Ja, kolla bara:
Här i Eskilstuna har vi en fullkomligt normal vinter med barhuvade tonåringar utomhus och mössklädda ungdomar inomhus. Det är lite för lite snö för mig som är norrbottning, men svinkallt med –13 °C (känns bra mycket kallare eftersom det blåser, särskilt för alla utan mössa).
Skåningen som jag är gift med, är ju inte så skottig av sig. Varmt i hjärtat bär vi detta minne. Han kom ut ur duschen – insvept i en handduk – och kom plötsligt på att han skulle skotta flytta lite snö. Och gick bara raka vägen ut och gjorde det. Iklädd handduk.
Från Stockholm berättar lillasyster Orangeluvan att hon jobbar idag hemifrån eftersom det är jättemycket snö på brevlådan.
Och i DN skräder man inte orden, bor man i Stockholm ska man inte gå ut över huvud taget!
Och nu måste jag upprepa mig, för det här har jag berättat förut för tusen år sedan.
En sen kväll 1974, när vi – familjen Stenson – var relativt nyinflyttade i vårt nya hus på Midsommarvägen i Luleå, ringde det på vår ytterdörr. Där stod tre bistra män. En man skrapade förläget med sin näbbstövelklädda fot, en annan tvinnade nervöst polisongerna, en tredje försökte få klar sikt genom glasögonen genom att förgäves gnugga dem med lovikkavantar. Min pappa väntade förbryllat på en förklaring till uppvaktningen.
– Eh… hej …?
– Jooh, hrm, sade en av männen, och räckte fram en pappersbunt. Vi grannar har, hrm, vi vet ju att ni kom från Skåne, men. Vi tyck’ du skotta som eljest, hrm… Hrm, vi tyck du för allas skull sku läs’ den här skottinstruktionen. Jooh. Ohaviskottad garageuppfart ser int’ bra ut.
Att pappa är infödd lulebo och att han kunde skotta som en hel karl trots ständiga ryggskott och konstant hösnuva, visste de ju inte. Hans dagars upphov i snö:
Uppdatering … för nu är säkerheten i Skottland i fara!
Bra dagar att frosta av frysen på.
Påminner om Vladimir Sorokin *Snöstormen* med hästar i olika storlekar.
Grannar kan vara bra också. Vi har en som kommer och stjäl vår snö med sin fina blåa snöslunga. Han har erkänt och vi lovade att inte anmäla stölden.
Det där att växla mellan sommartid/vintertid har vi aldrig förstått poängen med. Det beror nog till en del av att vi aldrig kunnat använda den där trädgårdsmöbelregeln. Hos oss står de framme hela året. Just nu ser de ut så här:
Ohaviskottad?
Norrländska: Att inte hava skottat.
SG: Jag förlitar mig hellre på den Americkanska maximen Spring Forward –Fall Back, som inte har ett dugg med närstrid och bajonetter att göra. Till Spring Forward är det för övrigt bara 25 dagar.
Helt off topic!
Jag letar efter en redaktörstyp och korrläsartok som är galen i (eller i alla fall kunnig i ämnet) Star Wars.
Roligt jobb kan erbjudas denna person!
Vad innebär kunnig? Att veta ifall Han Solo sköt först, och kunna texten till den ursprungliga ewoksången (det luktar flingor här)?
Ville veta mer om hästmonstret och hittade den här artikeln med samma bild. Imponerande statyer. Här i Karlskrona håller det på att klarna upp. Snart ska jag hem och skotta, hos oss finns inga grannar som snor snön tyvärr.
Min snöröjare sover om dagarna men skottar om kvällarna. Hä ä som bra, hä mä.
Voffarna vill inte gå ut i snön utan kryper tillbaks under täcket, vilket snöröjarn uppskattar.
Själv går jag inte ut så länge det finns mjölk till teet, och det gör det.
I morgon måste jag dock tyvärr ut, eftersom doktor Dentista avsatt en timme och fyrtio minuter till min förnöjelse.
