Basketturneringen i Lloret de Mar är nu avslutad och vi är stukade, vrickade, fulla av blåmärken och vätskeersättning samt lite lagom snyggt brunbrända.
Pokalposering – vi kom trea!
Mina stackars sex blånaglar ser så läskiga ut att jag väntar lite med att lägga ut bilder på dem – särskilt eftersom fötterna plötsligt är svullna som en hobbits.
Med detta roade jag mig när det var dags att snöra på skorna.
På lördagskvällen var vi ute och rullade hatt i 30-gradig värme till fyra på morgonen och sov sedan i tre timmar innan vi begav oss till Barcelona för att flyga till Ferrol i Galicien.
Det var så underligt … Våra väskor vägde plötsligt flera kilo mer än när vi kom hit – utan att vi har handlat hantlar eller råkat packa ner potatis.
Men vi hade tyvärr packat ner en massa fukt.
Så här såg torkbalkongen ut redan efter två dagar. Eftersom vi bara fyllde med fler svettprylar och dessutom sköljde upp matchdräkterna som aldrig torkade, var luftfuktigheten just här 99,5 %.
Nu är vi hemma i spanjorens föräldrars lägenhet, där Portugal precis har vunnit EM fastän (eller pga. att) vi hejade på Frankrike.
Där åt vi nyss (strax före midnatt) spansk tortilla och en fantastisk sallad som jag ska försöka återskapa med de svenska, smaklösa tomaterna …
Om ni nu skrollar upp lite och kollar på lagbilden så ser ni den väldigt unga, fräscha och glada Lotten knäande i mitten.
(Skrollpaus. Så, nu fortsätter ni att läsa här igen.)
Föga anade jag – basketspelaren – där och då att jag blott ett dygn senare skulle kalla mig tant Lotten och känna mig 97 år gammal eftersom tårna med blånaglarna inte klarar av andra skor än foppatofflor och jag fick rådet att köpa stödstrumpor mot svullnaden.
Foppalotten. (Den kortkorta kjolen ersattes som ni ser i samma veva med en sober klänning som går nedanför knäna.)
Ni som är känsliga när det gäller läbbiga bilder på ormar, spindlar och rektoskopiundersökningar kan glatt läsa vidare här. Alla som däremot lider av nagelfobier ska skrolla med handen över i alla fall ena ögat. (Läskiga bilden kommer allra sist i inlägget.)
Detta har hänt: 42 personer från Eskilstuna Basket är i Lloret de Mar och spelar i en basketturnering. Våra matcher börjar kl 21:00 eller 22:30 i 40-gradig inomhusvärme. Domarna är inte överens med oss om vad foul är och det hela sköts på spanskt sätt på synnerligen lösa boliner.
– Hej, ni skulle ha spelat om två timmar, men kan ni spela om tio minuter istället? säger tävlingsledningen när vi sitter i matsalen med munnen full av bläckfisk.
– NEJ! Vi svenskar badar inte ens i en pool om vi inte har smält maten i minst en timme!
– Oj, ursäkta. När det var en minut kvar av matchen låg ni inte under med två poäng utan ledde med ett. Sorry.
– Så … eftersom vi förlorade med ett poäng vann vi egentligen med två?
– Ja egentligen. Men … allt är ju på skoj, eller hur?
Stilstudie: här är vi i anfall. Alla beter sig helt normalt, utom jag som längst till vänster dansar en lustiger dans.
Men vi har fantasiska dagar trots debaclet med just basketen.
På dagarna laddar vi inte alls för matcherna utan ligger i solen eller vandrar i Barcelona eller åker …
… bananbåt.
Den där gula bananasplitten dras efter en snabb motorbåt och man får inga som helst instruktioner när man kliver på. Vi åkte och åkte och tydligen är poängen bara att resenärerna ska trilla av. Men vi var så starka och vältränade och vana vid hårda smällar att det krävdes brutalvågor och snävsvängar för att några av oss skulle kastas i. (På kvällen var det sedan mycket, mycket svårt att sätta straffkasten.)
