Lotten – Sida 74 – den skrattande språkpolisen

Pladask på Broadway (dag 2 i N.Y.)

Publicerat av Lotten Bergman den 22 april 2018 08:33

Man skulle, om man ville, kunna ge denna dag ett av följande teman:

hoppsan
aj!
se upp
men wtf
amenhärregu.

Om vi tar det från början, väcktes jag klockan halv fyra på natten av Femtonåringen i Sverige, som hade förträngt allt vad tidsskillnader är. Med appen ”Sleepcycle” kan man stoltsera med sin kassa sömn på detta vis:

När jag inte kunde somna om, satte jag mig upp i sängen och skrev så att (det imaginära) tangentknattret nästan dränkte tunnebanetågens dundrande underifrån. Till min fasa upptäckte jag då att datorns laddsladd hade slutat funka.

Av pur chock, somnade jag och vaknade av ett plingeliplong som meddelade att nu var hyresvärden på väg in i lägenheten för att kolla på det trasiga kylskåpet. Finns det någon chans i världen att man då lugnt ligger kvar och inväntar hans entré –och när han kommer, vill han då kolla in i pannrummet? (Se gårdagens rapport.)

[Nu ska ni se framför er hur jag far upp ur sängen och omkring som en vettvilling och tar på mig strumporna sådär enbentshoppande och hur jag slår i knän och armbågar i allt som sticker ut det minsta lilla och hur mascaran hamnar på kinderna.]

En liten stund senare åkte jag vilse i tunnelbanan och dunkade min ryggsäck i huvudet på en skynklig farbror för att jag trodde att jag lutade mig mot en glasruta som i Stockholms tunnelbana. (För nytillkomna läsare: det är positivt att åka vilse. Inte att slå gamla farbröder i huvudet.)

Kolla hur det inte sitter en glasskiva där. Men det är heller inte en hålla-i-sig-stång, för den är ju fyrkantig …

En liten stund senare slog jag kameran i handen på en liten tant som måste ha varit 120 år. Hon kved till och jag bad om ursäkt så många gånger att hon till slut tröttnade på mig.

Jag skulle till en cykeluthyrare som hette Citibike, men hamnade hos en annan som hette Unlimited Biking, och på vägen slog jag mig i slang med kineser, araber, indier, en schweizare samt en arg kvinna med en konservburk på huvudet. (Det var inte läge att ta bild.) Sedan cyklade jag hela långa dagen!

Den här bilden har inte jag gjort, men eftersom jag cyklade efter den röda linjen, är jag tydligen en ”athletic-minded traveler”. Nåja.

Ibland klev jag av cykeln och in på ett museum som t.ex. Guggenheim och American Museum of Natural History. Just Guggenheim kommer jag att återvända till med en utförlig och associativ rapport, men tills vidare kan ni få se på några prylar från inbördeskriget.

Och så en titt på Natt på museet–museet, där jag bl.a. såg en film om universum, tittade på elefanter och den där jättedinosaurien som påminner om den som rasar i Bringing up Baby med Katharine Hepburn och Cary Grant.

Den som här petar på Pachysephalosaurus wyomingensis, är jag.

Den som här petar på en riktig meteorit, är jag.

På väg hem var jag trött och hungrig och obeslutsam, så jag åkte lite kors och tvärs och klev på fel tåg inte mindre än fem gånger. (Vilket, måste jag upprepa, är positivt.)

Precis som på vilket museum som helst, ser det ju ut i tunnelbanan.

Jag hittade indisk mat, drack sju glas vatten och begav mig när klockan började närma sig midnatt till den alltid öppna Apple-butiken på 5th Avenue för att köpa en ny laddare till datorn. Och det var helt otroligt!

Här är den lilla workshop-avdelningen. Kl 22 på kvällen!

Jag intervjuade personalen så länge att vi nästan kramades adjö efter den timme som jag var där. Fakta:

Lokalen är sanslöst stor och fullproppad när som helst på dygnet.
Det pågår alltid fem till tio workshops som kan handla om allt från att ta foto och ladda upp till att betala räkningar på nätet.
Ungefär 100 anställda jobbar samtidigt.
Säkerheten är rigorös: ett okänt antal civilklädda väktare finns inne bland kunderna.
När expediten vet vad man vill ha, knappas varunumret diskret in på en telefon, och vips kommer någon springande med prylarna.

På väg ner i tunnelbanan igen, köpte jag en gigantisk mugg med te och ett par småkakor (allt är svindyrt, så även detta: 60 kr) och begav mig sedan hemåt mot Broadway. I ena handen höll jag teet, i andra påsen från Apple-butiken, snett över bröstet hängde kameran och på ryggen hade jag ryggsäcken.

