Men nu är det slutdaltat med finsakerna, ska ni veta. Det började i morse med att jag gick ner till källaren och grävde fram mina föräldrars på Isle of Wight 1973 inköpta teservis. Som, om man hårdrar det, faktiskt är hisklig.
Brittisk frukost på fulporslin.
Rosa blommor, guldkant och krusiduller. Blärk! Men sconesen var delikata. Kluckandet av det skvalpande teet från tekannan ner i koppen andades Miss Marple och kramsiga grusgångar i mordiska samhällen. Vi försökte konversera:
– Lovely!
– Yes indeed, darling!
– I’d rather enjoy this every Sunday!
Nu ska vi titta in i finporslinsskåpet för att se vad vi inte heller brukar använda.
Här skulle man ju kunna städa …
Blå eld, roliga konstnärsglöggmuggar, Koka, Berså, Orrefors’ Intermezzo samt i en skokartong Hampus Lyttkens’ whiskyglas. Och så förstås min farmors 1920 inköpta bröllopsservis i 40 delar (Edelstein). Det här är ju jättefånigt.
Vad väntar vi på, vi som sparar det fina porslinet till de stora festerna? Och som sparar på släktsilvret i lådor med fina knäppen?
Soppskedar från min mormor …Ännu mer silver från min mormors släkt.
Jag känner folk som har både brevpapper och lakan med monogram – som ligger i fina högar och väntar på brev som ska skrivas och på fingästerna som har vett att uppskatta monogram. Om de bara kunde förstå att de är inbjudna. Breven skrivs inte och gästerna bjuds inte in och där kommer dammet och lägger sig.
Parfym! Jag har ju parfym som jag bara använder när jag är på kalas! Hej, vad här ska sprutas parfym! Och de där allra finaste och dyraste träningstajtsen som jag har sparat på – dem ska jag springa orientering i! Yes!
Sockerströare och kaktång, drink- och dopskedar samt servetthållare. Och naturligtvis filmisar med Doris Day, för sånt har man ju alltid i finporslinsskåpet.
Ja, nu är det slut på det här fjantet. Vi ska i fortsättningen ströa socker via silver och redan ikväll ska jag dricka bubbel ur Intermezzoglas. Nu är nu och vem sjutton blir glad av att vi om 30 år sitter med porslin som inte är ett dugg kantstött bara för att det har bott i ett skåp. Oj, här kommer min djefla man och har en åsikt.
– Varför har vi ingen duk på köksbordet? Akta teaken, det är äkta 50-tal!
Uppdatering
Kvällsmat med farmors soppterrin, djupa tallrikar och assietter. Och pang, in i diskmaskinen for de!
De två bilarna Saaben RYH och Volvon HEJ skulle – för att passa in i sina kompisgäng med alla andra bilar – igår få sommarhjul. För att göra denna procedur ännu lite roligare än den ju är, föll det sig så att klockan slog, tuppen gol och vinde vände så att det mesta faktiskt blev jättebesvärligt.
Det började regna ett kallt aprilregn.
Båda bilarna var fulla med återvinningsskräppåsar, vilket jag faktiskt har förbjudit eftersom de ligger där och läcker och luktar och man lätt som en plätt kan gå iväg till containrarna.
Alla åtta sommardäcken var staplade i ett utrymme under huset som man måste gå dubbelvikt i.
De åtta sommardäcken var inte åtta, utan tolv till antalet.
Alla pulkor, trappstegar, presenningar och snöskyfflar samt gräsklipparen låg som en hinderbana placerade framför hjulen.
Jag vek mig dubbel, rev ut allt som var i vägen, trampade sönder en gammal skida och snubblade på skarvsladdar och tänkte att jag borde anställa en iordningsställare. Men ut kom sakerna. Och därefter släprullades och lyftes hjulen ut, men det kändes bara som ett regelrätt besök på gymmet. (De fyra hjul som blev över måste tillhöra någon bil som vi inte längre äger. Fast varför, oooh varför har vi kvar dem?)
Bereden väg för hjulen!