När vi kom iland, visade det sig att en man låg på stranden (före eller efter en bananbåtstur) med hjärtstillestånd. Det blev stor uppståndelse med nyfikna människor och poliser och ambulanspersonal som i 40 minuter gjorde upplivningsförsök. Förgäves. Mannen dog och poliserna flyttade sig 25 meter upp från stranden och genomförde en razzia mot en skum parasollbutik. Vi tror dock inte att de två händelserna var relaterade.
Inne i Barcelona var det meningen att jag skulle gå in i La Sagrada Familia för att jag har längtat efter det sedan vi var här senast. Men väl där blev jag småsnål och stannade utanför med alla de andra och …
… lekte reseledare. Jag vet inte riktigt vad jag visar med händerna här, men kanske handlar det om att Gaudí var väldigt intresserad av …… basketbollar, vilket man kan se på kyrkans östra gavel.Här hänger Gaudís Jesus så tokigt på korset. Och naken är han, vilket den pryda publiken inte alls uppskattar.
När vi då var inne på intresseområdet ”Gaudís nakenhet”, begav vi oss till erotikmuseet. Det bör man göra i alla städer, för de är roliga. Jag betalade inträdesbiljetten för mig och mitt lilla nykterisidrottsmannaentourage och fick ett glas champagne i handen, för det ingick visst i priset.
Obelisken i bakgrunden hörde tydligen också till utställningen.
Lite mer basket nu.
Gårdagens match gick ur vår synvinkel väldigt bra trots att vi förlorade med 66-33. Det kan låta förfärligt, men vi är bara åtta i laget och en tjej var febersjuk och en tjej fick en lårskada. Alltså blev bytena ytterst få och jag hann bara gå av planen en enda gång för att sätta på ett plåster på ett av långa spanska naglar orsakat köttsår. Vi spang och sprang och gav inte upp och kämpade precis sådär som man ska kämpa. Inte sedan 1979 har jag spelat en helt match utan vila, vilket gick alldeles utmärkt.
Även om vi var HELT JÄVLA SLUT.
Knävlarna är som vanligt helt paj, men det har jag vant mig vid. Hälkuddarna är punkterade (eller nåt), men det har jag också vant mig vid. Den nya smärtan beror på att spanjorskorna tydligen har en sabotageteknik som heter ”stå på skon”.
– Aj, sa jag.
– Abuela! sa de och pekade på mig och skrattade rått.
Nu tar vi en snabb övergångsbild här som varning för alla som är lite känsliga.
Detta är en spansk fisk. Ögat flyter liksom iväg ur sin håla, okej?De fem tånaglarna på högran är blåa; mittentån blev blå redan i måndags. Pektån på vänster fot är … läskig.Blödningen under är så stor att nageln trycks upp som en jäsande deg. Man ser alltså extremt tydligt nagelns nedre kant och hur nagelbandet kämpar för att hålla kvar den skyddande skölden.
Och imorrn är det match igen! Gunde Svan körde en femmil med en axel ur funktion 1989. Foppas fötter varunder flera år lika stabila som en tallrik fil och flingor. Och Lotten Bergman spelar basket utan underkropp.
Nu är vi i Spanien – jag och 40 klubbkompisar. Vi har såväl gamla elitspelare och nuvarande landslagsspelare som runda motionärer och sådana som knappt är torra bakom öronen. Jag är klart äldst av damerna; bland männen finns en som är ett halvår äldre. MEN JAG HAR I ALLA FALL ONDAST I KNÄNA!
Och vad har hänt sedan sist?
På flygbussen sydde jag spindlar på en sommarhatt.Vilket innebar att jag i min kabinryggsäck hade ett livsfarligt vapen. Med ett välriktat stick skulle jag definitivt kunna döda piloten.Flygplanet hade en kräkpåse som inte hette kräkpåse.
När vi landade i Barcelona, dök herr Kackerlacka upp. Spanjorerna tittade slött på den, där den sprang mellan resenärernas fötter. Vi svenskar pekade, tjoade, sprang efter för att kolla och mäta och i största allmänhet bete oss som på Skansen. Men en person gick stilla fram mot det lilla djuret, sträckte ut handen och bjöd den att kliva på. Hon lyfte upp den till axeln och pratade lugnande och frågade var Wall•e var någonstans.