I ena sekunden gick jag och funderade på om jag gick åt rätt håll – och i nästa flög jag som en wrestling-aktör huvudstupa rakt ner i trottoaren. Teet for åt fanders, kameran slog i marken och dess batterilucka landade tre meter bort. Sakerna i Apple-påsen trycktes ut genom botten på påsen – och halvvägs ner på gatan där det ju finns randiga brunnslock till kloakerna, som alla i amerikanska filmer tappar ner saker i.

Såja. Där låg jag. Fram till mig sprang då två svartmuskiga män från Egypten – Osiris och Amon. De hjälpte mig upp och samlade ihop mina saker, konstaterade skrubbsår på händer, armbåge och knä och så skrattade vi åt det dråpliga och nästan stumfilmsaktiga i fallet.

Osiris håller här i min tomma jättemugg utan te. (Kameran kunde inte fokusera.)

På bilden är Osiris högra fot i den grop som var anledningen till mitt fall: jag stukade helt enkelt foten och då vet kroppen att den ska kasta allt ifrån sig och lägga sig ner.

Eller nåt.

Nu har jag slickat mina sår, tagit en värktablett (det satans knäet) och kommer att sova så sött så. Och kan ni tänka er: ingenting gick förlorat ner i kloakerna!

24 kommentarer

Fel George Washington (dag 1 i N.Y.)

Publicerat av Lotten Bergman den 21 april 2018 12:09

När jag vaknade efter min första natt i Queens, värmde jag tevatten i mikron och tog fram en gammal svensk matsäcksmacka med peanut butter & jelly. Och så skrev jag snabbt en handlingslista (i dubbel bemärkelse):

raggsockor
täcke
Times Square
mejla om kylskåpet.

Jag bor ju perfekt vad gäller läget – nära till tunnelbana och mellan centrum och flygplatsen. Att ha nära till tunnelbanan innebär förvisso att jag är så nära att glasen skallrar i skåpen när tågen far under mig, men det gör verkligen ingenting. Men satan i the street vad kallt det var inatt! Det viner och drar i fönstren och alla fogar glipar som i ett gistet uthus. Täcket är ett tunt överkast i syntet som har sett bättre dagar och lakanet är chokladbrunt. Praktiskt, antar jag.

Brunt lakan, mintgrönt överkast, svensk macka och mikrote.

Kylskåpet luktar dels vattenlik, dels som ett nyöppnat paket Mamma Scans köttbullar, och var varmare än själva sovrummet. Men i den lilla köks-smatten fanns en spännande dörr, som jag bände upp och … Se på fan! PANNRUMMET! Som var varmt! Heureka – där kan jag ju sitta!

Vad det är för prylar där i hörnet vet jag inte. Tänk om det är ett täcke!

Uppdatering! En Hanna som jag känner påminde mig om att Ainsley Hayes ju satt i ett pannrum! Slut på uppdatering.

Men. Pannrummet har två dörrar: en som leder till mitt ”kök”, och en som leder ut till korridoren med andra lägenhetsdörrar. Alltså måste jag om jag sitter i pannrummet vara beredd på att herr vaktmästare kliver in och skräms ihjäl av min närvaro.

Visst syns det på den här bilden av min bakgård hur vansinnigt kallt det är utomhus?

Klockan tio skulle jag infinna mig vid George Washington Statue för att med ett gäng andra turister gå på en heldagssightseeing.

Men där stod jag helt solo. George och jag och tre runda poliser.

Guiden sms:ade mig – eftersom jag var saknad:

Exhibit 1 till mitt försvar. Min googling på ”George Wanhington Statue” visade detta:

Jag stod alltså vid den övre pilen, alla andra (lite smartare turister) vid den nedre pilen. De hade inte googlat statyn, utan en specifik adress.

Då bestämde jag mig raskt för att åka tunnelbana och båt till Liberty Island och Ellis Island istället. Tiddelipom åkte jag än hit, än dit, hamnade på Times Square och stötte på en Donald Trump-härmare som var hur jävla äcklig som helst. Tjejerna som gick bakom mig hade helt andra känslor och poserade med honom, pussade honom på kinden och gav honom pengar för nöjet.

Och hur är vädret i New York? undrar ni eftersom ni ser ytterst avklädda Trumpdansare på bilden ovan. En ledtråd: den här kvinnan på en tunnelbaneperrong.

Vädret är alltså labilt som en tonåring: runt nollan vid frukost och uppåt 16 °C strax efter lunch.

Och apropå tunnelbana: den funkar jättebra eftersom det går tåg hela tiden och skyltningen och kartan är jättelätt att förstå sig på, men …

… det här röret hade Bruce Willis inte kunnat hålla sig i när bovarna jagar honom.