Köper mjölk och semla på vägen hem.
I Falkirk, där Sanna har hittat hästarna, finns också detta påhittiga hjul som kan lyfta och sänka (!) båtar i två ”archimediska” tråg från bassängen nere till akvedukten uppe. På så sätt kopplas två kanaler samman.
Jag måste ut i dagsljuset dagligen för att hålla humöret uppe, hur kallt det än blir. Idag testade jag dunkappan. Den är varmare om magen, knäna och diverse än jackan, men det drar in kalluft i nacken eftersom den inte har huva. Ikväll ska vi på ett årsmöte. Undrar vad jag ska ta för ytterplagg då. Det lär inte bli bättre närvaro på mötet än vanligt med alla minusgraderna ute.
Brid, komplettera kappan med något stickat runt halsen. Halsduk, sjal, cowl, fuskolle är exempel på lämpliga plagg.
Två själar, en tanke.
En sjal runt halsen är underbart.
Med Olles rygg-skott-s-historia blir jag orolig över dessa nya skott-tag.
Här hyvlade de gatan i natt. Jättebra. Och så kapade de vallen ner mot tuben. Undrar hur de tänkte där. Jag hade mycket hellre velat att de kapade vallen som jag kryper ut genom baklänges. Är det mörkt kan strålkastarsken indikera fordon på väg, men är det ljust får jag förlita mig på att de tycker det blir bökigt att köra på mig.
Men… Cecilia N. Det där behöver jag en ritning på.
Ohaviskottad??? Nä, nu tror jag att du hittar på. Källa på det ordet, tack. Man ser många knasiga ordkonstruktioner med o- som aldrig någonsin existerat annat än i vandringssägner om folk från norra Sverige. ”Okaffedrucken” och sånt larv. ”Är du oäten” sjöng en trubadur häromåret. Tror jag inte att nån skulle säga. ”Har du oätit” är helt normalt, eller jag har ”odrucke kaffe” för den delen. Är man oäten så har man så att säga sluppit undan, har inget med ens egen näringsintag att göra. Man ska inte blanda ihop subjekt och objekt, inte heller verb och adjektiv.
Jodå, halsduk på. Men det drar igenom den, liksom.
Brid, du skulle låna Lille makens SCHAL. Den är enorm. Jag tänker på barnen från Frostmofjället när han sveper in sej i den. Eller Alec Guinness i Ladykillers. Enorm är den, vacker blå färg och mjuk och varm. Går åtta varv minst runt halsen. Plus runt magen.
Mamma! Jag har hittat hästmonstren!
http://urbanpeek.com/2013/11/16/the-kelpies-giant-horse-heads-new-scottish-landmark/
Från min tomtgräns:
Snövall
Cykelbana
Snövall
30-gata, tämligen trafikerad, väg till skola
Kapad snövall
(Under denna ett vägräcke)
Slänt nedåt
Stor tub med kylvatten till fabriken
Slänt uppåt
Snövall
Obetydligt trafikerad grusväg med samma vägnamn som min gata, fast med udda husnummer
Snövall
Av alla dessa snövallar har man kapat den mellan min gata och tuben. Trafiksäkerhetsmässigt borde vall nr två vara viktigast.
Cecilia N.:s gata måste vara den mest komplicerade och funktionsfyllda gatan ever.
Magganini: ritar du upp vyn nu? (Ärligt talat har jag inte begripit väg- och vallsituationen. Alls.)
Ingela: Pappa hade även en student som en morgon kom försent till föreläsningen för att han, precis när ”det ringde in” (det ringde inte alls in, det här var på högskolan), blev tvungen att springa på toa för att han hade ”ohavimorronspinkat” innan han for hemifrån.
True story.
Förlåt att jag spammar. Men jag är nästan frisk nu.
