Lotten – Sida 75 – den skrattande språkpolisen

Har nån sett min lånebok?

Publicerat av Lotten Bergman den 22 mars 2018 22:51

Kära dagbok!

(Så skrev jag verkligen inte under mina dagboksskrivande år. Jag bara inledde direkt med att ”idag var Anki dummare än dummast” eller ”grodorna som vi skulle abdikera [sic] på biologin var faktiskt inte helt döda” eller ”jag kommer att dö okysst och det rör mig inte i ryggen det minsta lilla”.)

Jag har tappat bort ännu en biblioteksbok.

Det är ”Min salig bror Jean Hendrich” av Carina Burman och på Bokus kostar den 20 kr att köpa medan mina biblioteksböter nu är uppe i över 100 kr.

Jag läste ut den, suckade nöjt och lade den i … kylskåpet? På en hatthylla? Har vi ens en hatthylla?

När jag dammsuger tänker jag stilla ”snart säger det boink!” och så hittar jag boken under soffan, sängen, fåtöljen eller mattan. När jag lagar mat tänker jag ”den är nog bakom rosmarinet”. När jag igår tog en bild som skulle illustrera påsklovsbasket, tänkte jag:

”… fjääääädrar, jag undrar jag om det inte stod nåt om fjädrar i Burmanboken, eller associerar jag bara till fjädrar för att hon heter Burman och fåglar ju sitter i burar med sina fjädrar …?”

Jag har letat i bokhyllorna (som förökar sig trots digitaliseringen), i källaren, i tvättkorgarna och i alla väskors hemliga fack. En bukett tulpaner fick döden vissna bara för att jag fokuserade på boken istället för på dem.

– Adjö, sa tulpanerna och tittade skamset på sina fötter som om det vore deras fel.

Jag har även kollat med barnen och alla gäster som har varit i huset sedan i januari (när jag senast har minne av boken), men ingen minns den eller att jag pratade om den. (Pratade jag inte om den? Det är ju ett säkert jagärsåhimlaintellektuell-partytrick – att ingående berätta om den bok man senast läste! Hm.)

När vi häromdagen kom att äta palt, blev jag förstås tvungen att citera SAOB eftersom ”paltar” kan definieras som ”bitar som en människokropp styckas i”. Detta är förvånande eftersom palt dök upp som skrivet ord redan 1642 fastän potatisen inte kom till det som då var Sverige förrän 1655, vilket ju betyder att en styckad människokropp kallades paltbitar innan själva delikatessen gjorde det – och att Johan Henric Kellgren (som alltså är Jean Hendrich i boktiteln) ju säkerligen åt palt nån gång!

Ber om ursäkt, alla paltsybariter; så här vill vissa i familjen äta sin palt. Det måste vara de skånska generna som spökar.

När jag i helgen var hemma hos en kompis, berättade hon att hon hade blivit tvungen att gömma ett avloppsrensarmedel som hon hade köpt från Kina (strax innan Postnord dödade den shoppingvägen) eftersom det såg ut som något helt annat.

”Jaha”, tänkte jag, ”det här hade man ju kunnat ha med i en roman”. Och vips, såg jag framför mig romanhyllorna på biblioteket, där ett hål mellan Fredrika Bremer och Maj Bylock ropade efter Burman.

Men nu, kära dagboksläsare, ska ni få höra! Jag har lyckats lura systemet och få respit!

Jag har lånat om en bok, vars sista lånedag var för flera veckor sedan!

Dock är själva boken fortfarande puts väck. Fast … utgångsdatumet den 19 april är ju dagen som jag åker till USA, så jag kanske får ta och utvandra för all framtid för att slippa skammen?

67 kommentarer

Grovarbetare Bergmans liljevita tangentbordshänder

Publicerat av Lotten Bergman den 19 mars 2018 23:29

Först dök den där dumma översvämningen upp i fredags – så att jag fick lyfta verktyg, flytta bilhjul, baxa bort vedlager, skruva ut besvärliga skruvar och skvimpa med iskallt vatten i flera timmar. Och så hackade jag (för att inte bli polisanmäld) is från trottoaren förstås.