Starbucks är mitt vattenhål i staden – när knäet krånglar går jag in och köper nåt litet och pratar förstånd med menisker och ledband eller broskytor eller vad det nu kan vara. Men med tanke på att två män arresterades när de utan att beställa hade suttit ner och väntat på en kompis i två minuter, kanske jag ska köpa dyrkaffe istället för att vara på min säkra sida?

Hårnätspolicy har man inte på Starbucks, utan istället ”kepstvång” som utan undantag gäller för alla anställda. Stor ”afrofrisyr” (som det kanske inte kallas längre) funkar inte riktigt med keps, så ansvarstagande baristor får klämma in hårfluffet i ett huckle, och sedan kepsen käckt på toppen …

Snart ska jag ut och cykla! Till Liberty Island och Ellis Island kanske? undrar ni som kommer ihåg vad jag skrev lite längre upp. Nja, vi får se – efter 30 minuter i kön nere vid South Ferry, stängde biljettförsäljningen eftersom det inte fanns fler biljetter till salu.

Avslutningsvis en liten shoppingtur: en italiensk skinnhandväska som ser ut som en gitarr!

11 kommentarer

VARNING! sa passkontrollen …

Publicerat av Lotten Bergman den 19 april 2018 19:31

På Arlanda:

– Hej!
– Hej …?
– Hur mår du?
– Br…aa…?

Det var ett synnerligen underligt sätt att flirta, tänkte jag fåfängt och tittade på den lille pojkmannen framför mig. Jag hade stått i en kvart vid självincheckningen utan att lyckas klura ut hur man skannar ett pass, så nu stod jag där alldeles solo med den lille mannen som … hade en liten skylt med ”Airport security” på kavajslaget. Aha! Han skulle kolla om jag var skum!

– Hur tog du dig till Arlanda? Vad kostade det? Var ska du bo i USA? Hur beställde du din resa? Vad ska du göra i N.Y.?

Allt svarade jag på raskt och kvickt och leende. Men så kom en kluring:

– Vad har du tagit emot av någon som du tänker bära ombord på planet i ditt handbagage?
– Vaaa…?
– Vad har du tagit emot av någon som du tänker bära ombord på planet i ditt handbagage?
– Har tagit emot … nej, alltså, jag har inte ens tagit emot en macka. Man hade kanske kunnat tänka sig att min man kunde ha gjort en gullig matsäck till mig, men han är i Skå…
– Utmärkt, bra, ha så roligt! sa mannen och satte en liten gul etikett på baksidan av mitt pass.
– Eh, oj, jaha. Får jag ställa en fråga?

Den lille pojkmannen fick raskt sällskap av en kollega som stirrade mig i ögonen. Jag tänkte, det är väl lika bra att jag skjuter från höften.

– Vem avlönar er, alltså hur, nej, vem anställer er, är det USA eller Arlanda eller?
– Vem som avlönar oss får vi inte svara på. Men det är ett krav från USA att sådana här kontroller ska göras.
– Och hur länge pallar ni att stå så här och ställa frågor?
– Ptja, åtta timmar.
– ÅTTA TIMMAR? DU ÄR INTE KLOK! utbrast jag så att den andre mannen började kisa med sina ögon mot mig.
– Ja, alltså jag tycker om att prata … Nu kan du checka in väskan där borta.

Jag har då aldrig varit med om maken till noggranna kontroller. Passet halade jag fram säkert fem gånger (kontroll av den lilla gula lappen) och tre gånger kom långa män och tittade mig noggrant i mina blåa ögon.

Mina medresenärer är av fyra typer:

leopardmönstrade kvinnor
Hell Angels-liknande män med MC-västar
norrbottningar
amerikaner.

Sedan finns det en indian (tänk ”Gökboet”), en tjej med en enorm pizzakartong och en helkroppstatuerad man.

Chockerande nog fastnade jag i den sista passkontrollen. BIONG, sa skärmen och lyste rött: VARNING!

– Oj, sa polisen. Datorn varnar mig för dig.
– Är jag farlig?
– Ja. Du har ett ovanligt långt namn, och då ska jag vara extra uppmäkrsamt.

Då förklarade jag att Charlotte Lilly Elisabeth liksom inte var jag, så därför hade jag satt Lotten framför hela alltet. Och släpptes igenom!

Swooooosch! Fortsättning följer imorrn när jag har vaknat i Queens!

Nu lyfter planet strax, så jag hinner inte vända bilden rätt!

