Kategori: Bloggen

Gästblogg: Vad sysslar amerikanerna med egentligen?

Publicerat av Erik Bergman den 10 november 2016 07:24

Tjugofyraåringen – aka civ. ing. Erik Bergman – är den i särklass mest omvärldsintresserade av de fem barnen. Medan jag har frossat i lustifikationer, skämt, absurditeter och floskler under USA:s valkampanj, har han satt sig in i det hela på riktigt.

– Erik! Vill du gästblogga om valet?
– Ja! Jag sätter igång meddetsamma!

Så här kommer han. The stage is yours, son!

Tack! Nu ska vi se …

En narcissistisk, xenofobisk skitstövel har blivit vald till världens mest prestigefyllda post. Vad tänker folk? Det finns faktiskt ett par anledningar till varför det gick som det gjorde, och så här ser jag på det.

Nummer ett.

Hillary Clinton är en svag kandidat mer än Donald Trump är en stark kandidat. Bakom de två större amerikanska partierna ligger varsitt organ: RNC (The Republican National Committee) och DNC (the Democratic National Committee) som ska finansiera sina kandidater när valet närmar sig. Clinton har under sina år som politiker samlat mycket inflytande inom DNC. Och detta är anledningen till att hon lyckades bli demokraternas kandidat trots bristande popularitet.

Bernie Sanders är det närmaste man kan kalla en sosse inom amerikansk politik. Han talar om högre skatter och bredare välfärd – som svensk är detta inte så obekant. Till skillnad från Clinton är Sanders både karismatisk och progressiv och har dessutom rent mjöl i påsen. Detta räckte dock inte; DNC hade bestämt sig sedan länge, och kämpade för att sakta ner Sanders framgångar. WikiLeaks avslöjade att ekonomichefen vid DNC bland annat föreslog att de kunde utnyttja Sanders judiska bakgrund för att avskräcka religiösa röstare.

Så demokraterna lyckades till sist klämma ur sig en kandidat med all politisk erfarenhet man kan önska sig, men utan förmåga att charma det amerikanska folket.

Nummer två.

Den amerikanska rösträkningen är underlig. I USA:s grundlag står specificerat att antalet röster på vardera kandidat inte avgör utfallet. Huh?

Till exempel drog Clinton i delstaten Florida in 4,5 miljoner röster och Trump 4,6 miljoner. Detta utfall presenteras dock i sammanräkningen som att hela Florida röstade på Trump. Av USA:s 50 stater är det 48 som tillämpar detta korkade system, och det görs inte mycket för att ändra på saken. Detta är anledningen till att demokrater aldrig åker på turné i Kalifornien och republikaner aldrig marknadsför sig själva i Texas – dessa stater kommer de att vinna oavsett; med vilken marginal spelar ingen som helst roll.

Så. I slutändan hade Clinton fler röster än Trump, men det var fel röster. Sorry. Detta har hänt fyra gånger tidigare.

Nummer tre.

Historien upprepar sig. De amerikanska presidentvalen har ägt rum tillräckligt många gånger för att man ska ha ett ganska bra statistiskt underlag. Man kan då titta på vilka omständigheter som råder, och med ganska stor säkerhet förutspå valet. En professor i USA har forskat i just detta och lyckats förutspå alla val sedan 1984. Detta trots att de allra flesta år 2016 trodde helt tvärt emot – inklusive opinionsmätningar och till och med vadslagningssajter.

Så. Utfallet är inte alltför konstigt. Men det spelar ingen roll hur det gick till – vad gör vi nu? Är det dags att bygga en ark eller börja investera i guld inför civilisationens kollaps?

Nä.

Att vara president är inte helt enkelt. Obama hade betydligt högre förhoppningar på vad han skulle uträtta under sin tid som president än vad han faktiskt lyckades uppnå, och detta är på grund av att hans förslag måste godkännas av flera olika hörn i den villervalla som är den amerikanska regeringen. Trump är, tro det eller ej, ganska vänstervriden för att vara republikan – han är inte särskilt religiös och har, fram tills han behövde vinna RNC:s förtroende, inte uppgett några starka tankar om till exempel abort- och äktenskapslagar. De galna idéer Trump kan tänkas få under de kommande fyra åren kommer att bekämpas av hundratals vettiga politiker.

