Hade jag varit stenålderskvinna hade jag varit fulare i håret. Jag hade dock enligt alla forskarrön ätit jättenyttigt med blott nötter, bär och kött på tallriken. (Tallrik? Oh ja, just min gren av stenåldersmänniskan hade tallrik. Och tandborste. Samt hålfotsinlägg. Vilket i förlängningen innebär att vi även hade skor. Moving on.)
Fast om jag hade varit stenåldersmänniska hade jag förstås varit död nu. Jag hade dött redan som nioåring när en sabeltandad tiger kom för nära och gav mig ett astmatiskt anfall som långsamt kvävde mig till döds. Mina barn hade varit döda också för de har haft feberkramper, brutna armar, krupp, lunginflammation och smittkoppor. Förlåt, vattkoppor. (Det är här faktakontrolleringslusten sliter och drar i mitt inre. Fanns vattkoppor på stenåldern eller är de anakronistiska faktoider de också, som allt annat som är intressant? Vilka sjukdomar kan man de facto dö av egentligen? Får jag hitta på att krupp är livsfarligt? Eller ska jag för enkelhetens skull säga att vi alla säkert hade dött av den förfärliga sjukan gröna hund? Moving on.)
Vad jag vill komma fram till är att jag är slut som fysiskt praktexemplar. Inte bara min djefla man stånkar och huffar samt puffar idag. Igår på basketträningen sa det nämligen knirk i min högra vad. Eftersom det hela tiden säger kniork, knäpp, knak, knaster, plupp och pang i andra delar av min kropp, sa jag till vaden på skarpen, lindade en munkavle runt den och lirade vidare. Fem minuter senare sa det ploff i samma vad, och så kunde jag inte springa, hoppa, rusa, förflytta mig i sidled eller ens trippa på tå mer. Jag kunde bara halta fram som en stelbent stork.
Muskelbristning, säger läkarvetenskapen. (Som är en sjuksköterska i laget, en tyngdlyfterska i laget och en medicinsk uppslagsbok från 1898.) Den hemliga kuren lär vara att överdosera antiinflammatoriska piller i kombination med smärtstillande tabletter. Själv tror jag med på en överdos i självömkan i kombination med ältande. Och ett och annat lustigt utrop som t.ex.:
– Halt!
Men jag lever i alla fall. Moving on.
Aj, stackare! Båda två.
Ni får skicka ner barna till någon hjälpmedelsaffär på stan och köpa var sin sån här. Den var ovärderlig när jag hade opererat ryggen. Och kanske kryckor.
Ja, hjälpmedel! Tur att vi har en ramp till ytterdörren och larmknapp inne på toa sedan huset var församlingshem …
Vad fasicken är ”corporate industry control” på svenska? (Ni vet vad jag gör.)
Ja hurra för en lång griptång med magnet i handtaget! Bra att ha för en ”skrôppelkrôpp”.
Tänk att en griptång får en Eurovisionsschagersång sig tillägnad. (Christers länk)
osäker på om du fortfarande whiskyöversätter och sammanhanget var oklart men kan det syftas på någon typ av moderbolagsstyrning?
Jag trodde att dagens spaning skulle sluta i att hur nyttigt stenåldersmänniskan åt så levde de ändå mycket kortare än oss röttköttätare! På stenåldern dog minsann ingen av cancer! Nej, de hann inte!
Krya på er! ( det är väl fel tillfälle att önska Hals uns Beinbruch)
Oh ja, jag fick till moderbolagsstyrningen jättesnyggt till slut!
Vatting och blendning och marrying och maturing och tjolahopp!
Fattappning och tvångsgifte och äktenskapsrådgivning och mognad och lek i sänghalmen??
Är det inte Ura Kaipa, han där i bakgrunden som står och visar vägen för nåra förvirrade troglodyter?
Om du levde på stenåldern så skulle du sitta i din grotta
och stenhårt digga Flintstens med Stanley. och
deras album Stenhårda låtar 😉
ÖR: eller är det en bortglömd illustration till Aylas omgivning?
Örjan: Jag var SÅ inne på att rikta hela inlägget till Ayla som en kommentar till hennes leverne kontra mitt. Men släppte hela idén när jag fick klart för mig att Ayla inte längre är ett household name. (Och bra översättning, tack för den. Eh. Mina uppdragsgivare sliter sitt hår.)