25 kommentarer

Ögonöppnande operation

Publicerat av Lotten Bergman den 15 april 2018 16:07

Jag äger 13 färgglada 20-kronorsläsglasögon som jag ideligen tappar bort, sätter mig på, slänger ner i väskor där de skrapas sönder mot pennor, bestick och basketskor. Mitt synfel är av gammelvarianten – den som man bara ska stå ut med. Brillorna sitter oftast på skulten, där håret kletar in reporna så att jag faktiskt inte ser mycket bättre genom dem än utan.

Med mina föräldrar (och alla andra gamla släktingar) är det annorlunda: alla opereras de för grå starr. Efter mammas operation utbrast hon:

– Jag har ju rosa gardiner! Inte gråa!

Pappa ögonopererades häromdagen och jag skulle vara mentalt och fysiskt stöd. Jag kom in i ett knäpptyst väntrum fullt med vithåriga människor och var alldeles andfådd efter att ha sprungit uppför trapporna och dessutom upphetsad eftersom jag hade sett en jättefin dörr.

– Hej! sa pappa så högt att alla i väntrummet lyfte blicken och tittade på oss.
– Höh …pust … flås … dörr … bankdirektör! sa jag och snubblade på mina egna fötter så att jag höll på att ramla i famnen på en vithårig man.
– Bankdirektören har vidare kondis, mumlade pappa.
– Nu måste vi ta en före-bild så att vi kan se skillnaden sedan! sa jag.

– Ja, jag har ju alltid varit en ”förebild”, sa pappa högt så att hela väntrummet lade sig i skrattparoxysmer.

– Har du anmält dig? sa jag nickade mot receptionen?
– Oj, hoppsan. Ska jag anmäla mig här? sa pappa till receptionisten.
– Ja, sa hon. Vill du ha kvitto?
– Nä, sa pappa.
– NEJ TACK heter det! ropade jag – och alla i väntrummet skrattade igen.

Så långt komna, kände både pappa och jag att vi stod på scen under en krogshow. Alla de vithåriga var ju en underbar publik, så skumögda de var.

– Ska du som är så ouppfostrad uppfostra mig? svarade pappa högt.
– Jag ouppfostrad? Jahadu, vems fel kan det vara? sa jag och alla skrattade igen.
– Titta, sa pappa, jag har tagit på mig doktorsringen. Så att alla ska tro att jag är läkare och ta extra god hand om mig.
– Det hade varit bättre om du hade haft en pingisracket i bakfickan så att de fattar att du spelar bordtennis.

Fnissen och skratten kan förvisso ha berott på galopperande operationsnervositet, men det funderade vi inte på. Vi drog ordvitsar, skojade och drev med situationen. Men så hämtades pappa, och tystnaden lade sig i väntrummet. När han kom tillbaka tittade han förvånat på mig och konstaterade lugnt att allt ju var mycket snyggare före operationen.

– Så före-bilden skulle vi egentligen ha tagit med mig i fokus? sa jag.

När jag nu berättar om denna vår trevliga upplevelse, där vi fick allt utom stående ovationer, visade det sig att det faktiskt inte är många vithåriga som går omkring ickeopererade. Alla har historier som påminner om sådana som handlar om vaxproppsupplösning.

– Plötsligt ser/hör jag allt!

Då undrar man ju hur det var förr i tiden; famlade sig alla över 75 år fram i ett halvgrått sudd-mörker? Snabbkoll på statistiken visar att japp, yes, så var det:

År 1980 gjordes 7 000 sådana här operationer i Sverige, 2016 utfördes drygt 125 000 … vilket gör den till den vanligaste operationen, alla kategorier. ”Ungefär hälften av Sveriges befolkning kommer att behöva opereras för katarakt [grå starr] under sitt liv.”

Hör ni det, barn? Om 30 år sitter ni och fnissar med mig i ett väntrum!

52 kommentarer

Den nya dataskyddslagen – GDPR

Publicerat av Lotten Bergman den 10 april 2018 13:36

Jag försöker verkligen att sätta mig in i GDPR med tanke på fotografering av basketmatcher och annat. Sammanfattningsvis är min tolkning att instanser inte ska kunna lagra information om någon utan att denna någon har sagt att de får det.

Men … tolkningarna spretar som ett kommentatorsbås i april.

Jag fick nyss nedanstående information i ett mejl (inklistrad här helt utan redigering):

”Men kanske ännu viktigare idag att vi stämmer av innan med de gäster vi bjuder så de vet att de ska få en inbjudan, då det innebär att vi registrerar deras mailadresser.”

Tänk er nu ett scenario som i en Sandro Key-Åbergsk prata.

