Jag står helt enkelt inte ut med hans frågor. Jag tycker att de är banala och i förväg uträknade och jag tycker inte att han lyssnar på dem som han intervjuar och dessutom (vilket inte är hans fel) fylls studion av alldeles för många gäster.
Nu är det ju inget problem. Jag sitter ju inte i isoleringscell med en Skavlan-tv påslagen dygnet runt. Jag kan bara låta bli att titta. Men visst kan det vara lite intressant att ändå analysera min aversion?

Se här en relativt ny intervju med Jon Bon Jovi. I studion sitter även Robbie Williams (han som var med i Take That, blev kickad, gjorde megasuccé som soloartist och nu mest är hemmaman), Karl Ove Knausgård och Dawn French. (Som om inte det räckte, kom även Martin Kellermann in lite senare.)
Till Skavlans försvar ska sägas att han ju låter Robbie Williams hålla låda och ställa frågor, vilket han säger att han lärde sig när George Harrison dog och han skulle intervjua en (förstås) butter Paul McCartney. Men inte förrän Skavlan var tyst och slutade ställa frågor, började Paul McCartney berätta om hur det kändes. Alltså: journalister måste våga vara tysta.
Nu ska inte jag skriva er på näsan om jag vad jag tycker om och inte tycker om här – titta på filmsnutten ovan och analysera själva och tala om om ni håller med eller ej.
[humdidum, paus medan ni tittar, humdidum]
Här kommer ett annat klipp – där Robbie Williams och hans forne bandvän och forne fiende Gary Barlow berättar om hur de har mognat och funnit varandra igen. Det här är riktigt bra … men jag skulle ju inte tala om för er vad ni ska tycka.
Det här är alltså inte ett inlägg för alla som har ont om tid och inte alls vill titta på en halvtimme tv på datorn. Men det är intressant, jag lovar!
Uppdatering för alla stackare som egentligen bara hamnade här för att de googlade på Take That:
Håller med dig, Lotten. Det är alltför sällan det blir bra med Skavlan. Och allra mest sällan med kvinnliga intervjuobjekt. Han KLARAR bara inte att låta bli att lufta sina olika fördomar om kvinnor. Det finns superklassiska exempel, som hans intervju med Bianca Jagger.
Rosman! Kan du hitta länk till antingen intervjun eller till en text som berättar vad han sade till Bianca Jagger? Eller minns du?
Själv tycker jag att folk är lite för känsliga när det gäller ”fördomar mot kvinnor” (ett alldeles för vitt begrepp som jag egentligen borde definiera). Om han har fördomar och luftar dem i tv, kan han ju göra det och därmed se väldigt fånig ut. Det intressanta sker ju i så fall i nästa ögonblick, när kvinnan som han har fördomar mot ”sätter honom på plats”. Gjorde Bianca det?
Igår såg jag på ”Fröken Frimans krig” på SVT (som jag gärna hade analyserat vad gäller historiebeskrivningen) och där fnyser de ”mansfolk!” och drar alla män över en kam. Fördomsfullt, eller?
Skavlan är lite som brysselkål: tillför inte livet något väsentligt.
Håller helt med dig Lotten. Råkade se just programmet med bl a Bianca Jagger och var tvungen att ta upp en skämskudde. Efter det har jag nogsamt undvikit programmet och varit tacksam för tid som kan ägnas åt annat 🙂
http://www.youtube.com/watch?v=y4wy5j5QsKc
Bianca Jagger är första gäst. Glöm inte kudde eller fingret på fjärrkontrollens avstängningsknapp.
Jag håller med dig, Lotten. Det blir aldrig några intressanta samtal. Jag ser mycket hellre på Hellenius hörna, där EN person intervjuas i en halvtimme av en intelligent och humoristisk programledare.
Brysselkål är inte ovästentlig alls, tycker jag. Kan tillredas på mångahanda sätt, och bra som variation till andra kålsorter. Brysselkål är inte heller att förakta ur näringssynpunkt. Men om Skavlan har jag just inga åsikter. Ids just nu inte se alla exemplen ovan. Fröken Frimans krig har jag bara sett trailers av och reagerade då på att den kändes som om den hade dagens åsikter sig påklistrad – vilket inte fick mig att vilja se den.