Ökenråttan: Jag äger en säkert fyra meter lång halsduk. Den har jag stickat själv och den ska jag filma (när jag virar den runt kroppen) – om jag lyckas rota fram den. Den är alldeles bedrövligt ful, randig och blå-röd-vit. Syntetgarn. Värmer inte ens.
Tardishalsduk?
Isadoraduncanvarning bäst å ohavapå.
Jag måste acceptera det du skriver, men det gnisslar inne i mina öron bara jag tänker på ett sånt uttryck. Är inte expert på lulemål, dock.
Här hos mej kan man säga ”ohadd” (skulle väl hete ”ohavi” på lulemål då) men det betyder att man inte har använt/haft nåt, nya skor är alltså ohadd. Men det där med ”havi” är helt onödigt, man säger bara ”oskottat” är det solklart hur det ser ut på uppfarten.
Men nu säger jag inget mer i denna fråga. Gissar att intresset för språkliga finesser i avlägsen trakt är av måttligt intresse för de flesta.
FAST JÄTTEINTRESSANT FÖR MIG, INGELA!
Nu är det ju så att detta ”havi” bara kommer direkt ur min fars mun när han berättar om de två tillfällena (gång på gång, kan jag tillägga) när de sades. Alltså:
1. Snöskottningsmännen.
2. Den kissnödiga studenten.
Därmed sagt, kan detta mycket väl vara en förvanskning och en ur pappas minne uppkommen lögn. Eller blott gammalt lulmål från 1937–1958. (Sen började han flytta runt, tills hela familjen bodde i Luleå igen 1973–1981.)
Hava är vanligt i Luleå/Piteå. Tror Sara Lidman använde det också.
En kollega hade ett ”evigt” passerkort till ett pappersbruk så att han skulle kunna ta sig in precis när som helst när det blev problem.
Den nye vaktchefen (sörlänning) tyckte att det var ett oansvaraigt sätt att sköta säkerheten på. Så han drog in det.
Då grep elansvarig (pitebo) in, ringde vaktchefen och talade om vad han ansåg om saken. Han avslutade med ”Han skall hava kortet till han dö!” Det kändes nästan bibliskt.
Eskilstuna (öster därom).
Sluppit snökaos här. (Bara 2-3 cm täcke).
Men lidigt av kylan och vinden.
Kallvatenledningen i köket frös, inkl annan vattledning i garaget.
Problemen nu lösta via separata värmekaminer.
Men… nu måste jag ju kommentera ändå!
Jo, att använda ”hava” och andra pluralformer på verben hör till våra dialekter. Min svärfar (eller f.d. vet inte hur det blir i mitt fall) och många andra som talar genuin dialekt säger t.ex. inte ”de har” eller ”dom har”, inte ens ”dom/dem ha” utan ”dem hava”. De äter gröt= dem eta gröt’n. Alltså pluralform på ”äta” och dessutom gröt i bestämd form. Är det en person som äter gröt så heter det ”han/hon et gröt’n”. Så där skriver både Torgny Lindgren och Sara Lidman, och det är inget påhitt utan så där säger/sa folk. Det är helt enkelt en ålderdomligare svenska, liksom det mesta i våra genuina dialekter. Numerusböjning av verb var vanligt ända till förra sekelskiftet, kanske lite längre än så.
Det där med bestämd form är väldigt vanligt än i dag. Jag säger nog ofta så själv, till vardags. ”Ta ost’n på smörgåsa” sa jag alldeles nyss till dottern, inget konstigt alls…
Ja håll mä Örjan, ja. Hä ä int alls mytche snö här, int.
(Nu får Ingela krupp! [Heja!] Jag har blandat miiiinst tre olika dialekter ovan. Men vi har verkligen fått alldeles för lite snö.)
Nä, jag får inte krupp. Däremot kan jag få det när någon (händer rätt ofta i de kretsar som säger sig älska plätten vi bor på så innerligt) använder pluralformerna galet bara för att man vill låta traditionell och högtidlig. ”Jag äro en stor vän av” … till exempel. Då kan luftrören börja krångla.