Om det är något vi kan tjäna på detta val är det att det skulle kunna vara ett steg mot att amerikanerna inser att de egentligen är ute efter fyra politiska inriktningar istället för två, nämligen

1. klassisk konservatism (George W. Bush)

2. progressiv konservatism (Donald Trump)

3. klassisk liberalism (Hillary Clinton)

4. progressiv liberalism (Bernie Sanders)

Så oroa er inte så mycket. Nu avvaktar vi och ser vi vad som händer.

//Erik Bergman

39 kommentarer

Det däringa chattspråket – hur ser det egentligen ut?

Publicerat av Lotten Bergman den 5 november 2016 21:44

Har ni hört att Apple nyligen fick emojiskaparna att ta bort pistolen och ersätta den med en vattenpistol?

För även om vapen i the 2nd amendment är en rättighet, är det inte det i sms. Här har ni mina två favorit-emojisar:

Basketball and Hoop on Apple iOS 10.0 Pile of Poo on Apple iOS 10.0

Den till höger är en bajshög, men jag trodde länge att det var en glad mums-mums. Med emojisarna kan man uttrycka så mycket finurligt – men ingen ska komma och påstå att det är ett särskilt snabbt eller tydligt sätt att kommunicera. Jag blev t.ex. väldigt bekymrad när spanjoren plötsligt utan förklaring berättade att han satt och grät …

… eftersom det ju är tårar av glädje och han bara var jättejätteglad.

Det fanns faktiskt en tid när mina två äldsta barn inte behärskade chatt-språket utan bara stavade allt korrekt och till och med använde versaler och skiljetecken. Så kunde vi ju inte ha det. Vi satte oss därför ned och pluggade in detta:

sms_chatt_2015 — Denna lista tillverkade jag nog runt 2001.

De tre yngre barnen hänger nu över axeln på mig och läser och fnyser att listan är omodern och att det syns att en vuxen har gjort den. Och så får jag mig en lektion i sms-språket anno 2016. Så här ser det ut i Kik-appen i deras telefoner. (Anonymiserat.)

1. Kollektivtrafik eller ej

Hallå vilka tar bussen t stan imorgon
Int jaag
Vene om jag kmr ha gäster annars får jag skjuts ovh då kan vi ge dig skjuts
Ahaa,, taaaack
Lungt
Säg t imorgon om ni kan så vet jag om jag ska t bussen oså
Allt för west lorre människor
HAHAHHAHAHAHA
Skit fult asså
Lorre
EYyyyyy ta inte mitt ord
Hahahah oki vad ska jag säga då
Walla venne
Haha
Dåså
Jani ses imån

(Replikskiftet avslutas med fyra emoji-händer som kan betyda hårdrock eller djävulshorn och en emojigubbe som blinkar med ett öga och lyfter andra ögonbrynet, vilket ju fysiskt sett är en bedrift.)

west lorre människor = de som bor i västra L. (ett bostadsområde)

walla = alltså (lite irriterat)

vene/venne/vne = vet inte

jani = kära du

2. Ack, den ljuva ungdomen

Walla längta inte till gymnasiet
Hahah
Dör
Walla vi går i nian och vill sova
Hahah
Abow
Jag går i 8an o vill dränka mig
Lak du har bars börjat
Walla jag längtar tbx till 8an
Habibi
Jag har haft 5 prov denhär veckan [pistolemoji]

(Replikskiftet avslutas med fyra emojigubbar som skrattar så mycket att de gråter, precis som den lite längre upp i inlägget.)

abow = gu vad jobbigt

lak = alltså, lite mindre irriterat än walla

3. En språkpolis i vardande

Välkommen 01or
01:or
Tack vardu var tvungen o lägga kolon haha
Ja
Korrekt svenska tho

tho = det engelska though (ett ord som ju verkligen behöver en stavningsreform)

Det intressanta är att när engelska ord och uttryck slängs in, är de till 98 % rättstavade enligt min egen högst vetenskapliga undersökning. Men så här ser det ut när en av mina engelskspråkiga kompisar skriver:

I wanted to change the all thing uno… so ima still c if I can pull it off. Lemme know if u have any questions.
Bcz sometimes u just trynna work with good pple whatever But will c if things can be resolved. What way will be best 4u coz ino u busy.

Det är bara att läsa högt, så blir allt glasklart. Precis som man gör med 1700-talssvenskan, ni vet.

lenngren — Ur Anna Maria Lenngrens ”Djurgårds-Nöjen” (1776).