Orkar sällan titta på tv överhuvudtaget, men gillar brysselkål.
Brysselkål är ren ondska!
Intressant att läsa. Har inte sett så mycket av Skavlan show mer än lite sporadiskt genom åren. När Mats Melin (Ica-Jerry) var med satt jag klistrad. Men jag blev beklämd av de taffliga frågorna och att han behandlade Mats som ett barn. Han verkade totalt rudis på att prata med en person med utvecklingsstörning. Bottennappet var när han frågade vad Mats har för drömmar framöver. När Mats sa att han ville åka till Hollywood och göra actionfilm skrattade Skavlan och fick publiken med på garvet. Problemet är att Mats nog var 100% allvarlig med sin dröm och dessutom är det inte helt otroligt om han lyckades med det heller.
Gillar också brysselkål. Lätt bräserade sedan frästa i smör, mmmm.
Skgsgurra: Fel bås men, glad att du verkar ta till dig att det kan var kul att hänga kvar här ett tag till. Som jag förstår det så är det inte ens säkert att du ”bara” förlorar” ett decennium på slutet om du skulle fortsätta att skåla med starkvaror. Det skulle likan gärna kunna bli mycket kortare. Så av egoistiska skäl så är jag glad att du har börjat räkan upp alternativ att hälla i glaset till fest och vardag.
Man får föröka se det som att allt har sin tid, eller hur?
*glad att de verkar ha fångat det i tid*
Det här ska bli ett exempel i min kommande hurmanbloggarbok.
Kapitel 1
Att förena intervjuteknik och brysselkål.
Daniel Erkstam: Just det! Ett ypperligt exempel!
Det bästa jag vet (näst efter rabarberkräm) är när ett intervjuoffer säger något normalt, neutralt eller allvarligt och intervjuaren och hela publiken brister ut i ett rungande skratt och intervjuoffret då rycker till och på allvar säger till alla:
– Men varför var det roligt? Varför skrattar ni åt något som faktiskt inte är ett dugg roligt? Förklara!
Ofta handlar det ju i det läget om en nervös panikreaktion, följt av ett ”alla andra skrattar ju så då skrattar jag också-skratt”.
Du kan förena det med att göra en reportageresa där du intervjuar folk om vad de kallar den lilla kålen:
I Danmark: Rosenkaal
I Vallonien: Choux de Bruxelles
I Nederländerna och Flandern: spruitjes, spruiten, spruitkool
I England: Brussels sproutes,
I Norge, Rosenkål, Blomkål
Hur de brukar tillaga den:
Spruitjes in mosterdboter
Geroosterde spruitjes met tijm en kastanjes
Crépine de poulet, purée de choux Bruxelles
Read more at http://www.750g.com/crepine-de-poulet-puree-de-choux-bruxelles-r50511.htm#B8rvbagRwepI6F7V.99
Nu hittade jag ett exempel till. Det är Slash som intervjuas och som berättar om när han första gången träffade Robbie Williams (de är från Stoke båda två) och hur han inte visste vem Robbie var, förrän han plötsligt såg honom stå på scen, sjungand…
– De måste vara väldigt stolta över er två i Stoke! avbryter Skavlan då.
I julas stekte vi brysselkålen med en nypa socker och lite pressad apelsin. Det blev väldigt bra.
Jag har sett Skavlan en eller kanske två gånger. Det gjorde inget bestående intryck av något slag.
Å, jag TÅL inte den mannens framtoning! Sitta och fånle och ställa idiotfrågor. Om han intervjuar en kvinna – fråga om kläder, mode, stil och att vara mamma, inte ett skit om hennes jobb / karriär / anledning att vara där.
Brysselkål är ju Jättegott!