Och ungefär där gav jag upp tanken på att byta hjulen med mina egna små förtjusande kvinnomuskler. Kosta vad det kosta ville – jag krävde plötsligt ett muskelpaket med skitiga händer och hydrauliska domkrafter! Snor och snus och skit på näsan!
Återvinningsskräppåsarna dumpade jag i vardagsrummet, men en började läcka gammal filmjölk och en annan sa KRASK när jag trampade på den. (Precis som att man ska ha rena underkläder när man råkar ut för en bilolycka, ska man ju ha en städad bil när man åker till bilkännare, och det fanns inte tid till en återvinningsrunda.)
Bilhjulsbytargrabbarna som tog emot mig var precis så härligt skitiga som jag hade föreställt mig. Jag åkte dit i två omgångar, störde dem i både rökpaus och kaffepaus samt toapaus och tammesjutton såg de inte ut precis så här:
Det här är en köpebild, men om bilen inte hade varit röd, hade jag kunnat ta precis denna bild idag.
Man jobbar som bilhjulsbytare elva timmar per dag i ungefär två månader två gånger per år och tjänar så bra att man klarar sig resten av året, ”men ryggen tar en jävla massa stryk”. Vi pratade och fnittrade och jag snackade nog lite för mycket och slutligen enades vi om att folk är idioter.
– Dom kommer hit och är inte ett dugg trevliga. Dom säger att vi är långsamma och att det är dyrt och gnäller. Aj, min rygg, sa ena bilhjulsbytaren.
– Mhm, sa den andre.
På väg hem, plockade jag upp Trettonåringen från skolan – samtidigt som en polisbil stannade bakom mig med röd-blåa lampor blinkande. Mot mig? Skulle jag haffas? Vad hade jag gjort? Nu fick jag briljera med simultanförmågan eftersom jag på en gång
stängde av hårdrocksradion
förklarade för Trettonåringen vad som var på gång fastän jag inte visste vad som var på gång
tryckte på rätt knapp för fönsterhissen
fixade fram mobilen så att Trettonåringen kunde ta en bild på det som komma skulle.
– Ja hallå, hur är det här då? sa polisen. Har du ett körkort med dig?
– Bra … Ja … (Förbaskat, det är ju i mobilfodralet som Trettonåringen håller i för att ta bild, krångel och bängel.)
– Braaa. Bra. Och så blåser du i det här röret tills det säger klick.
– ÅH! ALKOTEST! VAD KUL! Är det sant att filmjölk kan ge utslag?
– Blås nu.
Polisen, alkometern och jag.
Pfuitt, klick, färdigt.
– Jahaa, det ser bra ut.
– Men är det sant att filmjölk kan ge utslag?
– Utslag?
– Ja, alltså få mätaren att reagera som vore filen öl.
– Jaså, utslag. Nej. Det är inte sant. Nej, absolut inte.
– Nä, jag tänkte väl det.
Nu kom polisens kollega och såg bister ut. Han gav mig körkortet.
– Det finns ett problem här. Du kör omkring i en bil med körförbud.
– Jjjjj… hhhh … vvvvbbbff … ghghgh … va?
– Körförbud. Din bil har körförbud.
Båda poliserna var väldigt allvarliga. Sådär allvarliga att jag tänkte att de nog skojade, och strax skulle brista ut i ett trevligt, bullrande polisskratt. Men nej. Man kör inte omkring med bilar belagda med körförbud, det gör man bara inte.
Det visade sig att bilen skulle ha besiktats i mars. De allvarliga poliserna fortsatte att vara väldigt allvarliga. Jag pladdrade:
– Jag åker genast till drop-in-besiktningen! Förlåt! Jag begriper inte (men det gör jag ju) hur det här kan ha hänt! Förlåt! Nu åker jag!
Men. Dropinnen var stängd, så nu har jag bokat en tid på måndag. Förlåt igen, snälla, allvarliga poliser.
Jag och min djefla man borde faktiskt omyndigförklaras – i tisdags gick vi till banken för att kolla om vi kunde låna pengar för att fixa till husets duschrum som har en brun plastmatta från 1978. Då visade det sig att vi inte hade något konto i den banken utan i en helt annan bank.
