Grovarbetare Bergmans liljevita tangentbordshänder
Först dök den där dumma översvämningen upp i fredags – så att jag fick lyfta verktyg, flytta bilhjul, baxa bort vedlager, skruva ut besvärliga skruvar och skvimpa med iskallt vatten i flera timmar. Och så hackade jag (för att inte bli polisanmäld) is från trottoaren förstås.
Sedan pajade vår extrafrys nere i källaren helt orelaterat, vilket är ett solklart tecken på att döda ting talar med varandra.
– Såååå. Du sprutar vatten, du?
– Japp. Och där står du och bara funkar. Kolla, här kan jag spruta vatten i flera timmar utan att någon märker nåt.
– Fast om jag lägger av, så ruttnar kanske de där läbbiga kålrötterna som jag har i lådan längst ner.
– SPRUUUUUUUT!
– Klonk. Såja, nu funkar jag inte. Ruttna på nu, alla gamla matlådor!
– SPRUUUUUUUUT!
Det ickefungerande kylskåpet hade dock den goda smaken att lägga av nu när det fortfarande är kallt utomhus, så jag bar upp alla byttor och kålrötter till verandan. (Det har vi gjort förut.) Men än en gång fick jag brutalanvända händerna, som ju annars bara sitter och knattrar på tangentbord hela dagarna.
Under helgen spelade jag lite basket och stukade lillfingret samt hjälpte en kompis att röja i en lokal som var full av gamla saker som inte skulle vara där. En miljard kartonger skar små hål i mina fingrar och jag kände mig hur cool som helst.
Idag upptäckte jag att en fönsterbräda hade sjangserat och spruckit, så jag slet fram min fina slipmaskin och slipade så att svetten och dammet yrde. Maskinen är gammal och har nån obalans inbyggd, så den skakar som en skakmaskin på gym.
Bara en före-bild – jag är inte färdig än; efter ett varv spackling och målning ska jag köra minst ett varv till.
Sedan skar både jag och Artonåringen oss på våra nya knivar. Detta eftersom vi endast undantagsvis har skarpa knivar: vi vet helt enkelt inte hur man hanterar dem.
Artonåringens blod så coolare ut än mitt, så detta är hon.
Så nu sitter jag här vid köksbordet och tittar på mina söndersmulade naglar med sorgkanter, färgfläckar och småsår och det avgrundsdjupa knivhugget. Händerna är svullna och obekväma – de känns som någon annans. När jag tar handsprit på dem sticker det som av tusen nålar.
Och dessutom känner inte mobilen igen mitt fingeravtryck längre!
Om jag riktigt känner efter har jag dessutom träningsvärk i axlarna. Med andra ord: jag mår oerhört bra eftersom jag har varit så himla nyttig. Imorrn ska jag kanske fälla ett träd eller lyfta ur en bilmotor eller hugga ved med bara händerna. Simpelt.
Eller så skriver jag kanske en rolig artikel istället.
Men än har du inte limmat ihop TRE fingrar med CA-lim aka Superglue. Det gjorde jag för några dagar sedan. Enda sättet att få isär dem var att dra isär till skinnet nästan sprack och slipa med en tunn sliptrissa (Dremel). En jäkla tur att jag aldrig försökt med fingeravtrycksigenkänning. Det skulle aldrig funka.
SG, voffo gör du på detta viset?
Det undrar jag också. Det var ju inte första gången jag använde CA-lim. Och väl medveten om riskerna. Borde vara JÄTTEVARNING på förpackningen.
SG, det är inte kryptonit man ska använda för att lösa Superglue utan aceton. Lägg fingrarna i ett acetonbad nästa gång.
Från en som aldrig gör reklam: cykla dig iväg till hälsokosten genast och köp en grön tub som det står “Hudmat” på, fast på engelska, och som tillverkas av ett företag vars namn blir 23-5-12-5-4-1 i siffror. Seså, gör det bara. Dina händer kräfva det.