Sedan pajade vår extrafrys nere i källaren helt orelaterat, vilket är ett solklart tecken på att döda ting talar med varandra.

– Såååå. Du sprutar vatten, du?
– Japp. Och där står du och bara funkar. Kolla, här kan jag spruta vatten i flera timmar utan att någon märker nåt.
– Fast om jag lägger av, så ruttnar kanske de där läbbiga kålrötterna som jag har i lådan längst ner.
– SPRUUUUUUUT!
– Klonk. Såja, nu funkar jag inte. Ruttna på nu, alla gamla matlådor!
– SPRUUUUUUUUT!

Det ickefungerande kylskåpet hade dock den goda smaken att lägga av nu när det fortfarande är kallt utomhus, så jag bar upp alla byttor och kålrötter till verandan. (Det har vi gjort förut.) Men än en gång fick jag brutalanvända händerna, som ju annars bara sitter och knattrar på tangentbord hela dagarna.

Under helgen spelade jag lite basket och stukade lillfingret samt hjälpte en kompis att röja i en lokal som var full av gamla saker som inte skulle vara där. En miljard kartonger skar små hål i mina fingrar och jag kände mig hur cool som helst.

Idag upptäckte jag att en fönsterbräda hade sjangserat och spruckit, så jag slet fram min fina slipmaskin och slipade så att svetten och dammet yrde. Maskinen är gammal och har nån obalans inbyggd, så den skakar som en skakmaskin på gym.

Bara en före-bild – jag är inte färdig än; efter ett varv spackling och målning ska jag köra minst ett varv till.

Sedan skar både jag och Artonåringen oss på våra nya knivar. Detta eftersom vi endast undantagsvis har skarpa knivar: vi vet helt enkelt inte hur man hanterar dem.

Artonåringens blod så coolare ut än mitt, så detta är hon.

Så nu sitter jag här vid köksbordet och tittar på mina söndersmulade naglar med sorgkanter, färgfläckar och småsår och det avgrundsdjupa knivhugget. Händerna är svullna och obekväma – de känns som någon annans. När jag tar handsprit på dem sticker det som av tusen nålar.

Och dessutom känner inte mobilen igen mitt fingeravtryck längre!

Om jag riktigt känner efter har jag dessutom träningsvärk i axlarna. Med andra ord: jag mår oerhört bra eftersom jag har varit så himla nyttig. Imorrn ska jag kanske fälla ett träd eller lyfta ur en bilmotor eller hugga ved med bara händerna. Simpelt.

Eller så skriver jag kanske en rolig artikel istället.

58 kommentarer

Myggor för män

Publicerat av Lotten Bergman den 13 mars 2018 22:54

Idag blev jag så vansinnigt arg på en mygga – såpass att jag började gnissla tänder och planera en revolt och ett demonstrationståg samt jämföra mig med suffragetterna för 100 år sedan.

(Inom parentes drabbades jag av ilskan under en föreläsning, så jag kunde inte explodera och rya och tillverka stora skyltar där och just då.)

Det är en sån här mygga jag ogillar:

Redan i januari grundlades nog denna ilska, när jag for ut mot modeskaparna som förvägrar oss i kvinnokläder plagg med fickor. Och nu till myggan här ovan – alltså ett headset för föreläsare. En pratmick som sitter fast på huvudet. Den

är försedd med en säkert 150 cm lång beige sladd
funkar inte utan en batteriklump som till storlek och vikt påminnner om en kort och tjock mobiltelefon
trasslar alltid in sig i håret i nacken även om man har tofs
störs förfärligt av hängande eller bara lite skramliga örhängen
är beige.

Apparaten ser ut så här, och med den där hårda klämman ska man fästa klumpen i sin sköra, knypplade krage?

Beige-färgen irriterar mig för att den ju ska vara diskret, men inte är diskret på något sätt över huvud taget, varken till form eller funktion. (Alla som inte är beigefärgade i hyn blir nog även de lite irriterade.) Men det värsta är den där klumpiga batterimanicken med en PYTTELITEN av- och påknapp som man inte kan hantera med normalstora fingrar och så går skiten inte ens att fästa i kläderna!

