Lördagsplanen var att forsla Tjugoåringens (hon som har flyttat hem till oss med spanjoren) prylar och kläder från Lund till Helsingborg i sju kollin. En axelremsväska, en ryggsäck, två soppåsar, en Ikeapåse, två tygpåsar – och jag som enda bärare.
Titta nu på bilden ovan och tänk er att jag släpar på alla kollina där och är vansinnigt irriterad och stressad eftersom jag är sen och riskerar att missa tåget. Tänk er mitt ansiktsuttryck, den röda ansiktsfärgen, håret som faller ner framför ögonen och svetten som bryter fram samt svordomarna som jag viskar som ett mantra. Fram mot mig kommer då med sjumilakliv en man med en pappmugg med några kronor i. Han skakar muggen och säger:
– Please, missuss, please, give me …
– You have got to be kidding, svarade jag och försökte att inte dänga till honom med den största, svarta sopsäcken.
– Please give me, sa mannen och tryckte upp pappmuggen i mitt ansikte och skramlade med slantarna i den.
– No, you have to understand, I need to go to my train! Please move!
– No, you give me money, I move! sa mannen med bister min.
– WELL YOU FUCK OFF!!!
Röt jag, trängde mig förbi honom och klev på en rulltrappa, som (skulle jag snart inse) tog mig ner till fel perrong. (Synden straffar sig själv.)
– Satans helvete! sa jag och vände för att ta mig upp igen.
Och jag fattar nu om ni håller andan och tar er åt hjärtat eftersom jag har varit otrevlig mot en medmänniska. Men ni förstår att stress och sju kollin som väger lika mycket som jag själv gör mig till en hulk. Och det faktum att mannen med sin pappmugg faktiskt hade följt efter mig nerför rulltrappan och nu spärrade vägen för mig när jag skulle upp igen för att ta mig till rätt perrong, hjälpte inte.
Men jag sa inget mer. Jag klämde mig sammanbitet förbi mannen med muggen, tog mig till rätt perrong, fick den just då ditrusande Tjugotvååringen att ta bilden ovan – och hann med tåget.
Så. Döm mig nu – men säg inte att man inte får bli arg då och då.
”Hur en felbyggd handbollsarena blev ett tempel för glitter, boaormar och rock ’n’ roll” står det på framsidan av boken som flera av personerna i kommentatorsbåset har bidragit till genom crowdfunding. Och historien om Olympen i Lund är verkligen alldeles, alldeles fantastisk. Läs vidare, för nu ska ni få kuriosa om Bryan Ferry, en missad storartist, ABBA, en absurd bildtext och drygt tusen försvunna designstolar.
I våras skrev jag om två intressanta, konsertrelaterade händelser och berättade om projektet:
Sedan rasslade det in pengar och så gick sommaren och så blev det november och boken trycktes och DHL körde den snabbt till Lund. Eller vänta, nej, bara till Värnamo. Projektledaren Pip-Petter höll på att trilla av pinn av pur frustration, men en i ilfart beställd budbil såg till slut till att böckerna kom till Lund och till min hand.
På releasepartyt idag – på Akademiska Föreningen i Lund – var medelåldern av naturliga skäl ”hög”. De flesta på plats var nog med under tidigt 70-tal och såg … ptja, till exempel den här konserten:
Här är alltså den felbyggda handbollshallen omgjord till konsertlokal med en herrans massa designstolar som Julius Malmström hittade i ett förråd under arenan.
De där stolarna kallades idag på releasefesten för ”Myranstolar”, men det är ju för oss designnördar (harrrkl) som att påstå att betong är samma sak som cement.
Sjuan till vänster. Myran till höger. Fast det står naturligtvis rätt i boken. (Arne Jacobsen heter designern.)
Men titta på konsertbilden där uppe igen. Alla sitter! Det är ju så underligt! Och till historien hör att efter ett par konserter hade mer än tusen stolar försvunnit ut med publiken, så Julius bestämde att nä nu fick rock- och poppubliken faktiskt stå upp och digga musiken.