Jag snavade över en adventssång (tre månader hit eller dit, vad är det?) där en rad lyder “Tänd ljus för dem som gråter och de som tröstar dem”. Har funderat över dessa de-dem-konstruktioner och inte kommit fram till något mer än att hela raden borde ha formulerats på något annat sätt. Har språkpolisen någon kommentar?
SG, om man betänker att superglue först var ämnat att användas för sårihopklistring i s f syning så är det väl ett bra betyg att fingrarna satt ihop. (Eller är det bara en urban myth om superglue?)
Och, samkväm, är väl vad vi har här? Ungefär…
Om Brids fundering: Ända sen dom började kalla reale för utrum har jag blivit rädd för att tala om språkliga finesser. Men meningen låter ok. För dem – ackusativobjekt. De som – subjekt. Tröstar dem – ackusativ igen. Heter det så …?
Brid: Det är psalm 856 i svenska kyrkans psalmbokssupplement ”Psalmer i 2000-talet” från 2006, översatt från norskan av Ylva Eggehorn, som ju normalt är en känslig stilist. Frågan är om det verkligen står så konstigt med pronomina i Eggehorns översättning, eller om någon har skrivit av fel. Den som hittar boken kan ju kolla.
I Eyvind Skeies original till barnadventssången på bokmål från 1988 står det ”Tenn lys for dem som gråter og dem som trøster dem”.
http://www.dagen.no/Nyheter/advent/Salmen-som-alle-kan-synge-283398
Just precis! Alltihop känns liksom lite underordnat “Tänd ett ljus för”, nämligen för dem som gråter och (för) dem som tröstar dem (som gråter). Klumpig mening i sången. Man kanske skulle stryka sista dem:et?
De två första ”dem” är prepositionsobjekt (och står alltså inte i nominativ), det sista till och med dativobjekt om man vill vara litet arkaisk.
Skriv om till singularis och se:
”Tänd ljus för honom/henne som gråter och honom/henne som tröstar honom/henne.”
Inte går det med grundform, ”han”/”hon”, andra gången.
Det måste vara objektform:
”Tänd ljus för … mig som tröstar dem.”
”Tänd ljus för … dig som tröstar dem.”
”Tänd ljus för … honom/henne som tröstar dem.”
”Tänd ljus för … oss som tröstar dem.”
”Tänd ljus för … er som tröstar dem.”
”Tänd ljus för … dem som tröstar dem.”
(Enligt vedertagen språknorm numera är ”de som” i objektsställning helt OK, eftersom man kan se det som en fast frasförbindelse som inte böjs. Men då måste man förstås konsekvent skriva ”de som” på både ställena här – inte olika inom samma mening.)
Magnus A. uttrycker exakt det jag tänkte. Exakt.
En guldstjärna till Magnus A. och en guldstjärna till Anna som inte vill göra reklam och därför gör det så himla diskret och så ett paket plåster till Skogsgurra förstås.
Handrapport: jag har knattrat bokstäver sedan 09:15 och inte lyft nåt tyngre än en gurka. Hade jag haft en stegräknare hade den väl närmat sig 100 nu.
När jag sökte efter något helt annat råkade jag hitta Timbros egna skrivregler på nätet.
De visar sig vara en bländande uppvisning i ganska konsekvent skrivregelkonservatism. Ingen bruksnorm där, inte; man känner sig förflyttad till en modersmålslektion i läroverket år 1964, väl före den fördärvliga enhetsskolans införande, och man undrar vem upphovsmannen till regelsamlingen kan vara.
Psssst! Magnus A.! Jag vet att min pappa var inblandad i Timbros skrivregler i början av 1990-talet och ska genast fråga honom! (Han är född 1937 …)
Tihi!
Och Fredriksson? Inte ett ord? Ingen kommentar om hur gäng av olika slag bygger sina egna bilder av vad som är rätt eller rimligt?
