Etikett: USA

Transportstyrelsen i Sverige och transgender i USA

Publicerat av Lotten Bergman den 27 juli 2017 18:39

Politiker, alltså.

Jag ska försöka sammanfatta det som händer i det politiska Sverige och försöka se vad den kanske annalkande regeringskrisen beror på – utan att vinkla storyn. (Ni kanske redan har fattat galoppen, men jag har det inte, så det här skrivs kanske mest för min egen skull.) Detta har hänt:

IT-avdelningen på Transportstyrelsen gjorde en dålig upphandling om dataservrar, som hade gått åt pepparn om inte chefen Maria Ågren fullt medvetet hade brutit mot tre (?) lagar så att nästan alla i hela världen plötsligt hade tillgång till information om Sveriges alla fordon, alla körkortsinnehavare och alla järnvägsdriftscentraler i Sverige. Hon fick böter på 70 000 kronor och en okänd fallskärm på X miljoner och tydligen ingen ågren att tala om.
Kompismyndigheten Trafikverket hade kanske kunnat fortsätta att sköta dataservertrasslet tills upphandlingen var i hamn, men tydligen är myndigheterna trots allt inte kompisar.
Säpo kontaktades efter en (lång) stund, men talade inte med regeringen om Maria Ågrens medvetna lagbrott på drygt ett halvår. När de väl gjorde det, pajade komunikationen igen och de ansvariga statssekreterarna och ministrarna lät bli att berätta om debaclet för statsministern Stefan Löfven, mannen utan fnutt på e.
Det blev ett jädra liv, alla bråkar, folk sparkas, alla skyller på varandra och sandlådan är ett faktum.

Denna sammanfattning tog ett bra tag att få till – mest eftersom jag totalt fastnade på de olika myndigheterna som vi har. Jag har hittills bara irriterat mig på ansvarsuppdelningen mellan SJ och Trafikverket.

Rätta mig nu om jag har fel:

Transportstyrelsen har hand om sånt som har att göra med vägar, sjöar och luften.
Trafikverket har också hand om sånt som har att göra med vägar, sjöar och luften, fast annorlunda.
Luftfartsverket har hand om sånt som har att göra med luften och kommunikationerna däri, fast inte som Transportstyrelsen och Trafikverket.
Sjöfartsverket har hand om sånt som har att göra med sjöar och annat vatten, fast inte somTransportstyrelsen och Trafikverket.
Vägverket ~~har hand om sånt som har att göra med vägar, fast inte som Transportstyrelsen och~~ finns inte längre, för det och Banverket bidde Trafikverket.

Puh …?

Medan Sverige i sin ankdamm försöker få ordning på politikernas (eller vems det nu är) slarv, myndighetsmissbruk och svågerpolitik in absurdum, vänder jag blicken mot USA igen.

För det är så galet, tokigt, roligt och helknäppt. Den lille Sean Spicer kickades och ersattes av en maffiaboss (det är han nog inte egentligen) som kallas ”The Mooch”, och som faktiskt kan vara bland det slemmigaste jag har sett.

Men The Daily Show har en teori: Trump vill egentligen vara The Mooch, och därför har han lagt sig till med dennes gestikulerande. Eller om det kanske är tvärtom.

Uppdatering!
Den 31 juli, sparkades The Mooch. Jösses. Han hann ”jobba” i en dryg vecka …
Slut på uppdatering.

Trumpen verkar vara helt från vettet. Han berättade i tisdags för USA:s samlade scouter av hankön(runt 26 000 på en gång, även om Trumpen sa att de var 45 000) att William Levitt hade haft väldigt kul på sin yacht, ”ni vet vad jag menar”. Så här:

– And he went out and bought a big yacht, and he had a very interesting life. I won’t go any more than that, because you’re Boy Scouts so I’m not going to tell you what he did.

(Alla scouter skriker och hurrar, vilket är obegripligt.)

– Should I tell you? Should I tell you?

(Alla scouterna applåderar våldsamt, vilket är lika obegripligt det.)

– You’re Boy Scouts, but you know life. You know life …

Förutom att man i USA numera applåderar och skriker av älskansvärd förtjusning åt en despot, har man på scenen bakom talaren som vanligt placerat folk som utstrålar mild och blid eller helt galen kärlek. (Fullständigt obegripligt!)

