Eftersom jag och plommonstopet igår var ute och rullade hatt, kommer detta facit näsan 12 timmar senare än vanligt – men då hann några extra lappar ner i den nu inte längre rullande hatten.
Gissningarna i lucka 17 var nästan inte gissningar – nästan alla kände igen boktitlarna i luckan. Men ändå gjorde Pysseliten & PK denna illustration i jakten på lösningen:
Det verkar som om vi i kommentarerna till detta facit kommer att få höra fler ”jag mötte HB-historier”:
Karin:
Dagens HB har skickat vykort till mig. På framsidan en tvålfager spansk toreador och på baksidan inleddes texten med ”Jag skickar en nytagen bild på mig själv …”
Ökenråttan:
Även jag har mottagit korrespondens från HB. Ett brev!
Brid:
Jag har korresponderat med HBs dotter under en period av några år, när jag försökte boka henne för att hålla ett föredrag och det fungerade inte och fungerade inte och sen gav jag upp eller sa ifrån mig ansvaret för att ordna talare, minns inte vilket.
Leda:
Brevfloden till båsisterna är inget att förvånas över.. För här har vi en sällskapsmänniska, så flink vid skrivmaskinen att inte ens sjukdom och död kunnat hejda manusflödet. Vid fullmåne ska man enligt sägnen ännu kunna höra tangenterna knattra från skrivplatsen inte långt från det gamla hemmet.
Oj vad många lettrådar i dagens lucka, men jag saknar en trummis.
Kråkan:
Äntligen i utsikt att få mat efter dagens irrfärder bland alla mina städer. Har just bevistat en begravning i rutig tweed.
Men nu till en klädrapport. Gårdagens hemlisbloggare var nämligen klädd i tweedkavaj. Jolo (Jan Olof Olsson) föddes 1920, skrev i DN från 1945 och dog knall och fall när han trädgårdsarbetade på Valborgsmässoafton 1974. Men framförallt hade han som sagt många tweedkavajer: 29 stycker för att vara exakt.
Jag har då aldrig varit med om maken till människa att ge tweedkavajen ett ansikte. Jolo må ha skrivit både spaltmeter och hyllmeter och varit rolig och trist samt utbroderande och fåordig – men alla som beskriver honom återvänder till denna tweedkavaj.
Om hans liv står inte mycket att läsa – däremot kryllar det av Jolo-texter i alla tidningsarkiv. Därför får han med egna ord berätta lite kort om sitt 1940-tal:
”Den andra hälften av 1940-talet, den senare, tillbragte jag till en tredjedel utanför Sverige, mest i England och på Irland, men också i Paris. Det segrade England var beundransvärt vitalt: där gjordes år efter år vidunderligt bra filmer, landet orkade med en otrolig förvandling från ett gammalt klassamhälle till en modern välfärdsstat, och fast jag i den fortlöpande krisen och bristen åt sämre än jag gjort i hela mitt vuxna liv (mest kanin och vidriga puddingar) bevarar min ständiga reskamrat (min hustru, vi var barn- och ansvarslösa de åren) och jag dessa Englandsår i minnet som något festligt och strålande, fast vi aldrig upplevde något av det som man brukar kalla festligt och strålande.” (Ur Allers, 1974.)
När han häromåret skulle ha fyllt 100 år dök det upp hyllningskörer skrivna av gamla gubbar som var fjuniga tonåringar när Jolo dog. Att sammanfatta hans skrivargärning kort går inte alls, för han skrev (nu sammanfattar jag hans skrivargärning) reportage, intervjuer, kåserier, kulturartiklar, idrottsreferat, film- och bokrecensioner, reseböcker, historiska skildringar, essäsamlingar, skönlitteratur, spänningsromaner och så manus till två fantastiska tv-serier.
– Idrottsreferat? utbrister ni alla förvånat.
Den geografiskt virriga Julkalenderluckan skapades med hjälp av Jolos boktitlar (i kronologisk ordning), men den som har påverkat mig mest är inte med – det hade blivit för enkelt.
Någonstans i Sverige! Som finns på SVTplay! Med Morsgrisen och trummisen Loffe och alla de andra! (Den unga Lotten upplevde dock några förvirrande stunder när ”Krutgubbar” och ”Någonstans i Sverige” visades nästan samtidigt.) Jag har dock inte vågat titta på serien nu, för tänk om den är dålig …
När Jolo dog som blott 54-åring föll Sveriges kulturelit i korinter. Tydligen var han en godmodig sällskapsmänniska som många kallade ”min bäste vän” – till och med Ernst-Hugo Järegård. Alla gick de man ur huse för att skriva om hans journalistiska karriär, men den vars bokstäver har levt kvar längst, förvånade mig; tydligen var Alf Henriksons berömda sorgerim från början riktade till Jolo!
Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
Och någonting alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
Och ibland blir den aldrig densamma mer
Bengt Lagerkvist berättade att han och Jolo brevväxlade trots att de bodde grannar. Jolos brevpapper var från olika hotellrum världen över och han undertecknade dem alltid med olika namn, t.ex. ”Geheimrat G. von Jolo”.
(Jag brevväxlar med min djefla man trots att vi bor i samma hus. Inte ett dugg konstigt.)
Mats Holm skrev i GP 2007:
En morgon var min pappa blek av förtvivlan, vankade av och an. Han hade just slagit upp tidningen och upptäckt att han som redaktör för Namn och Nytt kvällen innan satt en Red Top-vinjett under en text av Jolo. ”Hur är det möjligt?” muttrade han. ”Hur är det möjligt?”
När han kom hem på kvällen muttrade han inte längre.
Först hade Red Top dykt upp, på strålande humör:
”Åh, vilket fint kåseri jag skrev i går!”Därefter kom Jolo:
”Skönt att slippa stå för den skiten.”
Men vad hette Jolo som kåsör när han började skriva i DN? Jo, ”Ruter Tweed”. Naturligtvis.
Plommonstopet står redo, fullproppat av lappar! Nu skulle jag ju dela ut en bonustischa till nån som inte dök upp i gårdagens bås. Så jag delar ut den senare! Men en lapp ska här dras! Åååååå hej, Ökenråttan!
Lucka 19 kommer på söndag morgon!
Grattis Ökenråttan!
(Men något lite dök väl bonusvännen upp, yo.)
Var det ingen som såg att jag smög in Hugg i sammanhanget och repliken ”Jag har inte hpbby för sånt.” ? Så då var det som jag anade från början men tyckte det som vanligt var för lätt.
Tack för tishan, tillbaka till den svarta trevligaste varianten. Di vita var nog bra men de svarta, som följde mig troget på SGs och mina irrfärder runt i Europa var bäst. De håller än. Och den här hoppas jag håller i många år ända tills jag fyller 90, men om jag skulle dö innan dess vill jag ha denna hära med mig på min sista färd å fin med alla böckerna.
Hyttis, det är noterat!
Grattis Ökenråttan!
Tack Lotten för ännu en underhållande lucka!
Grattis Ökenråttan! Jag läste Hugg och tänkte så det knakade … hjälpte dessvärre inte mig. Nope, jag var ohjälpligt lost igår trots båsets fina stöd.
I Storbritannien kan man tydligen köpa anti 5g-halsband. Dom ska väl skydda mot alla hemskheter med 5g. Nu har man upptäck att dessa halsband kanske inte är så hälsosamma då dom är radioaktiva.
En tweet från prof Brian Cox i ämnet:
Is this a sign that the manufacturers of the anti-5G products are in fact anti-anti-5G? But what if the anti-5G people don’t believe the findings about the anti-anti-5G manufactures of anti-5G products and start an anti-anti-anti-5G conspiracy? And so on?
Yippiehooo, jag vann. Tack! Och inte i vilken lucka som helst. Ack Jolo. Han introducerades i mitt liv av en pojkvän i mina ungdoms dar. (Ja just det, han som var så bra på att få folk att klä av sej … och som plåtade Cornelis. Vänta nu – är det den gamla pojkvännen som är röda tråden rentav …?) På morgnarna serverade han te och färskt bröd från Nyströms Bageri på Upplandsgatan. Och till det DN och vissa mornar ett glädjebud: ”Jolo skriver i dag.”
Jag vill gärna citera en skribent här:
”… Jolos förmåga att se rakt igenom det tills synes händelselösa – hans ögon, kirurgens lena kniv – och lyfta fram en laddning, en sval hetta, som varit förborgad.
[…] Jag träffade honom ett par gånger. Jag minns något ljust, ynglingaaktigt kring honom trots att jag uppfattade honom som rätt så kraftigt byggd. [… ] Inte späd alls var han väl inuti, hans själ var av det gängliga slaget. Pipan i munnen, Burberry-regnrocken, de handgjorda engelska skorna, en lord på genomresa. ”
Ett citat ur en Jolo-text om lilla Alingsås. ”En liten å löper behagligt genom stan. Man går över en bro, en blygsam fontän leker förstrött.”
Till sist: Mitt brev från Jolo var skrivet helt kongenialt på brevpapper från ”Stora Hotellet – Frimurarhotellet” i Jönköping.