Tänk om alla föreläsare i hela världen plötsligt bleve tvungna att föreläsa i

sparkdräkt
overall utan fickor
nattlinne.

Då skulle dessa förnicklade batterisändarenheter nog få nån annan fästningsanordning än en liten mager klämma på baksidan. För den passar jättefint i en kavajficka, i en byxlinning eller en normal skjortficka. Men inte i bh:n, inte i urringningen, inte i trosorna innanför klänningen och verkligen inte i en sladdrig blus av siden.

Här har jag som en ormtjusare försökt tämja den.

Hur ordnar vi detta? Ska vi virka små påsar som vi lite bökigt hänger över ena axeln? Eller ta fram en av armbindlarna som funkade bra till de tidiga, feta mobiltelefonerna? Eller kräva trådlösa mojänger?

Vad bra, nu känner jag mig lite mindre arg. Men hur lång är nu sladden? Jag lägger mig ner och kollar, för jag är ju 173 cm.

38 kommentarer

Vem var Gutzon Borglum?

Publicerat av Lotten Bergman den 10 mars 2018 16:57

Hm. Borglum låter ju som ett grundämne – en lantanoid. Supersällsynt och lite bortglömd precis som Gutzon ju är idag fastän han borde vara superkänd (om inte annat för sitt namn).

”To my dear Dr. Orlof M. Orlow, Sept. 22nd. Sincerely Yours, Gutzon Borglum 1919” – apropå konstiga namn … Orlof Orlow?

Här är hans mest kända verk:

Fast äsch, nu luras jag lite. Han är inte Eva Marie Saint (eller hennes i North by Northwest allestädes närvarande handväska) och inte heller Hitchcock, och han är inte Cary Grant. Han är den som designade de fyra presidenterna på det som sedermera kom att kallas Mount Rushmore.

Och som inte på långa vägar är ett färdigt monument. Kolla på grushögen nedanför huvudena; det är icke bortstädat skräp från tillblivelsen.

Gutzon Borglum var envis som en åsna, ilsken som ett bi och bedrövlig på att hantera pengar. Men han var bra på att hugga i sten och dessutom kompis med expresidenten Theodore Roosevelt, som var med och beviljade summorna som krävdes för jätteprojektet. Men så här var det tänkt att det skulle se ut: mer kropp och andra vinklar.

Skalenlig modell från 1925, inklusive hålrum för viktiga papper som skulle arkiveras i Lincolns huvud.

Att det bara blev fyra huvuden utan torsor, beror på att pengarna tog slut gång på gång, att depressionen på 1930-talet krävde fokus på överlevnad snarare än stenmonument och det faktum att Borglum 1941 dog utan förvarning. Grusskräpet på övre bilden har legat där sedan arbetarna drog, och idag går alla tillskjutna medel till att en gång per år skicka upp moderna stenhuggare som lagar alla presidenternas rynkor.

Om slitaget av väder och vind inte lagas årligen, kan vatten rinna in i fårorna och orsaka sprängskador som påminner om sådana som syns på levande åldringar.

Några gånger blev dynamitsprängningarna för kraftiga och kapade presidenternas pannor och näsor – men Borglum löste det genom att hugga djupare in i berget och ändra vinklarna lite här och där. Som mest jobbade 400 stenhuggare på berget samtidigt, men ingen föll ner och dog. Med tanke på hur arbetet gick till och de jämförelsevis omoderna säkerhetsanordningar och verktyg som de hade, är detta nästintill obegripligt.

– Ratata-tataaaa, ratatata-tataaa, skakade arbetarna i sina selar med de tunga verktygen i famnen.

Så hur valdes de fyra presidenterna ut?

Washington (1789–97) var den första presidenten.
Jefferson (1801–09) skrev den amerikanska självständighetsförklaringen.
Lincoln (1861–65) avskaffade slaveriet.
Roosevelt (1901–09) var kompis med Borglum.