Till syende och sist är jag en hejare när det gäller att sy. Jomen, så är det. Jag har genom åren sytt egna kläder, barnkläder och min egen brudklänning. Symaskin is liksom my middle name – trots mitt bedrövliga tålamod när det gäller noggrannhet.
Men nu ska ni få höra om när den nuvarande Trettonåringen för två år sedan var med om ett syslöjdstrauma. Alltså kallar vi honom härmed Elvaåringen.
En eftermiddag kom han hem alldeles bedrövad efter att ha haft syslöjd. Han hade nyss varit sjuk i en hel vecka och alla de andra barnen i klassen hade hunnit sy färdigt sin kudde i lapptäcksteknik och när Elvaåringen försökte skynda sig, sydde han fel och så kom han hopplöst på efterkälken och bröt ihop och grät. Klasskamraterna försökte trösta honom och den just då vikarierande lärarinnan försökte också trösta honom. Till slut kom de på att han efter skoltid kunde komma till syslöjdsrummet och sy en stund.
Det gjorde han, och den snälla vikarien gav honom sedan tyglappar och tygbitar och instruktioner i en fin plastficka så att han skulle kunna göra kudden färdig hemma.
Under en vecka satt Elvaåringen och jag och klurade ut hur lapptekniken skulle utföras – strikt enligt instruktionerna på papperet. (Men inte alls som den lapptäcksteknik som jag hade lärt mig, så vi var verkligen tvungna att läsa ordentligt.) Den stolta modern tog förstås några bilder under processen:
I detta skede sa Elvaåringen: – DET HÄR ÄR JU ROLIGT!
Han klippte, han nålade, han sydde, han strök och han sydde ännu mer och på morgonen samma dag som det var dags för syslöjd i skolan, var vi färdiga. Kudden skulle bara fyllas med fluff och sys ihop. Men … den ordinarie läraren underkände kudden snabbt eftersom den var gjord hemma. Han sa till Elvaåringen:
– Den här kan du lika gärna ha bett någon annan göra. Börja om från början. De andra eleverna får göra gosedjur, men det får man inte om man inte först har gjort en kudde.
Plötslig association.
Jag kontaktade förstås skolan och förklarade att vi hade gjort precis som den vikarierande lärarinnan hade sagt. Men den ordinarie läraren bemödade sig inte ens att svara. Kudde ett var slängd, kudde två var underkänd och kudde tre var inte ens påbörjad.
Vi bet ihop och övade hemma. Oj, vad vi övade. Jag skrev instruktioner och fotograferade hur Elvaåringen genomförde allt, inklusive kuddstoppningen – och vi gjorde det på mitt sätt. Här några moment ur övningsveckan:
”Markera var du vill ha öppningen där du ska stoppa in fluffet.””Glöm inte att fästa tråden genom att köra fram, tillbaka och fram igen.””Klipp av hörnen, men akta sömmen! Vänd ut-och-in på kudden så att fina sidan kommer fram och pilla och tryck i hörnen så att de blir snygga.””Fyll kudden med lagom mycket fluff. Trä lagom (!) lång tråd på en synål. Gör en knut genom att rulla tråden på fingret. Stick in nålen så att knuten ’göms’ på insidan när du börjar sy. Tänk på att fästa tråden på slutet!”
Till slut kom så dagen när det var dags att på en 90-minuterslektion klippa tyg, sy, fluffa och fästa trådar. Jag beslutade mig för att följa med och sitta bredvid den lille under lektionen – som vore jag en curlingförälder med helikoptertendenser.
Och tur var väl det. Läraren må ha varit ämneskompetent och skräddare eller ha haft drömmar om de stora modehusen i Paris, men någon lärare var han icke, så legitimerad han var. Barnen satt snällt och lyssnade på hans luddiga instruktioner, det var tyst och lugnt i klassrummet och alla ville verkligen bara sy sina gosedjur. (Utom min son som bara ville sy sin tredje kudde.) När Elvaåringen i en kvart hade suttit med handen uppräckt för att få ställa en fråga utan att läraren ens hade tittat på honom, tog jag kommando. Jag svarade på hans och de andra barnens frågor och jag gnisslade tänder av ilska. Jag är övertygad om att det kom rök ur öronen och att jag förkortade min egen livslängd med tio år.
