Jösses! Sicken röra jag skapade i kommentatorsbåset! Jösses, jösses!
I ena sekunden var ERB och Hyttis helt överens om ett obegripligt svar. I nästa var även Magganini och Ninja till synes eniga. Och mitt i alltihop tronade Béatrice Karjalainen med lösningen (min fetstil):
– Jag har bara traumatiska luggminnen pga att jag tillhör det välsignade folket med lockigt hår och frisörer som inte fattar att man inte kan klippa av blött hår i en längd och tro att samma sen ska gälla när håret torkar.
Maplestream hade helt andra – kanske oviktiga – saker för ögonen:
– Igår kväll roade jag mig med kortspel tillsammans med några kollegor, varav inte mindre än två av dem hade bott på Skebokvarnsvägen. Det kan inte vara en slump. Dagens HB är Dan Brown.
But no. Så fel.
Men Ökenråttan då? Som ju i slika sammahang vet besked och dessutom kan dra böckerna ur hyllan och citera ur minnet på nolltid? Hallå?
– Aber selbstverständlich! Jag läste om, ett två, själva texten, tre fyr.
Precis: danssteg (men jag återkommer till det senare). För nu handlar det om ett kåseri av en kåsör. Ni vet, den där utdöda konstarten?
Runa Brar (f. 1942) föddes i ett kyrkligt hem, kom in på Socialhögskolan 1964, for till Indien och gifte sig och fick tre (?) barn, blev arbetslös, fick jobb, blev arbetslös, fick en novell publicerad och blev sedan kåsör i DN 1980–96.
Kanske.
Sällan har jag hemlisbloggat någon i kalendern, som jag sedan inte har kunnat beskriva mer än just sådär. Mycket, mycket frustrerande. Runa Brar bor i Äppelviken i Bromma – dit jag tyvärr inte hann åka – och har ett Facebookkonto som jag har försökt kontakta henne på.
But no.
Några utvalda kåserier finns i Kloka tokar och Tankar från hönsboden … som jag inte äger. Är det så konstigt? Ja, för jag har faktiskt en diger kåserisamlingssamling.
Runa Brar vann som helt okänd en novelltävling 1980 och fick strax därefter fast gig på DN. Kan ni tänka er detta jätteuppslag i en dagstidning anno 2021?
Jag tror att jag måste skriva av presentationen uppe i högra hörnet:
Runa Brar som skrivit söndagens novell ”Efter skilsmässan” är ingen alls. Hon är inte känd, inte författare, inte skribent. Men hon skriver. Hennes liv är i korthet detta: född 1942, tre barn, frånskild, socionomutbildning, vikarierande socialassistent, vikarierande journalist – numer arbetslös. Runa Brar skriver om nätterna.
Det hon skrev om mest var tiden i Indien, när hon var gift och stod vid spisen och födde barn. Så här kunde Indien beskrivas:
Den tjocka prästen kommer cyklande därnere i allén. Med båda händerna på styrstången balanserar han en säng på huvudet. Han ser ut som om ingenting hänt i hela ansiktet.
Hon romandebuterade 1982 med ”Ett litet välsignat folk” om uppväxten i det frireligösa hemmet med morföräldrarna, men all energi verkar annars ha gått till de veckoliga kåserierna. (Även jag har jobbat som kåsör och vet att skaparångesten för ett enda kåseri upptar en hel vecka på dubbel heltid.) Romanen ”Jössesdotter” kom 1993, och sedan verkar nåt ha hänt.
Sedan julafton 1996 går kåsösen Runa Brar inte att hitta i DN.
Jag har dammsugit både SvD och DN samt Libris och verkligen försökt hitta spår efter Runa Brar efter det glada 80-talet, när hon dök upp hela tiden.
Jodå, hon dyker upp i kåserisamlingar och fick runt 2000 sitta på bibliotek och läsa upp sina kåserier då och då … men mer än så finner jag inte.
Varför slutade hon kåsera?
– Det rann sakta ut. Jag kände att jag fastnade i en form. Nu tycker jag det är underbart att skriva och inte ha någon som väntar på det jag skriver. Men att skriva längre än kåserier klarade jag inte av att kombinera med barnen.
Sa hon när hon i slutet av 90-talet bodde i Arvidsjaur. Och fortsatte:
– Jag har egentligen ingen ambition och har aldrig tagit skrivandet på riktigt allvar. Att leva och hitta rätt i livet är viktigare.
