Etikett: USA

Sådant man kan köpa i USA

Publicerat av Lotten Bergman den 23 augusti 2007 07:36

När man om skruttifjutton år ska sammanfatta mitt liv och bedöma vad det var som gjorde mig den jag var, kommer man felaktigt att tro att jag var olycklig för materiella ting jag saknade – med tanke på hur ofta jag skriver om prylar som jag inte har.

För nu ska jag visa upp saker som jag hittade i USA men inte köpte. (Ni som inte har varit med: i slutet av juli flög jag och Bästisgrannen till the Midwest och klev i majsfält, bodde hos en borgmästare, diskuterade kyrka och politik, åt ölrumpskyckling, träffade grisar och gick på apotek, dreglade i mataffärer och sköt med pickadollor. Och lite annat.)

Ett händigt påskfat som jag inte köpte. Uppdatering: Av Ewas fick jag tips om användningsområde: ”deviled eggs”.

En vinbag i gummityg. Jag skulle ha köpt den och lekt Woodstock.

Droppstoppare för vinflaskor. Det finns en försvarlig mängd prylar för läckande vinhalsar – men var är alla vinspillande människor? De flesta jag känner häller vin i glas utan att drälla på vinflaskans hals. Sedan spiller de visserligen på slipsar och i dekolletage, men det handlar ju mer om människoläckage. En haklapp som sätts på den vindrickande hade alltså inte varit helt fel.

I det majstäta Iowa finns många majsrelaterade prylar. En majskornsavskalare till exempel. Detta skulle jag inte få för mig att använda – om man nu har majskolvar till hands, ska de gnagas av som ekorrar gör med kottar. (Man kan lägga en smörklutt på ett smörpapper och sedan omsluta majskolven med smörpapperet i sin hand. Då kommer det så mycket smör som möjligt överallt, lärde jag mig.)

Denna bautapipett tror jag faktiskt finns hemmavid. Man behöver den när man ska ösa sky över sin tiokiloskalkon till Thanksgiving som tydligen är den stora ångesthelgen när man
1) måste åka hem till sina föräldrar
2) äter som om världens ände är nära.

Men vad skär man med detta? Väldigt smala pizzastrimlor? Degsnören till äppelpaj? Flygplanskapare?

Potatisstöt á la basketspelare. (Ni ser att Bästisgrannen måste spänna musklerna?)

Men här är i alla fall en pizzaskärare! (Som man kan kapa plan med.)

En hamburgerpressformare. I femton storlekar!

Donutpanna. Degnötterna äts ju till frukost med massa underbart klet och kladd ovanpå. Om man är huslig, friterar man alltså sina egenbakade. Om inte, tar man bilen first thing in the morning och åker till närmaste mack och köper en låda.

Och här har vi handlingssystemet: man tar sin korg med prylar och ställer den på kassörens rullande band. Hela korgen åker till kassören, som plockar upp varorna och registrerar dem och sedan placerar dem i påskarusellen. (Spidermanväskan hör inte till karusellen.) Kassören tar sedan korgen och sätter den på golvet bredvid sig tills en annan anställd en minut senare kommer och plockar undan den. För säkerhets skull möts man i utgången av ännu en anställd som frågar om man lyckades hitta allt man sökte i affären.

– Nej, inget vin! sa jag en sen kväll i bibelbältet.
– Iiiiih, andades den anställde och tittade förskräckt på mig.

Det var ju söndag.

22 kommentarer

Sängar, handtag, bilder och annat

Publicerat av Lotten Bergman den 17 augusti 2007 11:43

Jag skulle vilja överklaga sommarns beslut att kliva av. Jag är inte färdig med bad och sol och hösten skulle nog egentligen vilja ge förlängt vikariat för herr augusti. Bara ett par månader till.

Inte det?

Då gör jag som jag brukar. Nedsänker mig själv i ett bad av minnen – från USA-resan. Bästisgrannen gör likadant – vi säger ”kommer du ihåg när vi …” mest hela dagarna.

Vi var ju tvungna att under två veckor sova i samma säng. Vart vi än kom, fanns det alltid ett färdigbäddat gästrum med en 120 cm-säng. Ibland lite bredare – men eftersom vi har olika sovteknik funkade det bra för åtminstone hälften av oss.

Så här somnar jag i de få fall när jag somnar först.

Raklång på rygg med datorn så nära som möjligt.

Bästisgrannen stökar och bökar och flänger och far, grumsar med fötterna och slåss med armarna.
OBS! Bilden är arrangerad. Det är jag som låtsas vara Bästisgrannen och bilden är tagen med kameran uppställd på en tv ovanpå ett par sladdriga böcker. Hon kommer att skrika FÖRTAL, men jag är ett sanningsvittne.

En natt vaknade jag av att Bästisgrannen gick omkring i sömnen och muttrade. Och åt jordnötter. Och tände lampor. Och snusade. (Detta är ingen överraskning, hon brukar äta på nätterna.) Då tutade tåget som varje natt åkte genom Sioux Falls. Tio tuuuhuuuut på varandra eftersom alla järnvägsövergångar var öppna och obevakade. Tuuuhuuuut. Tutututhuuuuut. TUUUUUUTBRÖÖÖÖÖÖÖÖLTUUUUUT. Bästisgrannen vaknade och sade sömnigt med jordnötter i hela munnen:

– Bah. Du är ju precis som min man.

En annan skillnad oss emellan är hur vi fotograferar.

