Nu måste jag citera mig själv för … för … (herrejösses Amalia vart tog tiden vägen?) … för tolv år sedan:
Det finns två tillfällen när jag är obegriplig. Jag tycker själv att jag är hur tydlig som helst, men alla bara stirrar och undrar.
1. Den första:
Tänk er en besvärlig situation, eller kanske bara en väldigt rörig situation. Jag ger då upp ett snudd på förtvivlat, tyskt rop på hjälp:– Hiiiiilfeeee!
Den andra:
Ett väldigt kraschande hörs. Det kan vara tre kastruller som landar på tre rostfria skålar i ett oljefat. Då säger jag med emfas – fast nästan utan volym – när tystnaden har lagt sig:– Maaar… kera …
Tillbaka till 2018 nu, där jag härmed fyller på med obegriplighet nummer tre. Alltså:
Den tredje:
Någon ber mig säga något. Bara något. Det kan vara mitt i en nu-vet-jag-fan-inte-va-ja-ska-säga-tystnad eller ett ljudtest i micken på P4-redaktionen. Om någon säger ”säg nåt!”, svarar jag per automatik:
– Ankskit.
Reaktionen låter sällan vänta på sig. Alla studsar till och säger ”VABAHA?” eller liknande.
Detta är min dramatiklärares i gymnasiet fel. (Jfr Kungens av Danmark bröstkarameller, alla som tycker att genitiv-s:et sitter på ett omodernt och gammalt ställe.) Hon fick oss nämligen att spela gamla 60-talspjäser och plugga proggrepliker så det stod härliga till. Sandlådan av Kent Andersson var nästan riktigt kul att sätta upp (även om jag faktiskt glömde mina repliker två gånger på premiären).
Här har ni ankskitens ursprung:
Scenpratorna skrevs av Sandro Key Åberg (1922–91) 1965, och gjorde omedelbar succé. De liknas oftast vid ett vardagssamtal och är alltså repliker, repliker, repliker och repliker. Skådespelarna agerade inte, utan läste från manuset så här:
Och hur såg då ankskiten ut? Skåda prata nummer 10!
När vi repeterade detta på gymnasiet, kladdade jag in versaler och skiljetecken i manuset eftersom jag inte alls förstod poängen med Key-Åbergs skrivsätt. Min lärare tittade på mina kopierade manussidor med fina korrtecken, och så suckade hon att jag inte alls hade förstått poängen.
– Nä, sa jag, just det – det har jag inte.
Däremot har jag fullständig förståelse för alla som tjoar ankskit när de avkrävs ett uttalande. Frågan är om inte alla våra OS-deltagare skulle få lära sig lite ankskitrepliker när de står och för fnuttonde gången ombeds berätta hur viktig medaljen är.
Låter så här:
https://www.youtube.com/watch?v=1l17VgS_3kY
Nämen se vad du hittade, Agneta uti Lund. (Känsliga eller lättirriterade tittare varnas: skådespelarna [rollfigurerna] är irriterade på varandra redan från första repliken. Och nån har lagt Laura Palmer-musik på klippet.)
Pratorna minns jag från min gymnasietid. Tror att de användes i svenskämnet. Och Sandlådan spelades av klasskamraterna som hade drama som tillval.
Ankskit av brutalare slag lär ha levererats av Arthur Häggblad, skidåkare från Nordmaling, på 30-talet. Antagligen är det skrönor, åtminstone till en del, men i en intervju med Sven Jerring lär Häggblad ha svarat på frågan om han ville framföra något till lyssnarna eller hälsa till någon med följande: ”-Skidåkning är ett hundliv. Jag önskar att jag vore död. Hälsa till vem fan som helst!” Ännu mindre trolig sanningshalt, men ännu mer slagkraftigt lär han ha svarat nån landshövding som frågade hur det varit i spåret på femmilen: ”-Åk själv, gubbjävel, så får du känna!”
Ingela! Den där Arthur har jag pratat om i radio, apropå Ingemar Stenmarks ”Åk själv får du se hur lätt det är”.
Hm. Kanske ska jag reprisera det? Hm.
Man undrar ju om det finns några belägg för hans frispråkighet? Fast jag förstår honom om det ligger nån sanning i påståendena. Är väldigt imponerad av idrottsmän, särskilt skidåkare, som kan svara någorlunda vettigt på de infama frågorna när de får en mikrofon inkörd mellan snortapparna direkt efter ett lopp.