44 kommentarer

BOB – om kriget kommer

Publicerat av Lotten Bergman den 3 november 2016 18:39

BOB är inte bara en syltfabrik eller en Nobelpristagare. Det är även en förkortning för ”Bug Out Bag” – liksom en ”flyväska” som står packad om man behöver rymma för att det bor ett spöke i källaren, om huset börjar brinna eller om en atombomb smäller i närheten. Då ska man först gömma sig under ett bord i minst en minut, sedan ska man ta sin väska och sticka.

Nejdå. Jag är faktiskt inte orolig, även om det kan verka så. Jag tycker bara att det är spännande att tänka ut vad vi idag packar ner – och om vi ens kan föreställa oss vad vi behöver nu när vi aldrig saknar något eftersom allt ju finns i telefonen.

atombomb2 — Det här är 1960-talsversionen av vad vi behöver när vi ska fly hemifrån. Sex stycken vikta näsdukar, tex.

omkrigetk1952 — Om kriget däremot hade kommit 1952, hade vi kunnat njuta av hur väldesignade anvisningarna var när vi stod där och kliade oss i huvudet eller letade efter näsdukarna.

kriget_omdetkommer — På 1970-talet fanns det tankar på skyddsmask, men idag nämns en sådan nästan aldrig i BOB-tipslistor.

Vi har ju Krisinformation, som jag ju brukar rapportera till när jag inte hör larmet kl 15 första måndagen i månaden en gång i kvartalet. Vad ska jag söka på? Hmmmm …

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (Msb) har en sajt där man får råd om kälkåkning om man söker på BOB, men man kanske kan få träff på ”överlevnadsväska”?

Nää. Men hallå, det finns en sajt som heter 72 timmar som handlar om detta! Oh, så spännande; man ska packa ner kondomer! Men är det inte lite svårläst?

”Vad är då sannolikt att vi råkar ut för, vad är realistiskt? Vi kan se vad som redan hänt, naturkatastrofer, el och vatten bortfall och kraftiga störningar i eldistributionen och fall där vatten inte är tjänligt som föda. Det kan också handla om evakuering på grund av naturkatastrofer som skogsbrand, översvämning och orkanstormar. Har du då en väska, eller ’BOB’, färdigpackad med mat och kläder Första Hjälpen materiel och mediciner samt en i förväg gjord plan för evakuering kommer du vara och känna dig tryggare för hur du ska klara dig och din familj de närmsta dagarna. En evakuering behöver inte betyda att man tillbringar den närmsta tiden i tält eller vindskydd, det är mer sannolikt att du kan ta dig till vänner eller släktingar eller rent utav ett landställe.”

Kan vatten vara föda och innehåller inte Första-hjälpen-lådan förutom några bindestreck även material?

Så nu är egentligen frågan: hur i hela friden ska vi om kriget kommer klara oss utan Google Maps och Twitter samt en välsittande gasmask?

omkriget_61 — Hela denna folder från 1961 går att läsa hääär.

Uppdatering
Anna i kommentatorsbåset tipsade om Krisinfos systersida Din säkerhet där man kan roa sig kungligt med listor och filmer – och se på tusan: man bör naturligtvis ha kontanter hemma! (Men inte gasmask.)

69 kommentarer

När jag grälar med pussmun

Publicerat av Lotten Bergman den 1 november 2016 12:58

Nittonåringen har under två veckor stånkat lite över ett nageltrång på ett ringfinger. Vi har hällt sprit på, vi har pratat förstånd med fingret och vi har försökt med besvärjelser samt en och annan magisk plåsterlapp med hemliga medikamenter inbyggda.

Vi har förstås också försökt få en tid på vårdcentralen, men det är tammetusan inte lätt i dessa återuppringningstider. Men i slutet av förra veckan fick vi äntligen tid hos en läkare! Heureka!

Läkaren tog av förbandet och sa oj. Den blå-lila svullnaden och det vita fnaset samt allt gult var, var tydligen imponerande. Och så sa han ordagrant:

– Ybladr hufg puss kjnei pfr drään jkrus puss klmcäriy dräään lkori inte drääään lskorp nvpsju allt puss.

Nittonåringen tittade på mig och sa med blicken:

– Det där begrep jag faktiskt inte ett jota av. Mamma, kan du översätta så att jag vet om det handlar om amputation eller nåt annat?