Kudden blev äntligen färdig och av läraren slängd i en kuddhög med orden:
– Jag betygsätter den nästa vecka.
Om den nuvarande Trettonåringen gillar att sy? undrar ni nu. Nej, han skulle hellre vara utan sin mobil i en vecka än att klippa i en tygbit.
Den färdiga kudden har vi under högtidliga former slängt.
Filmer om tidsresenärer som hamnar i framtiden eller livstidsfångar som släpps ut efter 4o år har väldigt intressanta scener där den ovetande stöter på moderna uppfinningar eller livsstilsförändringar.
– Hjälp! Tåget i filmen kör ju rakt emot mig!
– Din dator får plats på skrivbordet?
– Hela datorn i en liten väska?
– HELA DATORN I FICKAN?
– Så om jag vrider på den här ratten kommer vatten ut ur hålet?
– Varför får jag inte röka i flygplanet?
Och nu ska ni få höra när jag inte reste till framtiden utan hamnade i nutiden. Jag har nämligen kört en modern bil!
Jaja, det är bara en hyrd minibuss som vi fyllde. Men det var alldeles fantastiskt. Bredvid mig satt en modern människa, 30 år yngre än jag, och förklarade hur bilar fungerar 2016. Jag, jag bara tjoade banaliteter som vore jag en femåring.
– Det står ECO här med gröna bokstäver! Vad betyder det?
– Ja, tryck på den knappen så kör bilen mer bränslesnålt.
– Vaff… hur vet bilden hur man sparar bensin?
– Long story. Kolla nu här på gps:en – man får köra i 100 km/h och …
– Men gps är väl vägbeskrivningar och kartor, hur kan den se hastighetsbegränsningen?
– Nu kör du ju i 100, så tryck ner den där knappen och släpp pedalen, så kör bilen i 100 av sig själv.
– NEJ! Va? Men då förlorar jag ju kontrollen!
– Neeeej.
– Och så kommer jag att somna för att jag inte behöver koncentrera mig på högerfoten!
– Neeej.
Och så fortsatte det. Om vi närmade oss en fartkamera började det tuta inne i bilen. Om jag körde väldigt mycket för fort (sorry, men det hände bara en gång), började det pipa jättemycket i mina öron (och i bilen) och med en enkel tryckknappning kunde jag få bilen att skjuta fart av sig själv!
– Kolla nu, ser du den där symbolen? Nej där, på instrumentpanelen.
– Det ser ut som en pistill i en mortel.
– Jahaaa, men det betyder att du har fel växel.
– Fast motorn låter ju helt okej?
– Hm. Jag tror inte att du hör motorn så bra med musiken och allt babbel i bilen.
– Åh. Okej.
Jag fnissade, ooooade och ahaaaaade och visste inte till mig av körabilförtjusning.
– MEN NU ÄR BILEN DUM!
– Vad menar du?
– Den där pistillmorteln säger att jag ska växla upp, men jag ligger redan i femman.
– Du ska växla till sexan.
– Hfffhhhhfffn … jag ska vaaaaad sa du …? Sex?
Ja, skratta ni. Jag har aldrig ägt eller kört en bil som har varit yngre än 15 år, och om inte någon okänd rik faster testamenterar sitt slott i Versailles till mig, kommer jag heller aldrig att göra det.
Så … nästa gång jag under ordnade förhållanden får köra en bil från 2016 (alltså runt år 2031), kan ni räkna med att jag vet precis hur man växlar till sexan!
Fotnot:
De fina trafiksymboltolkningarna skapade Pekka Langer i ”Endast för tjänstebruk” 1955.
Sextonåringen har bytt gymnasieskola (mer om det en annan dag) och måste numera ta buss–tåg–promenad till lektionerna i Strängnäs. Det tar ungefär en timme från dörr till dörr och på vägen kan allehanda saker hända: bussar kan bli sena för att resenärerna är många eller måste tanka sina busskort, snön kan lägga sig på tvärsan och tågen kan avgå både för sent och för tidigt.
Nu har Sextonåringen även varit med om hur tåget som hon tar inte åker dit hon ska.