Fast Buzz Aldrin visade med all önskvärd tydlighet vad han tyckte när Trump pratade i nattmössan inför massa vetenskapmän.

Men tillbaka till historien om den där mannen (William Levitt) med yachten, som Trump har dragit massa, massa gånger. Varje gång är det en till synes ny historia med nya vinklingar. (Detta är jag van vid, alla mina släktingar gör så. Men vi är inte statsmän.)

I sin bok ”How to Get Rich” är Trump 47 år när han träffar Levitt, i talet häromdagen är han ”a very young man”. I talet sa han att han träffade Levitt på en fest när denne bara hade två veckor kvar att leva – trots att Levitt bevislingen låg på sin väldigt utdragna dödsbädd i ettåthalvt år innan han verkligen dog.

Och (jag knyter ihop säcken) nu detta med att Obamas regering lyckades genomföra konststycket att ge transpersoner i dem amerikanska armén lika stor rätt att jobba som andra. Det tar Trump bort i ett par, tre twitterinlägg.

Fast Pentagon hälsar nu lugnt att militären tills vidare kan strunta i Trumps dumheter och att man fortsättningsvis släpper in transpersonerna i det militära

Såja. Många politiker i både Sverige och USA verkar enligt min vetenskapliga undersökning vara både maktgalna och inkompetenta. QED.

63 kommentarer

Fejkade nyheter & fejkade skratt?

Publicerat av Lotten Bergman den 2 maj 2017 12:58

Trumpen överlevde i dubbel bemärkelse 100-dagarsjubileet som president. Om ni – liksom jag – följer stolligheterna som han tar sig för, så nickar ni nu igenkännande. USA:s president

vandrar plötsligt planlöst ut ur rum där han borde sitta och skriva under viktiga dokument
twittrar knasmeningar mitt i natten
inte vet varför det amerikanska inbördeskriget ägde rum
vägrar svara på frågor på ett sällan skådat sätt (”tyst, tyst, tyst, sitt ner”)
envisas med den barnsliga mur-idén
tycker att demokraterna är dumma som inte röstar på hans förslag till budget
åker av okänd anledning på valturné.

Just idag har jag fastnat för det här med hans tjoande, valturnéliknande ”rallies”. För detta är helt obegripligt och påminner inte så lite om välregisserade diktatorsspektakel världen över.

Enligt Trevor Noah på ”The Daily Show” är Trumpen USA:s ”first African president” …

Kolla på den här länken när Trumpen häromdagen pratar om hur The Correspondent’s Dinner äger rum i Washington och hur den samlade (enorma?) skaran buar – som på kommando fastän de ju rimligtvis inte alls vet vad det är han ska säga. (Han skryter om att han inte är på middagen. Alla presidenter har varit närvarande sedan 1921 – utom året när Ronald Reagan återhämtade sig efter att ha blivit skjuten.)

Men hur upplever de som är Trumpanhängare detta? Lever de i en tillrättalagd värld där de inte får se presidentens ytterst underliga beteende, där han inte kan skilja på Irak och Syrien och där han påstår att USA:s krigsfartyg med jättemegasuperbomber är på väg mot det ena Korea (han kan inte riktigt skilja dem åt) när de i själva verket var på väg i en riktning som råkade vara den diametralt motsatta?

Det är så rysligt lätt att leva med skygglappar.

Om ni nu har tid att titta på något i ungefär tio minuter: titta då på filmsnutten nedan. Den amerikanske journalisten Julien Bryan befann sig i Warszawa 1939 när … ja något hände. Han var kvar i två veckor och dokumenterade allt han kunde. Resultatet blev detta Oscarsnominerade tidsdokument.

Om ni inte har tid eller tålamod: spola fram till 7:55 och se hur det gick till när den här bilden togs:

Kazimiera Mikas sorg är genuin, men det finns uppgifter som säger att hon ombads sätta sig så här för att bilden skulle bli bättre. (Oklart vem som gav den ordern, men det var – säger källorna – inte fotografen själv.)

