– Det här var ju inte meningen. Se upp! Akta, ja, man måste gå in under stegen där.
Anti-skrockklubben utmanar ödet på så många sätt.
– Förlåt, kliv på, men jag trodde att ombyggnationen skulle vara färdig innan nyårskalaset började. Mat finns i köket och kolla, en plats är ledig bredvid Greta borta i hörnet!
Hick.
– Toan där saknar lås och just nu har vi inga lampor i hallen. Men känn er som hemma! Vardagsrummet har vi röjt och alla tre sofforna står på högkant i arbetsrummet så nu kan ni dansa hur mycket ni vill! Klackar? INGA PROBLEM! Det ska synas att vi har haft fest!
Får vi lov?
– Neeej, vaddå, Tony och Jack larvar sig inte. De är genuscertifierade och hyllar bara den fantastiska svartrumpsm… äh, kolla här jag har en instruktionsfilm på den gamla VHS:en inne i gästrummet!
– Såja. Är alla installerade nu? Namnskyltar? Va, jaha, okej, papper och penna finns där. Roliga hattlådan står i trappan. Haklapparna i skoputslådan. Ja. Ni som har nyårslöften som ni vill dela med er av kan tala om dem för Audrey inne i stora barnrummet, för hon har inget annat för sig och lyssnar säkert.
– NEJ, akta min verktygslåda, champagnen kommer att sabba … too late. Gott nytt år!
Men. Jag ångrar mig, och tänker att det väl kunde ha fått vara som det var. Som de gamla inrökta lägenheterna som säljs ”i befintligt skick” eller gamla skådespelare som idag vandrar omkring uppsminkade som vore det fortfarande 1966.
Vissel, vissel. Rent och snyggt. Tiden står stilla. Humdidum.
Sent igår kväll kom kommentatösen Béatrice till min hjälp, och nu sitter istället hon och sliter sitt hår med kod som hoppar omkring och oförklarliga mystifikationer som dyker upp.
[insert: bild på hur man sliter sitt hår med en kod, tihi]
Med andra ord är det precis som i verkligheten när man bygger om. En treåring går iväg med min hammare, jag tappar vattenpasset i hinken med vatten, jag sväljer en spik och hela tiden tänker jag ”VARFÖR SATTE JAG IGÅNG MED DET HÄR?”
Om Prinsessan Leia dör en dag och hennes mamma från Singin’ in the rain dör dagen därpå, så måste man vända blad, tänkte jag. Ta på sig blåkläderna, spotta i nävarna och lägga in en snus.
Eller trycka på en knapp.
Nu kommer jag att installera ett nytt tema här som heter Enfold – framför allt kommer nog mobilläsarkretsen att bli gladare.
Ni bloggkramare får gärna ha åsikter och hjälpa mig i största allmänhet med feedback! Eller bara länka till roliga saker kanske?
Tills vidare:
Gene Kelly, Debbie Reynolds och Donald O’Connor 1952.
– Jag blir så förbannad!
– Ska det här vara ett ord?
– Vad ääär det här för trams?
Tänk att språket – orden– engagerar lika mycket som en missad straff i fotbolls-VM 1974 eller Beatles splittring. (Nej, jag överdriver aldrig.)
Detta är inte en pokemon.
Nyordslistan 2016 publicerades kl 07:00 den 27 december och banne mig satt jag inte där beredd för att under en timme läsa allt jag kunde om orden. Kl 08 var det nämligen dags att prata om dem i radio – med den årliga brasklappen om att det inte inte inte handlar om SAOL. För det är där den stora upprördheten kommer in:
– HUR kan man ”sätta in” såna här ord i SAOL?
– Det är inte SAOL. Det är nyordsl…
– Sak samma! Lista som lista!
– Oh dear.
– Nu pratar du engelska igen.
– Förlåt.
Nyordslistan är när den är nyfödd intressant som … ptja, kuriosa. Den speglar det gångna årets företeelser och blir kanske inte riktigt utforskningsrolig förrän efter ett par år. Jag delar omedebart upp den i olika delar och förutspår vilka som strax dör, vilka som kanske överlever och vilka som bara är med som ”tecken i tiden”.
blippbetalning (dör, är svårt att uttala och vi kommer bara att säga ”betala”)
blåljuspersonal (överlever, för det är redan jättegammalt)
ghosta (dör, ser ut som en hosta)
grindsamhälle, trumpifiering, filterbubbla, fomo – that’s 2016 for you
Men något väldigt intressant är ju att jämföra vår nyordslista med den danska, norska och ”engelska” (de har ingen officiell):
Heja Språkrådet – vår lista är ett under av pedagogisk layout och lättlästhet! Informationsteknik, yeeeah!
Svenska.Danska.Engelska.Norska.
Man kan grotta ner sig och jämföra listorna i en evighet. Vi hade brexit redan 2013, Norge, Danmark och Oxford har det nu, de har pokestop i år medan vi tar det ett steg längre med pokenad, Norge har med burkini vilket Sverige hade med redan på 2008 års lista.
Nya ord för mig var
äggkonto – anonymt sociala medier-konto
skamma – ge skuldgänslor
poke – sushisallad
mukbang – att prata med mat i munnen
lånegarderob – klädbibliotek.
När jag hade jämfört med andan i halsen i 57 minuter, hittade jag två intressanta ord att jämföra, nämligen
det svenska läslov
det danska smykkelov.