Men nu är det sent, och jag kan bara säga som vi så ofta gör här omkring när vi skiljs åt efter en stunds samtal med någon vän eller bekant: Je val (kakuminalt ”l”) hava nä (retroflext alltså, tänk -rn). I direkt översättning ”ni måste ha det”, i överförd bemärkelse ”ni må ha det så gott”. Gonatt, alla språknördar och ni andra!
Lite dialektalt från Sundsvalls-trakten. Min morfar citerade förtjust en liten lantlig gosse som uppenbarligen hade tänkt framåt och gjort sej beredd inför tänkta scenarier. ”Om du säj att ja pinka i nybyxan, om jag får nåra nångång, så ska ja kasta en myrigen sten i huvet på dej.” = ”Om du talar om att jag har kissat i mina nya byxor, om jag får några nån gång, så ska jag kasta en sten full med myror i huvudet på dig.” Observera att ordet ”nybyxan” är en pluralform. Lille morfar var särskilt förtjust i garderingen ”om jag får nåra nångång”; det framstod nog som ytterst osäkert för den unge talaren. ”Myrigen sten” är också en pärla.
Jaha, ja, Cecilia N:s vägar och vallar är något klarare, jag kanske kunde börja skissa på något. Men jag förstår fortfarande inte varför det är nödvändigt att krypa baklänges genom en vall. Genom? (Och varför bara just den vallen?) Jag har inte så svårt att föreställa mig någon kravla uppför ena sidan av en jättevall och sedan försiktigt hasa nerför den andra, på mage med fötterna före. Men GENOM?
(Då ser jag för mig att någon ändå måste ha varit ute och skottat lite, gjort en tunnel då, genom vallen. Men i så fall är frågan ”Varför baklänges?”. Då kunde man väl krypa framlänges och försiktigt sticka ut näsan ur öppningen och se efter om det kommer nån bil innan man vecklar ut sig på gatan?)
Nog är det fortfarande något av ett spännande mysterium?
(Jag har tyvärr inte gått kursiveringskursen för dessa bås, därav versal-genom ovan.)
Betr. plural dialektalt: Småkadinan = dom små kaninerna, kaninungarna.
Hu, vad läskigt med hästmonstret. Jag kan inte begripa vad det är.
I år blev det dock ingen skottdag i slutet av februari; bra snö reder sig själv.
Eller med grannars hjälp.
Skottdagen brukar jag ha ryggskott. Så då får skyffeln stå.
Heder åt Magganini, som härmed i sina funderingar ovan verkligen, verkligen har axlat Annikas mantel!
Sedan bloggen bytte till detta utseende (som ska bytas ut nu i mars, så det så) kan man inte kursivera med ”i” inom hakar, utan måste använda ”em” inom hakar. (Dumt, dumt!)
Olle Bergman, aka DDM: har du sett att din Femtonårige son har hittat hästmonstret i kommentaren kl 19:15 (28/2)?
Åh, tack… Att ta upp ett tysjok och skaka lite på ibland kanske låter sig göras, men platsen är otagbar, Annikas.
I hear you: tygsjoksskak it is!
Idag, kan jag på ett väldigt off topic-vis berätta, har jag råkat få en liten glasbit i ena foten och en pytteliten glasbit i den andra. Och eftersom jag är både ovig och skumögd, kan jag inte göra ett enda dugg åt saken.
Andra kan Lotten, andra kan! Ropa högre!
Det blir köksbordet igen, då.
Haha, det har du ju rätt i, Skogsgurra! (HK också förstås.)
När Skogsgurra ramlade in i köket i somras, satt jag med fötterna på köksbordet för en tabortsticka-operation.
När jag nu tänker efter, händer detta väldigt ofta. Mina liljevita, oskuldsfulla fötter är kanske lite känsliga?
Har du slagit sönder ett glas och gått barfota på skärvorna? Ingen bra sysselsättning.
Legoklossar, pfft.