Morr. Om man faktiskt vill försörja sig på sin passion och författa eller skådespela mot ersättning, känns det sådär att få höra hur de som lyckas faktiskt bara råkade ha tur och att de egentligen inte bryr sig. De rycker på axlarna och fnyser när de faktiskt borde kontakta mig och delegera alla uppdrag till mig. Eller som Runa Brar själv skrev i ett kåseri runt 1980:
Svenne skulle kanske vilja att jag först och främst hade en passion som man tjänar pengar på, men sådan är ju inte passionens natur.
År 2003 skrev hon om nästäppa i Läkartidningen, och presenterades nästan som i DN drygt 20 år tidigare:
Runa Brar kåserade på Namn och Nytt-sidan i Dagens Nyheter under flera år. Försvann sedan i Lappland, där hon blev lingonplockare, stensamlare, hästskötare, hönsägare, strandvandrare. Hon har varit gift, skild, gift, skild, osv, liksom hembiträde, vårdare, tröstare. Hon är numera bosatt i Stockholm.
And the rest is silence. Men hur stod det nu till i lucka 11? Jo, det var ursprungligen ett kåseri om hur Runa och Svenne dyrkade en viss dansform – buggen. Som i min stilhärmade version blev luggen.
När jag avslutade lucktexten med ”bra” + R visste jag inte att Runa själv hade haft samma idé. I ett kåseri skrev hon:
– Smakar det bra? Frågar jag Svenne till middagen.
– Det smakar Brar, säger han. Brar på burk.
Det var det!
Om du nu råkar läsa detta, Runa Brar: Hej och välkommen hit! I slutet av alla facit genomförs en traditionell lottdragning ur min morfars plommonstop, där en av dagens gissare föräras en t-shirt med ett spännande tryck. Ingen vet än hur tischan ser ut eftersom den sitter fast i en tryckpress, men namnlapparna drar jag ändå! Här har vi … trotjänaren Håkan-hakke!
Lucka 13 kommer i ottan på måndag!
Grattis hakke till tischan.
Jag läste Runas kåserier i DN med nästan relischös iver, men sen har jag totalt glömt bort både henne och dem, trots att en hel del av dem finns inklistrade i min urklippspärm.
Ett litet välsignat folk läste jag också när den kom ut, samma sak där.
I stort sett det enda jag kom ihåg var att hon kallade sitt yngsta barn för Skrapbullen, ett uttryck nånstans ifrån som betecknar den där lilla, småsneda sista bullen man kan göra när man noggrant skrapar ur det sista av degen ur bakbunken.
Hipp hurra för hakke idag, grattis till HT (hemliga tischan).
Dagens HB hade jag inte hört talas om innan facitläsning. Däremot har jag en kollega som heter Runa i förnamn, hon är inte en av de två som bott på Skebokvarnsvägen dock.
Fick för mig att kisa och då dök Ranelid med tillhörande tiger upp. Men det var ju inte rätt.
Grattis hakke till tischan.
Så min tok-klok = Kloka tokar var för subtil?
Jag hade sådan sjuk tur i morse för denna person hade jag noll koll på men tog en mening i texten och klistrade in i Google. Prova själva med ”Nu får du väl besinna dig.” Zkop hade absolut snyggaste och snabbaste HB idag.
Ja, Béatrice – Zkop var så snabb och korrekt att jag helt glömde bort att ge beröm, cred och massa medaljer!
Rejäl blåsippa dårå. Bang alltså. Ni vet ju vad lugg heter på engelska: bangs. Och det upprepades ju nåra gånger… Plus att det i varenda text om henne på näätet står att hon blev ett med sin signatur – precis som Lotten Luring formulerar det i luckan. Rökstenen illustrerade att hon rökte en massa förstår ni väl. Sen jobbade jag på för att få ihop resten, och det gick inte så bra.
Jaja.
Och Grattis hakke förstås!
Tack Lotten, tack vänner, tack plommonstopet!
Jag kom så långt som att det var den där kvinnliga kåsören som inte är Bang men heter något som påminner om det, men trots lite gogglande fick jag inte fatt på Brar. Jag brukade gilla hennes små vardagsfilosofier, kul att hon fick en lucka!
Grattis hakke!
/hela dagen på läktaren
Äras den som äras bör. Det var Lille M, min Svenne, som slängde ur sej ”Men Runa Brar då?” när jag stod och hängde mot pocketbokhyllan och ältade om Röde Orm och hans skägg. Två decimeter från mej fanns då ”Tankar från hönsboden” och ”Ett litet välsignat folk”.