Jag fortsätter att med spänning följa det som händer i USA – men förstås mest via det som kallas ”fake news” på Youtube. Det är ofta oerhört fånigt och lockar till lätta skratt från hysteriskt lättroad publik som förstås skrattar på kommando (jfr ovan). Fast ibland är det riktigt jädra bra.

Sköna maj, välkommen!

37 kommentarer

Amerikansk politik: några konstiga presidenter

Publicerat av Lotten Bergman den 14 februari 2017 23:38

Idag när sociala medier gick i spinn över Trumpen (kallar jag honom vanvördigt, ja) och hans ytterst märkliga handslag, har jag hittat andra underliga typer. Men vi tar handslaget först, eftersom man inte bör missa det.

Så har vi Lyndon Johnson, som tydligen var en rejäl buffel, om än en smart och erfaren sådan. Men som mest tyckte om att prata om sina egna genitalier och fick nästan alla att bli från vettet av ilska när han 1964 plötsligt lyfte upp sin egen hund i öronen när han poserade för en fotograf. (Källa.)

Nixon var så rar att han installerade mickar som spelade in allt som sades i Vita Huset så att alla skulle kunna lyssna på hur underligt han uttalade sig. Ett för honom inte alls ovanligt sätt att tala med kollegerna illustreras av detta, som finns på band:

”You know one of the reasons fashions have made women look so terrible is because the goddamned designers hate women. Designers taking it out on the women. Now they’re trying to get some more sexy things coming on again.”

Påminner väl lite om Trumpens jargong?

Och så har vi då stollen Aaron Burr, som jag har nämnt tidigare eftersom det var han som sköt ihjäl Alexander Hamilton. Burr var förvisso bara vicepresident, men han var nog knäpp. En natt när han inte kunde sova, tog han fram dagboken och skrev i den hur han verkligen inte kunde sova och vad han hade gjort istället. (Min översättning.)

”Låg sömnlös i två timmar bara på grund av det förbannade teet. Obs: sängen var ordentligt rengjord så det fanns inga smådjur som störde mig. Gick upp och skulle tända ett ljus, men hade inget bra fnöske. Kom på att jag ju har en pistol sedan senaste resan. Hällde ut lite svartkrut på lite papper och lade på fnösket och lyckades efter många försök få fjutt på det hela. Men eftersom det var så mörkt, råkade jag hälla på lite för mycket krut så min nattskjorta tog eld, papperen på bordet började också brinna och så brände jag mig (som tur var på vänster hand). Dock lyckades jag till slut tända ljuset så att jag kunde skriva detta.”

Eller så var han bara bra på att skriva dagbok, kanske?

Nästa gång jag skriver om amerikansk politik ska jag nog försöka hålla mig lite närmare nutiden – kanske berätta om när Chaplin 1952 slängdes ut ur USA?

42 kommentarer

Gästblogg: Vad sysslar amerikanerna med egentligen?

Publicerat av Erik Bergman den 10 november 2016 07:24

Tjugofyraåringen – aka civ. ing. Erik Bergman – är den i särklass mest omvärldsintresserade av de fem barnen. Medan jag har frossat i lustifikationer, skämt, absurditeter och floskler under USA:s valkampanj, har han satt sig in i det hela på riktigt.

– Erik! Vill du gästblogga om valet?
– Ja! Jag sätter igång meddetsamma!

Så här kommer han. The stage is yours, son!

Tack! Nu ska vi se …

En narcissistisk, xenofobisk skitstövel har blivit vald till världens mest prestigefyllda post. Vad tänker folk? Det finns faktiskt ett par anledningar till varför det gick som det gjorde, och så här ser jag på det.

Nummer ett.

Hillary Clinton är en svag kandidat mer än Donald Trump är en stark kandidat. Bakom de två större amerikanska partierna ligger varsitt organ: RNC (The Republican National Committee) och DNC (the Democratic National Committee) som ska finansiera sina kandidater när valet närmar sig. Clinton har under sina år som politiker samlat mycket inflytande inom DNC. Och detta är anledningen till att hon lyckades bli demokraternas kandidat trots bristande popularitet.