Ha, jag som trodde jag var ensam om min aversion mot Skavlan! Han har en mycket bekymmersam kvinnosyn, men hans största problem är att han aldrig får fram några följdfrågor. Det går ju att rädda en klumpig inledning om man är på hugget! De gånger jag sett honom är behållningen alla gäster som träder in och ställer frågor i hans ställe – förmodligen för att inte dö plågsamhetsdöden själva.
Varför ska kvinnor behöva sitta och ge igen, varför kan han inte ställa normala frågor till dem?
Parkinson i engelsk TV var likadan på den punkten, och skådespelerskorna visste det ju och handskades med det på olika sätt. Till Meg Ryan sa han, efter att han gjort bort sig – Hur ska jag nu komma ur det här? Och hon svarade – Wrap it up, och det gjorde han. Han kom aldrig över det.
Jag tror det var Emma Thompson som försökte utsexa honom rätt framgångsrikt genom att detaljerat beskriva allehanda erotiska filmscener, och Judi Dench, som då väl bara var så där 68 år, anlände i någon sorts korsett som körde upp behagen nästan i näshöjd. Och visst var det kul, men det hade varit ännu roligare att höra mer om deras jobb och anekdoter kring det.
Helen Mirren har också plattat till Parkinson en gång.
Skavlan är så tråkig. Varför har de så många gäster varje gång? En del av dem är ju så pass självgående att de skulle kunna kamouflera att Skavlan inte är bra, men det finns inte tid?
På trettondedagsafton, 5/1, kan man gå på Järnåker-konsert på Musikaliska akademien. Klockan 15.00, Nybrokajen 11, gratis.
Järnåkerfonden äger gamla högklassiga (och dyra) stråkinstrument, typ Stradivarius, som lånas ut till skickliga unga musiker. Konserten omfattar verk av Bach, Mozart och Arensky och man spelar på Stradivarii gamla felor.
Förlååååt! Skulle inte tagit upp detta med brysslkål, antar att det är en förolämpning mot alla små söta (en oätliga) kålhuvuden att bli jämförda med Skavlans ointervjuteknik och kvinnosyn.
De holländska recepten finns tillsammans med fler här:
http://www.okokorecepten.nl/recept/groenten/spruitjes/
Och här något från Flandern
http://www.bondmoyson.be/wvl/gezond-actief/gezond-leven/voeding-recepten/recepten/Pages/Roergebakken-spruitjes.aspx
Det här kunde Lotten ha roat sig med i dag i vår lilla stad.
Den som vill göra något annat kan ju alltid besöka denna byggnad.<
Har inte sett Skavlan på länge, men jag har nog överseende om gästerna är intressanta – så tänker jag bara på hur mycket bättre det kunde varit om Lotta Bromé eller André Pops ställt frågorna.
Men det skulle du visst ha gjort, Karlbergs kök. Se hur alla omedelbart hugger på brysselkålsanalogin!
Båsets meter och logik gör vissa uttalanden luddiga. Vad menas egentligen med ”Skavlans kvinnosyn”? Kan polisen reda ut detta så att jag kommer ner på fötterna igen?
Brysselkål jag (m.fl.) spinns!
Kanske för att jag gillar såväl de små kålhuvudena som staden Bryssel.
Och som icke-följare av Skavlan kan jag ju inte yttra mig så mycket därom.
Bruxelles i Jacques Brels tappning. Hela texten finns under Visa mer.
SG – Skavlan, liksom Parkinson, tror att det enda intressanta med kvinnor är deras utseende, sexliv, manliga partners och liv som mammor. Om de sedan är hejdundrande författare, skådespelare eller annat bryr han sig inte om.
Hoppsan. Rambo pågår för fullt på TV. Ack ja, tänk vad ung Stallone var när han var yngre. Inte en av mina favoriter, dock.
Och titta, Brian Dehenny är ju där också – honom gillar jag.
Åh vad skönt med någon fler som tycker att varenda fråga är förutsägbar och ointressant. Han kommer aldrig med något nytt. Men du har väl sett när tjejerna som var med i ”Vi är bäst” var på besök. De var underbara och helt respektlösa i intervjun.