– Hej!
– Hej!
– Du, jag kommer att bjuda in dig till träffen på lördag.
– Okej.
– Snart kommer inbjudan.
– Va?
– Är du medveten om att jag kommer att bjuda in dig nu?
– Eh. Ja …?
– Bra, nu kommer inbjudan.
– Say whaat?
– Du är inbjuden till träffen på lördag.
– Du sa nyss det.
– Nej, jag sa att du kommer att få en inbjudan och frågade om du förstod det eftersom du ju måste veta att du ska få en inbjudan. Till träffen på lördag.
– Varför det?
– För att vi kommer att skriva in din mejladress i en dator.
– DATOR? Nä, då vill jag inte vara med! Min mejladress är min och den ska ingen annan ha! Jag vill inte ha din inbjudan!
– Haha, lurad, du har redan fått den! Ses på lördag?

Inbjudaren springer här skrockande från den för evigt på alla plattformar synliga gästen, vars mejladress är till allas beskådande.

Till för några veckor sedan var jag relativt omedveten om detta GDPR (General Data Protection Regulation) eller som det heter på svenska: Allmänna dataskyddsförordningen. (Men alla jag känner säger GDPR lika lätt som HBTQ eller KPML med eller utan ytterligare bokstäver inom eller utom parantes.)

Fastså kom en uppmaning från en person, som för basketens främjande ville ha tillgång till bilder från en viss basketcup från 2017. Javisst! Jag har ungefär en miljon bilder att välja mellan!

Foto: Lotten Bergman. — Den här är jag väldigt nöjd med. Beskuren blir den ju toppen!

Men kravet var att jag (den ideellt arbetande hjälten) skulle välja ut bilder på ett nytt sätt. Och nu bryter jag säkert mot någon lag när jag citerar:

”I och med den nya dataskyddförordningen GDPR blir regler kring foton på personer hårdare reglerat än tidigare. Därför önskar vi bilder där man ej kan identifiera personerna i bilden (blurrade eller fotade bakifrån till exempel) alternativ bilder på personer som samtyckt till användning eller ingått modellavtal. Isåfall önskar vi skriftliga samtycken och avtal bifogade med bilderna i fråga.”

Det handlar alltså om bilder från en basketturnering med folk från hela världen, där jag bildfokuserar på ansikten och kampen under korgen och där jag inte kan jaga samtycke eller modellavtal i efterskott. Nu ska jag blurra Artonåringens nytagna bild från en elitbasketmatch, så ska ni få se hur spännande den blir!

Kanske säger bilden mer om spelets intensitet och aktörernas ansträngning i original?

Egentligen borde jag kanske ha blurrat tröjnumren också?

Har jag då frågat personerna på bilden om de vill vara med i bloggen? Ja, i alla fall en av dem, min olydige svärson, aka spanjoren:

Men nu hittar jag på Wikipedia ett nytt ord (som TNC hade kunnat gilla om TNC hade fått fortsätta med sitt viktiga arbete) – pseudonymiseras:

”Lagring av personuppgifter kräver samtycke av personen eller målsman. Om behov inte finns att identifiera personen ska personens identitet pseudonymiseras.”

Och det har jag ju! ”Spanjoren” är ju en pseudonym för Julián López Rodríguez, så han har verkligen pseudonymiserats.

Foto: Moa Bergman — Spanjoren in action. (Bilden hade dock varit sååå mycket bättre om jag inte hade klippt bort motspelaren och domaren.)

Så hur har ni det på GDPR-fronten?

81 kommentarer

Akademiens Kjell & Company och Clas Ohlson

Publicerat av Lotten Bergman den 7 april 2018 15:52

Jag och Svenska Akademien går way back.

Jag kan inte sluta skriva om SAOL, SAOB och svenska.se och alla andra publikationer och njuter av alla historier – t.ex. om hur Anna Maria Lenngren nästan valdes in, så kvinna hon var.

Och så var det ju det där med min textanalys av Akademiens uttalande efter krismötet i höstas. De aderton som man då talade om var 18 kvinnor som skrev ett upprop om hur övergrepp hade skett med Akademiens 18 stolars goda minne. (Ja, i detta sammanhang räknas alla som lika goda kålsupare tills motsatsen har bevisats.)

Någon skrev därefter den text som Danius läste upp under ett paraply i Gamla Stan, och fyllde den (texten) med mystifikationer samt ord som ”ej” och ”skall”.

Liten textanalys igen, kanske? För nu strömhoppar de ju av från det sjunkande skeppet, ledamöterna. Och de förklarar varför!

Klas Östergren vann hoppa-av-tävlingen:

Svenska Akademien har sedan lång tid haft allvarliga problem och nu försökt att lösa dem på ett vis som sätter obskyra hänsyn före dess egna stadgar och som innebär ett svek mot dess grundare och dess höge beskyddare samt inte minst uppgiften att företräda snille och smak. Därför har jag valt att inte längre delta i dess verksamhet. ”I’m leaving the table, I’m out of the game.”