Sextonåringens nya kompis.
I morse funderade vi över hur det kommer sig att den spanska frukosten är som den är. Kan det månne vara så att människorna inte har blivit hungriga igen sedan gårdagens sena måltid och att frukosten är så god som möjligt för att alla de facto ska peta i sig i alla fall lite grann?
Socker och smör! (Melonbiten neutraliserar eventuella onyttigheter.)
Och nu undrar ni förstås hur det är att vara 208 cm lång? Så här:
Stackars Jeppe har lagt tofflorna som skydd för smalbenen.
Ikväll kl 21 spelar vi vår första match. Sedan är det turneringsinvigning med flaggor och nationalsånger. Sedan äter vi kvällsmat. Helt normal, spansk ordning.
Eventuellt relativt nytillkomna läsare vet inte att en av mina passioner är att få blogga om kassa hotell. Helst ska det vara mögel i duschen, lyhört, kallt te och otrevlig personal eller antika gym, för då blir det extra intressant. Men de senaste åren har bara bjudit på det ena lyxhotellet efter det andra. Ni förstår väl att jag lider?
Den här hotellnatten är faktiskt ”gratis” och mig påtvingad eftersom tågen från Eskilstuna inte börjar gå förrän kl 10 på söndagar, och då hinner man inte till Arlanda innan flyget går. Rummet kostar 15 000 SJ-poäng (varför motsvarar inte poängen kronorna?) och tillbringas på Scandic Bromma(plan), som känns precis som Östtyskland 1974.
Betong-Bromma.Betong-hotell. Det byggdes 1957, men ska rivas i december innan det hinner fylla 60.
Det är alltså dels gratis, dels sista sucken. Alltså kan jag inte klaga, utan bara förtjust utropa hurra och dansa en glädjedans när jag ser …
… det väldigt annorlunda golvet i korridorerna och …… det murknande träet inne på toa.
– Finns det te inne på rummet? undrar ni förstås.
Inte alls: man får köpa en dammig tepåse, lite jånket vatten och låna en kaffekopp nere i baren för ungefär 30 kr.
Men man kan dricka kranvattnet!* Heureka, vilken lyx!
Jag brukar av hävd och vana packa ungefär 20 minuter före avgång. En gång runt 1990 blev det så illa att jag ända tills det var dags att gå hemifrån letade efter flygbiljetten och därför inte hann packa mer än tandborsten när jag och en redaktörskollega åkte till Umeå för att träffa Nationalencyklopediskribenter. Kollegan diskuterade länge och väl det faktum att jag reste utan underklädesombyte och mascara, för si det hade han aldrig varit med om.
Avresan sker inte förrän på söndag, så ni förstår att jag har blivit en bättre människa?
Jag, Sextonåringen, Tjugotvååringen och spanjoren ska åka till Lloret de Mar strax utanför Barcelona, där vi ska delta i en basketturnering i tre olika lag:
Eskilstuna Baskets elitdamlag med bl.a. Tjugotvååringen.
Eskilstuna Baskets jättekonstiga gubblag med landslags- och elitinslag med bl.a. spanjoren.
Eskilstuna Baskets damer B-lag med bl.a. mig och Sextonåringen.
Ja, jag ska alltså spela. Knävlarna kommer att protestera, jag kommer att bli utfoulad, vi kommer att dricka massa vatten och solen kommer att lysa över oss och allt kommer att vara så förtjusande så.
Ni kommer att den 20 juli vara SÅ trötta på rapporter om skavsår, hotellfrukostar och bläckfiskmåltider.En på fibrer väldigt fattig – men typisk spansk – frukost.
Efter färdigspelad turnering åker vi till spanjorens hemstad Ferrol, där hans föräldrar (som 2012 trodde att de skickade sin 18-åring till Sverige på ett par månader) ska leka med oss i tio dagar.
I Ferrol ser det ut så här.Fast i Eskilstuna ser det faktiskt ut så här, så det är inte så stor skillnad om man tänker efter.