Vi hälsar på hästar och diverse andra djur genom att säga ”Mu!”
(Det härstammar från en kallijankafilm som jag inte ens har sett, men groomen och grabbarna har. Där förekommer en häst som för död och pina inte vill bli riden på av Kalle, och som undviker detta bland annat genom att gömma sig bland några kor och säga ”mu”.)
Moo
Här är kallefilmen: https://www.youtube.com/watch?v=9laH-3pY9ps (går av någon anledning inte att finlänka). Muet kommer vid 5:12
Tack Magnus och Christer!
DET är inte ankskit Magnus och Christer!
Åh, all denna reklam som kastar sej över en från alla håll. Nu handlade det om att få en ungdomlig hy, så här till våren. Det var i rättan tid! Jag har just fått en finne och inget ger väl ett så ungdomligt intryck som finnar. Tonårigt som bara den.
Jag är 65 och har en finne på kinden. Det var väl tjufem år sen sist. Jag vårdar den ömt.
Varför heter det finne? Om jag använder det lite längre karbunkel (i den allmänna försiktighetens namn) så ger det för det första ett mera rödlysande och skinande intryck och för det andra slipper man stöta sig med någon svensk som värnar om ett av broderfolkens integritet.
När karbunkeln utvecklas blir den en varböld och när varbölden varat en tid och knappast syns längre kan man med tillfredsställelse säga att det var en böld.
LarsW: Jag har ALDRIG haft finnar, inte ens i tonåren. Därför känns det så ungdomligt och käckt, nu då. Fast onödigt, måste jag säja.
SG: Min finne är inte rödlysande. Och vad äckligt du skriver där om varbölder. Nej, usch på dej!
Jag kommer plötsligt på att jag gick på något som kallades skapande dramatik. Vad det gick ut på förstod jag förmodligen aldrig, men det var kul. Ungefär som när jag gick på aktiviteten Pyssel och pysslade; i själva verket handlade det om kyrkans barntimmar.
Min finne är ganska diskret, till skillnad från tonårens mardrömmar. Jag kollar och känner på den att den mår bra stup i kvarten, särskilt efter After Shave:n som kan vara brutal. Ser fram emot att den konfirmerar sig, går ut gymnasiet och sedan tar examen som en Pormask och inte någon varböld på samhället.
Men vad ÄR detta? Är det ett finnår i år? Jag var inte heller finnig som tonåring men nu har jag inte mindre än två finnar, en i pannan och en på nyckelbenet! Och det går alldeles utmärkt att använda beteckningen finne, som är besläktat med ”fena” vars påbrå i stort sett betyder något som sticker upp.
Vårt östra syskonfolk har däremot ett etymologiskt ursprung som är höljt i dunkel, men kanske har det lite med sakletare att göra. Kanske.
ÖR, man ska inte blunda för verkligheten. Hur motbjudande den än kan vara. Undrar förresten om inte Rudolfs nos egentligen är en karbunkel? Rödlysande är den i varje fall.
Jag får karbunklar om jag äter för mycket ägg eller choklad. Fast karbunklar tenderar att sitta mer åt ändalykten till, och vara betydligt större, rödare och mer varfyllda än en sketen finne i nyllet.
Dessutom rupterar de mer explosionsartat.
Men var och en blir salig på sin fason, jag är inte den som är den.
Jag påminns om den gambla fina historien om lappen, finnen och Bellman som var ute och gick, och kom till en kollonormt bred och strid flod. Det fanns en båt att ta sig över med, men si, si, den rymde bara en. Men ändå kom alla över på en gång, hur i allandar gick det till?
Var det inte så att lappen tog en bellman i munnen och odlade en finne på näsan och sen rodde han över?
Karin, LarsW och jag går i barndom med våra finnar. Vi är väl snart mogna för såna där pysseltimmar som Olle B. nämnde.
Från obegripliga interjektioner via dramaövningar på 60-talet och sportintervjuer till bakteriella hudinfektioner. Spretigt var ordet. Och småläbbigt.
Ungefär så ja, SG.
Bellman satte lappen på byxan och finnen på näsan och rodde över.
Vi oskyldiga skolbarn visste inte så värst mycket om rökverk.
Idag har jag ett tiotal plåtaskar Bellman Siesta i gömmorna. De är utmärkta till sybehör.
