Månad: augusti 2008

Yorrick, Merrick och en svamp på Systembolaget

Publicerat av Lotten Bergman den 30 augusti 2008 13:35

Jag känner mig som en enda stor svamp, hela jag. De tre senaste dagarna har jag pratat om svamp, plockat svamp, tillagat svamp och ätit svamp. Kocken Örjan kom med en liten gåva.

The Röksvamp and the Little Deer Head.

Enligt Lisa ska man inte förvälla röksvampen utan bara njutningsfullt och långsamt hacka den i små, små bitar, steka den i massa smör på låg värme och krydda med smakkompisarna salvia, salt, peppar, vitt vin (torr marsala) samt prosciutto. (Två ingredienser i föregående mening antydde att detta inte var ett recept i min smak: ”långsamt” och ”låg värme”.)

Men först skulle svampen ut på äventyr.

– Gäsp. Jag vilar här en liten stund.

Hundtricket kan slänga sig i väggen. Gå in på Systemet och fråga personalen vad som passar till just den här svampen, och du kommer att omringas av 423 intresserade män (endast män, ja) som vill veta allt om dig och din svamp.

Svampen presenterades sedan för en avlägsen släkting. Joseph Merrick.

Svampen fick lite kärlek.

Svampen fick läsa på om kulturliv och lyssna på mina repliker.
–Alas, poor Yorick!
(Det verkar som om Yorrick stavas med två r på svenska men bara ett på engelska.)

Skådespelarna:
Mel Gibson 1990, Laurence Olivier 1948, Richard Burton 1953.
Alec Guinnes 1938, Stellan Skarsgård 1985, Sarah Bernhardt 1899.
Anders de Wahl 1914, Per Oscarsson 1953, Thomas Di Leva 1989.
(Jag har misslyckats med att hitta en bild på Peter Stormare och Yorrick från 1985.)

Kuriosa:
Bilderna ovan kommer från bl.a. Myggans Nöjeslexikon, som förresten saknar en artikel om Dustin Hoffman eftersom han helt sonika glömdes bort.

Så var det dags för dödsstöten. Schwopp!

Svampen levde ett bra liv, men under obduktionen visade det sig att särskilt höger hjärnhalva hade farit illa.

Kanske fick svampen nog, för den antog efter dessa äventyr en lätt grön ton. Och gröntonade röksvampar ska man inte äta.

Adjö.

Fotnot
William Hope Hodgsons ”Voice in the Night” är en skräckis som filmades 1958 och som många (felaktigt) minns som en Hitchcockrysare. I slutscenen kommer en svamp roende.

24 kommentarer

Telefonskräcken

Publicerat av Lotten Bergman den 28 augusti 2008 11:09

Det här med min telefonskräck tar sig underliga uttryck. Å radions vägnar ska jag snoka reda på bl.a. Clabbe af Geijerstam och Bert Karlsson för en ”grej” nästa vecka. Inga problem. Jag ringer och letar och ringer och luskar och ringer och finner att det där med att Bert alltid svarar i sin telefon är helt korrekt.

Men så ska jag ringa och boka hotell. Två dagar i september. Jag letar fram en hotellista och övar på mina krav: medelbilligt rum och trådlöst internet. Och så drabbas jag av kramp. Iiiih.

Vad händer om jag ringer? Någon svarar.
Vad händer om jag ringer fel nummer? Någon annan svarar.
Vad händer när jag ska säga vad jag vill? Jag säger förmodligen precis det jag ska.
Vad händer om jag inte ringer? Jag får förmodligen sova på gatan.

Lösningen blir förstås som alltid ett mejl:

Hej XXX (hotellnamnet)

Jag undrar vad ett rum för en person i två nätter (14 och 15 sep) kostar. Och så undrar jag om ni har trådlöst internet och en tekokare på rummet.

Svaren kommer under tre dagar (varför svarar de inte inom en timme i dessa datordagar?) och ser oredigerade ut så här:

1. Hej. Vi har rum dina datum. Vill du boka?
2. vi har rum den 14/9-15/9 vi har trådlöst internet men det kostar 50:- för 8 timmmar.
3. Hej!Det finns rum ledigt. Pris per rum/ natt är 595:- inkl. frukost.Internet har vi inte.Vill ni boka?
4. Vi har lediga rum från 950:- per rum/natt inkl frukost den 14-16/9. Trådlöst internet ingår i rumspriset. Vi ordnar en vattenkokare till rummet.

