Kategori: Bloggen

DRT – den röda tråden i Julkalendern 2016

Publicerat av Lotten Bergman den 25 december 2016 21:33

Den röda tråden är som en avfälling till Julkalendern. Styvmoderligt behandlad och under lång tid ignorerad. Fem i tolv kommer en massa diskreta mejl till mig och så lägger hakke upp sina teorier i kommentarerna och så tar PK och Pysseliten fram blädderblock medan Zkop och Flygbengan slår sina kloka huvuden ihop så att det säger tjong i hela Skåne.

Och så har vi ju Rosman, som idag skrev:

”Jag tror att den röda tråden är Jocke Berg och Kent.”

1. Bob Dylan	de döda spelar Dylan, ”jag vill dö” säger Lennon
2. Barbara Cartland	alla dog – hennes bröder, hennes män, hennes livskamrat på äldre dar
3. Tove Jansson	tsunamin 2004 orsakade många människors död
4. Barbapapa (Annette Tison & Talus Taylor)	luckan utspelar sig i helvetet med djävulen som värd, ”intill döden uttråkade”
5. Ulf Lundell	är ju dötrist, lagkommentarstexter (tack Magnus A) om Brottsbalkens mord och dråp
6. Piet Hien	jättedöd, Kumbel = gravsten /Husk o leve, mens du gør det/
7. Edith Wharton	ett ex som dog, ”leva efter förruttnelsen”
8. Prince	dog 2016, ville dö?
9. Mary Shelley	skapa liv ur död, massa mord
10. Pewdiepie	pewDIEpie & öldöd
11. F-R de Chateaubriand	”världen kommer att minnas mig – inte som en skinnpåse med ben, snarare som en skiva blodigt kött, skuren mitt i bästa filén”
12. Dario Fo	dog 2016, lik
13. Sjöwall & Wahlöö	Wahlöö dog punktligt, deckare, mord, deadline
14. Simone de Beauvoir	död, ”sa hon avled”
15. Ursula K. Le Guin	”det är vi, döden och livet”
16. Göran Palm	dog 2016
17. Leonard Cohen	dog 2016
18. Josef Stalin	dödade jättemånga, alla blev glada när han dog, döden är lösningen på alla problem
19. Harry Chapin (Cat’s in the Cradle)	dog i bilolycka, barnen dör av illvilliga katter
20. Heliga Birgitta	död, dödskallar
21. Nelson Mandela	död, hans far dog när han var nio
22. Grace Hopper	jobbade tills hon dog, ”stänga butiken”
23. George Martin (Beatles)	dog 2016, massa döda polare
24. Max von Sydow	mötte Döööööden

DRT 2016 = DÖDEN

Eller Döda poeters sällskap. Eller Kent (the very popular rockband som inte alla har hört talas om), som åkte på sin avskedsturné med dödstema, vilket jag inte alls hade något emot. Braska på bara, sug ut märgen ur de skallrande benen! Vi ska alla nån gång dö!

Däremot sades dessa ord på Kent-scenen (jag var ju där, förstår ni):

– För oss är inte det här slutet på någon sorts karriär. För oss är det här bara slutet på en period i vårt liv.

Ser ni? Man går vidare. Det är positivt. Jahapp, säger man och dammar av händerna från magnesiumkarbonat som vore man en gymnast i OS 1976, och så tar man på sig sjumilastövlarna och ställer in kompassen. Men tidningsjournalisterna framställde det som om det vore slut på Kentgrabbarnas liv, vilket ju var en helknäpp feltolkning.

Och detta skriver jag för att jag redan den 1 december bestämde mig för att detta det tolfte året med Julkalendern skulle bli det sista.

Det har varit så vansinnigt roligt att skapa den med er, det har varit så vansinnigt roligt med er spiritualitet och era oerhört smarta samt roliga gissningar. Om ingen har gissat rätt har jag varit nöjd, om alla har gissat rätt har jag varit nöjd – och när ni i kommentarerna redan i oktober har börjat mumla ”snart är det Julkalender” har jag varit mer än nöjd.

Men sedan den satans knäoperationen den 10 januari 2013, får jag inte sova mer än tre timmar i stöten eftersom någon då skjuter in knivar och häller salt i ett sår som inte finns. Och då blir december en enda stor klump knäck i hjärnan.