Bernie Sanders är det närmaste man kan kalla en sosse inom amerikansk politik. Han talar om högre skatter och bredare välfärd – som svensk är detta inte så obekant. Till skillnad från Clinton är Sanders både karismatisk och progressiv och har dessutom rent mjöl i påsen. Detta räckte dock inte; DNC hade bestämt sig sedan länge, och kämpade för att sakta ner Sanders framgångar. WikiLeaks avslöjade att ekonomichefen vid DNC bland annat föreslog att de kunde utnyttja Sanders judiska bakgrund för att avskräcka religiösa röstare.

Så demokraterna lyckades till sist klämma ur sig en kandidat med all politisk erfarenhet man kan önska sig, men utan förmåga att charma det amerikanska folket.

Nummer två.

Den amerikanska rösträkningen är underlig. I USA:s grundlag står specificerat att antalet röster på vardera kandidat inte avgör utfallet. Huh?

Till exempel drog Clinton i delstaten Florida in 4,5 miljoner röster och Trump 4,6 miljoner. Detta utfall presenteras dock i sammanräkningen som att hela Florida röstade på Trump. Av USA:s 50 stater är det 48 som tillämpar detta korkade system, och det görs inte mycket för att ändra på saken. Detta är anledningen till att demokrater aldrig åker på turné i Kalifornien och republikaner aldrig marknadsför sig själva i Texas – dessa stater kommer de att vinna oavsett; med vilken marginal spelar ingen som helst roll.

Så. I slutändan hade Clinton fler röster än Trump, men det var fel röster. Sorry. Detta har hänt fyra gånger tidigare.

Nummer tre.

Historien upprepar sig. De amerikanska presidentvalen har ägt rum tillräckligt många gånger för att man ska ha ett ganska bra statistiskt underlag. Man kan då titta på vilka omständigheter som råder, och med ganska stor säkerhet förutspå valet. En professor i USA har forskat i just detta och lyckats förutspå alla val sedan 1984. Detta trots att de allra flesta år 2016 trodde helt tvärt emot – inklusive opinionsmätningar och till och med vadslagningssajter.

Så. Utfallet är inte alltför konstigt. Men det spelar ingen roll hur det gick till – vad gör vi nu? Är det dags att bygga en ark eller börja investera i guld inför civilisationens kollaps?

Nä.

Att vara president är inte helt enkelt. Obama hade betydligt högre förhoppningar på vad han skulle uträtta under sin tid som president än vad han faktiskt lyckades uppnå, och detta är på grund av att hans förslag måste godkännas av flera olika hörn i den villervalla som är den amerikanska regeringen. Trump är, tro det eller ej, ganska vänstervriden för att vara republikan – han är inte särskilt religiös och har, fram tills han behövde vinna RNC:s förtroende, inte uppgett några starka tankar om till exempel abort- och äktenskapslagar. De galna idéer Trump kan tänkas få under de kommande fyra åren kommer att bekämpas av hundratals vettiga politiker.

Om det är något vi kan tjäna på detta val är det att det skulle kunna vara ett steg mot att amerikanerna inser att de egentligen är ute efter fyra politiska inriktningar istället för två, nämligen

1. klassisk konservatism (George W. Bush)

2. progressiv konservatism (Donald Trump)

3. klassisk liberalism (Hillary Clinton)

4. progressiv liberalism (Bernie Sanders)

Så oroa er inte så mycket. Nu avvaktar vi och ser vi vad som händer.

//Erik Bergman

39 kommentarer

Den bästa låten i de värsta jeansen 1981

Publicerat av Lotten Bergman den 9 september 2016 23:59

”I want to travel and take a trip on a journey” skrev jag i min ansökan om stipendium för att få åka till USA och gå på high school i ett år. Sedan satte jag igång att i min ansökan förklara att jag var fascinerad av synonymer, och att travel, trip och journey ju var just det och … bla bla bla bla. Men inte fick jag något stipendium för det, inte.

Som jag grät. Jag grät och grät i 48 timmar och trodde att livet var slut – och förmodligen hade jag gråtit än i dag om stipendiemänniskorna inte hade ringt och berättat att de hade ändrat sig.

– Hej, vi ber om ursäkt att vi stör, men vi har bestämt att du trots allt ska få ett stipendium för vi har hittat en familj som tar emot kattallergiker.

Så då började jag gråta ännu mer – av pur skräck och vild glädje om vartannat.