När Bästisgrannen tar sådana här vackra foton som skulle kunna vinna tävlingar …

… står jag inne på toa och fascineras över de olika toalettlåsen och tillhörande handtag och kan inte ens få fokus på rätt ställe. Det här var ett bra handtag – man bara tryckte in knappen så var dörren låst. Värre var det med en rund knopp till handtag. För att öppna dörren vred man handtaget medsols. För att låsa ett knopphandtag tryckte man in hela handtaget hårt och vred motsols. Vad var det jag sade: fascinerande!

Kommer ni ihåg att vi hamnade på en skjutbana? Well, vi fnittrade så våldsamt åt det absurda i situationen att våra värdar hämtade fram vapen så ofta de någonsin kunde. Här kommer en stilstudie från lerduveskyttet:

Lotten:
– Jag lutar mig bakåt lite och blundar och skjuter lite på måfå rakt fram. HJÄLP! Oj, vänta, det kliar bakom vänster öra. Ska jag ropa ”release”? Usch.
Bästisgrannen:
– Jag tar stöd mot muren här, står stadigt och rakt och följer lerduvan med siktet. Release! Yes. Träff. Det här måste vi göra fler gånger.

Häften av alla mina bilder från resan är … från mataffärerna. Varför tog jag denna bild, tror ni?

Oreoprovsmakarpojke.

——–
Uppdatering
Javisst var det slipsen. Man anade inte denna vurm bakom den pojkiga ytan. Men det finns mer!
Ja! Handskarna och gesten! Man undrar ju: får han inte ta av sig dem ens när han inte rör kakor? Inte ens när han poserar för en bild? (Men det finns mer!)

Ja! Frisyren! Tänk vilket arbete! Mattfrans-lugg. Nej, jag utövar inte lyteskomik och jag är inte elak. Jag är fascinerad och skarpögd. Detta var inte av en slump placerade hårstrån. Detta krävde koncentration och klister.

21 kommentarer

Testing, testing — fast nu med produkter

Publicerat av Lotten Bergman den 13 augusti 2007 12:41

Jag är väldigt glad i att testa och jämföra. Man köper ju alltid två olika chipsfabrikat med smaken ”sour cream och onion” (som jag säger på ren svenska). Sedan gör man blindtest. Senast igår testade vi två olika påsar med cashewnötter (kasjunötter) – där Icas vann över Parrots.

När jag var i USA kunde man i ölförvirring få en gratisbricka med ölprover för att lära sig vad det är för öl man gillar. (Kan man få det här hemma också?)

En öltestarbricka för fyra personer. Som inte led av OCD eller bacillskräck. Resultat: jag gillar tjeckisk öl. Vilket jag redan visste.

På väg hem från puben den allra sista kvällen i Sioux Falls, beklagade jag mig över min dåliga junk food-bildning. Jag hade aldrig ens hållit i en ”Twinkies”, jag hade bara sett ”Cup Cakes” på film och undrade vad de egentligen smakade. Bilföraren tvärnitade, vände bilen och körde med skrikande däck in på en mack. Kleggmatsutbildning nästa!

Det var den mest spritfyllda mack jag någonsin har varit inne i. En bråkdel av lokalen hade junk food, chips och kex samt lite bensindunkar och torkarblad, resten var en mycket, mycket välsorterad alkoholbutik med alla storlekar och smaker.

– I know my junk food! sa den stolte amerikanen och lade dessa på bilsätet bredvid mig.

På bilden ser ni att det vetenskapliga testet har inletts på papperstallrikar (förstås) och smakbitar till alla fyra närvarande.

I övre raden: 1. Twinkies (fast om det bara är en, heter den Twinky då?) och 2. HoHo samt 3. Sno Ball.
I nedre raden: 4. Cup Cake (Hostess) och 5. Chocolate Cup Cake (Little Debbie) samt 6. Ding Dong.

Alla innehöll det vita äggskummet som finns i Mums-Mums, fast lite mindre segt. Twinkies hade sockerkaksutsida och var så mjuk att den bara försvann som ett litet moln i munnen. Schlåwåpp, svälj. Borta.

Ho Ho hade en trevlig, lite segare utsida, kladdkakeliknande – och den liknade Ding Dong. De två olika märkena med Cup Cakes var väldigt lika varandra och dööötrista.

Sno Ball var bland det läbbigaste jag någonsin har stoppat i munnen. (Fast jag har ju inte ätit sniglar. Ok, trippa var lite värre, förresten.) Kärnan var det vita skumklegget, sedan kom ett tunt lager chokladkaka, omslutet av ett segt skumlager med rosa kokos fastsatt ovanpå. Det sega skummet var blott och enbart ett diskunderlägg med wettextrasefeeling. Efter ett bra tags tuggande svalde jag i alla fall. Det var som om en bläckfisk hade lagts i sockerlag med kokos.

Här är alla saker (inte kläder) jag släpade med mig hem. Vi testar för fullt!

26 kommentarer

Breakfast in America

Publicerat av Lotten Bergman den 8 augusti 2007 00:03

– Ojojojhimmeljagmåste vänta jagkanintekoncentr ojojkolla men nu tappadejagtrådenigenej och varförskavigå dit ellerskavigådit, vartärvipåväg, ursäktajagäralldelessnurrig, varför ärjagsåhimlatörstig nu igen?

Det där är en ”sugar rush” efter en helt normal amerikansk frukost. Jag vet, jag. För under ett par dagar bodde vi hos en familj med peanut butter.

Jag åt alltså varje dag mackor med jordnötssmör och hemkokad sylt, nerspolade med grönt te utan tein. Det funkade rätt bra, även om jag hallucinerade om havregrynsgröt efter ett par dagar.

