Etikett: USA

Verklighet och fantasi i USA

Publicerat av Lotten Bergman den 5 augusti 2007 00:35

Det finns ju en försvarlig mängd saker och ting och företeelser här i USA som är lite annorlunda i andra delar av världen. Till exempel i Sverige. Att alla priser anges utan skatt och att man måste betala dricks är krångligt, tycker jag. (Florida och South Dakota är två stater som alltså inte någon inkomstskatt. Däremot är då den pålagda skatten på inköp då högre. Jag har frågat runt, och de flesta tror att orsaken till priser utan pålagd skatt beror på att den är olika hög i olika stater. Jag är inte riktigt nöjd med svaret; man handlar ju ofta av en person eller ett företag som själv har bestämt priset … Ah, well.)

Att man åker bil precis överallt och att man använder engångsmaterial även hemma i sitt eget kök tycker jag är miljöovänligt och slött, men tillhör ju livsstilen och säkerligen skulle amerikanerna ha en hel del att säga om vårt sätt att leva om de hälsade på oss i det stora, fula, gula knashuset. (Kalla trägolv med klackmärken och springor, skoavtagningstvånget, kniv och gaffel i händerna under hela måltiden, ickedoftande toapapper, avsaknaden av avfallskvarn i diskbänken, bilar utan AC och läsk endast på helgerna.)

Några ögonblicksbilder

Bankomat-drive thru. Det fanns redan för 25 år sedan och är himla praktiska när man kör från affär till affär. Vi tar ut $40 dollar i stöten och de räcker lääääänge. Inte för att vi inte handlar och inte för att allt är billigt utan för att vi ju betalar med kort hela tiden. Tänk att vi slipper krångla med resecheckar. (Jag reste senast på stenåldern.)

Kinamatskartonger. Jag vet inte varför jag är så förtjust i dem, men maten smakar alltså femton gånger bättre så här än på en tallrik. (Jag har med mig en oanvänd hem!)

Suicide lane. Egentligen heter de ”middle lane” och är en femte fil mellan de två som går åt ena hållet och de två som går åt andra hållet. (Ni ser pilarna?) Fem filer är alltså det normala på en vanlig gata i utkanten av centrum. Mittenfilen kör man åt båda hållen, men den används bara precis när man ska svänga vänster. Om man inte ser upp, kan man alltså plötsligt krocka front mot front med någon som också ska svänga åt vänster, men från andra hållet (mötande trafik), därav namnet ”självmordsfilen”. Och tänk att detta klarar 14-åringar med körtkort av.

Vattenpost. ”Fire hydrant.” Så fort jag ser dem, associerar jag till rörpost. Tänk om man hade sådana här med rörpost i överallt. Flaskpost skulle man också kunna ha i dem, tänker jag sedan och ser framför mig hur små flaskor med hemliga meddelanden guppar omkring i ledningarna och hoppar ut ur slangarna när brandmännen ska släcka bränder. Sedan berättar jag dessa mina tankar för närmaste amerikan, som säger att det låter som om LSD är något jag åt till frukost.

Basketkudde. Basketkudde! EN BASKETKUDDE! (Som jag köpte.)

Diner. Ser det inte mysigt ut? Man sätter sig på pallarna och beställer kaffe som Agent Cooper i Twin Peaks och ber om en paj och så kommer en tandlös gammal bonde och sätter sig bredvid och berättar sitt livs historia om hur pappan 1929 förlorade alla besparingar i börskraschen och hur de sju barnen numera aldrig kommer på besök men att Jesus hör bön och att vi alla bör be för syndarna.

Packning. Vi har nu lite problem med både vikt och plats. På bilden syns kalsonger till min djefla man, två par basketskor, färdiga pajskal, kakmixer och annat. Man får ta hem 23 kg incheckade prylar plus 5 kg handbagage. Allt vägs på en lb-våg och måste konverteras. Vi tror att vi gångrar och dividerar fel och att allt kommer att gå bra.

17 kommentarer

Tävlingar på Plymouth County Fair i Le Mars, Iowa

Publicerat av Lotten Bergman den 4 augusti 2007 00:05

När jag var fjorton år gick vi i Luleå på höstkanten på Barnens dag, där det fanns karuseller och lotterier, där The Boppers och Kal P Dal spelade och alla var jättejättefulla. Nu har vi varit på en amerikansk motsvarighet, som var liiiiiite större. Och lantligare.