Efter en månad i Dallas (där jag naturligtvis hamnade i en familj med katt) hösten 1981, var jag

darrig av allergipiller som nog hade utprovats på genmodifierade tjurar
arg som ett bi för att jag inte fick spela basket med det bästa laget på skolan
fylld av hemlängtan
förvirrad av kyrkaktiviteterna som fyllde större delen av söndagarna.

Jag ville nämligen inte alls gå i kyrkan. Jag ville sova. Men en sak var positiv: en av söndagarna hade ägnats åt kyrklig biltvätt, och då hade det varit tillåtet att lyssna på musik. Jäääääättebra musik!

usa_car_wash_lotten — Där står jag mitt i bilden med en biltvättartrasa i handen.

Och därmed är vi framme vid dagens 80-talslåt (nummer fem av utlovade sju) – men med en liten omväg via ”We are the World” – välgörenhetslåten som USA snabbt kontrade med när britterna hade gjort ”Do They Know it’s Christmas?”. (Det är mycket intressant läsning om tillblivelsen: klicka på länken om ni inte har annat för er.)

Jag har förmodligen sett We are the World-videon 100 gånger sedan 1985. Det som fascinerar mig är … ptja … allt. Men en av alla artister som syns i videon är en för mig obekant sångare. Jag tänkte inte mer på honom när han svischade förbi, utan längtade istället till när Cyndi Lauper tjoar, när Bruce Springsteen kraxar och Michael Jacksons knäppaste syrra oooar.

Men se nu här när filmen sätter igång vid 2:25 – vem är han med det långa, svarta håret och örnnäsan?

Ni känner inte heller igen honom, eller hur? Eller så ser ni omedelbart att det ju är guldstrupen, mannen med den klockrena sångrösten – portugisamerikanen Steve Perry i gruppen Journey som vi lyssnade på under den där biltvättssöndagen utanför kyrkan! Och detta insåg jag igår …

På temat ”resa & troende” sjöng han dessutom i min favoritlåt från 1981, så den passar perfekt just nu. Så det så.

(Pssst. Jeansmodet var inte särskilt smickrande just detta år.)

17 kommentarer

Presidentvalet i USA

Publicerat av Lotten Bergman den 3 mars 2016 00:40

När det vankas val i Sverige, somnar jag omkull av purt ointresse. Eller så raljerar jag om hur de bara tjafsar och fnyser och muckar gräl. Jag är med andra ord inte en politiskt insatt person, så när jag röstar borde jag egentligen tryckas upp mot en vägg och avkrävas bevis på att jag vet vad jag håller på med och dessutom fås att motivera varför jag röstar som jag gör.

hukergubbar — På den här tiden skulle man ha varit med. Då var det roligare med politik. Tror jag.

Men USA:s politik … det är något helt annat, det. Jag kom igår på mig själv med att läsa massa amerikanska valanalyser eftersom folk igår försökte rösta fram en republikan (åt höger, men röda) och en demokrat (lite mer i mittfåran, och blåa). Jag kan egentligen för lite om det här (även om jag har gått på high school och läst ämnet ”government” i ett helt år), så ni får gärna bidra med mer intressant info!

Under ”super-Tuesday” röstade man i tolv av staterna, och resultatet ser ut så här och kan analyseras fram- och baklänges hur länge som helst. Men inte av mig.

Fast … det är då ett himla bängel om man ska lyckas lägga sin röst – Moment 22 är en blek kopia i jämförelse.