Jag har tänkt ”nämen om ett år har knäet läkt, då kommer jag att vara frisk”, men nu ser det ut som om jag kommer att ha den här fantomsmärtan på en centimeterstor plats i vänster knä tills jag dör. Och att inte få glida ner i rejäl djupsömn en enda gång på snart fyra år funkar som att ha spädbarn fyra år i sträck: man blir rätt trött.

Till er alla: ett oerhört stort tack för de tolv roligaste decembermånaderna någonsin!

Julkalendern (2005–16) är död.

Länge leve påsarna under ögonen!

2016 års vinsttröja med embryo-text och en bild som Orangeluvan har gjort. (Montage: Pip-Petter.)

Flygbengan har gjort en finfin bild till minne av oss alla:

96 kommentarer

Julkalendern 14 december 2016

Publicerat av Lotten Bergman den 14 december 2016 07:25

Förlåt, alla ni som läser i mobilen – något har blitt fel så ni måste sitta och bängla. Jag försöker fixa! Se t.ex. så himla små bokstäverna är i gårdagens facit, som handlar om skrivprocessen.

Lucka 14

– Sätt er nu i ringen! Vi ska idag prata om vad som definierar jaget. Men vi inleder förstås med den sedvanliga associationsleken! Vem vill börja?

Alla i den lilla församlingen skruvade på sig av förväntan.

– Jag! Kallt som palt!
– Eeeh … Annas blodpalt?
– Alfred lilla, Alfred lilla …?
– SA HON AVLED? STILLA?
– Nej, Alfred lilla, hon sa Alfred li…
– VAFALLS, JAG ÄR INTE ALFRED? KALLA MEJ MISS HAAG! VA? HURSA?

Ibland var det roande att Miss Haag inte riktigt hängde med utan hörapparaten, men oftast var det bara förbryllande och irriterande. Särskilt när hennes kortvuxne make var med och de båda tog över tillställningen. Hon hörde inget alls, medan han nästan inte alls hördes.

– Monseigneur, vill ni …? sa samtalsledaren och pekade på den kortvuxne.
– Mumml… en tändstickas trottoarer … den bästa båren … de onödiga munnarna … och det andra köket … för att Inge är jättedöd.
– VAD I HELA TIDEN SÄGER DU? TALA UR GNÄGGET!

Alla log; ibland satt inte lösgommen som den borde. Den haltande dialogen utan kommunikation fortsatte en stund, men var just denna eftermiddag ovanligt spirituellt förvirrad.

– Hhhhfffn … de ludna … De ludna … Apelsinerna, viskade den kortvuxne med en lite skrämd blick på sin fru, som dock hade förlorat fokus och stirrade på en tavla på väggen.
– KAN JU INGEN MÄNNISKA HÖRA VAD HAN SÄGER FÖR ORD!
– Åh … fy fan för … folderbommen … sa den lille, men ingen hörde förstås vad han sa.
– Planetsystemet! sa miss Haag plötsligt utan att höja rösten. Att schackra med bilderna på det där viset. Jag skulle ha bott på den där om jag inte hade gått vilse, liksom.

Och så pekade hon på tavlan.

Ur ”För en trångsynthetens pekoral” (1964).

Nääää. Den här bilden betyder ju inget.

Facit vid midnatt, lucka 15 i ottan!

162 kommentarer

Julkalenderhemlisbloggarn 2016

Publicerat av Lotten Bergman den 29 november 2016 22:41

Jag är damen med hyacint i knapphålet och plommonstop på skulten. Jag är båsmor och dito -madame. Jag är dessutom trött.

Men serni, det ingår ju i Julkalenderpaketet. Alla ska vara trötta och dessutom få påpeka det. Nu kan ni alla lägga ner era decembervapen, ropa hej när ni far över säcken och helt enkelt bo i kommentatorsbåset tills Den Röda Tråden kommer på besök den 25 december.

Programförklaringen – tolfte året i rad!

Jag publicerar en till synes obegriplig text eller bild på lotten.se.
Ni tänker näääääää. Eller så fattar ni allt och drabbas av hybris.
Ni går in i kommentatorsbåsetoch skriver näääääää. För ni låtsas att ni inte kan även om ni förstod allt och ju har drabbats av hybris.
Dagen går, och de som har listat ut vad det var jag lade ut – en författare t.ex. – börjar ge tips och ledtrådar till de fåvitska.
Midnatt råder, och si då ramlar det in ett facit på facitsajten.
Alla 24 luckorna hänger ihop i en röd tråd och den är jättelångsökt. Ibland.