Han kanske har passerat den där magiska gränsen när man blir så känd så ingen längre törs vara redaktör? Många storsäljande författare drabbas ju av det, först är de ganska bra och har fått mycket hjälp och stöd av sin redaktör, som typ alla normala författare får. Sen när deras böcker blir kassakor slutar redaktörerna att lägga sig i, och så blir allt pannkaka. Kan det vara på samma vis med programledare, att redaktionen slutar att lägga sig i för att programledaren blir så populär och full av sig själv?
Å andra sidan, eftersom det är människorna som intervjuas som är huvudattraktionen, måste jag säga att ingen enskild intervju gör en människa rättvisa, men hur någon reagerar och svarar i en intervju säger ju också en del om personen, även när programledaren är kass. Programidén verkar vara att visa upp intressanta människor med en gemensam beröringspunkt, varken mer eller mindre. Det är min uppfattning.
PS. Brysselkål är gott, men kan jämföras med Skavlan utan problem! En i mängden av alla (goda) grönsaker.
Jaha? Är det det som är osyn? Som i kvinnosyn?
Som kungen, Anna T’!
Exakt som kungen, Pysse 🙂
Jag vet inte hur program som Skavlans läggs upp, men jag föreställer mig att programledaren och varje gäst före programmet går genom vad som ska tas upp. I alla fall på ett ungefär.
Men jösses – ny film – nu har Ashton Kutcher och Nathalie Portman hoppat i säng sex gånger på fem minuter.
Och så avbryter de för en reklamfilm om kaffestund på äldreboendet?
KvinnOsynen får någon gärna reda ut! Jag tänker att kvinnorna lider av den i lika stor utsträckning som männen och därför inte alltid reagerar i en intervjusituation. Men jag vet inte, mina ögon är lite grumliga, jag känner mig själv så jämställd som någon bara kan göra!
Är Rambo redan slut?
Tycker väl att Skavlan får till det ibland, mitt problem är den bisarra kombinationen av gäster. Jag sitter mest och analyserar varför just den personen blev femte hjulet och fick gå ut när sista gästen kom, och är irriterad över att de inte får prata klart med varandra och/eller Fredrik. Förresten, varför är norska versionen längre, kan någon förklara det?
Idag har jag för första gången i världshistorien lagat brysselkål hemma, jämarns så gott med lite rökt lax till pasta! Coincidence? I think not!
Det är väl inget direktsänt program utan ett program som delvis redigeras innan det visas. Norge har kanske utrymme för ett längre program.
Ja, det mesta är visst sagt som behöver sägas. Om Skavlan, alltså. Varför håller jag på och försöker hitta på ett verb ”skavla”? För att jag vill kunna skriva: ”Få tyst på karln! Lägg ner hans show! Skavla’n!”
Till brysselkål är mitt förhållande ljummet. Om sådana serveras tar jag för mig några och äter, men jag har aldrig längtat efter dem. Och på vilket teveprogram såg jag dem i stuvning eller om det rentav var soppa? Var väl Historieätarnas julspecial, kanske. I alla fall såg det häpnadsväckande äckligt ut.
Min ENORMA (⸮) erfarenhet från prat- och diskussionsshower ger vid handen att programledaren pratar så lite som det någonsin är möjligt med intervjuoffren eftersom allt ska kännas nytt och fräscht när det sker inför kamerorna. Däremot finns en himla massa små tomtar och älvor som springer omkring och lyssnar på vad som sägs i sminket och vid kaffeapparaten och som sedan rapporterar och föreslår frågor och ämnen.
Hm. Det kanske är deras insats vi ska diskutera?
1. Brysselkål må gärna avätas av andra så länge jag slipper.
2. Skavlan är som bäst när det utbryter spontana samtal mellan hans gäster och han själv är tyst. Tyvärr verkar det ske alltmer sällan.
3. SG, jag tycker synd om dig. Att ta sig ur någonting med tvång är enligt egen erfarenhet nästan omöjligt. Nyckeln är den egna viljan och rejäla portioner envishet. Jag tror som du att en bra början är att hitta ett sätt att bemästra de ”fasta” situationerna. (Fia hälsar att hon skulle kunna ersätta det mesta med löjrom och gräddfil som hon fick smaka på nyårsafton och sedan tiggde till sig flertalet portioner av under resten av kvällen.)