På vissa bilder – t.ex. här från Alice Cooper-konserten – kan man dock se publiken sitta ner alldeles vid scenkanten. På golvet med benen i kors! Med pipa! Medan någon döden dör på scenen!
Men vi backar lite: titta på konsertbilden igen. Vilka är det som uppträder där borta i fjärran på den lilla scenen? Vi zoomar in som de gör i de amerikanska deckarna på tv. Bzzzzz …
ABBA. Det är faktiskt ABBA.Naturligtvis med ett hemsytt ABBA-skynke.
Artisterna som kom till Olympen sa att de gillade stället lite extra trots att det egentligen var en enda stor betongklump med handbollsstuk. Det kan ha berott på att Julius vände ut och in på sig för att alla artister skulle få exakt det som de önskade sig – ovanlig sprit i logen eller orm på scenen: allt gick att ordna.
Notis från 1974.
År 1985 fick Julius ett erbjudande om en up and coming artist som bara hade framträtt på småklubbar, så Olympen skulle få artisten nästan alldeles gratis. Julius funderade ett tag, läste på, lyssnade på låtarna och tackade efter moget övervägande nej.
Till Madonna.
En annan historia i boken berättar hur det kom sig att Bryan Ferry mitt i natten stod genomsvettig på Clemenstorget i Lund och sköljde ner en varmkorv med champagne. Man kan också läsa hur Lou Reed hamnade i en kundvagn från Ica. Och om pizzadiscot som inte funkade så bra. Och om Tina Charles figur.
Det här kan väl inte ha varit okej ens på 1970-talet?
Men för mig – som aldrig var på konsert på Olympen eftersom jag bodde i Luleå – var det en helt annan sorts bild som fick mig att rycka till och säga NÄE! när den dök upp. Det var nämligen så att den stora konsertlokalen även användes som tentalokal av Lunds universitet.
Och precis så där satt jag ju och tentade! Litteraturhistoria! (Vilket jag alltså helt hade förträngt.)
Eftersom jag och min djefla man är ensamma arbetare i vår lilla firma, har vi bara varsin besvärlig kollega.
Min besvärliga kollega rakar sig för sällan och är därför jättestickig och dräller tandborstar omkring sig, särskilt vid skrivaren och i kylskåpet.
Den djefla mannens besvärliga kollega är kvällspigg och morgontrött och flexar alldeles uppåt väggarna.
Häromdagen hade vi en ”ringa till andra människor-dag” – sådant som han älskar och jag tycker så illa om att jag prokrastinerar in absurdum. Men jag tog denna dag tjuren vid hornen och fick snabbt tag på alla mina kontakter och allting flöt på som det skulle – deadline:ar spikades, möten bokades och alla var seriösa och kloka.
Men hur lät det hos min kollega, tillika min besvärliga djefla man?
– Nej, ursäkta, jag måste gå ut ur köket, vi har en gitarrspelande spanjor här, ja, väldigt högljudd, förklarade han.
– En älg? I trädgården? Nu? Ta en bild! Ja, nej. Min fru är från Luleå och hon sprang en gång milen på rekordtid för a… nu kom bilden! Ha! Det är ju en hjort! tjoade han.
– Nejdå, det gör ingenting, vi kan höras i eftermiddag. Nej, jag förstår. Det är lugnt, spring ut nu. Hur kunde hästen förresten smita? frågade han.
Besvärlig kollega, va? Ha så där kul och prata strunt på arbetstid? Pah!
Men eftersom vi båda har jobbat som normalt folk på institutioner och redaktioner samt stora företag, har vi även andra erfarenheter av besvärliga typer som man faktiskt måste komma överens med.
En i Ny demokrati väldigt aktiv kollega som prompt skulle omvända oss alla.
En lögnhals till drummel.
En latkorv som behagade skylla sina misstag på oss andra.