Tillbaka till början nu: när Eva Marie Saint äntligen har tappat både skor och handväska uppe på presidenterna, gick allt bättre. Eller …?

Hitchcock fick skriva på ett kontakt där han dyrt och heligt lovade att inte filma ”lustiga scener” där Cary Grant t.ex. hänger i Lincolns näsa eller gömmer sig i Jeffersons öra. Och sedan fick filmteamet trots alla storslagna planer på att filma allt på plats till slut bygga monumentet i en studio för att inte riskera olyckor.

Nu återstår bara en fråga: vem var Dr. Orlof M. Orlow?

56 kommentarer

– Är det knappar på apparaten?

Publicerat av Lotten Bergman den 7 mars 2018 00:15

Från vardagsrummet hördes frustrerade grymtanden, några svordomar och det typiska THUD som uppstår när någon kastar en kudde i en soffa. Någon var helt klart arg. Men varför i vardagsrummet? Arg är man ju mest i köket där det finns läxor, smulor, möss men ingen vitlökspress. (Den är alltid borta fastän vi har fyra stycken.) Jag närmade mig den ilskne sonen lite försiktigt.

– Vad händer?
– FJÄRRKONTROLLERNA är borta!
– Till tv:n?
– JA!
– Men … huh … du tittar ju aldrig på tv …?

Ingen av oss tittar längre – men betalar för en massa kanaler gör vi gladeligen.

– Nej, för fjärkontrollerna är ju borta.
– Kolla här, om man gräver fram den här apparaten från bakom sladdhärvorna så kan man faktiskt trycka på knapparna här och byta kanal med pila…
– Är det knappar på apparaten? WOW!

Ojoj. Sådär kan man ju som barn här i huset inte säga, för då trycker man ju på mina inre nostalgiknappar. Jag måste plötsligt hålla en föreläsning om … om … hur det känns att t.ex. bära en sån här tv.

Nu är förstås våra barn vana vid dåtiden eftersom

vi ideligen har dem att slå upp saker i bok-NE
jag har ett sladd-telefonlager i källaren
och jag då och då köper en dagstidning för om inte annat i alla fall få höra prasslet.

Om ni känner som jag – att detta är lika viktigt som att t.ex. veta hur knyppling ser ut, hur man knäppte kängorna med en liten pinne i början av 1900-talet och att brylkräm en gång var nåt jätteviktigt att ha – då föreslår jag att njuter av detta sju minuter långa klipp (och visa upp det vid kvällsmaten). En applåd för ”Alla presidentens män”!

Man kan vara lite ofokuserad alldeles i början (jag vet ju att många har koncentrationsproblem nuförtiden), för då etableras bara det H-fyllda namnet Kenneth H. Dahlberg. Efter ungefär 30 sekunder kommer Robert Redford och börjar leta i telefonkataloger och sedan ska han på en stökig tidningsredaktion ringa och anteckna och alla pratar i bakgrunden – och så kan man slötitta igen en stund.

Det sista som händer är att man ser en tv, en tidning, ett block och en blyertspenna. Ack, 1973.

Tror ni nu att jag tänker dra en parallell mellan Nixon (som ju ”Alla presidentens män” handlar om) och Trumpen (som ju alla dagens nyheter handlar om)? Nähedå, jag tror att vi tar det en annan dag. Istället får ni se …

34 kommentarer

Lotten, skottar

Publicerat av Lotten Bergman den 28 februari 2018 09:38

Ja, kolla bara:

Lotten, flankerad av skottar. (Från VM-kvalet 2010.)

Här i Eskilstuna har vi en fullkomligt normal vinter med barhuvade tonåringar utomhus och mössklädda ungdomar inomhus. Det är lite för lite snö för mig som är norrbottning, men svinkallt med –13 °C (känns bra mycket kallare eftersom det blåser, särskilt för alla utan mössa).

Skåningen som jag är gift med, är ju inte så skottig av sig. Varmt i hjärtat bär vi detta minne. Han kom ut ur duschen – insvept i en handduk – och kom plötsligt på att han skulle ~~skotta~~ flytta lite snö. Och gick bara raka vägen ut och gjorde det. Iklädd handduk.