Hit åker man för att ställa ut och tävla med sina allra finaste djur. Förmodligen är de alla tvättade i the pet wash och klippta med speciella getklippare och fårrakhyvlar och sedan friserade med grismousse och tuppspray.

Den allra finaste geten med alla sina priser.

Jag har frågat runt och fått mig förklarat att bl.a. djurens hållning, muskelgrupper, tänder och klippning avgör vilket djur som är finast. Många testar genom att klippa pudelklippning på fåren och sätta rosetter runt halsen på kossorna, men det är ändå djurets allmänna fysik som bestämmer vem som vinner.

– Nejnej, min frisyr, jag är ju nyduschad!
– Förlåt, oj, jag visste inte att du sov där.

När tävlingen är avgjord och alla vinnare i alla klasser är utsedda, får djuren inte komma hem till bondgården igen eftersom de kan ha dragit på sig mystiska sjukdomar på marknaden. Då ställer de till en stor auktion och säljer rubbet för att helt onostalgiskt sedan få dem slaktade och tillagade med sås och potatis.

Några av djuren är väldigt påklädda trots den 35-gradiga värmen, men ska man vara fin får man lida pin.

– Bäääääää bäääähäää bää bää bääää! (Översättning: Det här är ju urlöjligt, ska jag som är ett får vara klädd i vad som på engelska heter sköldpaddskrage – ’turtleneck’?)

Denna gris snarkade och smackade i sömnen precis som min djefla man.

Som den allergiker jag ju är, tassade jag omkring med armarna i kors, och försökte att inte få omkringflygande djurmjäll i ögonen. En man frågade mig skrattade om jag var rädd för djuren, och när jag förklarade att jag är löjligt allergisk, skakade han bara på huvudet och sade att det inte finns en människa i världen som kan vara allergisk mot dessa rena djur. Pfah, sa jag och försökte motbevisa honom. (Med ett helt misslyckat resultat. Kanske är jag botad?)

Dessa gurkor planerar att dra sig tillbaka nu när de är på toppen.

Även grönsaker, frukt, kakor, bullar, tårtor och pizza får pris. Allt bedöms: lukt, smak, utseende, receptutskrift och uppläggning och man kan få pris i tre olika klasser, beroende på hur gammal man är. (Juniorer 7-10 år, seniorer 11-13 år och intermediate 14 år och uppåt.) De få gånger jag tävlade i något när jag var liten, bröt jag ihop i en liten snyftande hög om jag inte vann. Jag kanske hade behövt tävla mer för att vänja mig vid motgångar?

Bästisgrannen köpte en liten iste. Den minsta storleken. Den stora var dubbelt så stor.

Jag åt en liten ’funnel cake’, som är kakdeg som spritsas ut i frityrolja och sedan smyckas med florsocker.

På marknaden fanns även en gudfruktig familj med fyra barn som på en stor scen sjöng countrymusik för oss och bad om en bön för mellandottern som precis hade genomgått en tonsill-operation. Jag ville gå upp på scenen och fråga om detta möjligen skulle kunna motsvara att få halsmandlarna bortopererade, men mitt sällskap stoppade mig.

Det fanns också traktorer och jordbruksmaskiner, verktyg, monstertruckar och hur mycket mat och dryck som helst. För att inte tala om muskulösa jeans- och kepsmän i rutiga skjortor.

Kolla jättesågen som uppochnervänd vilar på stocken till vänster.

Plötsligt befann vi oss i en All American Lumberjack Show. Två ganska unga killar tävlade i att såga av stockar med motorsågar, med jättesågar och med ännu större sågar och publiken satt och tjoade och hejade medan en man i cowboyhatt kommenterade deras teknik i en vääähäääldigt högljudd högtalare.

Får-rodeo. Den lilla killen i jeansshorts assisterade och tröstade alla avkastade barn.

Dagens höjdpunkt var tydligen ”the mutton busting”, som är en rodeo med barn som tävlar om att så länge som möjligt hålla sig fast på skenande får. De hade alla tränat hela året och togs omhand av en massa cowboys. Med cykelhjälm på sig blev barnen (4–7 år) upplyfta på fåren. De klämmde ihop benen och höll hårt i fårpälsen. Den som vann höll sig kvar i sju sekunder.