Självklart val, eller vad säger ni? Det är nu jag hyllar mejlandet och fnyser att telefonerna inte behövs. Telefonälskarna vänder förstås på steken och säger att hotell nr 1 kanske var billigare, mysigare och på alla sätt trevligare – men det kommer jag aldrig att få veta. Struntar väl jag i, jag slapp ju att lyfta luren. (Man borde sluta att skriva ”lyfta luren”, va?)

Men hur blev det så här? Jag citerar mig själv i en tidigare fundering: ”Mina syskon är likadana. Kanske tvingade våra föräldrar oss att prata i telefon för mycket när vi var små? Blev vi uppringda av Mårran, Scooby-Doo-spökena eller Storpotäten? Mamma och pappa kanske slog oss med telefonlurar?”

Nä, nu ska jag ringa Clabbe, rakt över hårddisk.

Jag vill tro att Prince blev inspirerad.

20 kommentarer

”Säg nu förlåt till varandra”

Publicerat av Lotten Bergman den 27 augusti 2008 18:24

– Håll i honom! väser Nicolas Cage till Harrison Ford.
– Så här? säger Harrison Ford och tar ett grepp om Will Smiths armar.
– Bra, säger Nicholas Cage och slår Will Smith i magen upprepade gånger, för att sedan bulta på honom i ansiktet.

När Nicolas Cage är färdig, puttar Harrison Ford omkull Will Smith, som börjar gråta. Han reser sig upp och springer därifrån.

Fast egentligen är det ju inte Hollywoodstjärnor det handlar om. Will Smith är Femåringen här hemma medan Nicolas och Harrison är två av hans klasskompisar. Femåringens grymma brott var att han hade svingat ett hopprep så att det klatschade till Nicolas.

Och ja, de har sagt förlåt till varandra.

Än en gång upplever vi detta.

Fy fan.

22 kommentarer

Yearbook – årsbok alltså (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 25 augusti 2008 20:20

Kolla hur jag hade sett ut om jag hade varit 18 år 1962:

Nu har jag ju dåligt tålamod, varför jag bara valde en rätt kass bild och dessutom en som var på sniskan och dessutom gjorde jag den lite för liten. Men, stämpla en diagnos på mig då: jag är egentligen noggrann endast när det gäller stavning, tekokning och uppfostran.

Rusa dit och fixa själva era årsboksfoton på ”Yearbook yourself”. (Jag tog egentligen bara första bästa – man kan välja hur länge som helst.) Fast nu är det ju så att jag de facto gick i high school i ett år och finns med i Hillcrest High Schools årsbok från 1982. Återkommer om jag lyckas hitta den.

Via.

Uppdatering
Här är jag, 18 år 1982:

Alla andra hade välformade frisyrer med tydliga konturer.

Den där ”klänningen” som alla tjejer har på sig på bilderna är egentligen bara två bitar sammetstyg som fotografens assistent knöt på oss. Jag hade ingen bh, vilket fick assistenttjejen att hoppa två meter bakåt och hålla för både munnen och ögonen av pur skräck.

– So … you never wear a bra?
– No. In Sweden we don’t even shave our legs, sa jag stolt och inte så lite bonnigt.
– Yuk! Can I see your legs? Yuk! But doesn’t it hurt to walk without a bra?
– Hurt? No.

Årsboken är precis som alla har sett i (underbara) filmer som Grease full av utnämningar som ”most likely to succeed”, ”most athletic”, ”most spirited”, ”most photogenic” och ”class clown”. Jag? Jag var med basketlaget, i friidrottslaget, i teatergruppen, tyskklubben och … och … i ”The Honor Society” för dem med … straight A:s. Jättecoolt.

Här kommer (förstås) några kändisar i 18-årsåldern. En är fullständigt självklar, de andra får ni chansa på.

28 kommentarer

Ööööken och motivation

Publicerat av Lotten Bergman den 25 augusti 2008 12:23

Näe. Nä. Nope. Suck. Stön. Niente. Nein.

Snacka om backlash.

Skriva blogginlägg om något annat än OS? Nej. Sitta och titta på tv utan kamera i handen? Nej. Gnissla tänder, hoppa jämfota, läsa tabeller och tjoa? Jatack.

I vanliga fall hade Svensktoppentävlingen i lördags varit en megagrej som jag hade livebloggat från, som jag hade förhandstipsat om, som jag hade fotograferat före, under och efter. Istället var jag mest irriterad över att jag var tvungen att sända radio istället för att se på Jörgen Perssons match om tredjepris.