Jag tittade på läkaren och väntade på en förklarande fortsättning som aldrig kom. Jag sa:

– Va? Förlåt … vasaru?
– Puss lskrog kjslirim dräään frer puss oklm drään.
– Menar du att du behöver tömma [dräään] fingret på var [puss]?
– Ja.
– Oj, okej.
– Ett ögonblick.

Läkaren gick iväg och kom strax tillbaka med en snygg, utskriven A4 som han gav till Nittonåringen.

– Då blir det operation på tisdag.
– VAAAAAAAAAA??????

Det som inte hade framgått under vårt lilla samtal, var att läkaren skrev ut antibiotika – men om det inte blev bättre på fyra dagar, skulle han skära upp och tömma fingret på det gula klegget, som ju heter var och inte puss. Jag ringde naturligtvis till chefen för vårdcentralen och berättade om vår upplevelse. Jag fick veta att chefen å det bestämdaste hade rått läkaren att be om språkhjälp vid förbistring.

Well.

Idag var vi där igen. Och när läkaren för tredje gången sa PUSS, fick jag för mig att jag skulle språksplaina lite.

– På svenska säger vi inte puss, vi säger var, sa jag, och tänkte att vi borde uppfinna ett bättre ord för var eftersom var ju i dagens svenska även kan betyda t.ex. ”vart”.
– Nej. Puss är samma sak på svenska som på engelska! sa läkaren (som nu artikulerade så att jag hörde bättre).
– Nej, puss är det här, sa jag och pussade med munnen så att jag såg ut som Angelia Jolie.

– Nej. I mina remisser skriver jag puss. Min handledare säger att det heter puss.
– Men det gör det inte, sa jag och kände att jag ville gnissla tänder (vilket inte är att rekommendera i kombination med artikulation).
– Jo, sa läkaren.
– Nej.
– Jooo, sa läkaren.
– Nej. Du måste lyssna på mig nu. Det här är puss (Angelina Jolie igen), på engelska heter det pus [uttal pass] och jag som har svenska som modersmål vet det.
– Min handledare är också svensk.
– Men om han säger att du ska säga puss till dina patienter, har han fel!

Här råkade jag titta på Nittonåringen som höll på att döden dö. Förmodligen hade han under några minuter försökt fånga min blick med diskreta blinkningar och huvudskakningar. Nu satt han och drog hela handen över sin egen strupe. Jag stängde munnen.

Plåster sattes på finger. Ordination om fortsatt medicinering gavs. Artigheter utbyttes, och sedan åkte vi hem.

Pusset i fingret är på tillbakagång och dränet behöver inte göras. Jag spikar inte längre om spellande och writande utan ska övergå till att drajva andra pipel från vettet genom att starta en motståndsrörelse underground och sedan förmodligen gå i bankrupt.

50 kommentarer

Domedarerna (av embryo)

Publicerat av Lotten Bergman den 30 oktober 2016 14:05

domedarerna

välkommen till domkyrkcan

här har vi dom tre vissna männen: de dem okcså dom

ah dom där domherrarna som dömer

okcså här bortland har vi dromedarerna

så hetrer dom väl inte det säjer jag nu: dom hetrer väl domedarer

är du dom i huvudet det undrar jag nu

så hetrer det väl inte det säjer jag nu: de heter väl dem i huvudet

fast de där är väl kaneler det säjer jag nu de har ju två puckar det ser man på dem

är du helt puckad dom där andra domedarerna heter ju kaneler det ser man på dem: de har puckar överallt: D D

om vi grår vidare hittar vi en del andra ben: repliker från förr i små skrin: här har vi en: ”di där kanelkalvarna diar di där kanelerna”

okcså jag duar dom där dumedarerna eftrersom de förtjänar det det kan du hälsa dem

okcså du kan hälsa hem till dom därhemma det säjer jag nu

©embryo 2016

Läs noggrant – gärna ett par gånger.
Det här är faktiskt som när musikartister gör en cover. Jag planterar bara plötsligt embryos text i min blogg och hävdar att den måste dras upp till ytan från den djupa sankmark som heter kommentatorsbåset för att få ses av så många som möjligt – precis som när Adele sjunger Dylan. (Oj, jag tror minsann att jag fick till den mest haltande jämförelsen i världshistorien utan att ens börja fundera på en ironskt lipande smiley.)