– Men vill de verkligen göra detta, barnen gråter ju när de faller av och blir trampade! sa jag.
– Klart de vill, de kan ju vinna! var det enkla svaret.
– Fåren då? Mår de bra av detta? Kolla, alla 30 har ju ställt sig i det där hörnet!
– Pah, de är får. Får är dumma, förklarade närmaste bonde. Vet du varför de står och tittar in i det där hörnet?
– Ja … skäms de?
– Det är ett hörn! They go: ’Yahoo, a corner, I wanna stand in a corner!’, that’s it. Now please concentrate on which kid is winning!

Inte för inte är USA en nation med många OS-medaljer.

(Pssst. Igår spelade vi basket. En mot en. Jag vann mot alla. Tänkte bara tala om det.)

17 kommentarer

Matdagbok

Publicerat av Lotten Bergman den 3 augusti 2007 02:34

Hemma hos familjen vi bor nu, brukar de laga mat hemma nästan varje dag. Väldigt sällan går de ut och äter, vilket de anser är ovanligt bland de jämnåriga kompisarna. Dessutom gör de eget jordnötssmör, egen sylt och … ptja, är inte helt olika svenskarna i sin mathållning. Eller, jo kanske i alla fall.

Hamburgare ”pizza melt deluxe”?

Titta, kalla hamburgare i Pressbyrån. Man köper, tar hem och värmer. Detta rekommenderas inte, men jag har lust att prova ändå.

Häromdagen åt vi kinesisk restaurangmat och fick då fortune cookies, som jag bara har sett på tv och film. (Jag är inte världsvan, sorry, kanske finns dessa även i Sverige.)

Lyckokakor.

Mat för fyra kostade $38 + skatt som läggs på i kassan + 15–20 % dricks. Man lämnar alltid dricks även om servitrisen spottade i maten och både hon och maten var seg.

Med notan fick vi de hårda, söta kakorna som man bryter sönder för att kunna komma åt en liten lapp med horoskopliknande framtidsutsikter. Enligt tradition läser man upp lappen högt, varpå alla runt bordet tillägger ”… in bed!”.

– Stor framgång och rikedom väntar på dig, läste jag.
– … in bed! ropade alla amerikaner.

Om jag inte hade ätit upp allt, hade jag fått resterna med mig hem (”doggy bag”) i en sådan där kartong som jag har längtat efter sedan jag såg Legal Eagles. (Jag vet, kartongerna finns bl.a. på Centralen i Stockholm.)

En kväll grillades hamburgare i en fantastisk grill som heter ”Big Green Egg”.

Big green egg till vänster, big blue man till höger.

Nu var detta inte vilka hamburgare som helst, utan faktiskt buffaloburgare – bisonoxeburgare. De krympte inte över huvud taget utan var precis lika stora före tillagningen som efter. Smaken var lite åt älghållet, men eftersom jag drällde majonnäs, senap, ketchup, ost och grönsaker på min, slog inte köttsmaken genom precis.

Ser ni den svenska souveniren i mitten?

Till buffaloburgarna åt vi pizza från Papa Murphys Pizza, som tillagar pizzor utan att de facto värma dem.

Papa Murphys kalla pizzatillverkning.

Man beställer, åker dit, köper en rå pizza och sätter in den i ugnen hemma.

Pizzans uppvärmningsinstruktioner är väldigt utförliga.

Inte vet jag hur det funkar, men jädrar i min låda vad god den pizzan var! Till hamburgarna och pizzan serverades även ”cheesy bread”, som är en pizza med enbart ost. (Väldigt GI. Not.)

En kväll åt vi Sloppy Joes – hamburgerbröd med köttfärssås – eftersom vi bad om något typiskt ”midwestern”.

Den gula klumpen är ost. Den lilla köttbiten som ser ut som en halv salamiskiva är rökt bisonoxe. Chipsen är chips och kexet är en ”cracker”.

(Det är svårt att se, bilden är extremt dålig.) Här i trakterna kallas de också taverns. Köttfärssåsen kryddas med ketchup, senap, lök och chilipulver och smakar precis som man kan tänka sig.

Igår åt vi ”Beer But Chicken” (plats för skratt). ”But” ska uttalas [buuuööööt] liksom, med väldigt mörk röst.

På paketet står ”Beer Can Steel Chicken Cooker”. Ingen säger så.