Klädd i Lasse Berghagen-blått sprang jag omkring bland artister och deras släktingar samt åskådare och lördagsshoppare som mest tyckte att vi var i vägen.

Vi programledare skulle vara färgglada – jag är stora blå medan lilla gul (Jonas Carnesten) syns i bakgrunden.

I ett band – Hosting Ambience – hade basisten häromdagen i en hiss klämt av sig två fingertoppar, varför han lirade med ett jättebandage.

– Men hur går det här då? sa jag förbluffat och körde micken upp i näsan på honom.
– Alldeles utmärkt. Musiken sitter inte i fingrarna, svarade basisten lugnt och spelade sedan så att strängarna glödde.

Inspirerad av den mumlande filosofen Kutte i SVT:s OS-program kommer här mitt eget avsnitt i ”Filosofrutan”.

(Fanfar och signaturmelodi. Kameran zoomar in mig och programledaren.)

– Välkommen, filosof Bergman.
– Tack. Tänk att i vissa lägen kan smärta, otrivsel, trånga skor eller dåligt väder ignoreras totalt. I andra lägen måste man ha rätt känsla, följa sitt hjärta, ha millimetrarna på sin sida (och muta domarna).
– Hur menar du nu?
– Jo, men det här att Carolina Klüft inte vill sjukampa eftersom hon saknar motivation – påminner inte det om när Christian Olsson 2004 plötsligt skulle börja tävla i höjdhopp för att han … saknade motivation? Jag ska säga att jag gör en himla massa helt utan motivation bara för att jag förstår att det i längden är bra. För mig eller någon annan.
– Är Klüft och Olsson ena mesar?
– Öh. Nu ska vi se hur jag ska knyta ihop motivationssäcken. Vad jag menar är att … orsaken till att vi som land inte är mer framstående vad gäller både idrott och andra yrken (ja, även jag inser att idrott kan vara ett yrke) är kanske att allt ska gå så himla lätt? När det tar emot, kanske det bästa inte är att ge upp utan att fortsätta?
– Är alla svenskar bortskämda?
– Lägg inte ord i munnen på mig, din slyngel. Nej, men kanske är vi alltför vana vid att bli omhändertagna och dulliduttade med. Kanske behöver alla vänja sig vid motgångar för att … klara motgångar. Om man som basist klämmer av sig fi…
– Sammanfattningsvis menar alltså filosof Bergman att vi ska slänga ner barnen i kolgruvor och göra livet svårare för ”de svaga i samhället”. Vi har tyvärr slut på programtid nu.
– Nej, stopp! Det var inte så j… hall… ååå…

(Filosof Bergmans protester dränks av signaturmelodin.)

Harry Porter (!) vinner på 1,90 m i OS i London 1908. Och landar liksom i en kolgruva. Aj.

10 kommentarer

OS: Handboll och basket – vad är skillnaden?

Publicerat av Lotten Bergman den 24 augusti 2008 11:53

Basket- och handbollsspelare brukar som bekant fnysa åt varandras sporter. Vi basketlirare anser att handbollsspelarna har fula skor, konstiga tröjor, fusk i form av klister på hela bollen, hela händerna och naturligtvis som följd även golvet. (Som vi ju sedan ska klafsa in på när det är vår tur att ha planen.) Handbollspelare (ja, jag drar som vanligt alla över en kam och alla på Hawaii har bastkjol) anser att basketspelare har för stora shorts, klumpiga skor, för många regler och för lite brutalitet på planen.

(Ha detta resonemang i åtanke nu när jag visar upp atleterna.)

Typisk basketspelare.

Typisk handbollsspelare. (Sigurdsson, isländsk försvarsbjässe.)

Öh. Typisk spansk basketspelare.

Sorry. I det spanska basketlaget ser alla ut som uteliggare och Bergen-Belsenfångar.

Vad ni nu ska veta om dagens aktiviteter – hittills – är att USA förstås vann basketfinalen mot Spanien och att kommentatorn Dennis Aulander där jämförde en spelares agerande med en pormask – och att man ju måste ”säkra safety”. I handbollsfinalen vann Frankrike, men det fantastiska var att Island tog silver. Island, som har en folkmängd som Malmö. Wow, liksom.

18 kommentarer

OS: Vaken mitt i natten

Publicerat av Lotten Bergman den 23 augusti 2008 03:47

Det känns som om jag ska ut på fågelskådning. Klockan är 03:50.

Man är inte riktigt klar i bollen när man går upp mitt i natten för att titta på pingis. Och när man går upp mitt i natten för att titta på pingis är man verkligen inte riktigt klar i bollen – jag satte nyss på tv:n och blev själaglad när jag såg Persson vinna. Vinna gårdagens match i en repris.