Förutom allt som man av rent sunt förstånd förstår att man ska ha med sig (pass, pengar, piljetter, matchdräkt, foppatofflor, liniment, kamera och solskydd) har jag tänkt ut
idrottstejp
hatt
öronproppar
Försäkringskassans blåa plastkort
tvättmedel
spork
klädnypor
äggfodral (never leave home without it).
Äggfodralet from heaven (eller om det var Berlin).
Estudiado español durante tres meses con Duolingo. Ibland går det bra:
Man skulle ju kunna tro att Sveriges ödsligaste perrong ligger i Åmål. Eslöv. Tranås. Kymlinge.
But nooo.
Tjugofyraåringen (som vi idag kan kalla Erik) och hans flickvän (som vi idag kan kalla Frida) kom till Mälardalen från Lund i fredags. Samtidigt fastnade alla tåg i Åkarp (även det vid en rätt ödslig perrong) och alla bilar vid en bro i Södertälje pga. en olycka – den blev så sned att folk inte kom fram till små grodorna i tid utan fick hoppa omkring mellan bilarna. Erik och Frida missade tåganslutningen i Södertälje Syd med sju (7) minuter, vilket de visste redan när de satt på tåget.
– Alla som ska till Eskilstuna: kom till servicevagnen! sa högtalarna på enbart svenska eftersom alla som ska till Eskilstuna i semestertider ju kan svenska.
Erik, Frida och en annan resenär anmälde sin närvaro och behov av transport till Eskilstuna. Det här är Erik van vid eftersom han redan 2010 lärde sig vad en ersättningstaxi är för något. De kom fram till Södertälje Syd och gick mot taxibilen när Frida lade märke till en till synes förvirrad man som verkade leta efter något. Han försvann i den snabbt uttunnande folkmängden och de tre som skulle till Eskilstuna började packa in sig i taxin. En man som skulle till Strängnäs kom och frågade om han skulle kunna hänga på istället för att ta en egen taxi dit, och alla tyckte att det var en bra idé.
Ungefär så här såg det ut i den ljusa midsommarnatten.
Men i Frida gnagde det. Den förvirrade mannen … hur gick det för honom? Skulle hon strunta i honom? Bry sig om honom? Leta efter honom? Utgå från att hälsan tiger still? Försena alla taxiresenärer ytterligare? Hm.
– Ursäkta, jag måste springa och kolla en sak! sa Frida och rusade in i stationshuset.
Efter en stunds funderande sprang Erik efter och fann henne ensam i stationshuset som var tommare än en busshållplats i Österforse.
Det är så tomt i stationshuset i Södertälje Syd att inte ens det enda caféet fastnar på bild.
– Han är inte här, sa Frida bekymrat.
– Jag tar perrongerna! sa Erik. Gå tillbaka till taxin och säg att jag strax kommer!
Stationen Södertälje Syd har sex spår och alltså tre perronger. Erik är en noggrann grabb som inte lämnar något åt slumpen, så han bestämde sig för att kolla på hela perrong 1 (se längst ner på bilden). Och 2 (se i mitten på bilden). Samt 3 (se där, vid stjärnan).
Längst bort på den tredje och sista perrongen hittade Erik alltså den förvirrade mannen, storgråtande.
Ungefär så här. (Nej, Erik tog ingen bild.)
Mannen kunde ingen svenska och hade därför inte haft den blekaste aning om att han skulle ha kommit till servicevagnen eller att han skulle ta taxi och eftersom alla människor var borta och alla informationsskyltar var släckta, var han förtvivlad. Erik försökte kommunicera med honom, men inte förrän han sa ”Eskilstuna” lyste den gråtande mannen upp. Han sa:
– Trouble. Train. Eskilstuna.
Erik och den ledsne mannen gick till taxin och plockade ut Strängnäsmannen som trots allt fick skaffa egen transport hemåt och Frida lyckades få ur den snyftande att han kom från Vietnam. Väl framme i Eskilstuna en dryg timme senare, sa han ”thank you my friend” till Frida och gick med bestämda steg mot solneduppgången.
Sveriges allra ödsligaste perronger finns alltså enligt mig vid Södertälje Syd.