Grattis till tishan, Ökenråttan!
Den här luckan gick som en dans, och om någon undrar varför jag dillar om just dans, och hörfel, i båset så förklaras det sålunda: det anspelar på den sjungande och dansande skådespelaren med akronymen J.Lo, Jennifer Lopez. (Viss förvirring tycks råda beträffande skiljetecken där.) Av någon anledning kommer jag ofta att tänka på Jolo när hon nämns. Och tvärtom.
Bråttom bråttom och slarvfel i citatet blir resultatet: ”Inte späd, inte alls. Späd var han väl inuti, hans själ var av det gängliga slaget.”
Fast blev det fel så är det sen fel. Snyft.
Även Ninja fattade men vågade inte yvas i båset som sist.
Men Morsgrisen kom, framåt missinassen, och jag försökte antyda den nattliga festen hemma hos Morsgrisens mamma, när Loffe berättade om middagen på knorrhane.
Jodå, serien håller utomordentligt väl, jag såg den häromåret på Öppet Arkiv, och grät över Hugg och den vänlige småbrukaren med sin omsorg om hästarna i vinternatten.
Liksom slutet på Kungsgatan när de aldrig skulle träffas mer.
Rolig lucka med en för mig ny bekantskap, tack för det Lotten! Men Magganini, hur hänger din lettråd om namnskulptur ihop med HB? Jag trodde det var https://sv.wikipedia.org/wiki/Johansson_(konstverk) som åsyftades, men kunde inte koppla ihop det med någon passande kandidat.
Missade kalendern i går men hade kanske gissat rätt. Jag gillar liksom Lotten kåserigenren och slukade i tidiga tonåren allt av KdM, Ehrenmark, Bang och övriga i den generationen. Det var ungefär lika lite coolt som att vara med i Kyrkans Ungdom. (Ja, det med men har aldrig brytt mej särskilt mycket om att vara cool.)
Haha! Ja Helena, det kan man verkligen fråga sig! Vanlig huvudkullerbytta, kanske? Jag tänkte tydligen i den stunden att HB hette Johansson, fast jag visste vem det var. Bara så där. Det blev ju inte riktigt snällt mot nån… Förlåt!
(Samma slags kullerbytta som Båsmors i förra facitet när hon kallar Gripe för Lang?)
Grattis Ökenråttan!
Det här var ju inte så svårt tyckte vi. ”De tre från Haparanda” läste jag i förhållandevis späd ålder och en rad andra böcker stod (står) också i föräldrarnas hyllor.
Dottern Vibeke Olsson är oftast också läsvärd, låt vara i en helt annan genre.
Kallar jag Gripe för Lang? Jeeeez!!!
Haha igen, det är ju det Fingal Olssonsnurren handlar om! Haha!
Åhå, Magganini, då förstår jag. Även villotrådar har väl sin givna plats i båset, och jag hade inte nödvändigtvis hittat svaret snabbare om jag undvikit att trassla in mig i den. Parken verkar för övrigt väl värd ett besök.
Hav tröst, Magganini! Lätt hänt. Jag gjorde samma misstag när jag skrev till Jolo. Av bara farten råkade jag skriva en annan författares namn på kuvertet, Johan Olov Johansson. Insåg jag när brevet kom tillbaka med anteckningen ”Adressaten okänd”.
Och grattis förstås till Ökenråttan!
Men det finns nån Olsson inblandad i skulpturparker såväl i Vaxholm som på Tjörn som ytterligare några platser !
Och Grattis ÖR.
Grattis ÖR!
Det finns ca femtio skulpturparker i Sverige listade på wiki.
Jag förstod någonstans att de tre inte var i båt eller på cykel men kom aldrig mycket längre igår.
Skall leta upp Någonstansserien och hoppas den är öppen för utlandet.
Tyvärr Dina, jag kollade, den är bara tillgänglig i Sverige.
Tack ni snälla som tröstar mig och slätar över mitt skämmiga debacle. Det lättar.
Tack, alla gullegrisar som gratulerar till tröjan!
Och tack och lov att båsmor kom sej. Vi hade nästan tänkt höra av oss till DDM och fråga om det hade hänt nåt.
Gonatt alla och sov gott under fullmånen!
Grattis Råttan och sov gott!
Väldigt stor och full måne här i Rumpdalarna. Men jag har sömn som hobby så det ska nog gå bra att sova ändå.
God natt, båset!
Sitter med uppspärrade ögon och väntar på nästa lucka! Två kaffe på maten var mindre lyckat.
Grattis ökenråttan!