Hmmm: Hur lång är en lång tid och hur allvarliga är de andra allvarliga problemen och ~~tre~~ fyra stycken dess kanske ska fungera som en stilfigur (anafor), men låter ju bara som en trist uppräkning. Om jag hade varit Östergrens lärare, hade jag tagit fram rödpennan.

Rynkad panna: vad betyder egentligen obskyra? Menar han ”lite halvhemliga” (som inte är närmare känd för allmänheten) eller rentav ”ohederliga”?

Anglifierad fundering: But why? Han väljer att citera en dyster Cohen. Pourquois? Warum? Hvorfor?

Så himla mycket mer effektivt hade det ju varit att citera någon på svenska istället!

Det är vackrast när det skymmer
Visst gör det ont
Främling, vad döljer du för mig?

Kjell Espmark hoppade strax därpå av:

Integriteten är Svenska Akademiens själva livsnerv. När ledande röster inom Akademien sätter vänskap och andra ovidkommande hänsyn före ansvaret för denna integritet – då kan jag inte längre delta i arbetet.

Tadaaaa: Formuleringen ”ovidkommande hänsyn” tyder på att Kjell och Klas är lika överens om innehållet som vissa andra.

Peter Englund gjorde sedan en Lennon (ni vet, när man vill sluta i Beatles men nån annan hinner före)

[…] När det så blivit dags att dra slutsatserna av den utförda advokatutredningen har majoriteten i sina avvägningar tagit alltför stor hänsyn till enskilda, och alltför liten hänsyn till stadgarna, ja till vad som är själva idén med sammanslutningen. […]

Hänsynsjaså: Här har vi blott ”hänsyn till enskilda”, vilket ju kan vara något både ovidkommande, halvhemligt eller ohederligt.

Stadgar? Englund, som ju hoppar av sitt uppdrag, tar väl inte hänsyn till stadgarna? Men vänta, har någon någonsin blivit kickad eller puttats av sin stol i Svenska Akademien? Javisst!

Greve Henning Hamilton hoppade ”självmant” av 1881 eftersom han hade förskingrat många miljoner kronor.
Gustaf Mauritz Armfelt röstades bort 1794 på grund av landsförräderi. (Men elva år senare togs han till nåder.)
Gustaf Mauritz Armfelt (igen!) röstades bort 1811 för att han betedde sig allmänt illa och inte kunde dölja sin avsky inför Jean Baptiste Bernadotte.

Gustaf Mauritz Armfelt (1757–1814), med ordnar stora som mat-tallrikar.

Men nu måste vi lusläsa vilka stadgar som Peter Englund anses inte följs för att någon är feg (?) och hellre tar hänsyn till en ledamot. (Min tolkning.) Står det något om vidriga kulturprofilsgärningar i stadgarna?

”Beträdes Ledamot med något som emot heder och ära går, varde han för altid utesluten.”

Nä. Eftersom Kulturprofilen inte är med i Akademien, är det alltså hans fru (Frostenson) som bör röstas bort, eller?

Nu tycker jag att vi tar varandra i handen, sjunger Idas sommarvisa, käkar lite knäckebröd och med munnen full rabblar stadgan som handlar om att det är det svenska språket som ska tas omhand, inte kulturprofiler eller ohederliga ledamöter.

”Academiens yppersta och angelägnaste göromål är, at arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet, så uti Vettenskaper, som serdeles i anseende til Skaldekonsten och Vältaligheten uti alla thes tilhörande delar, jemväl uti then, som tjenar at tolka the Himmelska Sanningar.”

56 kommentarer

Biografmaskinist Bergman

Publicerat av Lotten Bergman den 5 april 2018 00:07

Häromveckan upptäckte jag Eskilstunas största biograf. Den var inte kamouflerad eller så, den bara låg där out in the open och hade tydligen gjort det sedan 1939 med vissa avbrott.

År 2011 (när lokalen användes till loppis) funderade man på om Royal-huset skulle bli parkeringshus eller få återvända till sina rötter och visa film med en tillhörande biografbar så att man skulle kunna ta med sig vin och öl i salongen. Någon fattade rätt beslut, och vips, blev jag förra veckan volontär och rev biljetter och pratade med besökare som vore jag barn i huset.

Bänkraderna är tydligen från antingen 1940- eller 1970-talet (alla säger olika).

Idag var det så dags att bli biografmaskinist. På Wikipedia läste jag lite i förväg:

”Utbildningen består i att lära sig om filmens material, olika visningsformat och ljudsystem, felsökning i anläggningen i maskinrummet, spola upp och ner film, samt ladda och visa filmen. Man lär sig även filmvård, ljud- och ljussättning av salongen. I förekommande fall ingår även att kunna skifta under filmvisning (på biografer utan non-rewind).”