OT: Vårdagjämningen infaller ju i dag. Många tänker på den som en dag, men det är ju en tidpunkt. Nu, klockan 17:15. (Och 25 sekunder däröver om man ska vara petig). Sen är dagarna längre än nätterna.
Och före vdj (som man väl kan säga) var nätterna längre men det är dom inte längre. Dom har sas kommit till korta, oms.
Magnus A.!
Pappa svarar angående de mossiga skrivreglerna:
– Ja … förmodligen var det jag …
(Jättekul!)
Juristens råd i de-dem-frågan: Använd dom. Kan aldrig bli fel.
Det finns faktiskt problem med “dom”, men i stort håller jag med juristen här ovan. Och framför allt är “dom” vansinnigt mycket bättre än att skriva precis tvärtom och fel som i t.ex.:
Dem gick ut på planen.Jag gav basketbollarna till de.Ett problem som plötsligt skulle uppstå om vi skulle övergå helt och komplett samt konsekvent till ”dom” (och fullständigt tappa känslan för skillnaden mellan de och dem) är att det skulle bli rysligt mycket svårare att prata engelska där man måste skilja på ”they” och ”them”.
(Händerna är idag lite mindre svullna, men jag är fortfarande coolt hantverklig. Imorrn ska jag åka tåg till Stockholm. Hoppas att det blir rälsbrott eller nåt så att jag får hoppa ut och laga.)
Oj!
😲
https://www.youtube.com/watch?v=wyydF2CclBw
Tack Ninja! Long time no hear.
Å, i dag har jag använt order “ljuta”. Jag tror att det är första gången i mitt liv. Det känns mycket högtidligt och märkvärdigt.
När jag googlade för att hitta ljuga i andra sammanhang än med bleka döden, fann jag en, som det tycktes mej, hiskeligt stark pepparoni ifrån Bosnien. Kan där finnas ett samband?
Nej jag ljuger icke. Men försöker kommentera om ljuta!
Jo, jag skrev om Axel von Fersen. Honom var det synd om. Han ljöt en fasansfull död. Jag ljuger inte!
Händerna är i hyggligt skick just nu konstigt nog, inga hantverkarhänder. Fötterna däremot skulle behöva vård. Fotverkarfötter?
Men – nej hörni. Man verkar ju hovar. Det är förstås fotvårdsspecialisten som är fotverkaren.
Vad gör ni (jag frågar förstås åt en vän) om ni är på en obligatorisk utbildningsdag som är bedrövlig på alla sätt och vis? Dålig föreläsare, kass pedagogik, gammal info i nya paket …
1. Sitter kvar och klottrar, bara.
2. Protesterar och ifrågasätter.
3. Något annat … vad?
Först 1. Sedan 2. Till sist, 3., går jag därifrån och låter den som anser utbildningen vara obligatorisk få veta att den är ett slöseri med tid och pengar.
Jag skulle sticka, men det gör jag ju å andra sidan jämt så det kanske inte vore så stor skillnad.
Men man kunde ha knyppeldynan tillreds och sitta och knyppla?
Det kräver koncentration och tiden går fort.
Jag undrar om Magganini har några tankar om
-bålverk
-huvudverk
Det verkar som om hon besitter kunskaper om detta.
Majlis.
Sitter och klottrar; närvaro är obligatorisk. Minns själv en sån där dag som handlade om vad vi skulle räkna med att få i pensioner. Föredragshållaren hade ett underlag på papper som sattes upp på tavlan. HANS PAPPER VAR SÅ GaMMALT OCH hade VIKTs SÅ MÅNGA GÅNGER ATT DET KNAPPT HÄngde ihop och innehållet var inte längre aktuellt; han hade inte hängt med i ändringar som skett. Bedrövligt var ordet. Vi påpekade det sedan för arrangörerna.
Nja, Ninja, så värst djupa kunskaper har jag inte, men jag tycker att huvudverk låter skapande och bra.