Nu måste jag ju ladda om. Matchen börjar om tio minuter.

Uppdatering 04:44
Jag undrar om Jörgen Persson är lika trött som jag. Visserligen förlorade han mot världsettan Wang Hao, men jag har ju suttit uppe och halvdött av spänning. Pfuh.

Senare idag: bronsmatch med temat Kör över en kines.

Uppdatering sent på eftermiddagen
Nu väntar vi alla på tidningarnas lista över fjärdeplatser som vi lyckades ”knipa” i detta OS. Men den mest fantastiska fjärdeplatsen måste Jörgen Perssons vara, så det så. (Han förlorade bronsmatchen men är min hjälpte hjälte ändå.) Snart måste vi väl även göra en lista på alla fjärdeplatser som orsakades av skador eftersom Karolina Kedzierska från Malmö nyss bröt tre tår och därmed förlorade sin bronsmatch i taekwondo.

Taekwondo är en tuff sparkidrott kampsport där man lätt som en plätt med undersidan av foten mosar motståndarens näsa. Idag blev en kuban galen av ilska och gav sig på domaren och sparkade till honom på munnen.

Det här fick kubanen inga poäng för.

Aftonbladet skrev om det, och ökade i ett slag antalet människor på jorden med drygt 994 miljarder.

Tsst, Ara Abrahamians beteende i förra veckan var ju en västanfläkt.

Nä, nu ska jag kolla på damernas basketfinal, för Australiens tjejer spelar ju i baddräkter.

Så här brukar basketspelare se ut. (USA)

Men Australiens lag har en body med ben. Och knäppning endast på ena axeln. ”Har alla kissat?” skriker coachen när matchdräkterna plockas fram.

USA leder, Australien spelar lite för mesigt.

– Det måste kosta blodiga knän och spräckta ögonbryn! tjoade kommentatorn Dennis Aulander nyss.

Snacka om att han hade gillat att se mig spela – jag har sytt båda ögonbrynen och har Sveriges trasigaste knän.

Uppdatering
Ara Abrahamian har fått rätt – han skulle ha fått lämna in en protest efter matchen som han plötsligt förlorade. Men bronsmedaljen som han i rena rama vredesutbrottet regelrätt vann, är för evigt förlorad. Jag upprepar: han slängde inte ifrån sig medaljen under prisutdelningen. Han lade den lugnt och värdigt ifrån sig i mitten på brottningsmattan.

15 kommentarer

OS: Boxning och pingis är nästan samma sak (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 22 augusti 2008 10:39

Tänk er hur en boxare trippar på tå – den där dansliknande rörelsen som de ju övar upp genom att hoppa hopprep. Sedan kryper de ihop och fokuserar.

Se nu framför er hur en pingisspelare mellan bollarna trippar lätt på tå och sedan kryper ihop och fokuserar.

Lika som bär!

(”Mellan bollarna” är idrottsfackspråk och betyder alltså inte att någon står klämd mellan en massa bollar utan bara ”den tid som bollen inte är i spel”.)

Visserligen blev det inte någon medalj i kanot, men vi kan glädja oss ända till kl. 04 inatt över att Jörgen Persson har tagit sig till semin i pingis. Primorac [priimorats] spelade alls inte dåligt – Jörgen var helt enkelt bättre. Han har en specialbackhand som kommer oväntat som skjuten ur en kanon och fantastisk koncentrationsförmåga. Ni som inte har tittat och som kanske tror att pingis är en fjes- och messport som t.ex. basket, ska titta på denna snutt:

Jörgen Persson och J-O Waldner. Kanske är de inte jätteoffensiva, kanske drar de ut på det lite extra eftersom de tycker att det är så kul. Men det tackar vi för.

Tillbaka till boxning. Precis som i pingis är det ett himla torkande och vattnande i alla pauser. Pingisspelarna får sköta’t själva eftersom de ju har användbara händer och sällan hjärnskador, medan boxarna har assistenter. Nyss upptäckte jag en produkt som jag inte visste fanns:

Spill- och drällbrickan! Varför har inte alla småbarnsfamiljer en sådan under barnstolen?

Uppdatering
Carolina Klüft tappade farten i längdhopp, fick bara till 6,49 m och var inte bland de åtta som får hoppa vidare. (De åtta bästa efter tre hopp får hoppa tre gånger till.) Kommentatorerna i tv försöker analysera klokt samtidigt som de är lite förvånade. Jag och Anders Gärderud är inte ett dugg förvånade.