Från Stockholm berättar lillasyster Orangeluvan att hon jobbar idag hemifrån eftersom det är jättemycket snö på brevlådan.

Kan ju ingen männscha stå ut med det här!

Och i DN skräder man inte orden, bor man i Stockholm ska man inte gå ut över huvud taget!

Och nu måste jag upprepa mig, för det här har jag berättat förut för tusen år sedan.

En sen kväll 1974, när vi – familjen Stenson – var relativt nyinflyttade i vårt nya hus på Midsommarvägen i Luleå, ringde det på vår ytterdörr. Där stod tre bistra män. En man skrapade förläget med sin näbbstövelklädda fot, en annan tvinnade nervöst polisongerna, en tredje försökte få klar sikt genom glasögonen genom att förgäves gnugga dem med lovikkavantar. Min pappa väntade förbryllat på en förklaring till uppvaktningen.

– Eh… hej …?
– Jooh, hrm, sade en av männen, och räckte fram en pappersbunt. Vi grannar har, hrm, vi vet ju att ni kom från Skåne, men. Vi tyck’ du skotta som eljest, hrm… Hrm, vi tyck du för allas skull sku läs’ den här skottinstruktionen. Jooh. Ohaviskottad garageuppfart ser int’ bra ut.

Att pappa är infödd lulebo och att han kunde skotta som en hel karl trots ständiga ryggskott och konstant hösnuva, visste de ju inte. Hans dagars upphov i snö:

Snöbild från 1905: Josef, Sigrid, Berta, Lilly och Aline Olsson. (Lilly är min farmor.)

Uppdatering … för nu är säkerheten i Skottland i fara!

De där två människorna verkar också vara i fara och det där hästmonstret i bakgrunden måste vara orsaken.

97 kommentarer

Sjuklingspaus

Publicerat av Lotten Bergman den 23 februari 2018 22:45

Nu får ni se framför er hur jag sedan i onsdags ligger i soffan framför den användarovänliga och aldrig använda tv:n och

hostar
snorar
snyter mig
tjoar på mer te
nyser.

Jag har nämligen drabbats av något influensaliknande med nys-twist. Jag nyser lika ofta som andra famlar efter mobilen och lika kraftigt som … som … som …

(Plötslig insikt. Jag känner ingen som nyser så plötsligt och kraftigt som jag just nu. Det är som ett karateslag right out of nowhere.)

Men så är det ju OS på tv. Den där oanvända tv:n som bara samlar damm. Skitskyttarna, curlingarna och alla de andra är så snälla och ser till att det blir spännande. Jag hostar, byter kanal, snyter mig, byter kanal, nyser och famlar sedan efter fjärren som med expressfart far ur min hand varje gång jag nyser.

Alldeles nyss bytte jag till SVT1, där det råkade vara Fredrik Lindström I på Skavlan (som jag ju inte kan titta på pga. skämskudde). Så då bytte jag till Sporten på SVT2, där det råkade vara Fredrik Lindström II som åkte sistasträckan i dagens stafett.

Och det var ju kul.

– AAATJOH!

63 kommentarer

Dansk design i huvudet

Publicerat av Lotten Bergman den 16 februari 2018 23:53

Danmark er et dejligt land där alla röker, dricker öl och skrattar hest. Wienerbröden står som spön i backen och allt är så vackert designat i ljust böjträ, linne och matt glasyr på all keramik – och ingen lampa lyser någonsin någon rakt i ögat eftersom alla heter PH. Vänta, skrev jag att allt är vackert?

Eh. Nästan. Vårt hotell Absalon är inrett i lila, rosa och gallgrönt och har den absolut larvigaste inredningsdetalj jag någonsin har slagit huvudet i. (Återkommer till den senare.)

Hissdörrarna är tapetserade med en bokryggstapet i svart-vitt. Min djefla man begrundar detta intellektuella faktum.