Att embryo egentligen heter något helt annat med inledande versaler som vanligt folk, ja det låtsas jag faktiskt inte om. Här i bloggen dyker han upp då och då som embryo och så är det inte mer med det. Då kan det se ut så här – läs några ur sitt sammanhang ryckta rader:

”jag minsk ett babbliotek i vitryskland”

”det stavras raclette, som i von dy”

”i ortografens värkstad bror det många som är femlingar för varjeandra”

”jag trykcer vare sig antingen eller talfel eller stavfel är någnonting att skrämmas övar”

Nyss kunde jag konstatera att det är drygt tio år sedan jag stötte på embryo allra första gången. (Varför karln inte är världsberömd i hela Sverige är en gåta.) Här kan ni läsa min favorit: om fibrer i presis alltning.

69 kommentarer

Jag är helt enkelt lite klumpig

Publicerat av Lotten Bergman den 27 oktober 2016 23:29

Jag är erkänt osmidig – både vad gäller snubbeltrill och uttalanden. När det gäller att tappa fulla, varma tekannor och att råka sätta sig i grillen vet alla att det är klanterier och misstag. Men när det gäller klumpiga meningar som hoppar groda ur munnen, tror många att det jag säger har legat och jäst i ett år och att jag i tanken har redigerat mig till dessa fantastiskt dumma repliker.

[tänk er en bild där jag har ett grodlår i mungipan]

Nu tar vi det en gång för alla: jag är ett av yrväder inspirerat fladder som oftast häver ur mig det som faller mig in. Men precis som att jag kan snubbla omkull och sätta foten i en tvättkorg, kan jag haspla ur mig saker som är helt fel eller bara obegripliga och som sedan måste dras tillbaka eller förklaras noggrant och ofta bes om ursäkt för.

(Nej, det har inte hänt något specifikt – sedan jag kom på att livet blir lättare att leva om man inte alltid säger nåt så fort hjärnan sprakar igång och nästan aldrig säger vad man egentligen tycker, har idiotmeningarna inte lika ofta kommit så långt som till stämbanden.)

Idag har jag – i kronologisk ordning – råkat

trampa på en studsboll, stuka foten, trilla omkull och landa på en nu öm armbåge
dra ner en blomvas på min egen näsa
fastna med den spanska stortånageln (som numera hänger på en skör tråd) i min egen jeansfåll så att det påminde om när Emil skulle dra ut Linas tand
klämma lillfingret i en hög med gjutjärnsgrytor
bita mig i tungan.

[tänk er en bild på min stortånagel, som är så läbbig att den faktiskt inte låter sig fotograferas]

Som om inte detta vore nog, bestämde jag mig alldeles nyss när klockan närmar sig midnatt för att smyga in och med kärlek i blicken titta på den sedan några timmar snarkande Fjortonåringen. (Jag överdriver inte: han snarkar som far sin.) Först fick jag leta i ett par olika sängar (barnen flyttar fortfarande omkring och sover än här, än där). Jag tassade till slut fram mot en säng som lät som en skruvdragare.

Tyst, tyst tog jag mina försiktiga steg på de annars knarrande golvplankorna. Fjortonåringen sover inte så tungt, så för säkerhets skull höll jag andan också. Men då …

– KRASCH KRASCH KRASCH RASSEL PANG BOM KRASCH och JÄTTEKNIRRK!

Jag hade klivit rakt in i och vält verktygslådan med säkert 20 kilo skruv och spik. Sorterad skruv och spik, ska tilläggas.

– Vad hääänder? sa min djefla man, som hade studsat upp ur den äktenskapliga sängen i rummet intill.
– Behöver ni hjälp? sa den plötsligt uppdykande Nittonåringen som så här dags ju sitter försjunken i datorspel med hörlurar.
– VAAAAD var det? sa Sextonåringen, insvept i ett badlakan och med schampo i håret.
– Är du okej, mamma? sa Tjugofyraåringen, som idag kom på överraskningsbesök och som ju inte är van vid mina snubblerier längre eftersom han faktiskt inte har bott hemma på sex år.
– Oj! sa Tjugofyraåringens sambo Frida, som är en mycket sansad person som förmodligen sällan sätter sig i grillen.

[tänk er en bild på Sextonåringen med massa fluffigt lödder i håret, även om det i verkligheten nästan inte syntes att hon precis hade hoppat ut ur duschen]

Någon tände lampan, så att alla kunde se mig där jag satt i ett hav och skruv och spik. Det gjorde ont i den stukade foten och i den på sniskan hängande nageln samt i den ömmande armbågen och den lite blåtonade näsan. Lite ont gjorde det nog i ändalykten, men annars mådde jag bra. Fjortonåringen satte sig upp och tittade på församlingen som stod vid sängens fotända.