En sak är viktigare än alla andra saker, och det är att inte ropa ut svaret utan att vara diskret.

Om man inte tycker om att läsa, kan man glädja sig åt att gåtan ibland är en liten handlingslapp, en text i bild, en felanmälan, lite Scrabble eller bara ett telegram. Det är inte alltid (men oftast) en författare; det kan även vara ett bokverk, en film eller en blåsippa – men även Clas Ohlson har julkalendrats. De som kliver in i båset och sedan lägger sig att dö, snyftande och sjungande en klagosång över sin bristfälliga, litterära bildning ska inte misströsta. Kanske är svaret Eminem? Muhammad Ali? Barbapapa? Johnny Depp? Povel Ramel och Gunde Svan för bövelen!

Kommentatorsbåsets egen terminologi

Att göra en blåsippa: att vara bombsäker på sin sak, men ha fel.
HB: bara förkortning för ”hemlisbloggaren” – alltså den som alla letar efter.
Att göra en Schubert: att slänga ur sig en tokfelsgissning som man är säker på är alldeles uppåt väggarna … när det i själva verket är det rätta svaret.
Att sitta på läktaren: att misstänka att man har så fel och är så väck att man bara är med och njuter av att de andra [nere på planen] verkar ha koll på vad som händer och sker.
Skebokvarnsvägen: bara en adress, men lite viktig – tydligen har Orlando Bloom bott där.

Eftersom min spamfångare är övernitisk, ska ni inte ge upp om ni hamnar i spamlådan. Mejla mig! Och prova att kommentera redan idag …

basmeter_t_shirt-2013 — En av mina favorit-vinnartröjor från 2013.

Det allra, allra viktigaste nu:

kom ihåg att inte skriva ut det rätta svaret

om ni är säkra på det!

elmerdiktonius — Minns ni? Det här var Elmer Diktonius.

61 kommentarer

Hur ska man minnas allt som ska minnas och glömma det som glömmas bör?

Publicerat av Lotten Bergman den 27 november 2016 22:43

Nu går vi in i min hjärna. Klafs och klet, kliv på bara! Nej, ta inte av skorna.

Det är en salig röra med ickemärkta lådor här inne – lite som i amerikanska filmer när vår hjälte hamnar i den presumtive mördarens hus tar sig upp på vinden för att vi alla anar att lösningen finns där.

Fortsätt nu in i röran och försök hitta rätt i hjärnvindlingarna. Åh! Så intressant! En kartong med MELODIFESTIVALER på i blockbokstäver. Inget lock, jaha, här har vi tydligen något som ska vara lättillgängligt. Fina pärmar, märkta med årtal. Det finns flera lådor med etiketter och tydliga bokstäver, t.ex. BASKET 1979; de borde ju egentligen ställas oåtkomligt under en stor, tydlig världskarta.

Men gå vidare nu – in i dimman! Ja, för nu är det dimmigt. Vi har nämligen hamnat i ett hörn som heter ”gör i morgon”. Där ser det ut så här:

komihag — Jätteviktigt papper. Det finns tydligen böcker (!) på biblo. Eller så ska de dit. Och så behöver vi ägg. Böna och Humla är två snickarkunniga personer, men vad var det jag skulle fråga dem?

Det där är alltså min kom-ihåg-lapp för måndagen den 28 november 2016. Och den funkar jättebra – hur analogt som allra helst. Under dagen kommer jag att stryka det som jag blir klar med och dessutom fylla på med sådant som jag kommer på efter hand. När dagen är slut, tar jag en ny lapp och för över sådant som jag inte hann med, och knölar ihop gammel-lappen ordentligt – den får inte flyta upp till ytan igen och misstagas för att vara en för framtiden viktig lapp.

Gå vidare nu. Lite längre in. Sparka bort alla knöliga papper. Men vad är det här för konstig avdelning i hjärnan?