Det svenska lovet kom sig av att de som bestämmer kom på att om man kallar det gamla höstlovet för läslov så börjar ungdomarna nog att läsa istället för att … hösta. Det danska lovet är inte alls ett lov där man smyckar sig själv eller omgivningarna, utan helt enkelt den omstridda smyckelagen – att beslagta asylsökandes smycken och pengar.
Att ”terja” – ett av de gamla nyordsorden som dog. (Fototgrafen Terje Hellesø klippte och klistrade in djur i sina naturbilder.)
Den röda tråden är som en avfälling till Julkalendern. Styvmoderligt behandlad och under lång tid ignorerad. Fem i tolv kommer en massa diskreta mejl till mig och så lägger hakke upp sina teorier i kommentarerna och så tar PK och Pysseliten fram blädderblock medan Zkop och Flygbengan slår sina kloka huvuden ihop så att det säger tjong i hela Skåne.
Och så har vi ju Rosman, som idag skrev:
”Jag tror att den röda tråden är Jocke Berg och Kent.”
Eller Döda poeters sällskap. Eller Kent (the very popular rockband som inte alla har hört talas om), som åkte på sin avskedsturné med dödstema, vilket jag inte alls hade något emot. Braska på bara, sug ut märgen ur de skallrande benen! Vi ska alla nån gång dö!
Däremot sades dessa ord på Kent-scenen (jag var ju där, förstår ni):
– För oss är inte det här slutet på någon sorts karriär. För oss är det här bara slutet på en period i vårt liv.
Ser ni? Man går vidare. Det är positivt. Jahapp, säger man och dammar av händerna från magnesiumkarbonat som vore man en gymnast i OS 1976, och så tar man på sig sjumilastövlarna och ställer in kompassen. Men tidningsjournalisterna framställde det som om det vore slut på Kentgrabbarnas liv, vilket ju var en helknäpp feltolkning.
Och detta skriver jag för att jag redan den 1 december bestämde mig för att detta det tolfte året med Julkalendern skulle bli det sista.
Det har varit så vansinnigt roligt att skapa den med er, det har varit så vansinnigt roligt med er spiritualitet och era oerhört smarta samt roliga gissningar. Om ingen har gissat rätt har jag varit nöjd, om alla har gissat rätt har jag varit nöjd – och när ni i kommentarerna redan i oktober har börjat mumla ”snart är det Julkalender” har jag varit mer än nöjd.
Men sedan den satans knäoperationen den 10 januari 2013, får jag inte sova mer än tre timmar i stöten eftersom någon då skjuter in knivar och häller salt i ett sår som inte finns. Och då blir december en enda stor klump knäck i hjärnan.
Jag har tänkt ”nämen om ett år har knäet läkt, då kommer jag att vara frisk”, men nu ser det ut som om jag kommer att ha den här fantomsmärtan på en centimeterstor plats i vänster knä tills jag dör. Och att inte få glida ner i rejäl djupsömn en enda gång på snart fyra år funkar som att ha spädbarn fyra år i sträck: man blir rätt trött.
Till er alla: ett oerhört stort tack för de tolv roligaste decembermånaderna någonsin!
Julkalendern (2005–16) är död.
Länge leve påsarna under ögonen!
2016 års vinsttröja med embryo-text och en bild som Orangeluvan har gjort. (Montage: Pip-Petter.)
Flygbengan har gjort en finfin bild till minne av oss alla:
Förlåt, alla ni som läser i mobilen – något har blitt fel så ni måste sitta och bängla. Jag försöker fixa! Se t.ex. så himla små bokstäverna är i gårdagens facit, som handlar om skrivprocessen.
Lucka 14
– Sätt er nu i ringen! Vi ska idag prata om vad som definierar jaget. Men vi inleder förstås med den sedvanliga associationsleken! Vem vill börja?
Alla i den lilla församlingen skruvade på sig av förväntan.
– Jag! Kallt som palt! – Eeeh … Annas blodpalt? – Alfred lilla, Alfred lilla …?
– SA HON AVLED? STILLA? – Nej, Alfred lilla, hon sa Alfred li…
– VAFALLS, JAG ÄR INTE ALFRED? KALLA MEJ MISS HAAG! VA? HURSA?
Ibland var det roande att Miss Haag inte riktigt hängde med utan hörapparaten, men oftast var det bara förbryllande och irriterande. Särskilt när hennes kortvuxne make var med och de båda tog över tillställningen. Hon hörde inget alls, medan han nästan inte alls hördes.
– Monseigneur, vill ni …? sa samtalsledaren och pekade på den kortvuxne. – Mumml… en tändstickas trottoarer … den bästa båren … de onödiga munnarna … och det andra köket … för att Inge är jättedöd. – VAD I HELA TIDEN SÄGER DU? TALA UR GNÄGGET!
Alla log; ibland satt inte lösgommen som den borde. Den haltande dialogen utan kommunikation fortsatte en stund, men var just denna eftermiddag ovanligt spirituellt förvirrad.
– Hhhhfffn … de ludna … De ludna … Apelsinerna, viskade den kortvuxne med en lite skrämd blick på sin fru, som dock hade förlorat fokus och stirrade på en tavla på väggen.
– KAN JU INGEN MÄNNISKA HÖRA VAD HAN SÄGER FÖR ORD!
– Åh … fy fan för … folderbommen … sa den lille, men ingen hörde förstås vad han sa.
– Planetsystemet! sa miss Haag plötsligt utan att höja rösten. Att schackra med bilderna på det där viset. Jag skulle ha bott på den där om jag inte hade gått vilse, liksom.