Ölrumpskyckling
Ta en kyckling. Plocka ut inälvorna. Öppna en ölburk och sätt kycklingen på den och tryck in ölburken i kycklingens rumpa. Ställ den upprätt på en särskild ställning i en grill och grilla tills den blir färdig. Dra loss ölburken ur kycklingrumpan. Ät.

Man känner inte någon ölsmak, bara att kycklingen är väldigt saftig.

– Får man inte i sig olämpliga metallångor från burken?
– Kan man ta whisky istället för öl?
– Blir man inte förgiftad av färgrester från burkens utsida?
– Hur länge har man tillagat denna rätt här i USA?
– Spelar ölsorten någon roll?
– Kan man verkligen …?

Inom den närmaste framtiden kommer någon amerikan att dänga något hårt i huvudet på mig och be mig hålla käft.

16 kommentarer

Avdelning ”detta ska jag berätta för mina barnbarn”

Publicerat av Lotten Bergman den 2 augusti 2007 02:11

Iowa, som är en majs-, ko-, gris- och bönstat, visade sig även ha skärgårdsliknande omgivningar.

Det påminner lite om den grekiska övärlden.

Vi åkte till Okoboji, som är ett gammalt indianskt namn på en turistort. År 1857 dödade indianer här en massa nybyggare – även barn och kvinnor. Invånarna är splittrade när det gäller denna händelse idag. Några tycker att indianerna var mördande barbarer till vildar, andra säger att indianerna nog hade rätt att vara lite irriterade eftersom blekansiktena faktiskt bara dundrade in och tog deras mark.

Maxwell’s i Okoboji.

Vi kom alldeles för sent till restaurangen Maxwell’s, men personalen (som gäspade och redan var på väg hem), släppte allt de hade för händer och tillagade den godaste måltid jag någonsin har ätit.

Min filet mignon.

Korna äter ju (som jag har nämnt tidigare) bara majs här, vilket tydligen gör köttet mer välsmakande och mörare än kött från gräsätande kor. ”Påverkar majsätandet färgen på smöret?” frågar jag alla. Ingen vet.

När jag hade ätit, bad jag om en rundtur i köket. Gordon Ramsay skulle ha sett mig, svängandes med restaurangtermer och påpekandes avstånd mellan grill och diskbänk.

Precis här står fyra anställda och gör sallad varje kväll.

I denna restaurang, som rymmer 175 gäster, har de alltid runt 20 anställda på plats. (När vi i juni var 200 gäster på O’Learys hemmavid, fanns en servitris i tjänst.)

Kylskåpet rymde en hel del.

Restauranginnehavarna hette Julie och Lewis, och de inte bara bjöd på maten utan upplät sitt hem till oss. Sedan följde ett dygn med vin, öl, båt, iste, mat, kaffe, glass och allt man kan önska sig.

Julie och Lewis lånade en båt av en kompis och tog ledigt från restaurangen för att visa oss omgivningarna. När vi var ute med båten, tog Lewis fram sin mobil och ringde till sin bankir som bodde längs strandkanten och bad om öl till oss. Javisst, sa den gamle bankmannen och sprang ner till sin brygga och mötte oss.

Männen drack öl på bryggan.

Kvinnorna satt kvar i båten. (Denna bild togs blott och enbart i skrytsyfte.)

Vilken film?

Va? Har jag dansat på baren? I en restaurang? Med ägarinnan? Jahapp!

12 kommentarer

Pang, pang

Publicerat av Lotten Bergman den 1 augusti 2007 01:56

Detta är inte längre en mjukisblogg med heltäckningsmattor och vadderade toasitsar, små söta barncitat och slabbig mat. För nu är jag Clintan, Bruce Willis och Calamity Jane på en gång. Jag kommer att vandra runt och slänga citat omkring mig som dessa:

– I’m not gonna take it in the back, and I’m not gonna take it laying down, so you’re just gonna have to shoot me face to face. (MacGyver)

– You shoot to kill, you better hit the heart. (Clintan)

– I tend to shoot first and ask questions later. Little habit I have. (Frank Burns)

– Happiness is a warm gun. (Beatles)

– I’m going ballistic on you! (Lilly Lottstone)

Bästisgrannen är rätt van vid vapen eftersom hon har skjutit prick på friluftsdagar och är bra på bowling som liksom påminner om att skjuta prick. Därför hoppade hon jämfota och klappade händerna när skjutandet kom upp på agendan.

