillåtet”
Men ond häl också var ju faktiskt lite väl mycket av kristliga prövningar.
Jag trodde jag fick sympatiknäont här en dag, hade dängt knäet i ett bord på biblioteket och kunde sedan knappt gå, det kändes som om en del av högra knät vridits ur led, det ville icke böjas. Var tvungen att gå nerför Stadsbibliotekets väldigt långa trappa med högerbenet pekande utåt, och tänkte dystert att fasen, just knän blir ju aldrig bra eftersom de belastas hela tiden, och ska jag nu gå som en räka resten av livet? Ut i friska luften, fler trappsteg, katten också, och nästa trappa ner i parken – och plötsligt var jag helt bra!
Inga spår av urledvridning. Inte ont alls. Varföre och hurföre? Jag som är så gammal, hur kan jag bli bra från saker? Men tacksam, tacksam!
Jag tror inte du kan hälsa häm, Lotten, prova Iprenrådet vet jag. Kan inte tänka mig att någon inflammatoriskt måste vara icke-reversibelt. Kanske du dessutom kan bädda för foten med bomull i skon, eller något?
Glömde att du var i Stora Bretagne, det ska naturligtvis vara; Halsa alla!
Ingen bush master siktat än.
Hm, frestelse är temptation, men Jansson? O’Ioan? MacIain? FitzIan? Tja-a …
För övrigt tycker jag att Pysselitens barn verkar ha varit synnerligen kraftfulla i moderlivet. Hade de månne en liten, liten … vahettere … dojo där?
Jag går ju sedan våren 2013 på nån slags antiinflammatorisk medicin mot knätrasslet – som inte funkar ihop med Ipren. Men det hindrar ju inte att jag byter och kör en dunderkur för att kolla om det kanske skulle kunna funka bättre.
I skorna ska man ha nåt som heter ”hälskål”. Jag köpte raskt två sådana, som visade sig vara för stora eftersom de vara skapade för manliga hälar och inte viljevita, smäckra kvinnohälar.
– Nu kommer gästerna!
Oj! *rusar*
Vit som en vilja.
Bal som en balja.
Häl som ett hällregn
Är vi på den ledden nu?
Kol som en kolja
Tal som en talja
Böl som en bölja
Söl som en sölja
Rap som en rappakalja
Sil som Siljan (sisådär …)
Ål som en olja? (nåja, nåja — samma vokalljud …)
Föl som en följa (äsch icke — där kom ett verb)
Föl som ett följe (då)
Gal som en galge
Häl som en Hälge (ha! En häl och en tecknad älg!)
… förlåt, nu ska jag behärska mig lite.
Hörredu, Lotten, hur gick det med Janssonen?
(Åtminstone i mina kretsar har rätten för åratal sedan förlorad epitetet ”frestelse”, så att ”Jansson” behandlas som ett eget mat-substantiv böjt som en-ord …)
OT: SG: Trafon: [Trippel kolon, där] Gick till en elaffär på Hornsgatan med den avlidna. Killen bakom disken gjorde en Halv Böj och lade upp en ny som skulle palla för de bägge LED-arna (max 35 W) i den nuvarande belysningen, inklusive den lite snöpta ”DIN-kontakten”.
Och det ser ut att funka. Leve Elektriska Svea. Bara namnet är värt Kudos.
Va bra! Jag hittade en på vinden. Men det var en tung klump och jag tror att du hittade en bättre på Svea.
Bra affärsidé – 160 olika dammsugarpåsar. Det ska vara kundunderlag om sånt ska funka.
Janssonen blev jättefin – lite mildare än vanligt eftersom engelsmännen inte är så vana vid Janssonar.
Jag måste ha drabbats av något slags entimmes-jet-lag. Är helt slut i kolan, sänkt i musklerna och dessutom paj i den numera välbekanta hälen.
Grattis till el-fixeriet via Skogsgurras råd, LarsW!
Det var roligt att höra! (Fast just nu kan jag inte låta bli att undra hur man hittar motsvarigheten till svensk ansjovis — de rigueur i rätten — i England.)
Sedan så har jag just läst en trevlig artikel om Västerbottensost. Inte för att jag inte visste det mesta som artikeln upplyser läsarna om (västerbotten är den godaste osten alla kategorier, såklart), utan för att det är en engelsk artikel hos BBC, vilket intresserar mig lite — och killen som har skrivit den heter Jonathan Knott!
Förlåten mig ty jag fick ett milt skrattanfall på grund av det namnet …
Men jösses, jag menade ju inte att allt var roligt att höra!
Slut i kolan är förstås helt naturligt under dessa rese- och Jansson-förhållandena, men hälen, hälen …
Jag — vi — fortsätter att känna ledsnad över att du har det så anmärkningsvärt besvärligt.
Jag hatar mig själv och mitt besserwissrande. Inte så att jag vet besser än herr Knott. Men jag har upplevelser i Ånäset som kan vara värda att berätta om.
Jag hade ett uppdrag i gruvan i Kiruna och eftersom Hyttis är lite svag för unga norrländska män (jo, skånska, och mellansvenska duger också – men de ska vara unga) och mätningarna krävde ganska mycket utrustning så blev det bil och hon följde hon med. Vid Ånäset står det en stor osthyvel i en rondell och en skylt som säger att man är välkommen in i ostlagret.
Vi svängde in och möttes av en stängd dörr. Semestersäsongen var över och då blev det minsann ingen visning. Det gjorde den breda sydsvenska platschefen klart för oss där han tornade upp sig på trappan vid entrén. Ibland är jag snabb i tanken och den här gången hörde jag mig själv säga ”Men du kan väl inte neka en dam i nöd att låna en toalett?” Det kunde han ju inte. Och då passade jag på att också få låna en.