Fakirskolan: Gå på glas
http://tinyurl.com/ycy8osnn
Nej jag skulle inte vilja prova personligen.
OK. LarsW hann före mig med annan bevis-/filmlänk.
Vill ändå inte prova själv.
Kan i sig tänka mig att det fungerar vid tjock glasbädd (som kan röra sig).
Jämför det med att gå på gård med ”dekorgrus”, vilket ju är OK. Men att få in en av dessa 2-5 mm stora gruskorn/-stenar på hallgolvet. Då känns det när man trampar på dem. Kanske än värre än med lego-bitar.
Det är nog lite som att gå på glödande kol, vare sig det handlar om Lego eller krossat glas: Packa ihop underlaget och snajda dej på, så har du kommit undan med ett billigt knep.
Jag kanske måste precisera mitt krypande. Det sker medelst bil i ett hack i vallen. Och eftersom jag kör in på gården så blir det till att backa ut.
Och naturligtvis handlar det om både vallen mellan tomten och cykelbanan och nästa vall, den mot gatan.
Och det hade varit tacknämligt om de vallarna hade varit lägre så man kunde se.
Den i sammanhanget oviktiga vallen är den som är kapad. Knäppt.
É ru mé?
Till hjälp vid avlägsnandet av små främmande föremål från skinnet används med fördel någon kollosalt närsynt person utan synhjälpmedel.
Aha! Bil! Nu gick det upp ett helt paket talgdankar!
Jag svamlar en bit härovan om en större mängd ganska tätt packade förklaringar till någonting, jag vet ej vad. Men Båsmor har i sin vishet genast tolkat min avsikt helt korrekt.
Jag skottar ingenting och har inte ens gått ut i ovädret för det har jag inte behövat och då är det lika bra att stanna inne där det är varmt. Men jag har två fula skottar som jag köpte i Inverness för ett par år sen.
Vi har inga skottar. Men vi har Nessie!
Nessie siktades även under ubåtsjakten i Stockholms skärgård 2014.
Hannoias skottar påminner om en som groomens syster hemförde från Skottland efter att ha varit au pair där anno dazumal. Han har en termometer bredvid sig och en fläck som en gång ändrade färg med luftfuktigheten. Numera står han i fönstret i sommarstugan.
Vilken fiffig skotte, Brid! Mina är bara fula. Jag valde de anskrämligaste som stod på butikshyllan (jag ville köpa Nessie när vi var och tittade på sjön men ibland måste man behärska sig tydligen(?)). Jag samlar på fula souvenirfigurer sedan jag hittade en fantastisk snöglob i närheten av Roms katakomber. Husbandet är måttligt road, han tycker inte att de behöver stå framme.
Den här skotten är väl ändå stilig, ståendes på The Royal Mile i Edinbrurgh häromåret.
Men skottarna gillar ju inte Imperiet!* Fast jag hittade det här och det är roligt tycker jag (blev tvungen att googla på skotska stormtroopers) http://www.ukgarrison.co.uk/the-501st-legion/imperial-scottish-squad-iss.html
*Inte det med Thåström. Det andra.
Verkar som alla är mer eller mindre friska nu. Skönt att höra.
Var orolig ett tag att all snö från Sibirien skulle hindra hemfärden (medels flyg) men det gick så bra så bra. Till flyget tog jag dock bussen eftersom pendeln meddelade försening på ca 50 min.
(Detta var i tisdags; flög från -8 (?) och landade i trevlig förvår på ca 15-18 grader. Detta var nog 4:e gången i rad jag upplevt vinter-Sverige. Räcker!! Nästa besök blir Midsommar. Det skall väl inte snöa då iaf…)
Tänkte också på DDMs rygg där han står och skottar…
Någon som har något kul förslag på laxanrättning? Är lite trött på att ha bitarna i grädde eller vin eller smör.
Dina, blanda ihop en massa pesto och crème fraiche och häll ut över laxen och häv in i ugnen en stund!