Hur gör en liten goja när den tigger? Vore gulligt att se.
Jag tänker på när han intervjuade Condoleezza Bildt och direkt gick till att prata om maken Carl. Hur kul var det för henne? Lotta Bromé, däremot, gick motsatt väg i sitt program veckan efter, lät henne berätta om sig själv och avslutade med Carl. En bra mycket bättre vju.
Fia har god smak.
Om Skavlan som programledare kan jag inte säga så mycket eftersom jag sett så lite med honom. Maken uppskattar däremot hans serieteckningar.
Lotta Bromé är en fullkomligt lysande intervjuare, jag tycker hon är ganska sorgligt underskattad.
För bra många år sen hörde jag henne i en serie intervjuer i radion sent på kvällen, hennes gäster var människor med olika sexuella böjelser.
Det var piskor, läder, crossdressing, swingers, you name it.
Och hon lyckades få alla att framstå som så djupt mänskliga, utan vare sig sensationslystnad, utanförskap eller tragik.
Helt enkelt fantastiska samtal, jag glömmer det aldrig.
Fast då måste man ju, till skillnad från Skavlan, hålla käften och lyssna på de svar man får. Lotta gjorde det.
Heja Lotta.
Niklas tre punkter
1. Brysselkål äter jag gärna. Men kokta i dåligt saltat vatten och upphällda på tallrik utan möjlighet att rinna av är dom inte så inspirerande.
2. Fia är vår absoluta favoritindivid. Jag tror att hennes tuffa upplevelser bidrar. Vi kände henne inte som ung flicka.
3. Tyck inte synd om mig. Det förtjänar jag inte och har ingen glädje av. Lika lite som Fia.
Mitt största problem är att det kom så överraskande. Och min största svårighet kommer att vara nejtackandet i diverse sociala sammanhang. Men eftersom käften glappar redan i nyktert tillstånd och jag nog kan dramatisera mina villkor på passande sätt så börjar jag se fram mot skarpt läge på en sydfransk bar eller på en Bierstube. Det går nog att göra underhållning även av iråkad nykterhet.
När det gäller kall kalkon så har jag redan gjort det en gång. Den 13 november 1986 slutade jag röka klockan åtta på morgonen. Bara stängde av. Det var Hyttis som sa ifrån. Det kommer hon att göra den här gången också. Om det blir nödvändigt.
Det må jag säga, Dieva – Skavlans teckningar var verkligen en positiv nyhet!
Bra där SG. Jag ser framför mig hur du på den sydfranska baren höjer ett ögonbryn mot den erbjudna drinken och långsamt drar ner polokragen så att dina ohyggliga ärr blottas (du har naturligtvis ritat i dem med blå och röd tuschpenna så att de ser ohyggliga ut) och sydfransoserna bleknar.
Hur clairvoyant är du, AT?
En bypassoperation och ett fixat tarmvred har faktiskt lämnat grova ärr på fronten. Avdankad och hopspikad arm (spårvagn på St Eriksbron) och ytterligare några ingrepp på andra ställen gör att jag faktiskt tvekar att blotta mig.
Blotta dig, blotta dig SG! Din kropp är ju värsta conversation piecen. Till och med tyskarna på Bierstuben kommer att dra efter andan.
Instämmer med AT’, blotta dig, SG!!!
Nån mer som saknar streakandet som försiggick på 70-talet?
Mer sånt!!