Förra sommaren överraskade barnen och spanjoren oss med en massa kraaaav på sommaren. Jag och min djefla manskakade på huvudet, lade pannan i djupa veck och armarna i kors, satte oss ner av pur förvåning och undrade hur detta kunde komma sig.
Räcker det inte med att bara bada i sjön?
Oh, and here we go again. Utan vår vuxna inblandning, blev vi plötsligt inbjudna till att (på Google docs) kommentera och redigera ett textdokument med följande innehåll:
BERGMAN’S BUCKET LIST sommaren 2016
sov ute
släng 5 saker ur källaren
baka något nytt
besök 5 stränder
spela brännboll
läs 10 böcker
spela streetbasket
beställ 3 okända pizzor
städa skafferiet
bada 25 gånger
dyk från ett hopptorn
var ute med bilen i 9 timmar titta inte på en skärm på ett dygn
ställ en intressant fråga till farmor/mormor/morfar
gå på café i Torshälla
se på Planet Earth i minst 2 timmar måla trappsteg
använd Nationalencyklopedin istället för Google
skicka ett pappersbrev till en vän
utforska en övergiven byggnad
se en svartvit film
var ute 12 timmar i sträck
lära sig 10 intressanta ord (valfritt språk)
förklara imperativ och skillnaden mellan t.ex. släng, slänga, spel, spela samt dyk och dyka
Vi häpnar.
Och tänker ”jamen brännboll är ju kul”. (Bild från efter förra sommarens brännbollskamp.)
Om man tar en nypa Phileas Fogg, en skvätt Günter Wallraff och lagom mycket Anna Odell, så har man Elizabeth Cochrane (1864–1922) eftersom hon låtsades vara galen, skrev om det och sedan åkte jorden runt. Om henne finns mycket att läsa, men årtal och detaljuppgifter varierar i alla källor – så läs med en nypa salt till hands.
Och så här såg hon ut: Elizabeth Cochran(e).
Det är så trevligt med företagsamma människor. Jag samlar på dem i minnet och kan säkert räkna upp … en … eller två. Elizabeth Cochrane, som hade tio halvsyskon och ungefär fyra helditon och som var så försigkommen sååå redan som liten, borde faktiskt vara kändare än hon är.
Hennes pappa (som var far till alla ungefär 15 ungarna) dog när Elizabeth var sex år och för att kunna försörja sina barn, gifte den unga änkan om sig med en skitstövel. Tvärtemot dåtidens seder och bruk, ansökte mamman efter några år om skilsmässa och för att den skulle godkännas fick barnen vittna om skitstövelns skräckvälde.
– My stepfather has been generally drunk since he married my mother. When drunk he is very cross and cross when sober, förklarade Elizabeth i rätten.
Elizabeth i 17-årsåldern.
Efter den beviljade skilsmässan kämpade mamman för att hålla liv i sin familj och Elizabeth bestämde sig snabbt för att utbilda sig till lärare för att kunna bidra lite –för det var ett av de yrken som man som kvinna faktiskt kunde utbilda sig till. Men något annat kom i vägen: brist på pengar och en påtvingad flytt.
År 1885 publicerade en lokaltidning en artikel (”What girls are good for”) om hur kvinnans plats var i hemmet, gärna stående vid spisen födandes barn. Elizabeth Cochrane blev vansinnesarg och skrev under pseudonymen ”Lonely Orphan Girl” ett ilsket brev till tidningen – vilket förändrade hennes liv. Chefredaktören efterlyste henne med en annons i tidningen och vips, gav hon sig tillkänna och pang, fick hon pga. sin drivna stil jobb som journalist under namnet Nellie Bly (nu nickar ni kanske igenkännande). Och swooosch, så gjorde hon sig ett namn som kvinnokämpe när hon skrev om orättvisor, diskriminering och fördomar. Som av redaktören plötsligt sattes att skriva om klänningar och blommor.