En nejsägare som sade nej till allt utan att ens reflektera över vad som skulle kunna ske om ett ”ja” skulle råka halka ur munnen.
En besserwisser som dessutom alltid hade rätt.
– Aaaoooom. Chakra på er, grevar och baroner.
För att hantera de besvärliga typerna ska man (enligt råd som surrar överallt) vara en god förhandlare och toppenkommunikatör, ha ett fantastiskt tålamod, vara en god lyssnare och synnerligen rättvis. Så ni förstår att det är kört för mig; jag kommer aldrig att kunna smälta in och måste vara frilans resten av lifvet.
(Hurra!)
Jag blir bara arg på de besvärliga typerna och far ut mot dem och säger dem ett (eller fjorton) sanningens ord och får tårar i ögonen. Sedan skriver jag brev till dem eftersom det verkar vara mitt medium.
Besvärliga människor är dock roliga att berätta om (förlåt, det är inte roligt när besvärandet pågår, men det brukar bli intressanta historier efteråt), och ni får gärna skriva loss och berätta om de besvärliga typerna som ni mött.
Det finns en britt som är komiker och som har flyttat från Birmingham till USA och gift sig med en ”combat medic” som har varit stationerad i Irak.
Britten heter John Oliver och han var under studietiden med i Cambridge Footlights som har fostrat Stephen Fry, Hugh Laurie och Emma Thompson samt nästan alla andra som jag gillar vad gäller humor.
John Oliver har sedan i våras ett eget program som heter Last Week Tonight, där man raljerar på ett ovanligt pedagogiskt sätt över underligheter i USA och i världen. Jag snubblade över honom när jag letade efter information om ”Net Neutrality”, och har nu svårt att slita mig.
Han är nämligen fortfarande britt med engelska tänder, engelsk frisyr och engelsk syn på Miss America samt verbal på ett sätt som tilltalar mig. Han har förmodligen en sjujädra redaktion som gräver och letar reda på information åt honom – men jag gillar honom som om det är han som gör hela jobbet.
Han har lärt sig detta yrke (att raljera i tv) genom att arbeta och vikariera för f.d. skådisen Jon Stewart, som är mer amerikansk (enligt min schablonbild) i sina utbrott. Här kommer ett exempel på hur Jon visar att vissa politiker är dummare än andra.
Om ni har ont om tid kan ni spola fram till 3:14, när politikerna försöker utmana en lärare vid Harvard – John Holdren. (Hm. Detta är tydligen ett inlägg om John, Jon och John.)
Skulle ett sådant här program funka i Sverige? Skulle Sissela Kyle kunna leda det? Jodå, vi har ju Parlamentet, men … särskilt samhällskritiskt på allvar blir det ju sällan.
Tänk att jag, som är så apolitisk och aldrig tittar på tv, plötsligt önskar mig ett roligt och politik-utvärderande tv-program …
Den där numera bedrövliga Volvon som föddes 1987 har
gått alldeles på tok för många mil
hål i golvet (alla plastmattorna flyter omkring om man kör i spöregn eller vattenpölar)
dörrar som bara kan öppnas inifrån
ett innertak som vilar på passagerarnas huvud
en baklucka som ingen vill öppna eftersom det där ligger ett lik (eller en liter mjölk) och ruttnar.
Biltaket var sargat redan 2008 …
I förra kommentatorsbåset fick jag allehanda länkar och råd samt anvisningar till min hjälp, men faktum kvarstår: det här projektet att köpa bil är för mig som att be en dyslektiker korrläsa en text, en enbent dansa en jigg och en man köpa bh till sin fru. Slutresultatet blir förmodligen inte riktigt perfekt.
(Kränkthetsbrasklapp: ursäkta, alla dyslektiker och enbenta samt män. Jag bara skojar.)
Faktum: Innan helgen är slut ska vi ha hittat en ”ny” Volvo kombi för max 16 000 kr – som inte går sönder på ett bra tag. Fråga: HUR gör man för att hitta en ”ny” Volvo kombi som inte går sönder på ett bra tag?