– Va? Är det morgon? sa den yrvakne unge mannen.
– Japp, sa jag. Nu äter vi frukost!

[tänk er en bild på massa konstiga människor som ser förvånade ut]

74 kommentarer

Dedemepidemin: de & dem & dom

Publicerat av Lotten Bergman den 25 oktober 2016 11:54

Det pågår sedan ett par decennier en diskussion om de och dem samt dom. Jag har skrivit om det flera gånger och den förvirrande dedemepidemin sprider sig nu vidare.

I lördags publicerade SvD en text av svenskläraren Henrik Birkebo. Han har kämpat för att lära ut de och dem, men finner nu slaget förlorat och vill införa dom över hela linjen från januari 2017. (Eller vill och vill, det är kanske bara ett rop på hjälp.)

Själv säger jag alltid att

jag, han, hon, vi är samma slags ord som de (som uttalas dom)
mig, honom, henne, oss är samma slags ord som dem (som uttalas dom)
om det är helt omöjligt att förstå detta, är det bättre att skriva dom än att skriva fel.

Men om man bestämmer sig för att skriva talspråkligt (hej fopoll, kasjunöt och påmmfritt) kan det i vissa fall gå hur smidigt som helst – men i andra fall ställa helt nya krav på skribenterna. De som skriver måste kanske tänka efter och omformulera sig för att det plötsligt går inflation i dommandet så att meningarna blir alldeles för svårlästa.

”Att läsa en text ska vara som att dricka ett glas vatten, inte som att käka taggtråd.”
©Lotten Bergman

Igår mejlade jag vår bank med en fråga. Svaret jag fick löd:

”Om de har gjort en ansökan om ett personnummer så måste dem vänta på de innan dem kan öppna något konto.”

[Här tar jag på mig livrem, hängslen och fallskärm när jag markerar citatet med 1) indrag 2) citattecken 3) kursiv stil så att ni verkligen ska förstå att det inte är jag som uttrycker mig så.]

Det är alltså tre fel i en enda mening från en bank, som ju måste se på språket som ansiktet utåt precis som loggan, lokalerna och leendena. Nu bestämmer vi plötsligt att det är den 1 januari 2017 och att dom ska införas med militär precision.

”Om dom har gjort en ansökan om ett personnummer så måste dom vänta på dom innan dom kan öppna något konto.”

Och dääär blev dom-bägaren full. Välj nu mellan att skriva om meningen eller att använda de och dem korrekt, säger jag med rynkad panna.

Vi fortsätter med tanken att vi skippar de och dem och bara tillåter dom. Vi säger att det nu är år 2023 och vi ska lära de små skolbarnen skillnaden mellan they och them i engelskan.

– They and them are both pronouns, i.e. words which are used in place of nouns or noun groups. They and them are always used in place of plural nouns or noun groups in the third person. However, the fundamental difference between the two in grammatical terms is that they is a subject pronoun, and them is an object pronoun.
– Oh dear.

114 kommentarer

Underligheter då och nu: the Edwardian era

Publicerat av Lotten Bergman den 23 oktober 2016 21:33

Jag har frossat i kläder från ”the Edwardian era” i Storbritannien; alltså ungefär 1890–1910. Bland annat listades sådant som att kvinnor hade oerhört många lager kläder, nämligen

linne och stora underbyxor
korsett
små kuddar som gjorde att det buktade in och ut på rätt ställen eftersom silikon inte fanns än
underskjorta
långa knickersliknande underbyxor
silkesstrumpor
underkjol.

Och så själva klänningen eller kjolen och blusen ovanpå.

De ser förvisso ganska tillknäppta ut, kvinnorna från 1890.

edwardiandress — Fast så himla jobbigt ser det ju inte ut att vara? (London 1906.)

Har inte männen sedan (nästan) Hedenhös gått omkring i liksom samma brallor, kavajer och nåt pynt runt halsen?

60-tal — Kolla: brallor och skjorta samt tröja. Gäsp.

jagger_faithful — Jagger och Faithful: brallor och kavaj, skjorta och rock. Dubbelgäsp, även om mönstret på Mick Jaggers kostym är … annorlunda.