Plötsligt en morgon hade värden långkok med gröt på spisen … jag måste ha högljutt yrat om gröt i sömnen. Nu vet jag inte riktigt vad detta heter på svenska, men det är gjort på havregryn före förädlingen och tillplattningen – kanske rå-gröt? Havrekärnsgröt? Det var mycket gott, även om jag inte ville hälla smör och farinsocker på som amerikanarna gör.

Hemma hos borgmästaren i Iowa bjöds vi på amerikanskt kaffe och nyköpta donuts med glasyr på. Oiiiiii, gick blodsockret i taket och doiiinck föll det ner i skosulorna långt före lunch.

Morgonen därefter fylldes borgmästarens hus av nyfikna grannar och släktingar som ville bjuda på brunch. Utsökt äggröra, knaperstekt bacon, uppskuren frukt och det amerikanska kaffet som är så svagt att man lätt kan se botten på plastmuggen. I fettet som blev kvar i baconpannan stekte de brödskivor, vilket sades vara en gammal holländsk tradition. Det smakade förstås gott, baconfett är ju … gott.

Igår morse betedde jag mig riktigt frukostilla. Jag provade nämligen allt. Allt. Frukosten som hotellet bjöd på sades vara ”continental breakfast”, men var i själva verket det som nu följer i det …

Stora Frukosttestet i Minneapolis

Bästisgrannens neutralt färgade frukost. Nästan inte alls fel ur näringssynpunkt. (Tallrikar, muggar och bestick är i plast. Hallå, sopberg?)

Jag satsade på en mer färgglad variant och inledde med mjölk och barnflingor. Det smakade frigolit med tvål och en släng av diskmedel med citronessens. Sedan fortsatte jag med en äggindränkt formfranska som jag stoppade i en rost, och så smetade jag in den i philadelphiaost med jordgubbssmak. Det smakade som spunnet socker i omelett.

Degnöten (den runda ringen) var torr och erbarmligt trist; förmodligen skulle jag ha doppat den i kaffet. Apropå kaffe, så testade jag för första gången decaffeinated-varianten där man har tryckt bort allt skadligt kaffein. Det smakade mer än det vanliga, var starkare och hade en lätt bränd ton. (Jag låter ju som Broder Jakob, vinprovarexperten.)

När första testrundan var färdig, gick jag ett varv till. Blåbärsmuffinsen var god, men precis som vanliga svenska muffins med blåbär. Den kringliga donuten var doppad i glasyr, vilket bara gjorde den tautologisk och alls inte godare.

Kanelbullen – med smör och glasyr på – hade en stark kanelsmak som närapå dränktes av glasyren. Dock var den så himla varm att jag hade kunnat äta den bara för att få lite värme i min AC-nedkylda kropp.

Det bästa på frukosten var den lilla, lilla gula muffinsen med svarta prickar. God (men förmodligen artificiell) citron och knastriga vallmofrön i hela munnen. Perfekt! Poff, poff, poff knastrade det vid varje tugga.

Den lilla förproducerade våfflan (på bilden med de färglada flingorna) var en ännu större hit: den värmde jag upp i en rost och smetade philadelphiaost på. Dock var det tydligen inte alls meningen att jag skulle äta den på så vis, visade det sig när jag blev tillrättavisad av en stor amerikanska. Så jag fick börja om.

På våfflan skulle man ju ha smör och maple syrup (lönnsirap) eller sylt förstås! Smör på våffla smakade bara slisk i gommen, medan våffla med lönnsirap ju var en kulinarisk delikatess. (Jovisst, jag har ätit American pancakes med denna sirap tidigare, men våfflan var minst lika god som nystekta, centimetertjocka pannkakor som påminner om blinier.)

Det allra allra allra godaste var ändå den där blåbärsbageln, som rostades i en rost med fem cm breda fack och sedan kluddades full av philadelphiaost.

Rap.

—–
Vi är hemma nu. Jag ska rapportera lite mer senare – t.ex. om allt vi köpte och 10 kg övervikt. Vad gäller väskorna alltså.

41 kommentarer

Polis och fyrverkerier

Publicerat av Lotten Bergman den 6 augusti 2007 05:48

– Good evening, sir. May I see your driver’s license and registration, please?

Jag hoppas att ni alla nu darrar av spänning och nervositet.

Efter en cook out (grillfest à la pot luck, alltså knytkalas) med tre amerikanska familjer som hade sammanlagt fem barn, var vi sent igår på väg hem. Bilägaren körde sin truck lugnt och säkert med frun på passagerarplatsen och två fnittrande svenskor i baksätet och han hade faktiskt inte druckit mer än en öl. Plötsligt hörde vi tut-tut (eller snarare oiii-oiii) och såg blinkande lampor i amerikanska flaggans färger. Vi hade kört för fort.

– Now listen, you were going 71 in a 55 area.

(Det motsvarar ungefär 115 på en 90-väg.) Bilföraren blev nervös och kunde inte hitta sina bilregistreringspapper, hans hustru blev nervös och rotade genom alla fack och utrymmen (fyra fack i taket, fem mellan sätena, ett handskfack och ett otal fickor i dörren). Bästisgrannen blev bara nervös för att jag skulle orsaka ett uppträde och med kamera och en miljard frågor skulle bli anhållen för spridande av antiamerikansk information.