Däremot är jag lite arg å Robert Kronbergs vägnar, häcklöparen som inte fick åka till OS för att han ”sprang för långsamt och inte skulle kunna ta sig till final”. (Oj, kolla den här bilden!) Ska vi räkna upp alla andra som inte var i närheten av final? Jag anar en gravad hund.

Se, här har vi en längdhoppare som har specialstrumpor med lufthål eftersom hon är allergisk mot sand. (Jag hittar inte på. )

18 kommentarer

OS: Höjdhoppsfinalen

Publicerat av Lotten Bergman den 19 augusti 2008 13:45

De knotiga höjdhopparna tar av sig överdragskläderna – som de har på sig i 35-gradig värme. Så koncentrerar de sig i en dryg minut, skuttar högt, landar mjukt … och tassar iväg för att ta på sig överdragskläderna igen. Sade jag att det är 35 °C? Jag sitter här framför tv:n och väntar på att få se åkarbrasor.

Dagens hittills största bedrift stod britten Martyn Bernard för. När han på 2,20 m hoppade upp, skrapade han rumpan så tajt mot ribban (ja, höjdhoppsspråket är av naturen ekivokt) att den böjde sig som en banan, sprättade till och lade sig ovanpå höjdhoppsställningen. Ribban ligger bevisligen inte kvar på 2,20 m, men hoppet blev godkänt ändå.
– Va? Va? Va? NEJ! Nej, jag vill inte vara höjdhoppsdomare längre! (Ribban ligger alltså på toppen av den lodräta pinne som har små konsoler som man lägger ribban på. Kan jag kanske uttrycka mig ännu krångligare?)

Stefan Holm? Ja, än så länge kan jag sitta ner och låta bli att skrika. Han har klarat 2,20 2,25 2,29 2,32 m. Men kommentatorerna säger hela tiden att alla andra ser ut att vara i storform.

Uppdatering
Nu går det inte bra. Han har rivit på 2,34 en gång, sparat sina två sistahopp där till 2,36, där han har missat första. Bara en chans kvar att ta medalj.

Uppdatering, tyvärr.
Stefan Holm blev fyra. Hans pappa på läktaren gråter. Men spik i foten och putäll, då kan Stefan ju inte avsluta sin karriär här och nu, trallala. (Mycket återhållen glädje.)

13 kommentarer

OS: ”Helt plötsligt stod jag på huvudet” (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 18 augusti 2008 14:21

Stackars, stackars Sanna, full med skrubbsår och huvudvärk.

Jag har några besvikelser i livet som jag ibland drar upp och berättar om när barnen gnölar över skavsår eller dåligt skolschema. Det kommer förmodligen Sanna Kallur också att göra vad det lider.

– Jo, förstår ni barn, jag var med i OS 2008, men i semifinalen tog jag mig inte ens över första häcken. Jag stod på huvudet och jag bara grät och grät. Journalisten Peter Jonsson frågade ”Hur kommer det nu att bli att uppleva finalen från sidan?” och jag lyckades faktiskt svara utan att kalla honom idiot.
– Ååååh, säger Sannas barn i korus.
– Men jag slet ju i fyra år till och fick mitt guld i London 2012!

Idag upplevde även Femåringen här hemma en liten besvikelse. Han började i sexårsverksamheten (”nollan”) och var beredd på att man om man vill prata måste räcka upp handen och sitta stilla. Men han hade inte förstått att man inte är garanterad att få svara bara för att man räcker upp handen. Helt korrekt reste han sig indignerad upp efter ivrigt handviftande medan de andra barnen ropade gissningar rakt ut.

– Men varför får inte jag svara? Jag har ju rätt svar. Sjutton!

(Jag dog förstås av stolthet.)

– Kom nu, alla sexåringar! sa lärarna efter en stund. Femåringen satt förstås kvar.

Nu ska jag lida med Sanna ett tag och strax efter tre kolla på Mustafa Mohamed som med fjärde bästa tiden i år springer 3 000 m hinder. Om Baumgartl faller på sista hindret blir allt bra, eller hur?

Uppdatering, tyvärr
Mustafa Mohamed, som jag tycker så mycket om, stumnade heeeelt på sista varvet och höll inte på att ta sig ur sista vattengraven efter att ha satsat totalt på att dra ut fältet eftersom han har en dålig spurt. Han kom tia.

– Vad ska du göra nu då?
– Äh – flås – det är – flås – bara att – flås – komma igen.

22 kommentarer