60-tal2 — Just 1960-talet får ju sägas vara lite nyskapande, ändå. Men det är ändå brallor och (stor) överdel: mönstret går igen.

peruktok — Åh, ljuva 1700-tal! Då klädde sig männen som galningar! (Med mitt nutida sätt att se på klädsel alltså.)

Men vad hade männen på sig runt förra sekelskiftet? Nu ska vi utreda männens klädsel när kvinnorna kämpade med allt det där i punktlistan ovan. Vad hittar jag vid en ytlig googling?

”At the start of the Edwardian era in the early 1900s, jacket and suit styles were updated with the incorporation of elements still seen in modern menswear, including straighter cuts, especially for jackets and coats. Men’s clothing was also designed to fit closer to the body.”

Det var ju inte mycket. Tajtare brallor får vi ju uppleva då och då. Kom igen nu då, the Edwardian man! Om kläderna ska vara tajtare kanske även underkläderna måste förändras för att få plats?

mens-union-suit — The union suit – en overall med glipa fram (syns inte på bilden) och lucka bak. Det här hade alla karlar på sig under kläderna till ungefär 1911!

Noooo.

Gatumode 1910 – här anar man inte alls mannens underklädespyjamas. Det sägs att den där stärkta kragen på mannen var rysligt obekväm – men männen slapp ju i alla fall att ha en hel jädra blombukett på bröstet.

Hatt, kravatt, skjorta väst, rock, brallor och skor. Same old, same old. När kom man senast på ett nytt klädmode? Är det rentav så att alla kläder redan har uppfunnits och att vi måste reprisera allt i en evig cirkel tills tiden tar slut, solen slocknar, regnet evighetsregnar och Antarktis glider iväg mot Arktis?

saggingjeans — Fast det här var ju ett nytt påhitt för kanske tio år sedan. Men det är inte inne längre, va?

69 kommentarer

Ölöversvämningen i London

Publicerat av Lotten Bergman den 17 oktober 2016 00:14

Mina irrvägar genom sajbern (jag odlar just nu min prokrastineringsådra) förde mig rakt i gapet på en brittisk sida som handlade om dagens datum. Det hände sig nämligen år 1814, att ett gigantiskt ölfat på The Horse Shoe Brewery exploderade och nästan 600 000 liter öl (porter) rann ut på Londons gator och ner i slumkvarteren.

thmesflood1928 — Så här såg det ut. (Eller kanske inte. Det här är en bild från 1928, när Themsen svämmade över.)

Klockan var halv sex på eftermiddagen den 17 oktober. Männen var fortfarande ute och jobbade, medan kvinnorna i dessa fattiga kvarter var hemma med barnen. Fem av kvinnorna och tre barn som sveptes med av öltsunamin dog. (”Öltsunami” är inte ett av mig påhittat ord, men det beskriver tydligen jättevågen väl.) De åtta olyckliga var:

Hannah Banfield, 4 år
Eleanor Cooper, 14 år (servitris på pub)
Elizabeth Smith, 27 år (murarfru)
Mary Mulvey, 30 år
Thomas Murry, 3 år (Mary Mulveys son)
Sarah Bates, 3 år
Ann Saville, 60 år (förberedande sin sons begravning)
Catharine Butler, 65 år (änka)

Ölvågen var så brutal (fatet fyllde tre våningsplan i bryggeriet) att den drog med sig människor som befann sig en trappa upp i vissa hus.

En enda ögonvittnesskildring finns kvar (i min översättning):

”Plötsligt bars jag framåt av en oerhört stark, snabb våg som nästan tog andan ur mig. Det vrålande dånet påminde om ljudet som uppstår vid husrivning och en kvävande rök letade sig in i mina öron och näsborrar. Jag lyckades rädda mig med hjälp av hårt kämpande Londonbor, som även förklarade vad det var för katastrof som hade drabbat mig. I ett bryggeri på Banbury Street i Saint Giles hade ett gigantiskt ölfat (som rymde fyra eller fem tusen tunnor starköl [strong beer]) plötsligt gått sönder och den utforsande ölen sopade undan allt i sin väg. Hela hus översvämmades, några människor dog och från alla gränder hördes de skadades suckar och stön.”

the-rookery-1800 — Så här såg det ut i kvarteren runt år 1800.