Skavlans goda egenskap är att han inte är en diva som ska framstå som stärnan, utan gästerna får stå fram (där han lyckas, alltså). Han har en vänlig och neutral framtoning. Men han är dålig på att improvisera. Minst fem gånger under Take That-intervjun missar han klockrena och intressanta följdfrågor. Han har heller inte egenskapen att fylla i tomrum och oväntade vändningar så att man som tittare känner sig trygg i att det inte blir pinsamt eller magplask. Ibland skrattar han bara lite besvärad åt en kommentar som publiken reagerae på, iställer för att förstärka, förklara eller tona ner det som sagts. Det blir bara hängande i luften. Intervjun mellan Gary och RW är bara en fjärdedel så intessant som den skulle kunna bli. Gary är ju tårögd och tittar hels tiden på RW, medan RW lite mer avtrubbat vänder sig till publik, Skavlan, kameran och visar inga känslor. Tänk om han kunnat skapa ett tryggt rum för det samtalet.
Och Lasse Åberg är väldigt besvärad. ”Who are you?” Vad menade han med det? Det skulle Skavlan ha frågat.
Bra analys, Orangeluvan. Önskar att Skavlan såg den. Men tydligen bör man lyssna på Bromé, har missat henne.
Ja, blotta dig, SG! Sådana dramatiska ärr ska inte försmäkta i tysthet. Gör det som understatement, säg bara no merci tyst och sammanbitet och dra undan skjortan en liten bit. Rena actionhjälten.
Ninja – folk streakar numera med selfies. Vansinnigt tråkigt.
Häromnyssens träffade jag en gammal kompis i ett charmantare sammanhang – vernissage på Waldemarsudde – och han ropade entusiastiskt: ”Kom Råttan, ska du få se mitt ärr. Jag har gjort en aortaoperation!” Varpå han förde slipsen åt sidan och slet upp skjortan ned till midjan. Vilket ärr! Alla omkringstående bleknade och började prata om vad det månne kunde vara för åkomma som fick såna resultat. Så blotta dej, du SG, och du och dina ärr blir huvudpersaken i vilket sällskap som helst.
Mitt stor-ärr har ingen bett att få se, och jag har heller inte velat visa upp det. När det handlar om cancer och tarmarna är ämnet lite väl magstarkt för många, har jag lärt mig. Men små-ärren efter Melanomet är mera rumsrena.
Lars W, vi har i vår familj bestämt att ärr är coola. Speciellt operationsärr. Våra två utbytesstudenter var båda avundsjuka på dotterns coola, långa ärr över magen och därmed bestämde vi oss för att det var sant. Ärr får synas!
Håller med Pysse. Alla ärr är coola. Så bär dem med stolthet.
Visar jag mitt operationsärr och pratar om rånare på Marseilles bakgator så är det förmodligen hur coolt som helst, men säger jag som det är så är det närmast vämjeligt. Tro mig.
Been there, done that. Have the scar to prove it.
UTMÄRKT analys, Orangeluvan!
Vad håller ni på med där nere i Eskilstuna? Skjutningar, mcgäng och sånt. Och nu, misshandel av tidningsmän!? Skurktuna! Fridtuna jag minns.
Det har varit något som legat i bakhuvudet ända sen i morse. Nu kom jag på vad det var: Corazza!
Prosit!
Tack!
Nej så synd, finnarna vann.
PK – har du försökt med zinkpasta?
Haha, och!
PK: Extra synd eftersom min pappas fru är mormor till Sveriges målvakt, som ju blev jätteledsen.
Med sitt prosit och sin zinkpasta vinner Och dagens humorpris. Fanfar!
Klart målvakten blev ledsen, det var ju hen som släppte in målen.
Tror jag att det går till i alla fall.
Heja, och, dagens garv!
Haha, och haha igen, och!
(Räknar släktled på fingrarna för det blev fel först … målisen är styvkusin till Bergmanbarnen, blir det rätt? Heter det ens styvkusin? Det ser inte riktigt klokt ut.)
Men taack… inte ska väl lilla jag… (host)…
Det sista var en förkortad visning av filmen Kockan krämtar för dig.
*fniss*
Exempel (stliserat hittepå):
Skavlan till manlig författare/idrottsstjärna/skådespelare: hur tränade du/hittade du inspiration till din senaste bedrift?
Skavlan till kvinna: hur lyckades du kombinera ett fungerande familjeliv och små barn med din senaste bedrift?