88 kommentarer

När jag kammade mig och tog ett riktigt jobb

Publicerat av Lotten Bergman den 25 november 2016 18:30

Nej, nu överdriver jag allt. Jag har ju inte kammat mig sedan 1800 kallt.

lottenrufs — Eller förmodligen runt 1972.

Men nu ska jag faktiskt jobba ”på riktigt” och inte bara som egenföretagare med svenska skrivregler som specialitet. Egentligen vill jag förstås bara prata om det svenska språket eight days a week, men jag ska jobba på Eskilstuna Baskets kansli tills de hittar en vettig person att anställa istället. Allmänheten undrar förstås hur det här ska gå.

– Klarar du att gå upp i ottan på vardagarna?
– Javisst. Men det behöver jag inte, för det är ju på kvällen som folk är i Bollhuset.
– Bollhuset?
– Mitt andra hem.
– Aha. Och vad är dina arbetsuppgifter?
– Hittills har jag hållit protokollkurser, brutit mig in i låsta skåp, skrivit små lappar, skrivit stora skyltar, sparkat omkull en tavla, ringt 297 samtal och skrivit 93 mejl och dessutom skrivit 15 bruksanvisningar.
– Med andra ord har du skrivit ganska mycket?
– Hm. Är det inte det man gör på ”riktiga jobb”?

nyckelgammaltskap — Inbrott i skåp. (Fast egentligen bröt jag mig inte in eftersom jag faktiskt hittade en bortglömd nyckel.)

protokollkurs — Kurs i konsten att skriva digitala protokoll.

vattengolv — Torkning av översvämningsläckage.

– Får du semester?
– Va?
– Får du semesterersättning?
– Va?
– Får du ersättning av Försäkringskassan om du blir sjuk?
– Va?
– Har du roligt?
– JA!

61 kommentarer

Klantig arkitektur

Publicerat av Lotten Bergman den 23 november 2016 19:11

Det finns ju fula hus.

malmoe — Och så finns det fullständigt hiskliga tillbyggnader på befintliga hus i Malmö.

Jag tänker på hur jag för att få bygglov för att sätta in ett fönster i huset – på samma plats där det för 40 år sedan faktiskt satt ett fönster – fick ansöka och betala massa pengar och vika mig dubbel för att få ett ja. Men den där tillbyggnaden i Malmö … det ser ju ut som om en jätte har gått förbi med en hög kartonger och ställt dem lutade mot det röda tegelhuset.

– Jag ställer dem här så länge ba, sa jätten och gick och slängde glasinsamlingen först.

Nu är jag ju inte arkitekt. Men precis som handbollsspelare kan ha åsikter om basket och historiker inte måste vara nazister för att beskriva nazismen, kan jag tycka till.

umea — Det moderna huset i bakgrunden har smällts upp i Umeå.

– Men Lotten. Man måste ”bryta av” med moderna byggnader. Kontraster livar upp. Det är som att en platt vägg är fulare än en lite skrovlig.
– Men Arkitekten. Varför bryter man aldrig av med ett gammalt, vackert hus mitt i hypermoderna höghusområden?

Men det finns även modern arkitektur som slår alla möjliga olika rekord i dumhet. Som t.ex. på Fenchurch Street i London – The Walkie Talkie Building.

Walkie-Talkie - Sept 2015 — Den ser faktiskt lite cool ut, byggnaden.

Beskrivningen av huset är perfekt, engelsk mumbo jumbo:

”The building was designed to meet the requirements for a BREEAM “Excellent” rating incorporating low-carbon technologies including a natural gas fuel cell and photo-voltaic cells on the façade. The building’s exterior features double- and triple-glazed glass and aluminum cladding, allowing the building a greater opportunity to blend into its surroundings by reflecting the sky and seasonal light changes within its glazing.”

Men … surprise! Huset skjuter dödsstrålar och bränner sönder cyklar, mattor, bilar och annat nere på gatan!

Faktum är att 2015 vann huset priset som det allra sämsta exemplet på modern arkitektur. Neeej, jag är inte bakåtsträvare och en stelbent, gammal get – jag bara trivs bättre i mysiga miljöer.

kristianstad — Kolla, Kristianstad kan konstruera kalasfina hus!

Med modern byggtenik borde det ju till och med vara ganska enkelt att trolla fram krusiduller, prång och torn?