Runeberg hade jag aldrig en tanke på.
Brar är Runas efternamn från äktenskapet i Indien.
Jag fastnade i luggen och gissade på Audrey Hepburn. Ha!
Aldrig hört talas om henne. Har dock bytt lysrör hemma hos en gammal tant vid namn Runa en gång virusen i min ungdom.
Jag var hos Runeberg och Franske Bengtsson, den franska författaren.
Jag tänkte omedelbart Ehrenmark vid läsningen och har sen bollat runt diverse kåsörer – men rätt kåsör dök inte upp förrän jag såg det fetstilta välsignade folket i facitbörjan. Håhåjahopp.
Grattis hakke!
Men henne har jag läst och har nog till och med kvar boken ”tankar från hönsboden” i någon hylla Jag hamnade med lugg och ett välsignat folk och stenar ganska snart på korkskruvslockar vid öronen, mormoner och Matt Stone. Men hittade av förklarliga skäl ingen Sven! Grattis till vinnaren!
Ja! Hon är bra! Minns även hennes morfar och den där servisen med flata och djupa tallrikar, assietter, såssnipa, uppläggningsfat, med mera, som han (eller hon) filosoferade kring. Som ett äktenskap. Allt behöver man inte, men det går inte att köpa delvis servis, man måste ta ”hela komplettet”.
Grattis hakke!
Var helt ute och cyklade, for efter att det skulle vara en människa med lugg på riktigt. Jag minns ju när Runa Brar bodde i Arvidsjaur så om det hade varit en ledtråd borde jag ha klarat det. Har för mej att hon bodde i Gullön, en liten by vid Storavans strand där även Brita Borg bodde under hela 80-talet.
Skrapbullar är det inget fel på, dom är inte defekta eller så. Uttrycket kommer från Finland och betyder att föräldrarna är lite till åren komna när dom får barnet. Sista degslatten i degbunken. Här var det också så att swing-kungen Svenne under sina mest dansanta år var bagare. Passade hur bra som helst, alltså. – Detta läste jag i kåseriet ”Fruga med skrapbulle” ur DN. Det är urklippt och fasttejpat i ”Tankar från hönsboden”. Det har jag efter min lilla Mormor. Hennes böcker var fulla med urklipp, recensioner eller annat som anknöt till boken i fråga. Jag har tyvärr inte skrivit dit vilket datum kåseriet var infört. Det skulle Mormor inte ha försummat.
Tack för epitetet ”Lotten Luring” Magganini!
Ingela har hittat en intervju i tidningen Vi från 2010! Den kommer här! (Klicka så flärpas den upp.)
Länk till hela numret: https://issuu.com/viwebben/docs/tidningen_vi_nr_3_2010/50
För övrigt har hela 38 personer Brar som efternamn i dagens nuläge!
Här kommer Ökenråttans nyss nämnda ”Fruga med skrapbulle” från den 7 nov 1986!
Grattis till Håkan-hakke! Själv fastnade jag på rösterna. Kom att tänka på Serge Gainsbourg, vars grav i Montparnasse det – enligt säkra uppgifter – fortfarande bolmar från. Sen var det inte mycket mer som passade.
Grattis! – från en Kråka till en Hakke.
Från Laura Ingalls via Legaly Blond till Röde Orm men ingen Runa. Och jag har läst hennes kåserier i DN. Kände endast igen hennes logga här i facit. Ja ja … Grattis Hakke!
P.S. Kom förbi en nytolkning av Rökstenen (kanske finns fler?) där de tydligen var väldigt oroliga för klimatförändringarna. Inget nytt under solen med andra ord.
Grattis Håkan-hakke!
Kändes bekant men aldrig hört talas om faktiskt.
Får man fråga om det är någon Röd Tråd i år?
Det får man! Och det är det!
(En ovanligt tydlig en, faktiskt!)
Grattis Håkan-hakke!
Jag känner inte HB alls, jag var inte medveten om kåsörer när Brar hölls å skrev. Sladdade förbi i googlingen igår men avfärdade pga… något? Himla kulklurig lucka i alla fall och en intressant person.
Grattis! Det här kunde jag inte alls
Men imorrn! DÅ!!! DÅ kan ni inte heller!
Eller så är det precis tvärtom.
Imorgon kan jag iklädd en osynlig tisha glida in på läktaren och helt lugnt smutta på luciaglöggen. (Eller precis tvärtom?)
Hade du skrivit skrapbulle så hade jag vetat exakt!
Vi hade DN på korridoren när Skrapbullen kom.