På tal om ingenting utom vilken dag det är, vill jag titta på det hääär klippet. Eller, egentligen vill jag titta på hela pjäsen som finns på Öppet arkiv i just den ljuvliga versionen, men det har jag inte riktigt tid till just nu. Någon kanske har.
Just så, Rosman. Påfallande ofta.
Men Annika, varför har de inte lagt upp den versionen som jag jobbade med? Den är ju mycket modernare. Majlis.
Niklas, vilken jobbade du med? (Det var en teveuppsättning -99, såg jag någonstans där jag var nyss och tittade …)
Typ den ja … Jag är dock inte alldeles säker på att den behöver betittas om man inte har väldigt mycket tid över. Men det var länge sedan jag såg den så jag kan ju ha fel. Och så blir det ju så roligt när det är män i alla rollerna. Eller hur?
Så det var … ja titta, det var det. Det här torde jag ha sett när det begav sig, men jag har uppriktigt sagt inget minne av den alls.
(den, det, det, den … jag vet inte riktigt hur jag skriver.)
SG, jag ska sluta tycka synd om dig. Och jag tuggade i mig samma kalla kalkon som du andra januari 1993 vid tiotiden på förmiddagen när mina cigarretter tog slut. Dock hade jag ingen Hyttis som sa ifrån och min dåvarande hustru märkte inte att jag slutat röka förrän några dagar senare. (Och jag rökte ungefär två paket om dagen.) Förmodligen säger det en del om kvaliteten på äktenskapet. Min smala lycka var att jag fick ont i magen av nikotintuggummin så jag blev avgiftad. Kompisar som tuggade tuggar ännu mellan cigarretterna.
En helt annan fråga till SG: Kan man ta reda på om ett likriktarrör gått utan att ha en rörmätare? Min stereo började skrapa och låta i båda kanalerna så det är lite misstänkt.
Jag har ett litet ärr ganska högt upp i pannan, ungefär där jag en gång i tiden hade en lugg. Det är kort och rakt, lite som öppningen på en spargris, fast jag föredrar att se det som en rakare och mindre magisk variant av Harry Potters blixtformade motsvarighet. Orsaken till mitt ärr var att jag vattnade blommorna på jobbet.
Coolt, hakke. Supercoolt!
Vad gör man med en massa putäller med innehåll? Sådana där som man passat på att köpa på sig vid gränsöverskridande verksamhet. Det finns många sorter. Några personer intresserar sig för whiskyn. Men allt det andra – och det är en jäkla blandning, kan jag säga – det bara står och blir dåligt.
Niklas! En rörförstärkare i nöd! Då blir det till att ställa in AVO Mk IV vid nästa tur. Eller du plockar ur rören och skickar dem. Skrap är vanligen inte likriktarorsakat. Brukar vara pottar och omkopplare. Kanske till och med en konding eller en lödning. Det brukar gå att lokalisera ganska lätt.
Nja … det konstiga är att det skrapar och har sig i båda kanalerna samtidigt och smällde dessutom till så Fia höll på att sk*ta på sig och tog till flykten. Det utesluter ju en hel massa rör och andra saker så felet borde ju alltså ligga i själva strömförsörjningen enligt min inte helt välutbildade mening och där finns ett likriktarrör (GZ34) som jag skulle vilja testa. Jag tänkte att det kanske fanns något lätt sätt med en vanlig volt/ampere/ohm-mätare
Förstärkaren är ganska nyservad (och lite modifierad p.g.a. rör vars tillverkning upphört). Jag kanske ska ringa och besvära min rörtomte imorgon. Nu tror jag han tycker det är lite sent.
SG, när någon ändå ställer frågor – vad är det som händer när en TV – både den urgamla tjocka och den helt nya platta – plötsligt säger POFF och slocknar, men sedan vaknar till liv igen.
Och varför är bilden luddig så att allting skakar en aning och ansikten liksom dras ut mitt i, som om TVn inte klarar rörelser.