LL99: *ryyys* (Jag tyckte en gång att originalet Sten i Sten & Stanley var så snygg, så snygg.)
Ökenråttan! Shiiiit vad jag var obekant med Ura Kaipa! Helt komplett och nytillkommen info!
Skrôppelkrôppen ska nu inom kort om en liten stund kanske bara krypa upp i soffhörnet och läppja på en Glenfarclas. Det är fan dyrt att vara whiskyöversättare.
Hur går det med armbågandet?
Hade jag helt glömt! Jag ska genast armbåga mig mot rumpan!
Men! Här lägger sig hela båset i djupa veck och du bara glömmer bort det.
Tyck synd, tyck synd. Nu över till mer brådskande frågor. Tro mig, jag vill inte nedvärdera era smärtor, men jag hade svårt att koncentrera mig på resten av texten när jag hade läst:
”Jag hade dött redan som nioåring när en sabeltandad tiger kom för nära och gav mig ett astmatisk anfall som långsamt kvävde mig till döds. Mina barn hade varit döda också för de har haft feberkramper, brutna armar, krupp, lunginflammation och smittkoppor.”
Eftersom jag vet att du är vän av faktakontrollering så undrar jag om stenåldersmänniskorna faktiskt kunde få flera barn innan de hade hunnit fylla nio år?
Nu har vi armbågat rumpan! Den djefla mannen dansar Svansjön i vardagsrummet!
Inte riktigt så, kanske.
– Lägg dig ner på golvet.
– Nej.
– Men kommentatorsb…
– Men jag blir ju helt mörkrädd, ni är junte kloka, kommer du ihåg när jag skulle till naprapaten och …
– Ja! Och inte ens kom in genom dörren för du trillade ihop i smärtkonvulsioner på trottoaren utanför! Ja!
– Och så ringde jag in till naprapaten och sa att jag ligger utanför och kan inte komma in och att det gör ont som satan …
– … och hon kom ut och sa ”MEN DÄR KAN DU JU INTE LIGGA” och du bara inte kunde resa dig! Ja! Det var jättekul!
– Jaaa…
– Lägg dig ner. Jag ska klämma med armbågen på din minimala rumpa.
– Gah. Ah. Stånk. Ni är inte kloka. Här gör det ont. Här finns en muskelbristning. Här sätter krampen in och AJ!
– Oj.
– Däääär får du klämma.
Armbågen placerades på rumpan och jag tryckte till. Allt var ok. Inga stön. Inte ett ljud.
– Går det bra? Gör det ont?
– Rompeti koljoni.
– Vaddå? Är jag framme på andra sidan menar du?
Fotnot: Sedan 1986 har jag sagt ”rompeti koljoni” när jag menar ”krossade pungkulor” och trott att det var italienska. Och lärt alla inklusive DDM att det är så det heter. När jag nu kollar på Google translate tar det ett bra tag innan jag kommer fram till det närliggande ”rompe coglioni”.
– Ok, ska jag släppa på trycket? säger jag (och trycker lite hårdare med armbågen).
– Ja. Fast vad fan ska jag med pungkulor till?
Så då fick jag trycka en stund till. Men dansar balett gör han icke. Han och hans lilla rumpa och den stora muskelbristningen i den svaga ryggen mår precis som nyss. Och imorrn kommer det knark i brevlådan.
Svar till Sara: Men herregud, hade jag skrivit ”astmatisk anfall”!!!
*korrigera, korrigera*
Och ja. Eftersom de hade hålfotsinlägg kunde de föda barn i vilken ålder som helst ju!
Två frågor
-knarket. Har dealern glömt posta? Det skulle ju ha kommit fram idag enl gårdagens text.
– sidoeffekter enl Christer. Lika obefintliga resultat som armbågsmasseringen?
Tack för rapporten! Nu kan jag sova lugnt.
Örjan: Outgrundliga äro Postens vägar.
Kan du vara så vänlig och låta bli att ta i så du går isönder nästa gång du skuttar ut på basketplan?
Egentligen Lotten är vi tanter och ska inte hålla på med såna där fallisönder-verksamheter utan bara uppbyggande och konserverande.