Fast egentligen vill jag ju köpa en sammetsklädd skåpbil från 1980 …
Jag visste igår att tågen mellan Eskilstuna och Stockholm hade drabbats av dubbelspårsutbyggnadstrubbel. I vanliga fall åker man så här på en timme:
Men igår – för att slippa åka buss där man näppeligen kan jobba – planerade jag att resa med tågbyte i Västerås på knappa två timmar:
För att vara på den säkra sidan, gav jag mig iväg fyra timmar före föreläsningsstarten inför 230 personer. På fyra timmar kan man åka tåg till Lund eller Söderhamn och man kan åka till Göteborg och till och med hinna äta lunch där. Men man kan inte lita på att man tar sig till Stockholm på fyra timmar (vilket ni väl har anat nu). På stationen i Eskilstuna:
– Pling plong! Tåget mot Västerås är försenat med 20 minuter. Tiden kan komma att ändras både framåt och bakåt.
Jahaja, där rök anslutningen till Stockholm från Västerås. Och på stationen här hemma finns numera inte en resebutik utan ett externt bolag som har anställda som bara kan upprepa ”vi vet inte, vi är inte SJ, vi vet inte, du får ringa till SJ, vi säljer bara biljetter, vi vet inte, ring till SJ”.
Utrustad med en ängels tålamod och simultanfömåga som en fembarnsmamma, placerade jag mig i SJ:s telefonkö samtidigt som jag beställde tamedmat eftersom min lunchdate i Stockholm inte skulle hinnas med.
– Tyvärr måste du ta buss, det finns inga andra alternativ, sa SJ.
– Morr. Skrrrfffnnnt. Grrrrr.
– Men bara till Läggesta, för där byter du till tåg. Visserligen går tåget inte förrän en halvtimme efter att bussen anländer (!), men då får du ju åka tåg en bit i alla fall …? försökte SJ-tjejen trösta mig.
Det blev alltså buss-skump, trångt som fan, byte till tåg, fram med maten och datorn, och äntli…plingplong i telefonen … Men vad nu?
Hm. Det där verkar inte så bra, tänkte jag och försökte få tag i min uppdragsgivare per telefon. En kvart senare hördes i tåghögtalarna:
– Plingplong! Tyvärr kommer detta tåg inte att ta er hela vägen in till Stockholm. Från Södertälje Syd måste ni ta buss. Bussarna är beställda, men jag har inga besked om när de kommer.
Hm. Bussar. Beställda. Men inte framme. Hm. Kan man låta 230 personer i en lokal sitta och invänta skrivregelsföreläsarens ankomst? Nope. Man ringer efter en taxi.
– Hej taxibolaget (med Södertälje i företagsnamnet)! Jag behöver en taxi till Södertälje Syd så snabbt som möjligt.
– Syd? Stockholms södra?
– Nej, Södertälje Syd.
– Det har jag inte här i min dator.
– Leta igen. Tågen mot Stock…
– AHA! Södertälje Centralstation!
– Neeeej. Södertälje Syd. Station. Tåg. Mot. Stockholm. Mälarda…
– Underligt. Var god dröj kvar.
– Hihihiiii, ”taxi var god dröj!”, hihihiii!
– Förlåt?
– Nej, det var inget. Jag bara skojade.
– Jaså.
Efter en stund ordnade det sig eftersom Södertälje Syd verkligen finns på riktigt. Där klev vi av – hundratals resenärer med stressmage. Busskön ringlade sig lång, vilket jag har förtydligat nedan med en röd pil:
Busskö bakom tre damer som hellre åker taxi.
Min taxi dök snabbt upp och jag tjoade ”kör mig till Hötorget!” och slängde igen bildörren. Som snabbt öppnades igen av en kvinna som sa ”får jag hänga på?”. Javisst, sa jag, ”men vad som än händer måste jag till Hötorget snabbt som attan”. Innan vi hann komma iväg, öppnades taxidörren än en gång och en man sa ”snälla, låt mig följa med”. Det fick han.