(Tyvärr har jag svårt med detaljanvisningarna, det är alltid Herr Magganini som gör maten.)
Nu skulle man ha redigerat om man hade kunnat.
Men! Jag fixar! Såja! /Lotten the redigerarwoman
Bra Magganini! Låter jättegott.
Man kan byta ut krämfräsen till fetaost om man är på det humöret! (Den här rätten gör vi aaaaaltid här hemma i Gula Fula Huset.)
Jag ser dina vallar framför mig, Cecilia N! Som en veckad minikontinent utanför tomten. Vi har massa snö äntligen, men några märkvärdiga vallar har vi inte, även om man kan tro det om man följer vissa debattforum för närområdet.
Jag ÄLSKAR snön på brevlådan och annorstädes. Detta är ju vinter på riktigt! Tycker jag och min spark. Ni har väl spark?
VI HAR SPARK!
Artonåringen rymde hemifrån i onsdags kväll. Trodde jag, som ju uppmuntrar sådana tilltag. Men icke då: hon hade bara tagit fram sparken och susat lite fram och tillbaka utanför huset. Rödkindad och glad med frost i ögonfransarna deklarerade hon att hon var mycket lycklig.
Att sparka längs en väl åtkörd vinterväg är lycka. Motsatsen till lyckan är när man några km hemifrån möter bilen som sandar …
Några skottar i kilt och med säckpipa fotograferade jag senast jag var i Edinburgh, men stoltast är jag över att jag lyckades fotografers den Osynlige Mannen!
a i.st.f. s
Jag har varit i Edinburgh två gånger och på massa andra ställen i Skottland men jag fotade inte en enda skotte i kilt. Jag flög ett litet flygplan över Loch Ness och cyklade på Skye och gick på berg och tog flera tusen kort men inte en enda kilt fastnade. Jag ska till Edinburgh i augusti igen. Då ska jag blanannat gå och se dem trumma och kasta pinnar i takt. Det vore väl själva f*n om inte nån av dem ska bli med på bild då.
Spark, ja… det hade vi väl en? Har vi det fortfarande tro, efter flytten? (Sex år sen. Drygt.) Var då i så fall? Hm.
Vi hade en barnspark när vi var barn. Vart i all världen tog den vägen? Hm igen.
Hoppas alla bokstäverna är på rätt ställen nu. Det verkar vara nån oreda på tangentbordet i det här båset.
Sparkar till jobbet vareviga dag, koopra och gymmet varannan dag ungefärligen. Småsparkarna körde jag till Stöcksjö och barnbarnen trettonhelgen. Sparade sen pappan och hans syskon var små. Nu får de göra tjänst i nästa generation.
Lax marinerad i teriyaki ugnsbakad med spenat och västerbottensost är en favoriträtt hos oss. Finns i ett antal varianter på internet. Rekommenderas!
Låter härligt att få (ta) sparken varje dag, Ingela.
Men är det verkligen sparkföre hela året? I fjol såg jag stora barmarksfläckar ända uppe vid Pajala.
Våra sparkar blevo kvar vid Gammpörtet. De voro uråldriga.
Den här bilden är från 1februari. Sedan dess har altanen skottats och mer snö kommit.
Som hjälp för att ana snövallarna. Vi kan se över dem, så de är väl sisådär 160 cm kan jag tro.
Lite otydligt där. Vareviga dag f.n. När jag var barn åkte man spark mellan Mikaeli och Valborg. Typ. Senare år har sparkföret ofta tagit slut redan i mitten av mars. Medan jag bodde kvar i huset var det enkelt att ta skoterleden genom skogen från hemmet och ner på byn/till jobbet när föret på gator och gångbanor tog slut. Men där jag nu bor funkar inte det. Det finns förvisso skoterleder här också, men de leder inte till byn. Denna vinter har det varit lätt att använda spark. Många kalla dagar med kärvt före, men man kan använda sparken som lastfordon även om man bara styr den framför sig. Sen andra halvan av oktober har sparken varit mitt vardagsfordon men innan första maj lär det väl vara slut med det. Helt bart är det dock sällan den tiden och knappast i år.