I vissa stater måste man ha fotoleg (eller körkort) för att få rösta. Men inte i alla. Och ett fotoleg utfärdas inte var som helst utan bara på vissa legitimerade ställen, dit det är svårt att ta sig om man inte har bil. Om man inte har körkort, har man inte bil, och då måste man skaffa ett fotoleg på det där stället som ligger så avigt till – och dit måste man ju åka buss. I vissa stater måste valförrättarna fråga om fotoleg, men om personen inte har ett, får de ändå rösta. I andra blir det blankt nej även om man har ett fotoleg för att fotolegitimationen som man har, är av fel sort.
Om man har registrerat sig som röstberättigad, kan ju datorerna som registrerade alla krascha. Det skedde i Georgia 2008, när 98 000 nyregistrerade plötsligt blev tvungna att bevisa att de var amerikanska medborgare.
Om man är en dömd brottsling, har man i 13 stater förlorat sin rätt att rösta för all framtid. I andra kan man få rösta, men inte förrän man har muckat från fängelset. Mer än 5 miljoner amerikaner får alltså pga. sin kriminalitet inte rösta i år.
Vallokalerna skiljer sig vansinnigt mycket åt. I vissa stater är det plättlätt att ta sig in, rösta och gå hem igen. I andra stater måste man ta ledigt från jobbet för att ta sig till vallokalen som ligger i tjottahejti och sedan stå i kö i flera timmar, ibland upp till tio. At köa i tio timmar! För att få rösta. I en demokrati …
Man lägger i USA inte ner papper i kuvert. Nej, man trycker på knappar i en maskin. Och det är så krångligt och tar så lång tid att president Obama när han röstade hann flirta ett bra tag med … Äsch, ni får se själva:

Tryckitryck, pratiprat, trarajadiraaaa …

Att det är svårt att veta hur man ska rösta, beror på att USA har indirekta val. Man röstar alltså inte på presidentkandidaterna, utan på lokala politiker som har sagt vilken presidentkandidat som de gillar.

Voting_machine — Förr såg maskinerna ut så här.

station-polling-ballot-washingtondc — Nu ser de mer ut så här. Och är jättelätta att manipulera!

palmballot — Numera kan man alltså på vissa ställen trycka på en touch screen, medan man på andra stansar hål i ett papper.

Och så har vi ju detta med Donald Trump. Jag har inte ord … Jag har verkligen försökt förstå, se bakom fasaden och frisyren och flamset … Men inte har jag lyckats. Se här när ett gäng religiösa ledare ber för Donald Trump och ber Gud att göra Donald klok.

Det kan behövas. Han har hittills bl.a. propagerat för tortyr, sagt att terrorister når man bara genom att först döda deras familjer, föreslagit att USA ska vara helt stängt för muslimer, sagt att vissa (namngivna) kvinnor är feta, fula och ointelligenta – och värst av alla är tydligen Rosie O’Donnell. Henne vill Donald Trump helt enkelt nita med en rak höger.

Men så finns det tack och lov humorn, som firar nya triumfer. Här är en påhittad runa:

Och nu återvänder vi till valresultatet i staterna ovan. Trots att Donald Trump nog är spritt språngande galen och trots att det är lättare att hitta lagom mogna avocador än att faktiskt lägga sin röst i dessa för-val, har Trump alltså vunnit över andra republikaner och fått flest röster i sju av tolv stater.

Den ”riktiga” valdagen ligger långt bort: så här roligt kan vi (jag) ha det ända till den 8 november …

98 kommentarer

Tips på titt: John Oliver

Publicerat av Lotten Bergman den 17 november 2014 16:19

Det finns en britt som är komiker och som har flyttat från Birmingham till USA och gift sig med en ”combat medic” som har varit stationerad i Irak.

Britten heter John Oliver och han var under studietiden med i Cambridge Footlights som har fostrat Stephen Fry, Hugh Laurie och Emma Thompson samt nästan alla andra som jag gillar vad gäller humor.

John Oliver har sedan i våras ett eget program som heter Last Week Tonight, där man raljerar på ett ovanligt pedagogiskt sätt över underligheter i USA och i världen. Jag snubblade över honom när jag letade efter information om ”Net Neutrality”, och har nu svårt att slita mig.

Han är nämligen fortfarande britt med engelska tänder, engelsk frisyr och engelsk syn på Miss America samt verbal på ett sätt som tilltalar mig. Han har förmodligen en sjujädra redaktion som gräver och letar reda på information åt honom – men jag gillar honom som om det är han som gör hela jobbet.

Han har lärt sig detta yrke (att raljera i tv) genom att arbeta och vikariera för f.d. skådisen Jon Stewart, som är mer amerikansk (enligt min schablonbild) i sina utbrott. Här kommer ett exempel på hur Jon visar att vissa politiker är dummare än andra.

Om ni har ont om tid kan ni spola fram till 3:14, när politikerna försöker utmana en lärare vid Harvard – John Holdren. (Hm. Detta är tydligen ett inlägg om John, Jon och John.)