På eget initiativ – så att hon skulle slippa klänningarna och blommorna – åkte hon till Mexico för att skriva om förhållandena där, vilket hon gjorde såpass effektivt att hon blev utvisad. Väl hemma igen fick hon bara skriva om blommor och klänningar igen, så hon lämnade en liten lapp på chefredaktörens skrivbord (”I’m off for New York. Look out for me. /Bly”) och inledde sitt nästa projekt: att i N.Y. spela galen för att bli arresterad och inspärrad på mentalsjukhus.
Hon lyckades, och fick sedan skriva spaltmeter om sin upplevelse och det tio dagar långa experimentet med hårt stryk och isbad samt tvångsmatning med skämt smör, vidrig buljong, ruttet kött och bröd som var som torkad deg och vatten som luktade skunk.
På liknande sätt tog hon sig in i ett kvinnofängelse och i en textilfabrik med barnarbetare – för att skriva om det och förhoppningsvis initiera förändringstankar.
År 1872 kom Jules Vernes ”Jorden runt på 80 dagar”, och inspirerad av den gjorde Elizabeth Cochrane 1889 en jordenruntresa på 72 dagar via bl.a. båt, tåg, ballong och åsneskjuts.
Strax före avfärden fotograferades hon. Ingen rullväska här inte.
Privat var hon tydligen impulsiv – som 30-åring träffade hon en 73-årig industriman som drev många olika företag och som gärna gifte sig med henne utan betänketid. När han dog nio år senare, drev hon företagen som ingen annan hade gjort före henne – arbetarna fick bra betalt och förmåner som utbildning, hälsovård och bibliotek på arbetsplatsen. Tyvärr hjälpte det inte det minsta – några anställda försnillade pengar så att företaget gick i konkurs. Andra anställda stämde henne och hon flydde till Wien. När hon kom tillbaka till USA, hade hennes mor och syskon bosatt sig i hennes hus och vägrade flytta därifrån, så hon fick stämma dem för att få bo i sitt hem igen …
Och så tog hela det företagsamma lifvet slut när Elizabeth som 57-åring – precis när hon hade adopterat ett barn – dog i lunginflammation.
Men 2002 uppmärksammades hon igen, när hon blev frimärke precis som Zlatan och Foppa.
När jag själv har varit osedvanligt företagsam, har det faktiskt skett med enorm hjälp av slumpen. Jag råkade skriva brev till Nationalencyklopedin om min egen förträfflighet och förmodad kompetens som redaktör, jag råkade träffa min blifvande djefla man och vi råkade köpa ett stort hus 60 mil från vårt hus i Skåne, jag råkade bli kåsör och sedan råkade jag föda fem barn.
Nej, förresten. Det där sista var en lögn: de fyra första barnen kom till ytterst målmedvetet. Det femte var däremot ren slump – vi misstänker att storken var inblandad.
Hej kära slumpen! Jag skulle vilja åka runt utomlands och hålla en herrans massa föreläsningar inför utlandssvenskar. Eller åka jorden runt på 180 dagar (varför hasta?). Eller bli basketproffs i en pensionärsliga. Okej?
Så okyrklig och ickereligiös som jag är, borde jag ju inte bry mig särskilt mycket om psalmsång på skolavslutningar. Men tjosan, så tvärtom jag känner!
Broder Jakob, Orangeluvan och jag 1977. Jag hade designat min outfit helt själv, tryckt mönstret och sytt på förlängningen på jeansen. Och jag ansåg mig vara vansinnigt flott! I träskor.
Fly mig genast en kyrka och en falsksjungande församling så att jag får ta i från tårna i:
Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött.
––
De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar
och lundens gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom,
att vi den nåd besinna
som räcker året om.
I denna ljuva sommartid
Gå ut, min själ, och gläd dig vid
Den store Gudens gåvor.
Se, hur i prydning jorden står,
Se, hur för dig och mig hon får
Så underbara håvor.
––
Av rika löv är grenen full,
Och jorden täckt sin svarta mull
Med sköna gröna kläder.
De fagra blommors myckenhet
Med större prakt och härlighet
Än Salomos dig gläder.
Nu ser ni framför er hur jag när jag sjunger, rynkar pannan vid orden som jag inte riktigt förstår – jag är ju liksom bara åtta år här, på min första skolavslutning:
– Värmaaa? Ah, det måste vara felstavat.