– Du tar inte upp kameran! Stäng av kameran! Ssscchhh, ställ inga frågor, Sätt kameran i knät! Tyyyst! väste hon.
– Men jag kan ta i smyg, kolla, blixten är avstängd, sa jag. Kolla – ingen märker något, jag måste fråga om polisen verkligen kör omkring alldeles ensam här på bonnvischan, vad händer om han möter en galen hillbilly med gevär i knät och jag måste få veta vad som krävs för att han ska få skjuta någon, och jag skulle så gärna vilja följa med in i hans bil och kolla på hans dator, kan han se att bilföraren är en snäll och skötsam människa som till och med har varit in the navy? Kan han det?

I smyg tog jag fem helt svarta bilder om jag måste be någon från CSI undersöka, förstora och pixellera. Den enda tittbara är den ovan. (Felåt, alla.) Böterna uppgick till $68, vilket väl motsvarar fem-sex glas vin på en restaurang. Och inga frågor fick jag ställa. Skrrrnfff.

Grillningen tidigare under kvällen ägde rum på en ”farm” strax utanför Le Mars. Paret som äger gården är över 65 år, men fortfarande i full gång. Ägorna var så obegripligt stora att jag faktiskt glömde bort alla siffror, men runt 400 acres (1,6 kvadratkilometer) med majs och sojabönor visades upp. Hurdå? Jo, genom att jag kördes runt på en four wheeler utan fönster, bara med kaross, liksom.

– Jomen det här är ju precis som en jeep i M*A*S*H, jag är Hawkeye! sa jag. (Han fick vara Hot Lips.)

Jag lärde mig att trådarna som omsluter majskolvarna innanför bladen går från varje majskorn och blev förevisad exakt hur pollineringen går till. Man växelbrukar så att fälten ena året har majs, nästa året har sojabönor. Man granskar grannarnas majsfält och blir avundsjuk och fundersam om det går bättre för dem, man blir bekymrad om det inte regnar – och naturligtvis bad vi bordsbön och tackade för gårdagens regn. Apropå bordsbön …

Majskolvar i mängder rullades in i smörpapper med (tadaaaa) smör, och åts med händerna och tänderna. Min korv var en bratwurst med rå lök, senap, ketchup och majonnäs (syns inte) och den lilla skålen med chips var en portionsförpackning med sådana där formgjutna chips som jag inte kommer på namnet på. (Pringles!) Tallrikarna är av frigolit och slängs. Den som åt mest åt sju majskolvar och en korv samt tre hamburgare.

Men dagen var inte slut än. I den gamla ladan hade bonden inrett med partybord, med fiskdamm, med scen, med blinkande lampor, med högtalaranläggning och rockmusik samt HERREJÄÄÄVLAR:
En basketkorg! I ladan! På andra våningen! Jag sköt till svetten dröp och alla tyckte att jag var läbbig. Då tog bonden mig i handen och sade att han hade en överraskning. ”Kom ner med mig i källaren” tror jag att han sade, medan han öppnade en dörr som ledde ner från köket. Burr. Jag sade snabbt att Bästisgrannen nog skulle gå först eftersom det ju var en sådan där kidnappare/mördarekällare. Så det gjorde hon:

Ni ser? Vem kommer levande upp från detta?

Ok. Bonden villa bara visa oss två lådor med leksaker och faktiskt ge oss lite till våra barn. Vi valde de plattaste, lättaste, minsta sakerna vi kunde hitta (se gårdagens inlägg, vi har lite problem med packningen) medan mina ögon sprang i förväg till väggen bakom bonden.

Det äldsta geväret var hans pappas, från 1901. Han tog ner dem och visade hur man laddade med ett hål i kolven och en pinne och berättade hur praktiskt det var för cowboysarna med en viss sväng i kolven eftersom det då inte trillade av sadeln när man red fort.

Därefter var det dags för rester från 4 juli: gamla fyrverkerier. I ett sammelsurium av barn med smällare och karlar med smällare och män med fyrverkerier i händerna och tändstickor och tomtebloss om vartannat, lade jag märke till en intressant behållare strax bakom våra värdar (se bilden). När en av männen höll i en jättestor fyrverkeribomb som blev galen och började sprätta och spruta åt alla håll och på barnen och publiken, sade fyrverkerimannen indignerat:

– Well that one really sucked.

Jag hade sagt något i stil med:

– Men herreguuud i himlen vad rädd jag blev, hjälp, jag tror jag kissade på mig, är ni ok alla, och baaaaarnen, hur gick det med baaaaaaaaarnen?

Men nu till dagens uppfinning: den diskmedelsbesparande vällingflaskan!

Man köper färdigblandad välling. Man tar
fram en mjuk engångsbehållare som är en plastpåse med hård ring på toppen. Man tar sedan en vällingflaska utan botten och bara sätter påsen i den och häller i vällingen. Sugtutte på och – hurra – en nappflaska med slängbar vällingpåse så att endast sugtutten behöver diskas!

Gissa om jag svalde mina associationer och ord samt ekivoka, högst olämpliga skämt.

20 kommentarer

Verklighet och fantasi i USA

Publicerat av Lotten Bergman den 5 augusti 2007 00:35

Det finns ju en försvarlig mängd saker och ting och företeelser här i USA som är lite annorlunda i andra delar av världen. Till exempel i Sverige. Att alla priser anges utan skatt och att man måste betala dricks är krångligt, tycker jag. (Florida och South Dakota är två stater som alltså inte någon inkomstskatt. Däremot är då den pålagda skatten på inköp då högre. Jag har frågat runt, och de flesta tror att orsaken till priser utan pålagd skatt beror på att den är olika hög i olika stater. Jag är inte riktigt nöjd med svaret; man handlar ju ofta av en person eller ett företag som själv har bestämt priset … Ah, well.)