– När ska du vara på Hötorget? sa taxichauffören.
– Nu, sa jag.
– Då kör vi! Gillar ni Noice?
– Nojs? Nåjs? Att nojsa? försökte vi gissa, vi som inte anade vad som komma skulle.
– Nej, NOICE! sa taxichaffisen glatt. Underbara musiker! Jordgubbar två avrom, men viiiiilka musiker trots att dom va så jäla unga.
– Världens bästa platta!
Det är inte ofta man far fram i 140 med Noice på högsta volym, så jag filmade förstås denna fantastiska händelse.
Spårbunden trafik är i Sverige ett lotteri – och ett slöseri med ack så många människors tid. När man begär ersättning, får man dessutom anställa en sekreterare som håller koll på alla beställningsnummer och återbetalningar och poängsaldo och fan och hans moster. Jag kan inte lägga dubbelspår eller laga trasiga skenor eller köpa in fler tåg, men jag kan faktiskt göra en insats: berätta hur man sköter informationen bättre. HALLÅ SJ!
Varför vet man inte om ett tåg blir 20, 10, 23, 2 eller 37 minuter sent när man de facto vet var tåget är någonstans?
Varför kommer meddelandet i tåghögtalaren en kvart efter sms:et i telefonen?
Varför kommer bussarna först efter en halv evighet när vi resenärer får veta att de kommer ”strax”?
Varför kan inte (de externa) biljettförsäljarna på stationen ha tillgång till SJ-info?
Varför … varför … varför …?
Och var ääääär uppfinnaren med teleportering eller tredimensionella utskrifter av människor på agendan?
Egentligen vill jag ha rubriken ”Hur fan skriver ni mejl egentligen?”, för si jag är lite upprörd. På stora företag anställda personer har under den senaste månaden skrivit till mig som vore de uppblåsta klantskallar eller brådmogna sjuåringar. Jag har anonymiserat och ändrat så att det inte går att känna igen sig bland exemplen här nere – men ni kan lita på att jag inte överdriver.
Hej Katrin som jag inte känner eller har träffat – du har stavat ordet alldeles korrekt!Okej. Med mitt långa mejl som var ett svar på ditt mejl ville jag bara berätta om innehållet i föreläsningen nästa vecka. Jag börjar med första punkten och fortsätter förhoppningsvis med den andra och så fortsätter vi så till slutet.Jaså det var ju bra att det var okej – även om vi inte har kommit överens om något pris och det de facto är jag som ska skicka fakturan och kanske helst efter att jag har utfört mitt jobb.Jotack jag mår bra, Peter. Men vem i hela världen är du och vilka är Nisse, Pelle, Kalle, Katinka, Lisa, Nora, K-G, Anders, Fia, Ulla samt Anton – och hur mår de?
Nej, så där svarade jag förstås inte, även om det kliade i fingrarna. Jag är väluppfostrad och biter inte den hand som föder mig. Men jag funderar på att erbjuda en ny kurs: Kortfattad lektion i svensk handelskorrespondens.
Inledning och hälsningsfras: skriv bara Hej!
Avslutning: skriv Vänliga hälsningar, Vänlig hälsning, Med vänliga hösthälsningar eller kanske Lycka till! – det spelar ingen roll vilken variant du väljer om du i resten av mejlet (brevet) är trevlig.
Mittenparti: Använd versaler och skiljetecken samt blott etablerade förkortningar som ingen missförstår!
Glöm inte: Kontaktuppgifter för bövelen!
Tänk efter: Skicka inte cc till alla bara för att visa hur duktig du har varit, för de flesta struntar faktiskt i din duktighet.
Se vilken fin bok jag har hittat hemma i bokhyllan!