– SIG solens strålar närma … vem närmar sig och hur? För om det är solens strålar som närmar sig är det ju felskrivet.
– Fagrrra? (Med skånskt uttal, för detta var i Lund.) Faaaagrrrra?
– Lunden? Hm, då sjunger man förstås ”luleåt” i Luleå.
– Håvor? Hallå, nu har de skrivit fel igen.
– Salomon, det är ju skidor. Jättekonstigt.
Med detta vill jag egentligen bara ha sagt att jag inte alls är särskilt irriterad över de små religiösa inslagen som vi stöter på vid jultid och skolavslutningarna. Äsch, se det som lite allmänbildning bara!
Jag, Broder Jakob och Orangeluvan på skolavslutningen 1981. Våra tröjor (inklusive pappas röda som skymtar i höger bildkant) hade jag köpt på JC, där jag helgjobbade och lärde mig att med en snabb blick bedöma storleken på folks rumpor.
Jag gillar som bekant the bad boys inom idrott. Frank Andersson som varvade nacksving med nattklubbsdans, Patrik Sjöberg som rökte och drack öl, Zlatan som säger vad han vill (oh vad vi kommer att sakna honom). Men jösses vad de ligger i lä bakom Muhammad Ali (1942–2016).
Han var faktiskt 191 cm lång, Muhammad Ali. Beatlarna var lite mindre.
Muhammad Ali sa bland annat:
– I’m young; I’m handsome; I’m fast. I can’t possibly be beat.
– It’s hard to be humble when you’re as great as I am.
– If you even dream of beating me you’d better wake up and apologize.
– I’m so mean, I make medicine sick.
– How tall are you? So I can know in advance how far to step back when you fall down!
Muhammad Ali har som bekant inte varit sig själv på många år. Kanske hade han drabbats av Parkinson även utan sin boxningskarriär, kanske inte. Hur som helst är han faktiskt den enda boxare som jag kan titta på in action utan att må illa av våldet – han dansade och duckade och dängde sedan endast till motståndarna när han var säker på att träffa. Hårt.
Kolla här (stäng av ljudet, musiken i klippet är helt onödig):
Mina egna erfarenheter av boxning är oerhört begränsade. Rocky och andra filmer har jag förstås sett, men när de ska till att slåss, blundar jag. Det närmaste en boxningsring jag har kommit var när jag var redaktör på Nationalencyklopedin och fick ansvar för ämnet ”idrott” (jag hade geografi, drama, dans, teater och litteratur sedan tidigare). Plötsligt kom ett brev från den jättearge boxningsexperten O. Johansson, som hade hittat en massa fel i en artikel som han hade skrivit och en tidigare reaktör redigerat. Han skrev ord som ”klåpare” och ”skandal” samt ”okunnig” och ”idioter”. Jag skrev ett svar (på korrespondenskort av hård papp med ”Nationalecyklopedin” i relieftryck):
Hej!
Det här måste förstås utredas. När jag hittar den skyldige, är det bara helt sonika en rak höger från mig som gäller.
/Lotten Bergman, nypåstigen redaktör
Det fick ett par dagar (postgången, ni vet). Så kom ett kort svar:
Vasst och juste svar. I like.
/O.J.
I mina Aktuellt-årsböcker står det spaltmeter om Ali, och de är särskilt intressanta eftersom artiklarna är från den tiden. Han var i början av 1960-talet inte alls särskilt populär, bl.a. eftersom han bara babblade om hur fantastisk han var och inte skrädde orden och alltid (på gott och ont) sa precis vad han tyckte. Hans namnbyte (från Cassius Clay 1964) förvirrade journalisterna i flera år.
Artikel från 1965.
Men all heder åt Muhammad Ali, som hårdnackat vägrade åka till Vietnam. Hans straff blev bl.a. avstängning från boxningen och utfrysning från alla medier, vilket hade kunnat vara slutet på karriären … Men kolla här hur han uttrycker sig – han är jättearg:
Det var så underligt … Våra väskor vägde plötsligt flera kilo mer än när vi kom hit – utan att vi har handlat hantlar eller råkat packa ner potatis.