Platschefen hade brått på nåt möte så han gläntade på dörren till personalmatsalen: ”Ola, kan du släppa ut de här människorna när de är klara?” Ola mumlade att han bara skulle äta färdigt först.
När vi var klara med våra bestyr gläntade jag på dörren: ”Ola, vi skulle gärna vilja se anläggningen. Det är ju inte så ofta vi är här” Ola kom ut och tog oss på en grundlig privatguidning som avslutades med avsmakning och som tack för visat intresse fick vi en stor bit Västerbotten som jag placerade i skuffen där det var lite svalare än i kupén. Vi tackade och drog mot Kiruna.
Där väntade beställaren på Ferrum. Han ville bjuda på middag, vilket vi accepterade. Vi började med SOS, vilket kändes traditionellt och riktigt.
När vi fick in det beställda var det inte så traditionellt och riktigt. Som ost hade kallskänken valt Gorgonzola. Inte riktigt vad man väntar sig på ett anrikt hotell.
Köket förklarade att Västerbottenosten tyvärr var slut. ”Det fixar jag” sa jag och gick ner på parkeringen och hämtade osten. ”Då måste vi få bjuda på efterrätten” tyckte betjäningen. Och så blev det.
När jag fick tillbaka resterna av osten i samband med desserten tyckte jag att det hade försvunnit misstänkt mycket av den. ”Jo, vi behövde ju ha lite reserv. Vi trodde inte att du skulle misstycka”
Och så kom det sig att inte bara efterrätten utan även kaffet med avecen blev gratis.
Ursäkta odrägligheten. Men en sådan närkontakt med hjälten kunde jag inte undanhålla båset.
Iiiih!
Eller menar jag: Äääähhh?
Ostar och deras framställning är seriösa ting. Ost är ost och väst är väst och aldrig mötas de två. Utom i Västerbotten. (Mmmmm …)
En seriös ganymed (oavsett kön, nota bene, men jag vet inte vad ganymed heter i femininum) bär väst. Servitörer i obestämd klädsel är inte riktigt, riktigt tillförlitliga. (Asså, i torsdags kväll, på det fiiiiiiina stället i Varberg, hade vi en servitör som inte klarade av att förklara menyn ordentligt. Vi fick sedermera utmärkt mat och utmärkt vin och allt vad en god middag tillhör, men den där killens vaghet var lite störande med tanke på vad det kostade.)
Härlig historia SG.
Så där var min pappa också, lite lagom fräck, men framför allt med svada som gjorde att folk gärna släppte in honom både här och var.
Som barn var jag ombord på regalskeppet Vasa tillsammans med far och bror och fick en lång (och i mitt barnasinne ganska tråkig) förevisning av skeppets innandömen. Inte fattade jag hur fantastiskt det var, det liksom bara brukade hampa sig så när man var med far.
Vi fick en specialvisning av fyren på Lilla Båtskär, som är byggd ovanpå ett gruvschakt. Skrangliga trätrappor ledde upp till fyrens topp och man såg, eller rättare såg inte nåt i det avgrundsdjupa mörkret nedanför trapporna. Sällan har jag varit så rädd!
Eller den gången mästerlotsen kom gåendes på kajen i Mariehamn gästhamn, i väntan på passbåten till Kökar. Självklart kom far i samspråk det slutadeoch vi fick en specialtur som hette duga, med finfina historier om öar och kobbar vi passerade.
Lotsmäster kom hem flera timmar tidigare än förväntat och vi fick se ställen man inte ofta kommer till.
Det var också lotsen som kom med tipset om en särskild brygga, där det fanns en övergiven, igenväxt trädgård. Jodå, där låg vi flera nätter, trängde oss in genom den kraftiga granhäcken och belönades med ENORMA gulhallonsnår. Körsbär, ploomon, krikon, du milde en sån rikedom.
Hallonen passade finfint till filbunken mor gjorde av den granrissilade mjölken vi köpte av bonden vid kvällsmjölkningen i hagen bredvid.
I Burträsk har jag dock inte varit. Än.
”Ost är ost och alltid mötas vi två”
är ett inspirerat uttalande av Majestix under en gastronomisk tour de France. (i albumet Asterix – Romarnas skräck)
Nu borde jag inte ens (inte ens jag!) vara vaken, men jag påminner mig plötsligt att Oswestry finns. Ostväst. Så fint.
I Östtimor kan man verkligen säga att ost är ost och att de möts.
Fantastisk oststory!
Det enda jag förknippar med Bastuträsk är faktiskt högtalarutropet ”BYYYYTE I BASTUTRÄSK”, vilket måste vara en del i en historia som jag nog har glömt … (Min farfar var en järnvägens man.)
Meeen, Lotten. Osten görs i Burträsk. I Bastuträsk stannar bara tåg. I samma del av världen finns även Bjurträsk, Bursiljum, Bygdsiljum, Bjurfors, Burvik … (Om man får fortsätta på besserwisserspåret.) Det sägs att Burträskare har hår under fötterna, men det har jag inga direkta bevis för.
Bra, Betong-Bess!
Jag ber om ursäkt för Bastu- och Burträskförvirringen – jag skriver på konstiga ställen, pratar engelska hela tiden och hinner knappt andas mellan tuggorna. Eh, tankarna menar jag.
… swooooooosch …
[…] som pallade skidåkning alldeles utmärkt, räckte alls inte till när jag i somras drabbades av hälkuddepaj. Eller nåt. Privat sjukgymnast (600 kr per behandling), hokus pokus och styrketräning med allt […]