(Det här har vi varit med om förr i släkten. Broder Jakob skulle ta en helt vanlig buss från Björkskatan till centrum i Luleå, men hamnade i Svartöstaden. En annan gång hamnade han i Linköping när han skulle till Stockholm. Ja, ni förstår.)
Tåget kom in på perrongen hemma i Eskilstuna. Sextonåringen klev på, satte sig ner, tog fram ritpapper och hörde högtalarrösten säga:
– DETTA ÄR DET EN TIMME FÖRSENADE DIREKTTÅGET TILL STOCKHOLM! DETTA ÄR ALLTSÅ DIREKTTÅGET TILL STOCKHOLM!
Sextonåringen rafsade ihop sina saker och älgade ner till närmaste dörr … som var ur funktion. Stora, orangefärgade lappar var klistrade på den och hon kunde inte annat göra än att springa till nästa dörr, samtidigt som hon hörde hur alla de fungerande dörrarna stängdes. Innan hon var framme vid en.
Eskilstuna–Strängnäs tar 15 minuter.
Eskilstuna–Stockholm–Strängnäs tar 105 minuter.
Bilden kommer från Tågkartan, som jag verkligen kan rekommendera. Gröna prickar är tåg som är i tid, gula prickar är tåg som är minst 4 minuter sena, röda prickar är tåg som är mer än 15 minuter försenade. Just nu verkar alla vara i tid, halleluja.
Min stora, lilla dotter ringde från tåget och var alldeles, alldeles otröstlig. Konduktören kunde naturligtvis inte få ett direkttåg som inte stannar att stanna, även om flera andra passagerare hade gjort exakt samma misstag som dottern. ”Det är bra att sysselsätta sig med konkreta ting när man är förtvivlad”, tänkte jag och satte Sextonåringen att mejla till sina lärare. Medan jag sms:ade Orangeluvan:
– Du är inte möjligtvis i närheten av Centralen för en mostrig insats?
Johodå.
Hon avbröt sin färd mot jobbet och tog sig till Centralen och köpte världens mest omständligt tillverkade varma choklad och en fantastisk macka samt lydde mina order som kom som sms. (Vi är ett sms:ande släkte på samma sätt som att vi är ett vilseåkande.)
Mackan och chokladen i Orangeluvans hand.
Jag komprimerar härmed konversationen:
– Hon kommer till spår 19.
– Okej, jag väntar nere i tunneln.
– Hon kommer att ha tio minuter på sig att ta sig från spår 19 till spår 11 där tillbakatåget går.
– Skyltarna stämmer inte.
Där borde vi ha anat oråd. ”Skyltarna stämmer inte” är nämligen ett uttalande i samma kategori som ”orienteringskartan är fel”. Man ska bli misstänksam.
Men. Det var inte alls Sextonåringens tåg som hade stannat. När jag (de blåa bubblorna ovan) skrev ”tåget har stannat” skulle jag ha skrivit ”tåget står still i Södertälje”.
Nu blev det plötsligt väldigt ont om tid. Jag försökte kolla på Tågkartan samtidigt som Sextonåringen försökte förstå var hon var någonstans. När hon saktade in på Södra station (en pendeltågsstation), trodde hon att hon var framme. Så det skrev jag till Orangeluvan, som blev lika lättad som jag:
Här gav vi nästan upp. Sextonåringen ringde och tjoade osammanhängande saker och sa plötsligt ”men nu är jag på tåget”.
– På tåget hemåt?
– Ja, puuuuh.
– Men Orangeluvan då?
– Va? Näe …?
– Vilken perrong är du på?
– Eh, 12. Eller 12 b kanske.
– Men du skulle ju komma till 19! Vänta!
Jag tog bort telefonen från örat och började sms:a till Orangeluvan, som fortfarande stod i kulverttunneln under spåren – den där gula som är så kall och fuktig.
Orangeluvan förstod verkligen ingenting och försökte skriva samtidigt som hon halvsprang fastän hon inte förstod varför eller egentligen vart. Jag satte telefonen till örat igen och bad Sextonåringen att ropa på sin moster genom de fortfarande öppna tågdörrarna på tåget som skulle ha avgått för tre minuter sedan.