Jag som inte tycker att egentligen något i hela världen är läbbigt, drabbades vid finnbeskrivningarna ovan av en liten ofrivillig rysning. Burr, liksom.
På ett helt annat plan kan jag berätta att jag kl 17:20 kliver av tåget och då befinner mig i Köpenhamn! Något ni vill att jag gör där, förutom köper vackra klänningar och dricker øl?
Det är ju ganska dåligt med kajplatser och sådant i Eskilstuna. Så mitt tips är: Köp en hamn.
Börja ny tradition i Cph
1. Gå till exklusiv smörrebrödsrestaurang och beställ/ät en variant
2. Tag med menyn hem (för att bestämma varianter)
3. Gör samma sak (samma restaurang) vid nästa Cph-besök, men välj nu ny smörrebröds-variant
4. Dito som 3
5. Dito som 4
6 osv Dito som tidigare
Med tiden har du erfarenhet för att skriva blogginlägg om våra grannars ”natonalrätt”
MEEEN vilken trevlig idé, Örjan!
Båsmor: Kul att du uppskattar den.
Till en hängiven tedrickare som du måste jag rekommendera A.C. Perch’s thehandel, med tillhörande Tea room. (Lyckades visst få in ordet te på tre olika språk i en och samma mening, men de skriver så på sin hemsida.)
Tackochlov att Örjan lyckades styra in båset på aptitligare (!) spår. Jag har känt/jag kände mej så skyldig när det spårade ur mot det läbbiga hållet.
Jag har känt mej skyldig
Jag kände mej skyldig
Vad utsäjer den ena och den andra formen? Tidsplacering?
Tips inkl varning!
Helt OT
Var inte tankspridd vid tankning av bilen !!!
Felvald bränslepumpslang har kostat mig 3400.-.
(Men relativt billigt, för jag körde bara några km. (Självrisken låg på 4000.-))
Tydligen mycken vanlig ”tankspriddhet”
Egna erfarenheter?
Oss kostade det 10 papp. Bensin i stället för diesel i sonens stora bil. Suck.
LM. Antager kostnaden stort beroende på hur långt man kör med felaktig blandning.
I mitt fall var det fulltank med 90% bensin isf diesel, och max 5 km (hackande) körning innan bilen ställdes.
Intressant separat kostnadsuppgift
*40 lit bränsle-För destruktion á 15.-/liter.
Jag körde inte alls. Kom på omedelbart att ”j*vvlar, fel pump” och beställde bärgning direkt från macken.
LM: Jag hade tydligen tur i min tankspridda otur..
ÖR, du kände dig skyldig när det hände och sedan har du känt dig skyldig för att det hände. (Gör inte det!) Vad detta kallas på språkvetenskapiska tror jag andra är bättre på att reda ut. Pluskvamperfekt är det i alla fall inte!
Men det där med diesel i bensinbilar och tvärtom – hur är det ens tillåtet att ha samma slags munstycken till de olika sorterna?
Jag kopplade förresten Ankskit! med en gång
När jag bytte från dieselbil till bensindrivet i höstas fick jag lära mig att munstyckena (eller var det öppningen under tanklocken?) är olika stora, så att man kan tanka bensin i dieselbilar men inte tvärtom.
Jag är inte språklig! Jag har fått Köpenhamn-champagne och kan inte svara på några som helst språkfrågor! Knappt ens stafva!
A.C. Perch känner jag däremot mycket väl till. Jag gick in i butiken redan för 15–20 år sedan och deklarerade frankt min stora kärlek till Earl Grey.
Blev bryskt tillrättavisad.
Fick skämmas.
Dricker i smyg. Te, that is.
Tankat fel har jag inte gjort (än). Glömt tanklock, plånbok och nyköpt kaffe på biltaket har jag dock.
Men i Portugallien kunde man tanka gasoleo (diesel) i bensin- (gasolina) bilar, (åtminstone för trettio år sen). Och man kunde köra iväg en bit, innan man märkte att det inte var som det skulle. Till och med kunde man köra tillbaka till macken och klaga. Det var ju sån srevice där och då, att det var personal som fyllde på. De försvarade sig med att ALLA såna Toyota minibussar minsann var dieseldrivna. Inte min, sa jag och pekade på en lapp som visade att det skulle vara 98 oktan!