Nattlig ärrmätning gav följande resultat: 38 centimeter. Ärret löper från min torsos mittdel in under ena bröstet och runt ut på ryggen. Det har funnits där sedan 1979. Hösten 1978 drabbades jag av spontan pneumothorax. Blev inlagd på universitetssjukhuset i Lund, där den kollapsade lungan under en veckas tid ”sögs på plats” igen. De sades på akuten att tillståndet företrädesvis drabbade unga, långa, smala pojkar/män som klättrade i träd. Långa smala fyrabarnsmödrar som drabbades av slik lungkollaps hade de inte sett till tidigare. Hösten 1979 hände det igen och det tre gånger på raken (några veckor mellan varje gång) och nya inläggningar då jag kopplades till en sug/pump i en vecka. Då beslöt läkarna att operera mig och ”bränna fast” min lunga. Därav det långa ärret. Några mer lungkollapsproblem har jag inte haft sedan dess.
Skogsgurra: Har du inte ett universitet nära dig med tillhörande nationsverksamhet? Skänk dina flarror till dem/en och de kommer garanterat se till att du får en hedersdoktorstitel allra minst.
Eller så skänker du dem (en i taget) till bekanta mm mot löftet att de är skyldiga dig en tjänst i retur.
Tur för mig att ärr är coolt.
Agneta uti Lund januari 6, 2014 kl. 02:01: Hu det lät ruskigt!
AuL – det låter förfärligt. Nu får man vara glad att man är av vördnadsvärd ålder, kort och tjock.
De flesta av mina ärr är bara hopsyningar. Helt ointressanta. Känner mig som en rookie i sällskapet. Ett är ett sånt där blankt ett på högra knät, har suttit där sedan ungefär 1952, resultatet av kullcykling i grusig backe vid Viggbyholmsskolan, tror jag, det var det ingen som sydde ihop. Det har minskat lite med åren. I ett par decennier hade jag ett stort mörkt ärr på högra låret, ett minne efter att ha råkat hälla kokande vatten över det ur en väldigt stor, tung kittel. Till min stora förvåning bleknade det så småningom bort.
Det slår mig att jag faktiskt har ett ärr med hyfsat intressant bakgrundshistoria. På min högra fot har jag sedan ca trettio år ett ärr mellan tårna. Detta är ett minne efter majorens Gigolo, jag blev utburen av en OS-medaljör och körd av polisen till akuten.
Av detta borde ni kunna räkna ut plats och medaljör. (Om ni fortfarande har lite kalenderabstinens. Annars återkommer jag och berättar.)
Dieva, Gigolo måste ha varit hästen, men -84 gick OS i LosAngeles och Gigolo föddes samma år … Jag har legat av mej!
Jag har också några ärr. Men det mest komiska är att jag fick hårväxt på insidan av mitt ringfingret vid en hudtransplantation (det lilla pyttefingret blev karvat i fem gånger, till sist räckte inte huden till), så när jag ”leker” men en kulpenna (skruva isär, skruva ihop) händer det att jag nyper fast några strån på fingret. Aj!
Nä, nu blir det bensprattel på hög nivå.
Stopp nu mer era ärr och kalla kalkoner! Jag öppnar strax ett nytt bås med Dievas ärr som en av huvudattraktionerna!
När då Lotten?
Bra idé att köra putällera till nationalisterna! Ska jobba på den. Restauranghögskolan borde ha en baravdelning där de kan göra nytta.
Oäää, Pysseliten, jag fick fantomsmärtor i ryggdiskarna….
Men vilka bäckenbottnar de måtte ha haft.
Ärr? Nä, inte många. Insidan av vänsterhanden när jag skar mig på stämpelhållaren under ett slagsmål med en trafikant.
Ärrad i strid. Professionellt. Det är nog i en klass för sig.
Om det dessutom var på nattbussen så är det oslagbart.
Men kära nån,Pysseliten – flickor utan ryggrader och med Stålmannenbenmuskler som inte syns. Undrar hur de mådde 1974.
[…] SVT1, där det råkade vara Fredrik Lindström I på Skavlan (som jag ju inte kan titta på pga. skämskudde). Så då bytte jag till Sporten på SVT2, där det råkade vara Fredrik Lindström II som åkte […]