– Ropa på henne!
– Okej!
Nu hör Orangeluvan sitt namn, men kan inte för sitt liv begripa
varför
varifrån.
Hon tar två steg uppför en trappa, vänder och tar två steg ner, vänder igen och tar sjumilakliv uppåt och inser att Sextonåringen ju hänger ut genom en tågdörr och att hon noooooog kommer att hinna fram för att leverera tröstmaten.
Och det gick! Med några sekunders marginal hann chokladen och mackan levereras med en snabb kram!
Enligt Sextonåringen var det Orangeluvans insats som gjorde att resan hemåt blev uthärdlig.
Sensmoral: mat är lösningen på nästan alla problem.
”Påsken infaller som alla vet den första helgen efter den första solförmörkelsen efter vårdagjämningen.”
Kjell Swanberg (1944–2008)
Jag har sällan sett så många uppsluppna påskfirare som just nu! Vart jag mig i påsken vänder, står det en leende människa med en sillburk i handen och tjoar KLATJOFS! [glapåschk]
Kan det månne vara så att den i år rekordtidiga påsken kommer precis i rättan tid – nu när vi hatar varenda liten vilsekommen snöflinga som sedan i december har strävat neråt men liksom inte lyckats? När påsken kommer som den brukar i april, är kanske alla lite allmänt gladare eftersom vädret är vänligare och ljuset ljusare; då behövs ju inte massa färgglada påskharar och lediga dagar.
Ägg-Beppe kan man inte få nog av.
Idag är det långfredagen. Som inte är lång och som inte längre (sedan 1969) är tråkig utan som vilken jädra halvröd dag som helst. Vi måste repetera så att ni inte glömmer att det var tristare förr. I give you Allmänna ordningsstadgan, SFS 1956:617 §10:
Å juldagen, långfredagen och påskdagen efter klockan sex på morgonen må icke anordnas offentlig tillställning. Länsstyrelsen äger dock medgiva undantag för tillställning, vars innehåll och syfte kan anses förenligt med högtidens helgd.
Vi måste göra om den. Allmänna ordningsstadgan från 2016:
Å långfredagen efter klockan sex på morgonen må ni icke titta på Facebook annat än undantagsvis eller vid trängande frukostrapporteringsbehov. Systembolaget, vars innehåll och syfte kan ifrågasättas i och med högtidens helgd och nubbevisans varande, har stängt för att inte uppmuntra.
Och vad kan man denna långfredag laga för äggrelaterad rätt? Ah, naturligtvis ett halvpocherat, blankt ägg som vilar på en skiva bayonneskinka, som i sin tur simmar i madeirasås.
Jösses vad de dör, kulturpersonligheterna. Idag var det mannen med de tudelade glasögonen: Jan-Öjvind Swahn. Och att jag väljer att hänga upp ett blogginlägg här och nu bara för hans skull, kommer ni att förstå strax.
Så här satt han hela tiden med massa, massa uppslagna böcker. (Bildkälla.)
Pappa Sven-Öjvind fick med sin fru Anna fick fyra barn, som i tur och ordning hette
Jan-Öjvind
Cajsa-Lena
Sven Christer
Bo.
– Sven-Öjvind! Jag är på det viset igen!
– Det var då själva … var det inte tillräckligt med tre barn? Vad ska vi ta för namn till den då? Jag orkar inte!
– Lugn, kära du. Jag ordnar det.
Jan-Öjvind var en av några män som läste allt som skrevs till Nationalencyklopedins 20 band 1989–1996. Jag var redaktör för drama, teater, dans, geografi, litteratur och idrott och bestämde vilka uppslagsord som skulle vara med, hur långa artiklarna skulle vara och vem som skulle skriva dem samt vilka som skulle granska dem innan jag själv redigerade ihop alla åsikter och rättelser. Sedan skickades de förhoppningsvis korrekta och välskrivna artiklarna i ett stort, tjockt kuvert till bl.a. Jan-Öjvind Swahn. Han korrade alla artiklar med grön penna och en väldigt yvig, spretig stil.