Det tar tid att med en smal slang sugtömma 70 liter och det smakar inte gott när man måste suga andra och tredje gången det kommit luft i slangen. Tur det finns tandkräm.
Sen tog det traktens motorintresserade ungdom några timmar att starta motorn på nytt när bränslepump, förgasare och hela systemet var nerkladdat med dieselolja, men med envishet och etrerspray lyckades det! För varje tankning sen blev det bättre och bättre, allteftersom dieselhalten minskade.
En bekanting i Eskilstuna tankade diesel i en SAAB 93 för väldigt många år sedan. Miljömedvetandet var inte på topp på den tiden så han lånade en slang och gjorde som Onan. Sedan lånade han en slant så han kunde fylla med oljeblandad bensin, som dom motorerna krävde, och kom iväg utan problem. Bra att jag blev påmind – ska försöka få tillbaka pengen.
”Känna sej” var inget bra verb att exemplifiera min undran med, märker jag. Jag tar ett annat: nämna. ”Pysseltimmarna som Olle har nämnt/ som Olle nämnde.” När ska det ena och när det andra användas.
Åter till bränslemisstagstemat (men först vill jag påminna om den gamla regeln ”Nämnaren Nere”)
I ganska många år tankade jag glatt mazout i den gamla krigsskadade dieselhantverkarbilen. Mazout var billigare än gazole, som är vanlig diesel.
Nu senast tyckte jag att min tankning iakttogs med lite för stort intresse av omgivningen. Bilfan kunde det inte vara som tilldrog sig intresse. Den var inte knöligare i plåten än andra bilar på Korsika.
Till slut kom en kille fram och undrade om jag hade permission. Jag plockade fram körkortet och höll för det anskrämliga porträttet med tummen. Jo, visst hade jag tillåtelse.
Då fick jag förklaringen till det låga priset. Det var eldningsolja jag tankat. Sånt som man hämtar i dunkar för att elda små kaminer med. Inte alls så hårt skattat som motorbränsle. Men bortsett från det, och färgen, var det ingen större skillnad.
Dilemma: Ska jag vara fortsatt omedveten och smita undan en del av den franska skatten? Eller ska jag köra lika dyrt som alla andra?
Vad säger panelen?
Ingen pardon, Gurra! Fransmännen uppskattar en driftig smitare. Samvete får du ha hemmavid.
Huschiamej; nu dog väl resten av båset …
Dödar det inte så härdar det …
Var –eller är– det inte något sådant med diesel och blåfärgad eldningsolja i de svensk-finska gränstrakterna också? Folk tog hem billig finsk eldningsolja till sina caretor.
SG: Härdat fett är väl inte så bra (jmf. fettklumpen i London).
Och den där mazouten verkar dessutom vara av sämsta kvalitet. Med ett tredje PK-argument, att du som turist bör bidraga till landets ekonomi, tycker jag att du ska betala, och se glad ut!
(Om du inte vill framstå som turist, kan du väl göra nåt jobb, ta bra betalt och sen köpa den bättre kvaliteten, gazole.)
Det var ju egentligen ÖR som var för. Du får prata med henne om bl-mm-r och bränsle. Hon skäms ju redan lie. Så det är bara att vräka på.
Åh vad kul läsning! Allt, inkl läbbigt.
(Sitter och orkar inte göra någonting för kroppen värker efter att ha beskärt citronträdet. Och sedan stått och pressat citronsaft i någon timme.)
Kom igen, Dina! Citronträd! Och här som träna inte ens har nåra blan, bara sorgliga kala grenar . Jag ser för mej hur du klipper och pressar och solen lyser som flytande guld över det hela (fritt citat ur Ture Sventon i Öknen).
Jag håller med Ökenråttan: precis sådär ser Dina och hennes citroner ut just nu!
(Köpenhamnsrapport kommer.)
Dina: förvånad över att du beskär citronträdet samtidigt som det bär frukt.
Annan vana jämfört med våra svenska fruktträd.
Men Örjan, de flesta citrusträd blommar och bär frukt samtidigt.
Ninja: Visste inte.
Ja precis, har citroner nästan hela året runt…
Hoppsan! Nytt bås ser jag.
[…] eftersom de talande var så ovanligt artikulerade – lite som om de läste ur ett manus till en scenprata. Bussresan hem är blott tolv minuter lång, och jag kunde bara höra mittendelen så vad som […]