Rysligt komplicerat alltså.

Eller en verkmästarrock! (Heter det ju. Det heter inte ”labbrock som är blågrön” – men ni får tänka på att jag är kemistdotter, kemistfru och kemistmor.)

Men ack, så var det ju inte alls. Vi gick från salongen i kringelikrokar i mystiska gångar och smutsiga kulvertar och fick lära oss var lampknapparna satt och var man skulle vika sig dubbel för att inte slå huvudet i alla stora ventilationsrör och så lärde vi oss till slut konsten att vara biografmaskinist. Man gör så här enligt biografmaskinistmagistern:

Tryck på den så är allt igång och på de här tre så är ljudet på.
Sätt igång skärmen här på högersidan.
Dutta med fingrarna på lampa, på ladda, på dagens datum där filmen ligger nedladdad, på ladda igen och sedan play bara.

Min djefla man blev maskinist även han. Duttelidutt.

Projektorn är digital och nyast i stan – installerad för knappt två månader sedan. (Fyra av sju Bergmän är nu utbildade.)

Linsskyddet är stort som en mattallrik och lampans fläkt låter som en trasig hårfön och själva utrymmet hade sannerligen behövt en fåtölj, en myslampa och ett barskåp – men det gör inget för så fort reklamen (jodå, lite reklam finns det) har kommit igång, kan man smita ner i salongen och titta på filmen eller på live-operan eller vad det än är som visas.

Nästa vecka tänker jag utbilda mig till munskänk, folkskoleinspektör, roddarmadam och kittelflickare.

38 kommentarer

Kattugglans förste april

Publicerat av Lotten Bergman den 1 april 2018 23:44

Påskdagen den 1 april 2018. Det var fullt blås i huset och släktingar i varenda hörn.

Min svåger tittade Tjugofyraåringen och spanjoren i ögonen. Och så sa han lugnt:

– Heeeej! Vi har lagt en kattuggla i frysen!

Han är alltid komplett oberäknelig och gravallvarlig när han skojar.

– Va? En uggla? sa de unga tu med en mun.
– Yep. En uggla. En kattuggla.
– Varför har ni lagt en uggla i frysen?
– Kattuggla. Ptja, varför inte?

Den ytterst förvirrade diskussionen som följde hade kunnat fylla en bloggkilometer, så jag förkortar den genom att kapa tio minuter här. (Man får blanda enheter ibland.) Efter en stund drällde massa barn in.

– Hallå, kusinerna! Stämmer det att det ligger en uggla i frysen?
– Det är väl bara att kolla? sa en kusin.
– Nej, tänk på datumet. Vad är det för datum idag? sa en annan kusin.
– Ahaaaaa. Åhå. sa den verkligen inte alls lättluradeTjugofyraåringen.

Hon suckade belåtet. Det låt naturligtvis inte nån uggla i nån frys. Inte den 1 april. Då kom lillkusinen, elva år, springande. Precis som sin far sa han:

– Heeej! Det ligger en kattuggla i frysen!

Nu vidtog vad man kan kalla kackalorum, ett jädra hallå och lite rabalder. Några av oss som visste hur det låg till, ljög. Några som inte kände till sanningen råkade uttala sig bergsäkert felaktigt om än det ena, än det andra. Vi hade förstås kunnat spara några trumhinnor, 20 minuters käbbel och ett oändligt antal hjärncellers tålamodsavdelning om någon bara hade tröttnat och gått ner till frysen i källaren och kollat. Det hela slutade med att svågern hämtade upp en plastpåse med för många okänt innehåll.

Påsen är nu öppnad – och vad är det som ligger där nere?

– Oh. Åh. Jag dööör. Det är ju en uggla! sa Tjugofyraåringen.
– Joder! sa spanjoren som faktiskt talar spanska endast undantagsvis numera.
– Kattuggla, sa svågern.
– Hoho, sa jag och skrattade åt mig själv.

Död, stel kattuggla. (Den där källarväggen i bakgrunden, den som ser ut att vara tuggad på, har bara råkat ut för ett missöde.)

Nu ligger ugglan där i frysen igen, bredvid Lidls osedvanligt goda jordgubbsglass. Men hur hamnade den där?