Och han var inte mild och fin i sina kommentarer. Ofta strök han hela stycken och skrev interjektioner med utropstecken i kanten med sin gröna penna. När jag var alldeles nybliven redaktör inom ämnet geografi, fick jag tillbaka en artikel som var mer grön än vit som pappret den var skriven på. Längst ner stod det:
VAD ÄR DET FÖR JÄVLA KLÅPARE TILL REDAKTÖR
SOM HAR REDIGERAT DEN HÄR SKITEN?
Den artikeln satte jag upp på anslagstavlan så att jag kunde läsa versalerna varenda, vareviga dag.
Men skriva om allt det som han kunde, det kunde han – trots att NE:s redaktionshandbok, formatet och det begränsade utrymmet inte tillät några som helst utsvävningar. Uppslagsordet ”dröm” i NE avslutas Jan-Öjvindskt på detta stiliga vis:
”Rörande den medeltida tron på djävlars agerande som förförare i fromma människors erotiska drömmar, se incubus och succubus.”
Och så har vi ju alla finesserna i Bra Böckers gröna lexikon …
Bildtexten i Bra Böckers gröna lexikon, uppslagsordet är ”parning”.
Jag pratade med en nästan jämnårig d… det bär mig emot, men jag måste nog skriva ”dam”. Vi pratade om när USA:s collegegrabbar vann OS-hockeyn mot ångloken från Sovjet, och så föll replikerna ungefär så här:
– Jaaa du. OS … Vad kul det ska bli i augusti! sa jag och såg framför mig forna tiders Anders Gärderud, Ulrika Knape, slängda brottarmedaljer och cyklister som glider omkull på regnvåt asfalt.
– Pfffft. Jag tycker att alla ska bojkotta OS. Som när USA gjorde det mot Moskva-OS 1980. Som protest mot Sovjets invasion av Afghanistan. Japp, det tycker jag.
Man kunde ha hört en knappnål falla om inte braket av min egen tappade haka hade stört så. Jag slog ut med armarna och höll en föreläsning om ickenyttan av bojkotter trots att jag egentligen bara vet att just OS-bojkotten 1980 var onödig. Sedan såg jag mig tvungen att kolla hur det kom sig att det blev bojkott, och då visade det sig att det ju var den 21 mars 1980 som president Carter meddelade omvärlden om sitt bojkottbeslut utan återvändo.
Innan dess hade han varnat Sovjet några gånger, försökt få bundsförvanter i andra stater och till och med skickat Muhammad Ali till en massa länder i Afrika – för att övertyga dem om att hänga med på bojkotten.
Här försöker Ali övertala Kenyas regering om att en bojkott är rätta vägen att gå.
Stackarna som hade sprungit, stretchat, lyft skrot och simmat och sett fram emot OS i fyra år blev förstås förtvivlade. Någon föreslog att man ju skulle kunna samla alla under en neutral OS-flagga och delta under protest, men vips hotade Carter att dra in passen för alla atleter som funderade på att göra något så ickeamerikanskt.
På kartan här kan man se hur många länder (de röda) som slutligen övertalades av Ali eller andra pratkvarnar och hängde med på bojkotten, bl.a. Canada, Norge, Västtyskland, Japan, Kina, Saudiarabien, Gambia, Ghana, Argentina … Några länder protesterade lite lamt genom att inte delta på invigningen eller bara ha en flaggbärande representant eller att gå in under SOC-flaggan. Ojojoj, vad ryssarna led av det.
Ett kakfat av människor i Moskva 1980.
Jag fortsatte att prata med damen:
– Men inte hjälper det väl att bojkotta OS om man vill få igenom förändringar? Det är i längden lika effektivt som att betala lösensumma till kidnappare eller tro att klimatförändringarna lindras om man sköljer ur sina mjölkkartonger men ändå flyger till Thailand då och då!
– Nej, alla andra ska bojkotta. Eller inte alla dårå. Men dom bra. Så att vi …
– Så att vi tar många medaljer! Aha!
Nu kollade jag lite snabbt här vad som hände när USA och 65 andra länder bojkottade OS 1980 och vad som hände när Sovjetunionen och 13 andra länder bojkottade spelen 1984.
(Förresten: 1976 bojkottades spelen av 28 länder och 1988 av 7 länder.)
Våra tre guldmedaljörer 1980: simmarna Pär Arvidsson (vars son är med i USA:s alpina landslag) och Bengt Baron samt fäktaren Johan Harmenberg.
Jamen, jomenvisst, det visade sig ju trots allt att det är effektivt med en bojkott. Fast egentligen räcker det förstås med att Norge bojkottar vinter-OS om två år.
För prick tio år sedan rotade jag bland mina tidningsurklipp och fann några notiser om Ingemar Stenmark. Och nu är det dags igen; fenomenet fyller 60 år idag.
Som alla andra också vet att berätta, stannade Sverige när Ingemar åkte i Madånnadikampiljo, Vengen, Kitsbyel, Santanton och Valdisär. Var det på en helg, såg vi till att inte vara ute i backen just då (vi som inte gillade slalom tyckte att fler Ingemar-tävlingar borde ha körts på helgerna) och var det på en vardag, ställdes lektionerna verkligen och på riktigt faktiskt in så att alla skulle kunna kolla på Stenmark.
Slalom-Lotten som inte alls ville åka slalom 1978.
Och så ändrade den där jädra Särschlang världscupreglerna för att sätta fälleben för vår Stenis. Min lärare i OÄ (ungefär samma som samhällskunskap, förstår ni ungdomar) använde den elake regelmannen som ett bevis på att kapitalism inte funkar medan han dunkade sin tummade Maos lilla röda i katedern.
En gång åkte Stenis alldeles särdeles hemskt och föll och tog sig i mål och vann ändå. En annan gång vann han med flera sekunder. Och en gång var det alldeles ohyggligt spännande när Filmäär och Stenmark var de enda två som kunde vinna, men … Sedan hände nåt och så hände nåt och så vann någon, men jag har ingen aning om vad det var för att jag just då var jättejättebekymrad över mina stora svettringar under armarna och att Den Stora Kärleken inte var i skolan just den dagen.
Så nu utnämner jag den 22 februari till internationella svettdagen.
Förutom väldigt långa (gärna svettiga) män, tycker jag ju om Börssalen i Svenska Akademiens lokaler i Stockholm.
Det gäller att vara tidig så att man får sitta långt fram, vetni.
En gång var jag där och jobbade med salig Lennart Hellsing, en annan gång var jag där på seminarium. Jag uppför mig då som amerikaner som plötsligt får träffa presidenten eller som när en sexåring får syn på Zlatan: jag gapar, fnissar och dansar omkring lite på de litterära tiljorna. Blir helt enkelt lite fånig.
Så här skickar man förnödenheter och pennor mellan själva salen och förrådet (?) uppe på balkongen.Men även Börssalen pyntas av sladdhärvor.
Idag var jag i Börssalen hela dagen för att lyssna på människor som pratade om ”litterär sakprosa”. Det är en motsägelse i sig eftersom sakprosa tydligen inte kan vara litterär. (I beg to differ jättemycket.)
”… utan litterära ambitioner…” (Wikipedia)NE är luddigare och tydligare på en gång. Intressant.
Föreläsarna pratade på norska och svenska samt skånska, en finne pratade ljuvlig svenska i den av sakproseskribenter och dokumentärförfattare fyllda lokalen och det var hur trevligt som helst – och så fick jag ju prova på en ny sorts lunchwrapp.
Absurt på alla sätt och vis.
Men det enda jag egentligen lärde mig under dagen, var faktiskt att
det fortfarande finns massa människor som försörjer sig på att ge ut böcker fastän ”ingen längre köper böcker”
en wrapp med sushi i är en mingeldödare eftersom allt lägger sig som en fastklistrad degklump i gommen och omöjliggör vettig artikulation
talarstolar inte riktigt gör små människor rättvisa.
Talarstolen hette Gargantua och åt upp talaren.
Men lite inspirerad blev jag allt: nu vet jag precis vad jag ska tala om när TNC (och Ingemar Stenmark) fyller år på fredag …
Sakprosan och Rikstermbanken borde faktiskt gå hand i hand mot solnedgången och skaffa små populärprosaiska, små och gemena folkbildande barn som strävar mot folkbildning.