Så om jag låter bli att falla av kan väl du låta bli att falla isönder.
(Jag strejkar om jag får den elaka avkastarhästen. Så det har jag sluppit.)
Här sitter jag (igen) snörvlandes, rinnande näsa, feber och en otäck hosta och tycker synd om mig själv. Men jag tycker faktiskt mer synd om dig. Fy bubblan vad sådana skador gör ont och tar tid att läka. 🙁
Stackars oss, Hmm!
(Fast ärligt talat måste omhändertagandet i måndags ha varit korrekt, för jag kan gå nästan bra nu. Bara som en skadeskjuten kråka ungefär.)
Jag hade för mig att större delen av första kapitlet i Heidenstams ”Svenskarna och deras hövdingar” handlar om just Ura Kaipa och när jag nu kollar Project Runeberg – Svenskarna och deras hövdingar så ser jag att jag mindes rätt.
Et tu, Bosse.
Om jag hade levrat på stenåldern så hade jag inte bara flutit med nu, sa blodplätten.
Jag tycker att Ura Kaipa ser ut som Ruud Gullit, då det begav sig.
Apropå stenålder, så har jag och mina kolleger haft nytta av ”Skriv för webben”. Gammal är äldst, som det ibland heter… Tack Lotten och DDM
DET var trevligt att höra, Jesper! Säg till om någon vill ha: vi har ett lager i källaren som vi gärna ger bort mot portokostnad!
Min muskelbristning i högra vaden. Den minns jag mycket väl. Jag satt i mitt ganska svala arbetsrum. Jag hade suttit så i ganska många timmar då jag hörde ett ljud som sade mig att favoritkatten Kalle var i fara. Jag rusade upp, tog tag i en kvast och skuttade ner från trappen för att hjälpa Kalle som just då utgjorde hälften att ett vrålande, surrande och fräsande kattnystan.
Just som jag kastade mig utför trappen kändes som om någon slagit till mig bakifrån med ett baseballträ i vaden. När jag landade föll jag ihop i en hög. Mitt vrål av smärta skrämde kattnystanet till reträtt. Så lite nytta var det med övningen.
Lärdom:
1. Värm alltid upp innan ni tar itu med kattnystan.
2. Räkna med att en muskelbristning i vaden tar cirka tre veckor att kurera.
Skogsgurra: Antingen är jag vansinnigt mycket mer smärttålig än du, eller så är min muskelbristning som en ljummen sommarvind jämfört med din, som är som en storm i en vadmuskel.
1. Jag är bedröööövlig på att värma upp inför basketträningen.
2. Tre veckor är ju ett helt liv, hur står man ut med sådan kurering?
Jag anser att jag är av samma virke som Henke Larsson, som bröt benet en lördag och spelade match igen på söndagen. Liksom.
Jag har någon gång hört om en motorcyckelförare som bröt ett finger på träningen inför ett viktigt lopp. Reglerna var då sådana att man inte fick starta loppet med något brutet ben i kroppen. Han lät då amputera fingret och då kunde inte tävlingsledningen hitta något stöd i regelboken för att stoppa honom.
Jag sa nåt liknande igår:
– Hur länge blir du borta från träningen, Lotten?
– Båda benen ska amputeras strax under knät, så … på måndag kanske?
Om du vill veta mer om järnviljor och tillbakakomst från amputationer så googla på Alex Zanardi.
[…] Han dricker ett glas malbecvin och jag en femtonårig Glenfarclas, för jag har fått whiskytips av Lotten och vi plötsligt har glömt bort att vi tycker så mycket mer om […]
Mina italienska vänner lärde mig en värdefull svordom när jag bodde i Rom, men varnade mig att bara använda den i yttersta nödfall ety den verkligen är glödande: non mi rompere i coglioni, ”ha inte sönder mina pungkulor” eller i överförd bemärkelse ”stick och brinn!”.
Jag använde den en enda gång, i ett verkligt trängt läge där en berusad ung man i uniform omringade mig, och den hade helt omedelbar och önskad effekt. Som en trollformel! Inte utan gruff, men ändå. Väldigt skönt.
Jag kan dock inte garantera att den funkar fortfarande, det här var ungefär strax efter stenåldern (1981).