Jo, på väg hem till oss igår, satt Orangeluvan och svågern i bilen och pratade om projektledningstrubbel, titelbesvär och delegering. Solen lyste vackert, våren gömde sig runt hörnet, trafiken flöt smidigt och svågern kände ett nästan religiöst lugn. ”Det här blir en bra dag”, tänkte han, där blicken svepte över landskapet och motorvägen och de kala träden samt gamla skitiga snöresterna. Orangeluvan sa:

– … stort ansvar men ingen makt, men tillförordnade chefen måste gå en knepig balansgång med oklara direktiv från ledningen … VAD VAR DET?
– DET VAR EN UGGLA! utbrast svågern.
– NEJ! Det var ju en MYRKOTTE! skrek Orangeluvan.

Det är förstås svårt att i 100 km/h se skillnad på djur i vägrenen. Men ändå. Faktakontroll:

Svågern funderade i ett par sekunder, och bestämde sig raskt för att ta av från motorvägen, köra åt fel håll så långt han kunde, stanna, gräva fram en handduk och ett par handskar för att sedan vandra en kilometer bort till kattugglan.

Förmodligen hade den stackarn brutit nacken, för den hade inga synliga skador och var såpass nydöd att det ena ögat hade börjat torka, medan de andra fortfarande var fuktigt. Nu funderar svågern på att få den uppstoppad, vilket kostar en halv förmögenhet. Han sms:ade till en kompis i Estland, där ju allt är billigare. Men det blev lite fel:

Tjugofyraåringen utbrast nöjt några timmar senare:

– Ugglan var det absolut bästa aprilskämtet någonsin!

Och så var det inte ens ett aprilskämt.

36 kommentarer

Viktiga livshändelser … och de oviktiga

Publicerat av Lotten Bergman den 29 mars 2018 00:05

Min kompis Ami (som kan rimma, spela cello och skriva bokstäver samt inreda hem så att gästerna säger ooooooh) ställde en fråga på Facebook (ja, vi är några som fortfarande använder oss av den plattformen).

Det handlade om livshändelser, och jag tänkte ”hm”.Jag skyltar som bekant med allt, har inget att dölja och skickar bara privata meddelanden om det handlar om … eh … öh? Eller inte. Jag är helt enkelt väldigt lite diskret. Sorry.

Men jag kan bara komma på massa självklara livshändelser. De fem barnafödslarna och de två missfallen samt att jag gifte mig med en skånsk poet-ingenjör istället för en amerikansk basketspelare är livshändelser som definitivt har påverkat mig. Dessutom

kom jag inte in på Scenskolan
valde jag fel gymnasielinje (humanistisk linje och inte naturdito)
har jag coachat mig själv och inte lärt mig något nytt som basketspelare sedan jag var 25 år
flyttade jag från min favoritstad Lund för att ett hus i Eskilstuna behövde min omvårdnad
opererade jag vänsterknät hos en klåpare till kirurg för drygt fem år sedan.

Men petitesserna då? Kanske är de intressantare? Har det påverkat mig att jag

fick hjärnskakning 1968
slog av en framtand 1979
har sytt båda ögonbrynen
bröt lilltån 2008
krockade litegrann med en vägg i ett parkeringsgarage för tre veckor sedan?

Mjääeh. Jag kommer inte på något! Hilfe! Var är alla mina livsavgörande ögonblick nånstans? Alla mina mentorer, förebilder och idoler? Kompisar, rika fastrar, lärare och coacher?

Låtsaskompis nummer ett kanske påverkade mig?

Vänta, nuuu vet jag. Jag föddes och fick mina gener och fann att jag gillade språkliga krumelurer. Det var fan livsavgörande!

Nu är det er tur! Fyll kommentatorsbåset med livsavgörande ögonblick!

53 kommentarer

En förtjusande bild från 1972

Publicerat av Lotten Bergman den 25 mars 2018 23:40

Det var 1972, och lillasyster Orangeluvan var knappt ett år medan jag närmade mig nio. Vi bodde på Mätaregränden 8 i Lund, där hela köket hade blå plastmatta och telefonbänken inte riktigt fick plats i sitt hörn.

På väggen hängde handlingslistan (en sån där rulle) och en japansk almanacka som egentligen var pingisracket-reklam. Pappa sökte vi den här tiden jobb i Luleå, så ett år senare bodde vi där istället.

Orangeluvan och jag. Kobran där var mintgrön. Telefonboken ligger uppslagen. Vårt telefonnummer var 046-14 55 14.

Jag vet inte riktigt varför vi poserar för fotografen, men jag vet att jag var överlycklig. Rent av salig.

För att jag har en gullig lillasyster som skrattar i min famn?

Nej, inte alls. Jag hade fått låna barnflickan Astrids oerhört coola och ludna, vita pälsjacka och ansåg mig i just denna sekund vara vackrare än både Askungen och Dora på Follyfoot.

Det var det: en förtjusande bild från 1972, bara!

47 kommentarer

Lotten Inlägg