Ja uråldriga voro de sparkarna och kan ses på bild från februari 1910 då
mor min och hennes syskon träffade fotografen i backen ovanför smedjan
i Granbergsdal.
Sparkåkare
Det är min lilla Mamma och hennes lillebror som Lille m har skickat bilder på.
Det blev lax i någon sorts mayo-pesto. Mycket gott! Nästa gång provar vi med ost av typen Västerbotten om vi kan hitta.
På ta om sparkar, vad heter makapären som är som en släde men fast vid en lång påle och går runt runt? Fanns en på ängen mellan Bandhagen och Högdalen. Tillbringade många vinterdagar där.
Slängkälke.
Kolla! Vad tror ni det kan vara där borta va?
Åh, de fina sparkbilderna fick mig att leta lite i datorn efter en bild på min snälla storebror som skjutsar mig på vintervägarna i södra dalarna. Men i allsindar. Är det gummistövlar, Skogsgurra? För inte sjutton haddes det så eleganta läderstövlar i vår familj. Väl?
Magganini, det är ljuset i tunneln. För det är absolut inte mötande tåg, jag lovar!
Åhå! Aha! NU ser jag att det handtaget (styrstången? hållpinnen?) på en spark som sticker upp framför det som ser ut som ett lovande ljus i fjärran, på Magganinis bild!
Nu inväntar vi väl Magganinis sparkrapport?
Jag har precis redigerat färdigt en 300-sidig bok som handlar om musiklivet i Katrineholm på 1970-talet och måste absolut lyssna på KSMB på högsta volym. Väldigt underligt.
Javisstja, Skottland och spark – då måste jag ju berätta om en av de tilltänkta mågarna som var från Skottland och obekant med sparkåkning. Vi var ute och åkte bil i Moratrakten på vintern och efter att ha studerat några av de sparkburna medtrafikanterna ett tag undrade han försiktigt: ”Why are they walking with chairs?”
Because the tables are too big.
Det finns faktiskt tanter här som har hjul på sparken. De kan fällas ner så att den kan användas även på barmark. Två varianter har jag sett, en med fyra hjul (kan möjligen vara 6 st, alltså dubbla hjul bak på meden). Det ser ut att fungera lika bra som en rullator. En annan variant är med två hjul som fälls ner enkelt med foten. Den senare är tänkt att använda när man ska över vägen om det är bart eller för grusigt, så att tanten i fråga slipper bära sparken.
Jag befarar att min sparkrapport kommer att begränsa sig till den där bilden. I morgon åker Herr M sitt 36:e (tror jag) Vasalopp och det innebär att jag hasar omkring här inne på armlängds avstånd från olika skärmar så länge sändning pågår, bärandes på olika kaffe- och tekoppar och mackor och godis osv. Och sen på eftermiddan har jag andra åtaganden.
Det blir nog inte mycket tid för sparkande. Förresten är det inget sparkföre kvar på vägen. Det skulle vara vår egen uppfart här då, men den är ju knappt hundra meter.
…
Men… den lutar… och har två skarpa böjar… alltså – det kanske vore ganska lattjo om man tänker efter?
För den här tanten har inga såna där hjul som Ingela pratar om. Man kanske kunde bygga om sparken?
Så var det, LarsW!
Sparken är tyvärr mest för syns skull. Jag blir lycklig när jag ser den. Här sandas det ordentligt ända ut i dikeskanten. När vi bodde i Luleå sandades halva promenadvägarna. Men vi passar på när det är nysnö, vilket det ju faktiskt har varit några gånger senaste veckorna.
Halva, på längden då, Skogsgurra.
Flytta till Hammarbyhöjden! Här sandar man ena halvan av promenadvägarna och röjer blott den ena trottoaren längs gatorna. Och inte en stötting så långt ögat når…