De två hus som flankerade bryggeriet, jämnades med marken och i flera veckor sanerades området från öl. Bryggeriet klarade sig underligt nog alldeles utmärkt och fortsatte att producera öl i drygt 100 år till. Det kan förstås ha hjälpt att olyckan ansågs vara just en olycka (eller som de sa dåförtiden: ”Det var Gud!”) och att staten gav återbäring på skattepengar som redan var inbetalda för den sedermera spillda ölen.

Ryktet om vad som hände i ölexplosionens kölvatten är, om man jämför med tidningsartiklarna från 1814, alldeles förfärligt överdrivet – men ganska roligt. Allt detta är alltså felaktigt:

Män sägs ha blivit köksintresserade i jakten på verktyg att skopa upp öl med.
Några sägs ha druckit sig berusade genom att dricka ur sina egna skor.
En man påstods ha dött av alkoholförgiftning efter att ha druckit upp allt som sipprade in i hans källare.
Patienter på sjukhusen sades rymma ut på gatorna när de ölstinkande, skadade människorna dök upp där – de fick för sig att gratis öl delades ut till alla i London.
Jättemånga människor påstods ha trampats ihjäl när ölen höll på att torka bort och alla fortfarande var törstiga.

Fel, fel, fel.

Kanske ska man ta det lite försiktigt i London just detta datum, eftersom staden den 17 oktober år 1091 drabbades av en kraftig tornado. Den dåvarande London Bridge av trä went falling down, kyrkor rasade samman och 600 hus bara försvann. Och två (2!) människor dog.

the-wizard-of-oz-the-wizard-of-oz-32641116-400-300 — Precis så här såg det ut. (Eller kanske inte.)

77 kommentarer

Nobelpriset i litteratur 2016

Publicerat av Lotten Bergman den 13 oktober 2016 12:59

I couldn’t care less.

(Hela världen drar efter andan. Lotten skiter i litteraturpriset? VARFÖR?)

Nejdå, men jag är så vansinnigt upptagen med att måla ett tak och spika panel på ett annat tak, och då blev litteraturen plötsligt inte alls viktig.

Men. Nu dog ju min favoritnobelpristagare Dario Fo alldeles idag, alldeles nyss. Och eftersom vi måste ha någon pristagare med blott två bokstäver i efternamnet då och då (vilket jag har nämnt tidigare), så vet jag bestämt vem det blir:

Nu är klockan 12:59. Måste sätta på direktsändningen! Tusan hakar, takfärg på tangentbordet!

Uppdatering kl 13:01
Bob Dylan! WTF!!!

… för att han har skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen …

Ur katastrofintervjun från 1966:

– Are you a poet? A singer? Or do you write poems and then put music to them?
– No. I don’t know. It’s so silly. You wouldn’t ask these questions of a carpenter, would you?

Ständiga sekreteraren Sara Danius intervjuas och får – eftersom tillkännagivandet av oklar anledning kom en vecka senare än vanligt – frågan om Akademien var enig i beslutet.

– Mycket enig. Hrrrm.

Måtte nu alla i evigheters evighet analysera det där hrrrrm:et.

Här är ett exempel på originalspråk:

As human gods aim for their mark
Make everything from toy guns that spark
To flesh-coloured Christs that glow in the dark
Easy to see without looking too far
That not much is really sacred

Mikael Wiehe har sjungit Dylan på svenska:
De ensligas allé (1982)
Dylan (2006)
Dylan på svenska (2007)

Ulf Lundell har också sjungit några Dylanlåtar på svenska: ”Precis som en kvinna” och ”Hjärtat mitt”.

Tydligen har Bruno K Öijer och Eric Fylkeson tolkat Dylan också: Nu är jag tillbaka i regnet (1975).

En tolkning av en annan Dylan-låt. (Ja, jag har valt enligt min egen ytterst banala musiksmak.)

Tralallalaaaa!

”Poeter blir bara såna som inte duger till popsångare.”
/BOB DYLAN

Här sitter jag och diktar,
och så säjer då nån jävel
som är lagd för skryt och skrävel
och som bara sjunger pop
att nu borde jag ge opp.
Förbannade popsångare,
din hjärna är ju trångare!
Nänä, det heter trängre.
Jag orkar inte längre.
All right, så ger jag opp.
Sjung nu din jävla pop.

Det värsta är att han har rätt ändå.
Det ligger nånting i att folk hör på.

av Tage Danielsson (1967)

114 kommentarer