56 kommentarer

Idag för 30 år sedan …

Publicerat av Lotten Bergman den 21 november 2016 00:19

… sa min då blifvande djefla man att han ville gifta sig med mig, och vips var vi förlovade.

Eller. Vips och vips.

lund-af — Akademiska Föreningen i Lundagård i Lund. (Hela byggnaden är impregnerad med öl.)

Så här var det (och förlåt att jag nu upprepar mig) när vi for med osanning i Sydsvenska Dagbladet och påstod att vi förlovade oss i Gökrummet på Akademiska Föreningen den 21/11 1986.

Gökrummet är ett berömt krypin där man skriver odödliga spex tillsammans med Hasse Alfredson medan man dricker gök. Det är väldigt coolt att ha tillgång till Gökrummet.

[Här kommer det att finnas en bild från Gökrummet
när jag har lyckats muta en lundensisk arkivarie.]

Problemet var bara att vi for med osanning i tidningen; annonsen lämnades in i förväg – och vi visste ju inte vad som hända skulle.

FÖRLOVADE
Lotten Stenson
Olof Bergman
I Gökrummet den 21/11 1986

Min djefla man gick på kryckor efter en fasansfull orienteringsvrickning och jag hade basketrelaterad träningsvärk. Men vi hade på oss våra allra finaste, lappade jeans och tog oss in i AF-borgen med guldringarna brännande i fickorna.

lappade_jeans_ — Mina lappade jeans och mina allra finaste basketskor (Top Ten).

För att komma in i Gökrummet måste man gå över Stora scenen … och det var just det vi inte fick. För där stod en Anders J. med armarna i kors. Han var boss över Lundaspexdekoren och gillade tydligen makt.

– Förlåt, vi vill bara komma in i Gökrummet, sa jag.
– Vi ska förlova oss där, sa Olle.
– Det ska ni inte alls.
– Men vi … jag är Je-sper-spex-are … artikulerade jag, när jag egentligen ville säga ”men ser du inte vem jag är?” …
– Tänk om alla som ville skulle få klampa omkring här på scenen.
– Vi ska inte klampa, vi ska bara gå här i kanten, sa Olle och pekade med sin ena krycka.
– Nej.
– Kan vi komma tillbaka senare? sa jag och tänkte att om jag hade fått skriva det, hade jag skojat till det och skrivit ”scenare” och då hade kanske Anders J. skrattat och släppt fram oss.
– Nej.
– Men …
– Nej.

Vi tog oss därför hem till vår tvåa på Michael Hansens Kollegium och förlovningen fick ske över te och källarfranskor i en kökssoffa, som sedan den dagen kallas ”Gökrummet”.

eriksompung — Dessa tre unga män står på Stora scenens historiska tiljor på nyss nämnda Akademiska föreningen. Yngligen i mitten är vår förstfödde (tillika den nuvarande kökssoffeägaren) som agerar i och sjunger den svåraste av roller. Han är nämligen en pung.

66 kommentarer

På studiebesök hos däckbytarn

Publicerat av Lotten Bergman den 19 november 2016 10:12

För snart tre veckor sedan läste jag att ett snöoväder var i antågande. Som den sansade och välplanerade människa jag är (eh), såg jag till att få båda bilarnas sammanlagt åtta hjul bytta.

– God hjul! sa jag hurtfriskt till de vansinnigt trötta däckbytarna som tog sig åt ryggen varje gång de reste sig upp.
– De här är olagliga, sa de och pekade på Saabens dubbdäck som de nyss hade satt på.
– Nej god hjuuuul, sa jag och pekade på hjulen.
– Titta, spårdjupet är nästan inte ens ett djup.
– Nääää. Vad trist, sa jag och tänkte på Kalle Ankas börs som det flyger gröna sedlar ur och på det faktum att han har fickor i sin lilla sjömanskostym.

Igår var det så dags att byta bort de relativt nypåsatta dubbdäcken till nya med spårdjup och dubbar som syns. (Märk väl hur jag på ett relativt korrekt sätt varierar mig med både ordet ”hjul” och ordet ”däck”.)

– Oj! Stackars bilen ser ju ut som en människa som har rakat av sig ögonbrynen! utbrast jag.
– Om du fryser kan du sitta i bilen medan jag …

Omtanken var förstås oerhört fin, men inte hade jag kunnat sitta i bilen och njuta av värmen medan däckbytarn (som egentligen var snickare) for omkring som ett jehu med hjul, däck, muttrar och apparater.