Att man åker bil precis överallt och att man använder engångsmaterial även hemma i sitt eget kök tycker jag är miljöovänligt och slött, men tillhör ju livsstilen och säkerligen skulle amerikanerna ha en hel del att säga om vårt sätt att leva om de hälsade på oss i det stora, fula, gula knashuset. (Kalla trägolv med klackmärken och springor, skoavtagningstvånget, kniv och gaffel i händerna under hela måltiden, ickedoftande toapapper, avsaknaden av avfallskvarn i diskbänken, bilar utan AC och läsk endast på helgerna.)

Några ögonblicksbilder

Bankomat-drive thru. Det fanns redan för 25 år sedan och är himla praktiska när man kör från affär till affär. Vi tar ut $40 dollar i stöten och de räcker lääääänge. Inte för att vi inte handlar och inte för att allt är billigt utan för att vi ju betalar med kort hela tiden. Tänk att vi slipper krångla med resecheckar. (Jag reste senast på stenåldern.)

Kinamatskartonger. Jag vet inte varför jag är så förtjust i dem, men maten smakar alltså femton gånger bättre så här än på en tallrik. (Jag har med mig en oanvänd hem!)

Suicide lane. Egentligen heter de ”middle lane” och är en femte fil mellan de två som går åt ena hållet och de två som går åt andra hållet. (Ni ser pilarna?) Fem filer är alltså det normala på en vanlig gata i utkanten av centrum. Mittenfilen kör man åt båda hållen, men den används bara precis när man ska svänga vänster. Om man inte ser upp, kan man alltså plötsligt krocka front mot front med någon som också ska svänga åt vänster, men från andra hållet (mötande trafik), därav namnet ”självmordsfilen”. Och tänk att detta klarar 14-åringar med körtkort av.

Vattenpost. ”Fire hydrant.” Så fort jag ser dem, associerar jag till rörpost. Tänk om man hade sådana här med rörpost i överallt. Flaskpost skulle man också kunna ha i dem, tänker jag sedan och ser framför mig hur små flaskor med hemliga meddelanden guppar omkring i ledningarna och hoppar ut ur slangarna när brandmännen ska släcka bränder. Sedan berättar jag dessa mina tankar för närmaste amerikan, som säger att det låter som om LSD är något jag åt till frukost.

Basketkudde. Basketkudde! EN BASKETKUDDE! (Som jag köpte.)

Diner. Ser det inte mysigt ut? Man sätter sig på pallarna och beställer kaffe som Agent Cooper i Twin Peaks och ber om en paj och så kommer en tandlös gammal bonde och sätter sig bredvid och berättar sitt livs historia om hur pappan 1929 förlorade alla besparingar i börskraschen och hur de sju barnen numera aldrig kommer på besök men att Jesus hör bön och att vi alla bör be för syndarna.

Packning. Vi har nu lite problem med både vikt och plats. På bilden syns kalsonger till min djefla man, två par basketskor, färdiga pajskal, kakmixer och annat. Man får ta hem 23 kg incheckade prylar plus 5 kg handbagage. Allt vägs på en lb-våg och måste konverteras. Vi tror att vi gångrar och dividerar fel och att allt kommer att gå bra.

17 kommentarer

Tävlingar på Plymouth County Fair i Le Mars, Iowa

Publicerat av Lotten Bergman den 4 augusti 2007 00:05

När jag var fjorton år gick vi i Luleå på höstkanten på Barnens dag, där det fanns karuseller och lotterier, där The Boppers och Kal P Dal spelade och alla var jättejättefulla. Nu har vi varit på en amerikansk motsvarighet, som var liiiiiite större. Och lantligare.

Hit åker man för att ställa ut och tävla med sina allra finaste djur. Förmodligen är de alla tvättade i the pet wash och klippta med speciella getklippare och fårrakhyvlar och sedan friserade med grismousse och tuppspray.

Den allra finaste geten med alla sina priser.

Jag har frågat runt och fått mig förklarat att bl.a. djurens hållning, muskelgrupper, tänder och klippning avgör vilket djur som är finast. Många testar genom att klippa pudelklippning på fåren och sätta rosetter runt halsen på kossorna, men det är ändå djurets allmänna fysik som bestämmer vem som vinner.

– Nejnej, min frisyr, jag är ju nyduschad!
– Förlåt, oj, jag visste inte att du sov där.

När tävlingen är avgjord och alla vinnare i alla klasser är utsedda, får djuren inte komma hem till bondgården igen eftersom de kan ha dragit på sig mystiska sjukdomar på marknaden. Då ställer de till en stor auktion och säljer rubbet för att helt onostalgiskt sedan få dem slaktade och tillagade med sås och potatis.

Några av djuren är väldigt påklädda trots den 35-gradiga värmen, men ska man vara fin får man lida pin.

– Bäääääää bäääähäää bää bää bääää! (Översättning: Det här är ju urlöjligt, ska jag som är ett får vara klädd i vad som på engelska heter sköldpaddskrage – ’turtleneck’?)

Denna gris snarkade och smackade i sömnen precis som min djefla man.

Som den allergiker jag ju är, tassade jag omkring med armarna i kors, och försökte att inte få omkringflygande djurmjäll i ögonen. En man frågade mig skrattade om jag var rädd för djuren, och när jag förklarade att jag är löjligt allergisk, skakade han bara på huvudet och sade att det inte finns en människa i världen som kan vara allergisk mot dessa rena djur. Pfah, sa jag och försökte motbevisa honom. (Med ett helt misslyckat resultat. Kanske är jag botad?)