Skulle ett sådant här program funka i Sverige? Skulle Sissela Kyle kunna leda det? Jodå, vi har ju Parlamentet, men … särskilt samhällskritiskt på allvar blir det ju sällan.

Tänk att jag, som är så apolitisk och aldrig tittar på tv, plötsligt önskar mig ett roligt och politik-utvärderande tv-program …

87 kommentarer

Stackars husen i Detroit

Publicerat av Lotten Bergman den 30 maj 2014 23:58

Nu kan man i och för sig hävda att det av naturliga skäl och orsaker är mer synd om människorna i Detroit, men nu väljer jag faktiskt att som en gam fokusera på husen. Förfallet. Tidens gång och den fantastiska växtligheten. Liksom bilder från Tjernobyl (utan andra jämförelser) är detta fantastiskt fascinerande.

Detroit har som få andra amerikanska städer lidit av nedgången i ekonomin. På tio år minskade antalet invånare med 25 % och det är närapå omöjligt att försörja sig i staden. Googlebilen (-bilarna) som åker runt och fotograferar världens alla hörn har på ett effektivt sätt dokumenterat denna förändring och här har ni några exempel. Skärmen känns lite för liten, så gå gärna till originalsajten.

Bilderna är alla tagna mellan 2008 och 2013, oftast med två års mellanrum. Fantisera om vad som har hänt, förfäras … och skatta er egen lycka.

detroit_09_11_13_2 — Se vad glada de är på verandan 2009 …

detroitgarage_08_09-11_13 — Kolla på andra bilden: en basketkorg!

detroit_09_11 — Det ser ut som lin på vänstra ödetomten.

detroit_2_09_11_13 — Husen bara försvinner!

detroit_09_11_13 — Det verkar som om mittenhuset var relativt vanskött redan på första bilden.

Mitt eget ”tidengår-reportage” om Bukettenhuset finns här och handlar om ett lyxhus från 1970-talet som har stått och förfallit för att en skitstövel köpte huset och sedan inte kunde göra sig stora pengar på det och därför bara ryckte på axlarna och struntade i det.

Egentligen skulle man leta upp trädgårdsreportage från 1970-talet där man pratar om vintergröna och råder alla att plantera små smidiga tujor. Sedan letar man upp husen och kollar hur det har gått med de små tujorna och tar jämförande bilder. Och så gör man en bok och av hela rasket och blir miljonär på köpet. Japp, jag vet precis hur en slipsten ska dras.

46 kommentarer

All The Presidents’ rum

Publicerat av Lotten Bergman den 10 februari 2009 10:34

JFK skriver maskin (?) och JFK Jr leker tittut. Själv är jag alltid väldigt jobbfokuserad med barnen i närheten. Not.

Stationsvakt funderade över hur man skulle kunna inreda The Oval Office (på svenska Ovala rummet som om det inte vore ett office alls). Jag undrar om det finns en friggebod som är oval så att jag skulle kunna bygga a room of my own. Sedan undrade jag inget mer på flera minuter eftersom jag hittade en fantastisk sajt med bilder på de olika presidenternas arbetsrum.

President Tafts ovala rum 1909. Minimalism eller home staging? Det rummet brann upp 1929, men det som används nu har exakt samma proportioner.

President Kennedys rum 1963. Pallen under bordet var fotstöd som skulle lindra ryggsmärtorna han hade. Strykbrädan till höger är mystisk och kräver förstås gissningar.

Blicken fastnar på stolarna som står på båda sidorna om skrivbordet. För de står alltid där. Vem ska sitta på dem och varför? En sekreterare borde väl vilja sitta rakt framför skrivbordet?

Detta är otroligt nog ett snap shot från dagen när Martin Luther King sköts. LBJ var president och rummet är utrustat med en smidig tre-tv-möbel.

Bob Hope stör Nixon (som fuskar genom att flytta golfhålet) år 1973, medan stolen står där och Lincoln vaktar skrivbordet.