Annars är det kanske skolan eller biblioteket som är huvudverk, och bålverket, det måste ju vara baren.
Så har vi ju grenverk också. Kan i skriva om det utan att bli alltför ekivoka?
4. Går ut ur lokalen då och då för att göra avstressande armhävningar.
5. Tar fram datorn och tar fram bloggen och skriver en kommentar.
6. Eller två kommentarer kanske.
Läser båset på telefonen. Just nu faktiskt. Obligstoriskt och nästan allt som avhandlas är sånt som inte berör mej i min roll på jobbet.
Såja. Där försvann tre timmar som jag aldrig får tillbaka.
Samma här.
Här med.
Och vi har nu fått massor av tid! Nämligen därför att DISKMASKINEN kom. Men plötsligt ser köket väldig sjaskigt ut … Måste nog måla om och slipa bänkskivorna och putsa kranarna och jag vet inte vad. Tur att vi fick tid.
Men – är det ingen som jobbar? Är alla bara på meningslösa utbildningar?
Hoppas att jag är så gammal så jag kan hävda att det är slöseri att skicka mig på sånt där, så att jag aldrig mer behöver genomlida en sådan dag.
Mina händer är också lite tilltufsade, såpass att jag har skavsår i vänster handflata, efter att ha gjort för många toes to bar utan handskydd. Nåja, det är en världslig sak, och det läker väl så småningom.
Men Ökenråttan har tid, och ska skaffa hantverkarhänder!
Och här sitter jag på kontoret och båsar…
Näe, jag jobbar inte, eller jo det gör jag ju, men jag lönearbetar inte.
Schäfern tyckte jag var för jobbig, och tog illa upp när jag påpekade hur illa företaget sköttes.
Stockholms bussförare får så lite vidareutbildning att skickas de på kurs så går de. Samt att de får fattasrapport och löneavdrag om de inte gör det.
Fast de är ju å andra sidan vana att sitta och se uppmärksamma och nollställda samtidigt, så det går för det mesta bra.
Man får plastlådesallad också.
Nu har jag jobbat klart så nu kan jag också skriva lite.
Din vän skulle ju kunna använda den dåliga fortbildningen för att ta fram en fortbildning för fortbildare. Vilka olika komponenter bör man ha koll på? (Pedagogik, intressanta bilder, aktuella siffror, mikrofon(sladds)teknik, etc.)
Mörkret sänker sej över råttboet. Den nya diskmaskinen har ingen belysning. Katastrof! Eller …?
Christer, jag är gräsligt imponerad över att det alls går att göra EN sån där rörelse.
ÖR, livet är hårt ibland men diskmaskinsbelysning verkar helt ute.
Jag har aldrig haft nån, så jag saknar det inte, men tvättmaskinsbelysning saknar jag omåttligt. Inga småplagg som listigt gömde sig bakom listerna och fick resåren förstörd i vittvätten.
Cecilia N, jag kan bara hålla med, det kan aldrig vara bra att hålla på och krumbukta sig så där. Om det, som sagt, ens går.
Lösningen är nära! ÖR har ju redan vunnit en praktisk diskmaskinslampa, jag väntar på Skotteskott, och det finns flera för dem som så önskar.
Försmäktar just nu i Hamburgs norra utmarker och har tillfälligt överskridigt whiskyförbudet. Help me God.
Gott in himmeln, hilfen mir?
Åhå, ni talar om ett tyskt rop på hjälp som ingen numera minns?
– Hiiilfeeee!
Jo, det handlar om Hilfe i rätt många fall. Så här skrev kunden i Schmalkalden:
Hallo Gunnar,
es freut mich sehr das euch unser Städtchen Schmalkalden gefällt.
Der Pfeifton ist ziemlich sicher elektronisch. Es gibt nur ein paar Menschen die ihn hören und fühlen.
Ich bin wahrscheinlich besonders sensibel. Diese Belastung muss ich schon ca. 7- 8 Jahre ertragen. Am Anfang hat es mich nicht sehr gestört.