Dessa gurkor planerar att dra sig tillbaka nu när de är på toppen.

Även grönsaker, frukt, kakor, bullar, tårtor och pizza får pris. Allt bedöms: lukt, smak, utseende, receptutskrift och uppläggning och man kan få pris i tre olika klasser, beroende på hur gammal man är. (Juniorer 7-10 år, seniorer 11-13 år och intermediate 14 år och uppåt.) De få gånger jag tävlade i något när jag var liten, bröt jag ihop i en liten snyftande hög om jag inte vann. Jag kanske hade behövt tävla mer för att vänja mig vid motgångar?

Bästisgrannen köpte en liten iste. Den minsta storleken. Den stora var dubbelt så stor.

Jag åt en liten ’funnel cake’, som är kakdeg som spritsas ut i frityrolja och sedan smyckas med florsocker.

På marknaden fanns även en gudfruktig familj med fyra barn som på en stor scen sjöng countrymusik för oss och bad om en bön för mellandottern som precis hade genomgått en tonsill-operation. Jag ville gå upp på scenen och fråga om detta möjligen skulle kunna motsvara att få halsmandlarna bortopererade, men mitt sällskap stoppade mig.

Det fanns också traktorer och jordbruksmaskiner, verktyg, monstertruckar och hur mycket mat och dryck som helst. För att inte tala om muskulösa jeans- och kepsmän i rutiga skjortor.

Kolla jättesågen som uppochnervänd vilar på stocken till vänster.

Plötsligt befann vi oss i en All American Lumberjack Show. Två ganska unga killar tävlade i att såga av stockar med motorsågar, med jättesågar och med ännu större sågar och publiken satt och tjoade och hejade medan en man i cowboyhatt kommenterade deras teknik i en vääähäääldigt högljudd högtalare.

Får-rodeo. Den lilla killen i jeansshorts assisterade och tröstade alla avkastade barn.

Dagens höjdpunkt var tydligen ”the mutton busting”, som är en rodeo med barn som tävlar om att så länge som möjligt hålla sig fast på skenande får. De hade alla tränat hela året och togs omhand av en massa cowboys. Med cykelhjälm på sig blev barnen (4–7 år) upplyfta på fåren. De klämmde ihop benen och höll hårt i fårpälsen. Den som vann höll sig kvar i sju sekunder.

– Men vill de verkligen göra detta, barnen gråter ju när de faller av och blir trampade! sa jag.
– Klart de vill, de kan ju vinna! var det enkla svaret.
– Fåren då? Mår de bra av detta? Kolla, alla 30 har ju ställt sig i det där hörnet!
– Pah, de är får. Får är dumma, förklarade närmaste bonde. Vet du varför de står och tittar in i det där hörnet?
– Ja … skäms de?
– Det är ett hörn! They go: ’Yahoo, a corner, I wanna stand in a corner!’, that’s it. Now please concentrate on which kid is winning!

Inte för inte är USA en nation med många OS-medaljer.

(Pssst. Igår spelade vi basket. En mot en. Jag vann mot alla. Tänkte bara tala om det.)

17 kommentarer

Matdagbok

Publicerat av Lotten Bergman den 3 augusti 2007 02:34

Hemma hos familjen vi bor nu, brukar de laga mat hemma nästan varje dag. Väldigt sällan går de ut och äter, vilket de anser är ovanligt bland de jämnåriga kompisarna. Dessutom gör de eget jordnötssmör, egen sylt och … ptja, är inte helt olika svenskarna i sin mathållning. Eller, jo kanske i alla fall.

Hamburgare ”pizza melt deluxe”?

Titta, kalla hamburgare i Pressbyrån. Man köper, tar hem och värmer. Detta rekommenderas inte, men jag har lust att prova ändå.

Häromdagen åt vi kinesisk restaurangmat och fick då fortune cookies, som jag bara har sett på tv och film. (Jag är inte världsvan, sorry, kanske finns dessa även i Sverige.)

Lyckokakor.

Mat för fyra kostade $38 + skatt som läggs på i kassan + 15–20 % dricks. Man lämnar alltid dricks även om servitrisen spottade i maten och både hon och maten var seg.

Med notan fick vi de hårda, söta kakorna som man bryter sönder för att kunna komma åt en liten lapp med horoskopliknande framtidsutsikter. Enligt tradition läser man upp lappen högt, varpå alla runt bordet tillägger ”… in bed!”.

– Stor framgång och rikedom väntar på dig, läste jag.
– … in bed! ropade alla amerikaner.

Om jag inte hade ätit upp allt, hade jag fått resterna med mig hem (”doggy bag”) i en sådan där kartong som jag har längtat efter sedan jag såg Legal Eagles. (Jag vet, kartongerna finns bl.a. på Centralen i Stockholm.)

En kväll grillades hamburgare i en fantastisk grill som heter ”Big Green Egg”.

Big green egg till vänster, big blue man till höger.

Nu var detta inte vilka hamburgare som helst, utan faktiskt buffaloburgare – bisonoxeburgare. De krympte inte över huvud taget utan var precis lika stora före tillagningen som efter. Smaken var lite åt älghållet, men eftersom jag drällde majonnäs, senap, ketchup, ost och grönsaker på min, slog inte köttsmaken genom precis.

Ser ni den svenska souveniren i mitten?

Till buffaloburgarna åt vi pizza från Papa Murphys Pizza, som tillagar pizzor utan att de facto värma dem.

Papa Murphys kalla pizzatillverkning.

Man beställer, åker dit, köper en rå pizza och sätter in den i ugnen hemma.