Fälgarna var helt okej, så de nya däcken skulle krängas på dem. Och det går till precis som när man lagar en punka på ett cykeldäck. Förutom att bilens hjul

inte har innerslang
är så ini helskotta svårjobbade
fixas med hjälp av brutala maskiner som kostar lika mycket som röntgenapparater.

Först töms däcket på luft och det låter som när man piskar mattor med oerhörd kraft. Sedan läggs hjulet på en fälgavskiljare (heter den nog inte) som bänder loss medelst snurr.

Sedan sätts det nya däcket på och det ser ut så här:

Den skarpögde kan här misstänka att jag bara har vänt på bildordningen. Och det är förstås helt korrekt.

– Hjulet ska fyllas med 4 kg luft* tills det säger pang** när det glider över den här kanten på fälgen. Lite luft släpper jag ut nu … tills det blir lagom.

Luftpysandet var på säkert en miljon dB – och proceduren upprepades sedan på de andra tre hjulen. Aj, sa öronen.

Sedan ska hjulen balanseras, och det är lika viktigt som att inte gå omkring i pumps på ena foten och sockiplast på andra. Den fiffiga maskinen som mäter balansen i gram anger på en skärm hur mycket felbalans det är.

balansmaskin — Kolla, den lyser lika fint som mitt tangentbord.

På skärmen står det hur många gram fel det är, och här är det brutalfel: 23 på ena sidan och 31 på andra.

hjulgubbe_saker — Däckbytarn knäpper då på små clips som väger olika mycket (se där barn, det är viktigt med matematik i skolan) tills skärmen visar 0 och 0. Den där lådan som pilen pekar på kostar förresten tusen kronor.

Här kom vi att prata om pengar, trasiga ryggar, knävärk och vad saker och ting kostar. Mina fyra nya däck kostade inklusive påsättning (höhö) 4 500 kr, vilket man kan jämföra med t.ex. vad det kostar att klippa håret ett par gånger. Man kan också jämföra med vad en språkföreläsare får för några timmars jobb eller vad nya barnvagnar kostar … så det gjorde vi. Medan däckbytarn lyfte, slet och drog och huffade och puffade och tog sig åt ryggen.

– Vad ska du göra när däckbytarsäsongen är över? sa jag.
– Åka till Maldiverna.

Jahaja.

– Det är bra med värme för min rygg. En kota är förstörd, så de vill steloperera mig. Men jag har svårt att sitta still, så jag jobbar tills det helt enkelt inte går längre.

Jahaja.

balansen — Klippetiklips, nu är vi nere i 6 och 5!

När alla fyra fälgarna hade fått nya däck, muttrades de fast på bilen till ett ljud som fick mina trumhinnor att fladdra som en spinnaker i vinden. Men däckbytarn verkade helt obekymrad.

– Hur mår dina öron av det här?
– Va?

Sedan pratade vi återvinning och miljötänk och jag fick höra om när Ove Pettersson (som jag inte har hört talas om förut, men som tydligen är en i stan känd däckgubbe) på 1970-talet ringde till brandkåren och varnade för att han skulle bränna lite skräp.

– Lite skräp? sa brandkåren?
– Japp, bara lite skräp.
– Det går bra. Tack för att du varnade oss.

Sedan följde panik och katastrof eftersom hela Eskilstuna plötsligt försvann i ett svart rökmoln. Ove Pettersson hade nämligen satt igång att elda upp 2 500 gamla däck.

Och på den platsen växer det fortfarande inte ens ett litet grässtrå …

gamladubbhjul — Hejdå alla hjulen, nu ska ni malas ner i asfalt!

*) Det var inte 4 kg luft utan kanske ungefär 2,5 bar som sedan tömdes till 2,2 bar. (Rätta mig gärna!)

**) Panget kallas tydligen även ”ett popp” och det uppstår alltså när kanttråden på däcket, av lufttrycket, trycks på plats mot fälgkanten. (Tack, PK.)

