Gårdagens virrvarr med Åsa, Kerstin, tvillingar, luttrade kommentatorer och en båsmor på spansk vift fick båset att sprängas av vitterhet. Plommonstopet klämde ur sig t-shirtvinnaren Mårran och alla kom vi på tok för sent i säng. Babs får illustrera känslan när man löser gåtan:
Ah! Där föll även keson på plats!
Men nu till en överraskning! Här kommer nämligen ännu en vikarie: Ökenråttan! Ni förstår, jag måste stånga mig fram genom människomassor som tränger sig fram till mig och skriker:
– JAG VILL OCKSÅ SKRIVA EN LUCKA!!! TA MIG! TA MIG!
Så här kommer alltså Ökenråttans bidrag. Ni behöver inte vara oroliga – hon har säkerligen följt det vanliga mönstret så att ni vet att konstiga ord ska … och klockslag ska … och namn ska …?
Lucka 19
lltså, unge man! Ni önskar således börja arbeta här hos oss?
– Gott! Kan jag då utgå från att ni redan har viss erfarenhet av själva hantverket?
– Självklart! Då har ni klart för er att ni alltid kommer att jobba tillsammans med en kollega, antingen det gäller arbete på golvet eller lite högre upp. Och ni kommer alltid att få samarbeta med en utlänning. Arbetsstyrkan omfattar ju en mycket stor andel utländska medarbetare.
– Utmärkt! Musik under arbetet är något som vi tror på. Hjälper till att hålla arbetstakten. Hoppeligen kan det även öka produktionen; det är ju känt att kor som får lyssna till Mozart mjölkar bättre, inte sant? Vi använder inte bara låtar av våra egna gossar, utan även en del utländskt; Bizet, till exempel, har fungerat mycket tillfredsställande. Arbetslokalerna är gamla men ändamålsenliga, med strålande belysning.
– Ni är införstådd med vår klädkod? Ingen dress down Friday här inte, det är ju självklart, eller hur? Vi håller hårt på traditionerna. Därför rekryterade vi inte kvinnor. Kalla oss macho, men här var det, som ni känner till, enbart maskuliner som gällde, över hela linjen.
– Ni frågar om klädseln? Inget behov av att springa iväg och köpa en bicorne. Firman håller med arbetskläder. Går traditionsenligt mest i brunt och vitt. Som chokladtårta med vispgrädde, om jag får skoja till det lite.
– Ni kanske får intrycket att vi är fullständigt inkrökta i det förgångna och bundna av våra egna gamla traditioner. Hatten av för chefen innan vi börjar jobba, till exempel. Flaggstängerna med fäderneslandets fana. Men vårt firmanamn anger dock tydligt att vi redan från första början varit synnerligen öppna för internationella utblickar.
Facit kommer nog vid midnatt! (Om spanjorerna i huset håller sig i skinnet och Ökenråttan skriver ett, förstås.)
ftermiddag. Fredag. Har varit uppe sedan fyra på morgonen. I bästa fall har jag sovit en timme på dagen och därefter tagit en något yrvaken promenad med Per, min arga men trofasta katt – olik alla andra katter. Med en kopp grönt te i handen kollade jag in det nästan grisfärgade huset som ligger nedanför Callegatan.
ABULÖS FEST – VÄLKOMNA TILL MITT GRANDIOSA HUS!!!
n skvallerbytta bing bång
å ska vi se, ja, välkomna ska ni vara, här har vi nu kampen mellan de sammanlagt trettio kombattantparen. I ett hörn har vi alltså tio britter, och på andra tio fransmän. De andra fyrtio männen står och väntar på sin tur. Starten går där, och vi hör riddarnas kraftiga andhämtning, känner svettlukt och anar de kanske alltför höga adrenalinnivåerna. Britternas röda hjälmfjädrar vajar, jag anar att fransoserna är i ett knappt överläge, och här bryter sig den gänglige
ej, jag tänkte som Taube, Cornelis och Robban Broberg att jag faktiskt skulle skriva en brevlåt. Lite sorgligt, lite ”oj vad tiden går” och lite ”tänk att vi aldrig ses”. Kanske fortsätter jag med ännu mer bedrövligheter som antyder att jag tar på mig skulden för att vi har förlorat kontakten – lite sentimentalt pladder går alltid hem i stugorna.