Seit 3 Jahren hab ich das Summen ständig im Kopf, nur nachlängerer Pause zum Beispiel Urlaub ist es weg.
Im Moment habe ich zudem noch Schmerzen in den Knochen. Das ist eindeutig auch auf den Elektrosmog zurückzuführen.
Ich kann dir leider keine Aufnahmen schicken, weil es zu leise ist und auch mehr ein Fühlen ist.
Außer mir hört es noch ein Mitarbeiten von unserer Firma und ein Mann aus der Nachtbarfirma.
Ich habe schon verschiedenes unternommen. Ein Baubiologe hat eine Messung gemacht und ein Protokoll erstellt.
Dieses füge ich an.
Ich hoffe du kannst mir helfen.
Det handlar INTE om elöverkänslighet. Det är ett FAKTISKT problem. Och nu ska vi tammefan lösa det. Men först blire en del andra saker.
“Elektrosmog” var ett intressant ord! ”Biologiska effekter av elektromagnetisk strålning” kallas det visst på svenska?
Skogsgurra: du får ett helt blogginlägg till ditt förfogande för denna historia – om det löser sig …
Magnus A.! Pappa har nu, bekymrad över sitt rykte, lusläst de gamla mossiga skrivreglerna och meddelar:
– Näe, jag känner nu inte alls igen formuleringarna.
(Fast det vaaaaar roligt.)
Jag har inte alls hunnit med Båset på ett tag. I Hamburg var det lite otillåtet whiskyintag plus en fantastiskt bra och ny bekantskap (jobbdito) som jag tyckte att jag känt i femtio år. Sånt är roligt. Men nåt båsande blev dt inte.
Och igår bodde jag på nåt som heter Hafé i Lelylalastad, eller så. Jävla skrutthotell. Alla pengar har dom lagt på reklam men fungerande WiFi hade dom inte, TV sa “keen signaal” eller nåt i den vägen. Men det som gjorde mig riktigt förbannad var att det inte fanns ett duschdraperi. Så idag har jag haft en massa saker uppspända på ett snöre i skuffen.
Men nu! Snabbaste nätet i Europa! Verkar vara fiber fast det är trådlöst. Och en HEL VÄGG som tar upp vatten. Jag skulle inte tveka att placera Dödahavsrullarna där – om jag haft nåra.
Den där grejen i Schmalkalden har jag faktiskt redan skrivit en snutt om. Det handlar om att så kallade elallergiker ibland tror att det är det de är medan sanningen är en helt annan. En gång var det eftermiddagssol rakt in i ett bussliknande utrymme där fem eller sex tjejer satt och registrerade lån (Chalmers bibliotek, man tycker att det borde ha funnits nån på skolan som var så Avanzé att man inte skulle behöva skicka efter en rumpmas, förlåt – basmas, heter det). Men det räckte att sätta upp en markis och ordna lite luftcirkulation. För att de skulle bli riktigt övertygade att allt var rätt och riktigt gjort for jag ut på stan och skaffade röda plstbrickor som jag placerade under montagepunkterna för lysrörsarmaturen. Det var nämligen lysrören de var rädda för.
I Schmalkalden är det ett verkligt problem. Ett ljud som den här personen plus ett par andra hör. Det ligger på 7500 Hz, vilket de flesta med hyfsat god hörsel borde uppfatta. Men nu tror vi att vibrationerna hamnar på dubbla frekvensen. Av samma anledning som “elektriskt brum” nästan alltid är 100 Hz och inte 50, som det är i nätet.
Den här gången ska vi tammefan ta det! Och sedan kommer det inte att räcka med ett bås för att beskriva hur illa det kan gå när man tror att vissa saker är farliga utan att de är det. Och att andra saker är riktigt otrevliga fastän man inte tror det.
Kvackarnas gråzon. Och sten och aromterapisternas.