Idag gick jag lite vilse och hittade ett slott – Rosenborg, som är ett kitsch-palats, där allt överdådigt, guldigt, krusidulligt och faktiskt oerhört fult (trots att jag ju egentligen gillar allt som är gammalt). Den här pjäsen fick mig att tappa koncepterna helt:

Tänk er att svinga denna nästan en meter höga älghorns-silverbägare.

Och vem har sagt att tak inte kan vara jättetredimensionella?

I denna min Köpenhamnsrapport kan jag dessutom konstatera att här, liksom i Stockholm, byggs det hysteriskt nya tunnelbanor, tunnlar, hus och vägar. (Fast alla byggjobbare är nån annanstans.) Och i de skummare kvarteren (eh, på en parallellgata till Strøget) ville jag plocka fram en jättestor skräpdammsugare och fixa till lite.

Här skulle jag vilja fara fram som vore jag en kvast i en tecknad film. Liksom.

Men lite längre fram på gatan – där det egentligen var precis lika skräpigt och stökigt – hittade jag en vacker dörr, som jag inte alls ville fixa till:

Kolla bara på första trappstegets patina!

Men nu ändrar jag mig igen. Fly mig en rotborste!

Köpenhamns papperskorgar är fula som stryk, men de har en fimpvänlig avdelning på ovansidan och …

… en hylla för pantflaskor och dito burkar!

Den där hissdörrstapeten inne på hotellet återfinns även inne på Illums toalett.

Apropå hotellet, ja. Tänk er att ni har ett hotell. Som ska inredas. Hotellet går förvisso i lila, rosa och gallgrönt, men nu står du här med en vacker tallrik som passar så bra som inredningsdetalj för att … nåt.

Men hur ska denna dyrgrip placeras? Hm … (Trumvirvel.)

I en plexiglaslåda på väggen! Preciiiiis där man som sömnig gäst råkar hamna med huvudet när man ska tända lampan, stoppa in kontakten för att ladda telefonen eller vända sig mot spegeln på garderobsdörren.

Plexiglas ska man göra basketplankor av. Inte tallriksinstallationer med fientliga hörn. Aj.

34 kommentarer

Ankskit! (Avd. ”ingen förstår mig”)

Publicerat av Lotten Bergman den 13 februari 2018 23:33

Nu måste jag citera mig själv för … för … (herrejösses Amalia vart tog tiden vägen?) … för tolv år sedan:

Det finns två tillfällen när jag är obegriplig. Jag tycker själv att jag är hur tydlig som helst, men alla bara stirrar och undrar.

1. Den första:
Tänk er en besvärlig situation, eller kanske bara en väldigt rörig situation. Jag ger då upp ett snudd på förtvivlat, tyskt rop på hjälp:

– Hiiiiilfeeee!

Den andra:
Ett väldigt kraschande hörs. Det kan vara tre kastruller som landar på tre rostfria skålar i ett oljefat. Då säger jag med emfas – fast nästan utan volym – när tystnaden har lagt sig:

– Maaar… kera …

Tillbaka till 2018 nu, där jag härmed fyller på med obegriplighet nummer tre. Alltså:

Den tredje:
Någon ber mig säga något. Bara något. Det kan vara mitt i en nu-vet-jag-fan-inte-va-ja-ska-säga-tystnad eller ett ljudtest i micken på P4-redaktionen. Om någon säger ”säg nåt!”, svarar jag per automatik:

– Ankskit.

Reaktionen låter sällan vänta på sig. Alla studsar till och säger ”VABAHA?” eller liknande.

Detta är min dramatiklärares i gymnasiet fel. (Jfr Kungens av Danmark bröstkarameller, alla som tycker att genitiv-s:et sitter på ett omodernt och gammalt ställe.) Hon fick oss nämligen att spela gamla 60-talspjäser och plugga proggrepliker så det stod härliga till. Sandlådan av Kent Andersson var nästan riktigt kul att sätta upp (även om jag faktiskt glömde mina repliker två gånger på premiären).

Här har ni ankskitens ursprung:

Scenpratorna skrevs av Sandro Key Åberg (1922–91) 1965, och gjorde omedelbar succé. De liknas oftast vid ett vardagssamtal och är alltså repliker, repliker, repliker och repliker. Skådespelarna agerade inte, utan läste från manuset så här:

Scenpratorna på premiären på Lilla teatern 30 mars 1965.