Visserligen saknas kapitlet ”elektronisk post”, men något ska jag väl kunna lära mig?
Hett tips nu till alla:
Uppdatering!
Nu haver jag ”Kortfattad lärobok i handelskorrespondens” läst och därmed hemfallit åt en lite mer arkaisk språkdräkt. Företagskommunikationens uppgift är enligt boken – om jag moderniserar den lite – två till antalet, nämligen att
inleda och upprätthålla affärsförbindelser och erbjuda varor och tjänster, bekräfta överenskommelser, avisera leveranser och remisser samt att vid eventuella tvister fungera som bevis
på ett värdigt sätt representera företaget.
Det intryck ett brev (ävenså mejl) gör på mottagaren beror på
dess utseende
hur informationen är uppställd
formuleringskonsten.
Boken lägger stor vikt vid maskinskriften, karbonpapperskvaliteten och hur man ska göra för att föra skrivmaskinsvagnen (valsen) åt sidan så att inte raderspånen faller ner bland typerna.
Enligt NE är slang ”vardagligt språkbruk som ligger på en stilistisk nivå under det neutrala språkets”. Åhå, stilistiska nivåer … kan man då med NE som stöd påstå att följande är slang?
– Himla brats till å sitta och fika hela helgerna. Varifrån fårom stålarna? – Kidsen jobbar, sörru. De jobbar på fik för att tjäna pengar och kunna sitta på fik.
– Assnygg rygga du har förresten.
– Mmmhm, den rockar fett, kolla här, den har fan 17 fack.
Slang?
För mig är ordet slang väldigt tätt förknippat med gamla pilsnerfilmer där springsjasen sa ”tjacka bärs” och ”måste åka till Rådis” samt ”ja e skraj för käftis”. Att tjej och kille samt bibblan, matan och sjukan räknades som slanguttryck som man inte kunde dra till med efter 25-årsåldern har jag läst mig till. Likadant är det med kondis, dagis och godis – gamla slangord som har halkat in i normalspråket. Men hur är det idag? Alla rockar fett och gussar keff och dissar lol? [plats för smiley]
Nä, nu ska jag intervjua några av mina barn.
Vad är slang? – Språk som man inte ska använda när man pratar med någon som man vill ska respektera en.
Men om du vill bli respekterad av någon som pratar slang då?
– Jamen gaah.
Pratar du slang?
– Nej, men jag pratar förkortningar. O-M-G, K bry.
Kan du ge exempel på slangord eller dito uttryck? – Pappa brukar säga att han ska ”lägga en kabel”.
På samma sätt som lånord och nystavningar (enligt min ringa åsikt) berikar språket och får det att utvecklas, gör ju slang det – om jag nu bara kunde hitta dagens slang. Barnen talar som små uppslagsverk och skrattar sig halvt fördärvade när jag säger ”vad gäspar skorpan?” och ”skaru ha en tjottablängare mellan lysmaskarna så att du får åka plingplongtaxi till plåsterkåken”.
Själv har jag aldrig pratat sla… eller har jag det? Hm. Måste fundera.
Jaja. Vad gör man inte för läsekretsen (som kommer med trevliga krav i kommentatorsbåset)? I aim to please, so here it goes:
Årets stumpa
En ”stumpa” är en tjej eller liten flicka samt numera ”guss”. (Har inte riktigt vant mig trots att det ordet har funnits i SAOL sedan 2006.) Och årets är förstås Malala, som det dock är svårt att kalla stumpa eftersom stumpa enligt många nu har en negativ klang och det är synnerligen svårt att se med negativt klingande ögon på Malala. Men vänta, vad står det i SAOB?
… om liten flicka; i synnerhet såsom smeksam ofta i tilltal använd benämning även om vuxen kvinna: sötnos eller raring eller älskling …
Haha! Jag är en stumpa!