50 kommentarer

Å nu blire reklam: SvD:s arkiv

Publicerat av Lotten Bergman den 16 november 2016 13:03

Den 8 augusti 1945 är det blott två dagar sedan Hiroshima utplånades. Ingen vet då att det även är dagen innan detsamma skulle ske med Nagasaki. Svenska Dagbladets förstasida såg ut så här:

Jane Horney sägs här bestämt vara vid liv (det var hon inte), en dykare har dött och ”metamorfos” är fortfarande ett så allmänt känt ord att det till och med får stå i en rubrik. Inne i tidningen finns en liten notis om ett drunkningstillbud.

Först tänker man ju ”vad fick poliskonstapeln som skyndade till att efter sjukhusbesöket tro att den okände mannen skulle stå kvar?” och ”vad trevligt med poliskonstaplar lite här och där” sedan tänker man ”undrar hur det gick för pojken?”.

Men det vet jag! För det är min morbror, som fortfarande lever i högsta välmåga!

Jag letar vidare och finner min morfar (1878–1960) i en bokrecension eftersom han förutom att vara matematiker även var musiker och Bachkännare. Förvånat inser jag att det finns något som heter ”problemet Bach” och att man förr kunde köpa levande braxen och att de minsann var jätteslarviga med versalerna redan då. (De som skrev. Inte braxen.)

morfarsbok — Ja, jag kapar obekymrat artikeln om min morfar till vänster för att prioritera fiskannonsen till höger.

Min mormor (1902–91) var arg på Televerket, och fick 14 oktober 1961 in en oerhört lång insändare om tingens beskaffelse eftersom hon var bekymrad över de anställdas situation. Här är sista stycket:

Det är alldeles fantastiskt och underbart. Jag hittade mina föräldrars förlovning och giftemål, min egen födelseannons och pappas alla radioprogram (Vetandets värld) samt en notis om lillasyster Orangeluvans och min enorma sajt om Sveriges alla loppisar – ”Begagnatguiden” – som beskrivs så här 1998:

” …den datorburna Begagnat-sidan på internet …”

Broder Jakobs äventyr som slutade med final i Vi i femman 1978 syns blott på detta vis:

Först efter ett par timmars läsande kom jag på att jag ju borde leta efter mig själv också …

baaaaarnen_lotten_svd — Den 17 mars 2005. Har jag inget som helst minne av.

Däremot minns jag mycket väl när jag skrev och berättade om min synestesi och SvD kallade mig ”Lotta”. Som visste de att jag verkligen hatar att bli kallad just det.

synestesi_lotten — SvD den 19 maj 2004. Grrrrrrr.

Jag ryser, skakar av mig Lotta-obehaget och söker på ”basketboll”. Och si. Den 5 november 1937 inleds en månad med basketartiklar. Den nya sporten är fantastisk, det förstår alla.

basket_svd-searkiv1937-11-05 — ”Från Kinas match mot Frankrike i den olympiska turneringen [1936]; kinesernas vänsterforward har överraskat det franska försvaret med ett snabbt bakkast.”

Ett par dagar senare:

amerikanska_basket_svd — Så använder vi inte längre ordet ”schablon”. Mycket intressant.

Efter matchen kommer ett referat som hyllar basketen som sport så till den milda grad att jag blir alldeles rörd. Men journalisten kommer även med ett förslag …

stoppahandboll_svd_dec_1937 — ”Bör inte handbollspelet för FLICKOR hädanefter försvinna? Ur alla synpunkter är basket att föredra för damer.”

Tempora mutantur nos et mutamur in illis.

Och nu till reklaminslaget: rusa åstad och skaffa abonnemang så att även ni får frossa i gamla gulnade tidningssidor! Det är tyvärr lika BNP-saboterande som en viss Julkalender, men SvD:s arkiv är alltså totalt ljuvligt på alla sätt och vis. (Och någon borde ge mig provision för alla nya abonnenter idag.)

Berätta vad ni hittar!

72 kommentarer

Biltjuven Bergman

Publicerat av Lotten Bergman den 14 november 2016 00:09

Jag sällskapar ju sedan 1985 med min djefla man, även om han inledningsvis bara var min djefla fiancé. Han kan liksom Strindberg många konster, där jag idag ska fokusera på den senaste konsten som gjorde honom mer allmänbildad vad gäller brott. Inbrott.

Men den här historien börjar redan den 11 maj, när mors lille Olle i skogen sprang, och en skata/iller/björn/tjuv hittade den nogsamt gömda bilnyckeln och helt enkelt gick iväg med den. Här kan man läsa hela den historien.

olleskogen — Och så här slutade det. Då.