Den här annonsen är från 25 mars 1965: utsålt redan då.

Och hur såg då ankskiten ut? Skåda prata nummer 10!

När vi repeterade detta på gymnasiet, kladdade jag in versaler och skiljetecken i manuset eftersom jag inte alls förstod poängen med Key-Åbergs skrivsätt. Min lärare tittade på mina kopierade manussidor med fina korrtecken, och så suckade hon att jag inte alls hade förstått poängen.

– Nä, sa jag, just det – det har jag inte.

Däremot har jag fullständig förståelse för alla som tjoar ankskit när de avkrävs ett uttalande. Frågan är om inte alla våra OS-deltagare skulle få lära sig lite ankskitrepliker när de står och för fnuttonde gången ombeds berätta hur viktig medaljen är.

Sebastian Samuelsson: På en skala? Ptja. Ankskit?

Stina Nilsson: Ankskit, men jag är väldigt glad.

59 kommentarer

Platåträskorna från 1976

Publicerat av Lotten Bergman den 10 februari 2018 00:30

Jag klev in på radioredaktionen och in i studio 1 och började prata med mina kolleger som snackade om allt och ingenting medan ”Gimme All Your Lovin” spelades ut i etern.

– Heeej Lotten! Tre frågor har inkommit: en farbror som är arg på ungdomarnas slang, en fråga om hur man knäpper brännvin och en om det heter ’asocial’ eller ’osocial’.
– Najs! Och så kan jag fylla på med min senaste pet peeve o…
– Pass på, tre sekunder.
– …
– Och där hörde vi ZZ Top med …

Och ungefär där slutade jag lyssna, fokusera, tänka och över huvud taget uppföra mig. För in i studion klev ett par platåträskor. De bars förvisso fram av ett par fötter som satt på en radiomedarbeteare som heter Katarina, men det var för mig fullkomligt ointressant där och då. Platåträskor!

Jag pekade på skorna, gapade och log och lade mig ner på golvet och tog snabbt och tyst sju bilder medan radiopratarna pratade i radio.

– … och då släpper vi som vanligt fram de lokala nyheterna.

Nyheterna sänds från en annan studio, så under de minuterna får man skrika och tjoa i studio 1.

– MEN HERREGUUUUUUD, DU HAR JU ÄKTA PLATÅSKOR PÅ DIG!
– Tihi, jaa …
– Men de ser ju nästan oanvända ut!
– Ja, jag fick dom 1976, men mamma köpte alldeles för stora, så jag använde int…
– MINT CONDITION! MUSEIFÖREMÅL!
– Ja, jag hittade dom nu, och tänkte att eftersom dom passar, är det ju lika bra att ta på sig dom.
– Förlåt, Katarina, jag måste ta några bilder till!
– Okej … Du då? Hade du några platåträskor?
– Absolut inte. Jag fick gå i bruna promenadskor och röda,danska jeans från Danmark medan mina kompisar hade platåträskor och utsvängda snickarbyxor. Flätor upphängda i kringlor med vita sidenrosetter hade jag också.
– Trauma?
– Mhm. Trauma.

De fantastiska platåträskorna från 1976.

Det här med det galna träskomodet som gällde under 1970-talet har jag berört tidigare, men jag är så lycklig över detta mitt möte med ett par äkta platåtollor – det första sedan kanske 1977. Så här såg vi alla ut:

Björn Ulveus och Agnetha Fältskog runt 1973.

Så här gick vi däremot inte särskilt ofta omkring:

Men det var förstås inte bara platåträskorna som gällde – alla möjliga olika varianter fanns.

Jag kollade nu – 70 kr 1975 motsvarar nästan 380 kr idag. (Men jag kan inte komma på om jag tycker att det är ett bra pris.)

Nu till dagens fråga: satte ni plåster på de söndersparkade fotknölarna eller lät ni de öppna köttsåren imponera på killarna i klassen?

42 kommentarer

Lotten Inlägg