Pizzans uppvärmningsinstruktioner är väldigt utförliga.

Inte vet jag hur det funkar, men jädrar i min låda vad god den pizzan var! Till hamburgarna och pizzan serverades även ”cheesy bread”, som är en pizza med enbart ost. (Väldigt GI. Not.)

En kväll åt vi Sloppy Joes – hamburgerbröd med köttfärssås – eftersom vi bad om något typiskt ”midwestern”.

Den gula klumpen är ost. Den lilla köttbiten som ser ut som en halv salamiskiva är rökt bisonoxe. Chipsen är chips och kexet är en ”cracker”.

(Det är svårt att se, bilden är extremt dålig.) Här i trakterna kallas de också taverns. Köttfärssåsen kryddas med ketchup, senap, lök och chilipulver och smakar precis som man kan tänka sig.

Igår åt vi ”Beer But Chicken” (plats för skratt). ”But” ska uttalas [buuuööööt] liksom, med väldigt mörk röst.

På paketet står ”Beer Can Steel Chicken Cooker”. Ingen säger så.

Ölrumpskyckling
Ta en kyckling. Plocka ut inälvorna. Öppna en ölburk och sätt kycklingen på den och tryck in ölburken i kycklingens rumpa. Ställ den upprätt på en särskild ställning i en grill och grilla tills den blir färdig. Dra loss ölburken ur kycklingrumpan. Ät.

Man känner inte någon ölsmak, bara att kycklingen är väldigt saftig.

– Får man inte i sig olämpliga metallångor från burken?
– Kan man ta whisky istället för öl?
– Blir man inte förgiftad av färgrester från burkens utsida?
– Hur länge har man tillagat denna rätt här i USA?
– Spelar ölsorten någon roll?
– Kan man verkligen …?

Inom den närmaste framtiden kommer någon amerikan att dänga något hårt i huvudet på mig och be mig hålla käft.

16 kommentarer

Avdelning ”detta ska jag berätta för mina barnbarn”

Publicerat av Lotten Bergman den 2 augusti 2007 02:11

Iowa, som är en majs-, ko-, gris- och bönstat, visade sig även ha skärgårdsliknande omgivningar.

Det påminner lite om den grekiska övärlden.

Vi åkte till Okoboji, som är ett gammalt indianskt namn på en turistort. År 1857 dödade indianer här en massa nybyggare – även barn och kvinnor. Invånarna är splittrade när det gäller denna händelse idag. Några tycker att indianerna var mördande barbarer till vildar, andra säger att indianerna nog hade rätt att vara lite irriterade eftersom blekansiktena faktiskt bara dundrade in och tog deras mark.

Maxwell’s i Okoboji.

Vi kom alldeles för sent till restaurangen Maxwell’s, men personalen (som gäspade och redan var på väg hem), släppte allt de hade för händer och tillagade den godaste måltid jag någonsin har ätit.

Min filet mignon.

Korna äter ju (som jag har nämnt tidigare) bara majs här, vilket tydligen gör köttet mer välsmakande och mörare än kött från gräsätande kor. ”Påverkar majsätandet färgen på smöret?” frågar jag alla. Ingen vet.

När jag hade ätit, bad jag om en rundtur i köket. Gordon Ramsay skulle ha sett mig, svängandes med restaurangtermer och påpekandes avstånd mellan grill och diskbänk.

Precis här står fyra anställda och gör sallad varje kväll.

I denna restaurang, som rymmer 175 gäster, har de alltid runt 20 anställda på plats. (När vi i juni var 200 gäster på O’Learys hemmavid, fanns en servitris i tjänst.)

Kylskåpet rymde en hel del.

Restauranginnehavarna hette Julie och Lewis, och de inte bara bjöd på maten utan upplät sitt hem till oss. Sedan följde ett dygn med vin, öl, båt, iste, mat, kaffe, glass och allt man kan önska sig.

Julie och Lewis lånade en båt av en kompis och tog ledigt från restaurangen för att visa oss omgivningarna. När vi var ute med båten, tog Lewis fram sin mobil och ringde till sin bankir som bodde längs strandkanten och bad om öl till oss. Javisst, sa den gamle bankmannen och sprang ner till sin brygga och mötte oss.

Männen drack öl på bryggan.

Kvinnorna satt kvar i båten. (Denna bild togs blott och enbart i skrytsyfte.)

Vilken film?

Va? Har jag dansat på baren? I en restaurang? Med ägarinnan? Jahapp!

12 kommentarer

Pang, pang

Publicerat av Lotten Bergman den 1 augusti 2007 01:56

Detta är inte längre en mjukisblogg med heltäckningsmattor och vadderade toasitsar, små söta barncitat och slabbig mat. För nu är jag Clintan, Bruce Willis och Calamity Jane på en gång. Jag kommer att vandra runt och slänga citat omkring mig som dessa:

– I’m not gonna take it in the back, and I’m not gonna take it laying down, so you’re just gonna have to shoot me face to face. (MacGyver)

– You shoot to kill, you better hit the heart. (Clintan)

– I tend to shoot first and ask questions later. Little habit I have. (Frank Burns)

– Happiness is a warm gun. (Beatles)

– I’m going ballistic on you! (Lilly Lottstone)

Bästisgrannen är rätt van vid vapen eftersom hon har skjutit prick på friluftsdagar och är bra på bowling som liksom påminner om att skjuta prick. Därför hoppade hon jämfota och klappade händerna när skjutandet kom upp på agendan.

Genom städer som denna åker vi. Eftersom bilen är en sådan där stor med flak baktill, är vi liksom truck drivin’ women.