Men innan vi går vidare ska vi be Olle (som vi kallar honom i vanliga fall) beskriva sig själv. Hej, dyre make och husbonde. Hur funkar du egentligen?

– Jag har en hjärna som ofta går i 130, men som är svår att få ner till 50.
– Så du kör för fort utanför dagis och skolor?
– Mhfn. Det leder till att oviktigheter har en tendens att bli väldigt oviktiga i förhållande till det som jag för stunden är intresserad av. Jag kan hantera komplexa bråttomsituationer men tycker att det är väldigt svårt med vardagligt och stillastående ordningsskapande.
– Som att du kan måla halva källartrappan, halva utebordet, halva solstolen och halva tvättstugan samt lägga dina fyra glasögon i frysen, bakom Nationalencyklopedin, i din morfars bruna gummistövlar och i lådan med kassettband?
– Exakt. Liksom i ADD-spektrat. Hade jag fått 10 kr i timmen för den tid som jag har letat efter nycklar glasögon och plånbok hade jag varit en Rockefeller.
–Hade jaaaaag fått 10 kr i timmen för den tid som jag har letat efter dina nycklar glasögon och plånbok, hade jag hunnit leta mer efter mina egna saker.

Vår fina bil som heter HEJ, fick häromdagen nog. Eller nåt. Han (det är verkligen en han) ville inte ut i skogen, så han lurade Olle att slänga in nycklarna i bilen, lite nonchalant draperade över växelspaken. När Olle kom på att han hade glömt karta/kompass/telefon/banan/barnen i huset, stängde han bildörren och gick in för att hämta skorna/citronen/glasögonen/hårsnodden/skruvmejseln.

Då låste HEJ om sig.

Plupp, åkte låspinnen ner och där stod den fina bilen och var låst som ett kassaskåp. När Olle ryckte tag i dörren började den blinka med arga lampor. Blink, blink, blink. Alla som väntade på busshållsplatsen vände sig mot oss och fann allt som hände väldigt roande. Men vi känner en kille som är extremt listig när det gäller bilar, så vi ringde till honom och bad honom ta med inbrottsverktygen.

– Ni vet att det här inte ska kunna hända? sa han där han kom med en skåpbil stor som ett radhus i Täby.
– Oj vad du har många saker med dig! sa Olle glatt.

hejbilen_olle_inbrott — Med en mysko, platt pinne försökte de sedan ta sig in via fönstrets nederkant och dörrens ovansida. Utan resultat.

gardinpinne_hejbilen — Här har de bänt upp bildörren lite och försöker med en gardinskena komma åt öppningsmekanismen.

hejbilen_stalgalge — Här har de rätat ut en stålgalge (tänk att vi äger stålgalgar!) och försöker låsa upp dörren.

När de hade misslyckats med alla upptänkliga inbrottsverktyg, gick den begåvade bilkillen in i sin skåpbil och inventerade.

– Hm. En svets. Hm. Har du en till stålgalge?
– Eh, va, ja? sa Olle, som inte alls var förvånad över att vi äger fler än en stålgalge.
– Vi svetsar ihop två galgar till en längre pinne och fiskar fram nyckeln.
– Jahaja. Det gör vi förstås.

Oerhört imponerande galgsvetsning. För att inte tala om hur vackert det var!

Med den nu lite längre galgpinnen, fiskade de och fiskade och fiskade och lyckades till slut få tag i nyckelbandet (se bild nedan) och dra ut det genom den lite, lite uppbända bildörren.

hejbilen_nyckeln — Nycklarna ligger i fyrkanten, pilen pekar på den svetsade galgkroken. Och jag har köpt en rattmuff!

Med knep och knåp samt tålamod – som inte finns när det gäller att måla golv, trappor och utemöbler – lyckades Olle till slut att med bilkillens hjälp få bilen att sluta sura. HEJ-bilen är alltså upplåst (och bildörren är helt okej trots den omilda behandlingen).

Men … nu ska ni få höra … vet ni vem som har lovat att fixa en bilnyckelskopia? Olle!

– Va? Vaddå? Vem? Kopia till vad? svarar Olle i detta nu.

78 kommentarer