Clintons rum 1996. Den där mattan byter alla presidenter ut när de börjar regera och den är synnerligen viktig och ska sända meningsfulla budskap till världen. Att Obama då har valt att låta Bushs matta ligga kvar, betyder förstås att allt kommer att vara precis som vanligt under de kommande fyra åren. Nu låter jag ironisk, men är egentligen bara avundsjuk. Jag har ett vardagsrum med 40 m² blommig plastmatta.

Det där skrivbordet (som är byggt av trä från ett förlist skepp) ser förresten himla bökigt och obekvämt ut. Det var en present från Drottning Victoria till president Hayes 1880 och har använts av alla presidenter utom Lyndon B. Johnson, Richard Nixon och Gerald Ford. Jag har tillsatt en utredning för att bedöma om bättre eller sämre beslut tog under just dessa år, men vi har inte kommit till ett definitivt resultat än.

Nu har jag förstås hittat facit till stolarna! Men vi tar det från början. Nu blir det skrolla av!

1 Skottsäkra glas, insatta under WW2.
2 & 3 Ser man på, de har flaggor där.
4 Den s.k. Gunlock chairen, specialdesignad åt Kennedy Med Ryggen. Hur i hela friden kommer det sig då att alla presidenter efter honom vill använda den? Eller är det så att man bara blir president om man har ett och samma ryggproblem?
5 Bilder på Bushfolk. (Eftersom det är Bush II:s rum på bilden.)
6 The HMS Resolute Desk. (Som har en viktig roll i National Treasure 2.)
7 Panelen på skrivbordet satte FDR in för att ingen skulle se skenorna på hans ben.
8 President Eisenhower-byst.
9 William Koerners målning A Charge To Keep. Symboliskt.
10 Mattan. Just den dag som Kennedys matta lades in, blev han skjuten. (Aha. Nu förstår vi varför Obama inte byter.)
11 Mitten av mattan.
12 Det allra, allra intressantaste: Den Röda Knappen. Som man trycker på när man behöver hjälp. Eller whisky?
13 Stolarna! Nu kommer förklaringen! De har stått här sedan Roosevelts tid och är mycket riktigt för sekreterarna. När presidenten dikterar sina beslut, stenograferar … de … ner allt … med blyertspenna … på randigt papper … Bah. Tror jag vad jag vill om.

Nä. När jag blir president kommer jag att ställa in en schäslong på skrivbordsplatsen och ligga där med datorn i knät.

21 kommentarer

Yearbook – årsbok alltså (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 25 augusti 2008 20:20

Kolla hur jag hade sett ut om jag hade varit 18 år 1962:

Nu har jag ju dåligt tålamod, varför jag bara valde en rätt kass bild och dessutom en som var på sniskan och dessutom gjorde jag den lite för liten. Men, stämpla en diagnos på mig då: jag är egentligen noggrann endast när det gäller stavning, tekokning och uppfostran.

Rusa dit och fixa själva era årsboksfoton på ”Yearbook yourself”. (Jag tog egentligen bara första bästa – man kan välja hur länge som helst.) Fast nu är det ju så att jag de facto gick i high school i ett år och finns med i Hillcrest High Schools årsbok från 1982. Återkommer om jag lyckas hitta den.

Via.

Uppdatering
Här är jag, 18 år 1982:

Alla andra hade välformade frisyrer med tydliga konturer.

Den där ”klänningen” som alla tjejer har på sig på bilderna är egentligen bara två bitar sammetstyg som fotografens assistent knöt på oss. Jag hade ingen bh, vilket fick assistenttjejen att hoppa två meter bakåt och hålla för både munnen och ögonen av pur skräck.

– So … you never wear a bra?
– No. In Sweden we don’t even shave our legs, sa jag stolt och inte så lite bonnigt.
– Yuk! Can I see your legs? Yuk! But doesn’t it hurt to walk without a bra?
– Hurt? No.

Årsboken är precis som alla har sett i (underbara) filmer som Grease full av utnämningar som ”most likely to succeed”, ”most athletic”, ”most spirited”, ”most photogenic” och ”class clown”. Jag? Jag var med basketlaget, i friidrottslaget, i teatergruppen, tyskklubben och … och … i ”The Honor Society” för dem med … straight A:s. Jättecoolt.

Här kommer (förstås) några kändisar i 18-årsåldern. En är fullständigt självklar, de andra får ni chansa på.

28 kommentarer