Årets Strumpa
Jädrar anåda vilka strumpor jag har hittat i år! Eftersom jag inte längre kan bära Wigwam med äran i behåll eftersom de köptes runt 1982 och är stela som änna medeltidsstrumpor som har legat i en mosse i tusen år, har jag fått ge mig ut på jakt efter nya. Här gör vi ju inte reklam (om det inte är synnerligen lukrativt, vilket det hittills inte har varit en enda gång), men N*wb*dys strumpor är toppen. Men vi tar väl och kollar in de antika istället?
Wigwamstrumpor som man nääääästan ser trycket på!
Årets Skumpa Sorry. Ingen nominering har inkommit eftersom jag inte har druckit den äkta varan sedan Hedenhös eller nån premiärreleasefestivitet som jag har glömt bort. Det godaste bubblet drack jag däremot förra fredagen eftersom det gifte sig på ett alldeles underbart sätt med två kilo nykokta rödbetor som fick oss alla att få dåndimpen när vi tittade ner i toan dagen efter.
Fredagsmys, förstår ni.
Årets Rumpa
Min. Och alla andra basketrumpor. Agnetha Fältskogs rumpa kan slänga sig i väggen – basketspelares muskelrumpor är det som gäller och inga andra. Står de ut lite mer? Ja? Hänger de lite mindre? Ja. Är detta på något sätt viktigt i det stora hela?
Eh. Nej.
Shaquille O’Neals rumpa på Kobe Bryants axel. Helt normalt ju.
Fjortonåringen som vinner SM i matte och sitter och ritar hela dagarna och som klär sig i regnbågens alla färger med omaka skor samt alltid går omkring med ett litet gosedjur (en surikat) som maskot, ska fås att välja gymnasium nu i vår. Det är ett i nuläget fullständigt omöjligt projekt eftersom alla gymnasier som gör reklam för sig – om man ska lita på katalogerna som vi har fått – bara prioriterar
grupparbeten
gratis surfplatta (som kallas ”lärplatta”)
jämställdhet.
– Så om du fick önska dig ett gymnasium som passar dig, vad skulle det gymnasiet locka med?
– Det ska vara svårt. Jättesvåra uppgifter. Och konststudier. Jag borde förresten lära mig att tycka om grupparbeten.
Vi får väl se – om vi hittar matematikkonstgymnasiet med pumpainriktining så kommer ni att få veta det tids nog. Tills vidare redovisar vi väl årets konstverk?
Men först en rekapitulation:
Captain Jack 2012.Einstein 2013.
Och så då till årets projekt.
Aha! Ett köksbord belamras!Men pumpaverkstan fick flytta ner till källaren, när folk ville komma åt köksbordet till näringsintag.
Att fotografera årets pumpa var svårt – hur jag än gjorde blev det fel eftersom den är extremt mörkerberoende. Om jag fick till skärpan, försvann själva pumpan så att det bara såg ut som ett lysande ansikte som skulle kunna vara målat av svart och orange målarfärg på en bit kartong. Men okej, den ser ut ungefär så här och är vähäldigt tredimensionell:
Mona Lisa lyser upp höstmörkret 2014.
Så. Nu går vi in i november med allt mörker som det innebär. Tidningarnas löpsedlar lovade idag –20 °C och vargavinter, vilket visade sig vara allra längst upp i norr och faktiskt inte alls särskilt underligt med tanke på årstiden. Här i mellansverige ska vi fortsätta med ”Är det minus fem, satan då måste jag skrapa bilen” tills vi får börja svära ”Det har snöat flera centimeter, när kommer våren?”.
Oj. Jag har visst inte bytt däck på bilarna. Förlåt, alla medtrafikanter!
För att vara på den säkra sidan, gav jag mig iväg fyra timmar före föreläsningsstarten inför 230 personer. På fyra timmar kan man åka tåg till Lund eller Söderhamn och man kan åka till Göteborg och till och med hinna äta lunch där. Men man kan inte lita på att man tar sig till Stockholm på fyra timmar (vilket ni väl har anat nu). På stationen i Eskilstuna:
