Jag klev in på radioredaktionen och in i studio 1 och började prata med mina kolleger som snackade om allt och ingenting medan ”Gimme All Your Lovin” spelades ut i etern.
– Heeej Lotten! Tre frågor har inkommit: en farbror som är arg på ungdomarnas slang, en fråga om hur man knäpper brännvin och en om det heter ’asocial’ eller ’osocial’.
– Najs! Och så kan jag fylla på med min senaste pet peeve o…
– Pass på, tre sekunder.
– …
– Och där hörde vi ZZ Top med …
Och ungefär där slutade jag lyssna, fokusera, tänka och över huvud taget uppföra mig. För in i studion klev ett par platåträskor. De bars förvisso fram av ett par fötter som satt på en radiomedarbeteare som heter Katarina, men det var för mig fullkomligt ointressant där och då. Platåträskor!
Jag pekade på skorna, gapade och log och lade mig ner på golvet och tog snabbt och tyst sju bilder medan radiopratarna pratade i radio.
– … och då släpper vi som vanligt fram de lokala nyheterna.
Nyheterna sänds från en annan studio, så under de minuterna får man skrika och tjoa i studio 1.
– MEN HERREGUUUUUUD, DU HAR JU ÄKTA PLATÅSKOR PÅ DIG!
– Tihi, jaa …
– Men de ser ju nästan oanvända ut!
– Ja, jag fick dom 1976, men mamma köpte alldeles för stora, så jag använde int…
– MINT CONDITION! MUSEIFÖREMÅL!
– Ja, jag hittade dom nu, och tänkte att eftersom dom passar, är det ju lika bra att ta på sig dom.
– Förlåt, Katarina, jag måste ta några bilder till!
– Okej … Du då? Hade du några platåträskor?
– Absolut inte. Jag fick gå i bruna promenadskor och röda,danska jeans från Danmark medan mina kompisar hade platåträskor och utsvängda snickarbyxor. Flätor upphängda i kringlor med vita sidenrosetter hade jag också.
– Trauma?
– Mhm. Trauma.
Det här med det galna träskomodet som gällde under 1970-talet har jag berört tidigare, men jag är så lycklig över detta mitt möte med ett par äkta platåtollor – det första sedan kanske 1977. Så här såg vi alla ut:
Så här gick vi däremot inte särskilt ofta omkring:
Men det var förstås inte bara platåträskorna som gällde – alla möjliga olika varianter fanns.
Nu till dagens fråga: satte ni plåster på de söndersparkade fotknölarna eller lät ni de öppna köttsåren imponera på killarna i klassen?
Plåster, men de trillade ju av, antingen i duschen eller i sängen.
Så det blev nog några fina köttsår ett par dar.
Impa med dem gjordes ej, jag slogs mer och vann i stort sett alltid mot killarna.
Stor och stark och oftast jävligt arg, hade jag inga problem med respekten.
Kan inte minnas att det var några problem med fotknölarna. Sprang i träskor hela somrarna utan större bekymmer. Värre var det med fladderbrallorna som for in i cykelkedjan ibland. Vurpade på en grusväg en gång och skrapade upp en sida av kroppen, ända upp till näsan.
Så här fina träskor hade de tuffa grabbarna från Vargvallen när de var på besök i Svartlien. Tyvärr syns de inte i något av klippen jag hittat på duröret men ni kan ju föreställa er!
https://youtu.be/E73VxmzdglA
Jo men just när de vänder sig, Näääslund, så ser man träskorna!
På 70-talet bodde jag på två trappor av tre utan hiss. De ekande träskorna var helt enkelt ooliidliga när folk i massor klev upp till grannen över.
Annars slet jag ner smedtofflan –den svarta på bilden– till dess att jag började blöda på hälen. Då var det dags att förnya.
Gonatt! Vi blev sittande med Hjältarna från Svartlien. Vår utländske besökare vågar knappt gå ut nu. Han läste om vargstriderna utanför Köping – och nu fick han påfyllning. Bjärn är inte att leka med …
Jag hade faktiskt platåträskor på 70-talet, vad jag nu skulle ha dem till. Men jag tror att jag tyckte det kunde vara lite fräckt med lackblå träpjuck med gula kronor på när jag skulle till USA. Den enda reaktionen jag fick var ett par tjejer som frågade om jag var gay. Jag hade inte hört om någon annan betydelse än ”munter” av det ordet, så jag tycket att jo ibland, så.
Jag fick samma obegripliga fråga i GB när jag liftade runt där 1972 med ett par träskor i vitt perforerat läder; som sjukhustofflor ni vet.
Om dom varit svarta. Och dom frågat om du var straight?
Hallå! Nu har jag gjort storstan i två dagar och svingat mina lurviga samt en och annan bägare. Nyss klev jag på tåget hemåt. Ett jättefint och nytt tåg var det – och jättefel. För det tänkte ta mig till Norrköping och inte Eskilstuna sa en röst i högtalaren.
PANIK!!!
Jag KASTADE mig av tåget, sprang med väskor, kläder och accessoarer fladdrande efter mig, hoppade med skräck i blicken upp på rätt tåg och slet i villervallan sönder min papperspåse som var full av nyköpta grejjer.
Antiklimax: Norrköpingståget skulle inte avgå förrän om 10 minuter, Eskilstunatåget inte förrän om 15 minuter.
Mitt tolvåriga jag hade nog blivit ännu mer förbryllad ifall de hade frågat om jag var rak
Förlåt, först nu läste jag att Christer tLDPT var gay ”jo, ibland, så”.
Dagens gapflabb härmed levererat!
Jag fick INTE platåträskor!
Då förstod jag inte varför, men nu är jag väl mer tacksam.
Däremot hade jag ju naturligtvis träskor. Nya varje år.
Mina första var i en yttepyttig storlek och röda med vitt band och med nyckelpigor på.
Jag hade mycket problem med skoskav på hälarna av andra
skor och njöt. Men jag anar stt jag istället fick skoskav av ovanlädrets kant.
Jag tror inte mina barn någonsin haft träskor. Möjligen lånat våra för snabb tur till brevlådan. Och det är ungefär den sträckan vi också använder dem till numera.
Hur klarade man av ett halvår i taget med de där? Plus vintrarna som inneskor på högstadiet …
SG: Min engelska på den tiden hade inte räckt till för att riktigt förstå en ”rak” fråga heller. Och även om, så hade jag ju haft fler träskor, både svarta och sådana där ljusbruna som kallades naturfärgade.
Ungefär som hudfärgade plåster.
Svarta, vita med hål, hudfärgade (som mörknade med tiden), gula lack tror jag mig minnas, men inte platå. Och nu går jag omkring och drömmer om träskosandaler. Hoppas hitta några i sommar.
Nytt par varje år i juni. De från året innan var urväxta, plus att de knappt hade nån klack kvar. När Cecilia skrev om skavsår kom jag ihåg att man fick en valk uppe på foten, eller huden blev i alla fall tjockare där kanten på ovanlädret nötte. I slutet av sommaren var större delen av valken mörkbrun av solen och den färgen satt i åtminstone till jul. Oftast hade jag och småsyskonen svarta med rem, eller naturfärgade men ett eller annat par med hål också. Mina absoluta favoriter var naturfärgade och hade sytt ovanläder i tre stycken med sömmarna på utsidan. Sydda lite som en näbbstövel, men med tvärt avslut i stället för en näbb. Världens skönaste träskor.
När jag och syrran blev lite äldre, i sena tonåren – tidiga tjugoåren sådär, så lyxade vi till det och köpte träskosandaler på Knulp på Kungsgatan. Där hittar Dina det hon söker.
Ett par Emma träskosandaler köpte jag i fjol, men sålde dem. De var snygga men det var inte som jag mindes. Inga of Sweden var jätteheta för nåt år sen med väldigt designade och icke-traditionella träskor, vet inte om det finns kvar.
Har fortfarande trätofflor (någon skåning har lärt mig att det inte heter träskor om de inte är helt i trä, vilket antagligen stämmer i Skåne) att traska omkring i trapphuset i. Och tvättstugan, och källarförrådet. Sulorna har lossnat och förr eller senare kommer jag att halka och slå mig, men de är klart enklare att komma i och ur för snabba ärenden än det mesta annat.
Ett par källarträskor stod vid källartrappan i mitt föräldrahem. I en storlek som alla kom i, även pappa. Det blev slut med det en dag när pappa hade bråttom att hämta lite potatis eller nåt, gått in i matkällaren lite för snabbt och för femtielfte gången slagit huvudet i betongkanten där källartaket helt omotiverat blev tjugo centimeter lägre. Men blodet droppande över ansiktet tog han träskorna till pannrummet, la dem på huggkubben, förvandlade dem till ved och stoppade dem i vedpannan.
Träskorna hade man året om, möjligen med undantag för ungefär januari. På vintern bar man raggsockor i dem. Byxorna var vida nog att dölja hela foten och några centimeter längre än vad som var nödvändigt för att nå ner till marken. Detta gjorde att byxbenen vid varje steg sopade in snö under hälen.
Varför tyckte man att det var så bra att ingenting annat gick att använda? I dag klarar jag inte av att gå i dem alls, får ont överallt och spänner hela benen.
Men platå hade jag aldrig. Dels pga icke comme il faut i mina kretsar, och dels pga 180 cm lång.
Tack Ingela!
Nu skall man bara välja färg och modell ocksål…
Jag säger som Magganini: träskorna är hopplösa på mina fötter idag! (Och ja, naturligtvis handlar det om ovana. Grrrrr, jag VILL ha trätollor!)
Lite OT, det här hade lämpat sig bättre i applådbåset, men jag är som vanligt är, en aning seg.
Jag tänkte promota ett evenemang nämligen:
http://www.sydnarkenytt.se/sydnarke/artikel/swede-hollow-tv#.WoB2reSWxPY
https://www.youtube.com/watch?v=UOmmap7CC4o
Det är alltså Annikas andra hälft (det är han som pratar i Sydnärkenytt-klippet) och Annika som har satt ihop det här, skrivit texterna (förutom det som är ur Ola Larsmos bok förstås) och arrangerat hela föreställningen. Annika har läst in texten på band (heter det inte nuförtiden), hon hann lagom göra det innan hon satte igång att hosta alldeles för mycket och åkte in på sjukan och började pipa.
Det var planerat att äga rum den 21 oktober förra året, men av kända skäl blev det inställt.
Nu ska det bli av den 7 april i stället.
Den som skulle vilja åka till den lilla staden Askersund och beskåda detta kan beställa biljetter här:
https://www.nortic.se/tickets/event/16125
Allt eventuellt överskott från föreställningen går till Nyckelfonden, som främjar forskning vid Universitetssjukhuset i Örebro.
Jag ska dit i alla fall, tänkte jag.
Kolla på kartan! Det är nästan bara Cecilia och Ingela som har långt till Askersund!
Jomän – Dit ska vi!
Nästa extraordinära evenement bir fäll Starten på Universums Största Bokloppis. Alldeles i närheten av Nypörtet. Annika var flitig gäst.
http://sodrahyttan.se/bokloppis/bokloppis/historik/index.html
Ja det blir långt det …
Pisskälkar kallas träskorna som numera ersatts av mjuktofflor på ön där båthuset finns.
Jag har annars ett obehagligt minne av mina röda träskor med kurbitsfjärilar på. Som sexårigt dagisbarn sprang jag i en regnvåt skogsdunge och letade efter vinbergssnäckor. Det skulle jag inte ha gjort för jag halkade och stukade min vänsterfot så illa att jag fick en spricka i fotknölen och drog av delar av ett ledband.
Tur i oturen var att mitt dagis låg på Danderyds sjukhusområde så en av fröknarna kunde bära mig till akuten där vi sen tillbringade ett antal timmar.
Idag, 39 år senare, har jag fortfarande sviter av den skadan. Turligt nog går det att hålla dem i schack med rehabträning.
Udda dojor på 70-talet, var det. En bekant till mig hade faktiskt ett par liknande i flera dagar innan hon blev helt utmobbad. Sedemera förbjöds slika skodon, och detta ganska snabbt.
Sitter på ett hotell med usel Wi-Fi. Kommer bilden igenom nu?
Väldigt långt blir det. Tyvärr.
Det är för farao 40 mil bara till Cecilias stad…
Men sen får ni å andra sidan sällskap… majlis
Även sen nu när jag flyttade i somras, Ingela?
Jo Ninja, förvisso sällskap resten av vägen.
Vi får se om ni hittar på nåt annat jippo där i södern som matchar Ingelas och min(a?) semestrar.
(Det borde ju vara min där, men på nåt sätt måste jag väl acklimatisera böjningen eftersom det ska passa med våra respektive semestrar. Hur då?)
Är inte helt säker på var du kardar, spinner och stickar numera, Cecilia. Åt vilket håll flyttade du? Visst var det H-sand förut?
Det kanske är trällernas förtjänst att jag går rakt med fötterna, inga blodiga fotknölar här inte.
Har man Netflix finns just nu en film om skodesignern Manolo att se. Jag som älskar biografier fastnade såklart och fortsatte med Netflix’ hela utbud av moderelaterade filmporträtt. Filmen om chefredaktören för italienska Elle var kanske bäst …
Askersund 7:e april låter som en bra idé! Helt märkligt så tänkte jag på Annika imorse, när TV visade inslaget om Obamas nymålade porträtt. Jag fick känslan av bisarr konst och bisarra nyheter kändes lite som Annikas grej. Har ni sett porträtten?
Trätofflorna… ja visst fick man valk både efter ovanlädret, eller där kanske mer åt skavhållet, och under hälen. Och efter den där urgröpningen för stortån. Sommartid, när det gicks barfota i dem.
For en gång på 70-talet på chartersemester ett par juliveckor till trakten av Split. Väl framme insåg jag att smedtofflorna var enda medförda fotbeklädnader. Det gick bra. Ett par dagar. Sen blev ovanlädret alltför bemängt av saltvatten (stränderna var av småsmå klapperstenar, och botten hade gott om illvassa sjöborrar, skor var tvunget). Det blev rejäla skavsår av kombon hård läderkant-salt-barfota-sol. Hittade då ett par s.k jesussandaler med lååånga remmar så snörningen gick en bra bit upp på vaden. Käckt, men inte heller så bra som badskor betraktade.
Har fortfarande kvar ett par sme’tofflor, står alltid på köksbron på landet att användas vid kortare utomhusbestyr (vi har ingen toa inomhus). Försvinner på barnbarnsfötter och hamnar alltid på fel ställe.
Därför finns också två par av de så begabbade foppatofflorna, två storlekar. Huset har nämligen två in/utgångar och därför behövs flera par; måste alltid finnas ett tillgängligt för nämnda utomhusbestyr.
Men foppisarna kan aldrig bli så kära som tofflorna.
(Uff så långt detta blev. Men så ligger just sme’tofflor en varmt om hjärtat.)
H-sand stämmer som fd ort. Nu är det D-sjö som gäller.
(Jag har fattat att man inte får säga Ö-vik ens på norra sidan älven med min postadress.)
Vi var i Split 2005 och inhandlade där till en billig penning badskor i Äkta Plastic som skyddade mot steniga stränder. De påminde mer om tofflor och gjorde jobbet. Våra medhavda sandalusker fick vila så länge vi inte var på olika turer som fick oss att tro att kriget ännu inte var över, men det är en annan historia.
Jamendåså, då blir det bara trettio mil innan Cecilia kliver på…!
Men vet du vaaa, Zozzo: man får ju skriva hur långt som helst!
Jag hade inte tid att skriva kortare (sägs G B Shaw ha avslutat ett brev).
Och visst är det så: med gott om tid till att redigera, känna på formuleringar, döda älsklingar och fundera över om budskapet verkligen går att uppfatta — då blir texter oftast inte så långa.
Eller, som Sigge Ågren lär ha sagt: Skriv kort, helst inte alls.