Plötsligt dyker ett majspalats upp. Hela utsmyckningen på utsidan är gjord av majsdelar. The Corn Palace ligger i Mitchell, Iowa.

Vi åker vidare och stannar för att ta bilder på en typisk utsikt ur t.ex. Familjen Macahan.

Luke blev jagad hit av ilskna sheriffer och ett hillbillygäng, eller hur? Skulle han ta sats med hästen och satsa på ett hopp? Skulle han ge upp? Skulle han skjuta tillbaka och slåss för sitt liv? Nej! För på andra sidan tornar Zeb upp sig, Zeb som skrämmer livet ut alla jagare som därför flyr hals över huvud. Sedan lägger Zeb ut en spång som Luke och hans häst kan trippa över ravinen på. Luke är som Harrison Ford i ”Jagad” och Zeb är Stålmannen och alla andra superhjältar på en gång.

Själv är jag prinsessan på ärten med en kaktus i fotknylan. Taggarnas hullingar grävde sig in i skinnet och när jag med mina vita liljehänder skulle dra ut den, fastande fler taggar i fingrarna. Oskärpan beror förstås på en outhärdliga smärtan jag åsamkades.

När Pistolmannen vände upp bilsätena som vi hade suttit på, avslöjades en stor vapengömma.

I detta ögonblick höll jag en tyst monolog med mig själv.

Jag vill inte. Jag vill inte. Jag tycker inte om pangpang i verkligheten. Jag vill inte. Hallå, hemma på min gata i Sverige har vi faktiskt inte sånt här under bilsätena. Jag tycker att USA ska införa pistolförbud. Ok, lugn. Detta är research. Jag kan låtsas att jag håller på att skriva en deckare och behöver lära mig hur en rekyl känns. Magdalena Forsberg hanterade ju med lätthet vapen hela tiden. Iiiih, det där är ju ett gevär!

Efter geväret plockades pistolerna upp ur en helt normal liten gul nylonväska. Detta är inte en Luger utan en Ruger, 9 mm.

Faktum är att den när den är inpackad i fodralet är mer skrämmande än som den nakna pistol den ju är här.

Detta är också en Ruger, men .22-kalibrig. (Se uppdateringsförklaring nedan.) Det finns nio kulor i varje … kulfodral. (Hittar inte rätta ordet.)

Se där, bakom pricktavlorna ser det så här intressant ut! Det påminner om …? En vävstol? En ryamatta?

– Oh no, she’s doing it again, walking behind things! Why is she doing that? Do you all do that in Sweden?

Recension
Det var ganska enkelt att sittande skjuta med gevär (se bild nedan) som vilar mot axeln. Rekylen var inte svår att hantera och man siktar genom att med ögonmått passa in två pluppar långt fram på pipan i en plupp som sitter nära ens egen näsa. Ibland hoppar tomhylsan ut så att den nuddar handen och man bränner sig och tappar eventuell koncentration.

När man skjuter med pistol siktar man på samma sätt, men står upp med rak arm och välbalanserade ben på stora fötter. Pistolen hålls med en hand på ”handtaget” och den andra handen kupad under handtaget. (Det heter inte handtag, va?) Lite som skott-teknik i basket. Men … armen fladdrar som om man står på ett sjörövarfartyg i full storm och jag tänker att Rambo, han hade nog tränat ett bra tag, han.

Den lilla .22-kalibriga pistolen hade nästan ingen rekyl och var lätt som en fjäder och riktigt jädra obehaglig. Fjutt, kommer ett skott. Fjuttfjutt, kommer två till.

Den där 9-milimeterspistolen var rol… Hm. Får jag tycka att en pistol är rolig? Den var i alla fall intressantare. Den är tung och har en rekyl så att det känns som om man blir sparkad av en häst. Den känns liksom rik
tig och kräver muskler. Den ska jag skjuta med när jag är hjältinna i min egen film, baserad på mitt eget manus.

Här är jag, med en .223-kalibrig Ruger. (Se uppdateringsförklaring nedan.) Sammanlagt sköt jag med de tre olika vapnen runt 60–70 skott på pricktavlor med människosilhuetter. Jag dödade dem alla trots att jag ofrivilligt blundade så fort fingret nuddade avtryckaren, precis som på bilden. Die hard, liksom.

Ställ nu inte frågor om millimetrar och kalibrar, för jag saknar all tänkbar kunskap. Däremot får ni gärna rätta mig om jag har fel. Ja! Ett kommentatorsbås som diskuterar vapen!

—-
Uppdatering 12 dagar senare
En kille som gick i min high school i Dallas för 25 år sedan, har mejlat mig! Han förstår inte svenska över huvud taget, men försöker ändå traggla sig genom det snår som texterna är för honom. Och han har hittat ett fel! Hurra! Jag hade skrivit ”223” istället för ”.223” och ”22” istället för ”.22”. Vilket betyder 0,223 respektive 0,22. Så här skriver han:

One of the few things i could make out in the text was the Aug 1 entry about firearms (guns). [I worked at a sporting goods store between semesters once, I sold guns there].

You mention shooting a 9mm, a 22 & a 223, all of them Rugers. (—) Well, for a 9mm, the mm stands for millimeter. The others are caliber, but you’ve typed them wrong. (Think about it, 22 millimeter would be a small bore CANNON, and 223 millimeter would be a large sized howitzer!) These should be .22 & .223, (about 5.5 millimeter, and exactly 5.56 millimeter, respectively). 9mm in caliber is .38, which would be said thirtyeight.

Thanks, David!

14 kommentarer