Genom städer som denna åker vi. Eftersom bilen är en sådan där stor med flak baktill, är vi liksom truck drivin’ women.

Plötsligt dyker ett majspalats upp. Hela utsmyckningen på utsidan är gjord av majsdelar. The Corn Palace ligger i Mitchell, Iowa.

Vi åker vidare och stannar för att ta bilder på en typisk utsikt ur t.ex. Familjen Macahan.

Luke blev jagad hit av ilskna sheriffer och ett hillbillygäng, eller hur? Skulle han ta sats med hästen och satsa på ett hopp? Skulle han ge upp? Skulle han skjuta tillbaka och slåss för sitt liv? Nej! För på andra sidan tornar Zeb upp sig, Zeb som skrämmer livet ut alla jagare som därför flyr hals över huvud. Sedan lägger Zeb ut en spång som Luke och hans häst kan trippa över ravinen på. Luke är som Harrison Ford i ”Jagad” och Zeb är Stålmannen och alla andra superhjältar på en gång.

Själv är jag prinsessan på ärten med en kaktus i fotknylan. Taggarnas hullingar grävde sig in i skinnet och när jag med mina vita liljehänder skulle dra ut den, fastande fler taggar i fingrarna. Oskärpan beror förstås på en outhärdliga smärtan jag åsamkades.

När Pistolmannen vände upp bilsätena som vi hade suttit på, avslöjades en stor vapengömma.

I detta ögonblick höll jag en tyst monolog med mig själv.

Jag vill inte. Jag vill inte. Jag tycker inte om pangpang i verkligheten. Jag vill inte. Hallå, hemma på min gata i Sverige har vi faktiskt inte sånt här under bilsätena. Jag tycker att USA ska införa pistolförbud. Ok, lugn. Detta är research. Jag kan låtsas att jag håller på att skriva en deckare och behöver lära mig hur en rekyl känns. Magdalena Forsberg hanterade ju med lätthet vapen hela tiden. Iiiih, det där är ju ett gevär!

Efter geväret plockades pistolerna upp ur en helt normal liten gul nylonväska. Detta är inte en Luger utan en Ruger, 9 mm.

Faktum är att den när den är inpackad i fodralet är mer skrämmande än som den nakna pistol den ju är här.

Detta är också en Ruger, men .22-kalibrig. (Se uppdateringsförklaring nedan.) Det finns nio kulor i varje … kulfodral. (Hittar inte rätta ordet.)

Se där, bakom pricktavlorna ser det så här intressant ut! Det påminner om …? En vävstol? En ryamatta?

– Oh no, she’s doing it again, walking behind things! Why is she doing that? Do you all do that in Sweden?

Recension
Det var ganska enkelt att sittande skjuta med gevär (se bild nedan) som vilar mot axeln. Rekylen var inte svår att hantera och man siktar genom att med ögonmått passa in två pluppar långt fram på pipan i en plupp som sitter nära ens egen näsa. Ibland hoppar tomhylsan ut så att den nuddar handen och man bränner sig och tappar eventuell koncentration.

När man skjuter med pistol siktar man på samma sätt, men står upp med rak arm och välbalanserade ben på stora fötter. Pistolen hålls med en hand på ”handtaget” och den andra handen kupad under handtaget. (Det heter inte handtag, va?) Lite som skott-teknik i basket. Men … armen fladdrar som om man står på ett sjörövarfartyg i full storm och jag tänker att Rambo, han hade nog tränat ett bra tag, han.

Den lilla .22-kalibriga pistolen hade nästan ingen rekyl och var lätt som en fjäder och riktigt jädra obehaglig. Fjutt, kommer ett skott. Fjuttfjutt, kommer två till.

Den där 9-milimeterspistolen var rol… Hm. Får jag tycka att en pistol är rolig? Den var i alla fall intressantare. Den är tung och har en rekyl så att det känns som om man blir sparkad av en häst. Den känns liksom rik
tig och kräver muskler. Den ska jag skjuta med när jag är hjältinna i min egen film, baserad på mitt eget manus.

Här är jag, med en .223-kalibrig Ruger. (Se uppdateringsförklaring nedan.) Sammanlagt sköt jag med de tre olika vapnen runt 60–70 skott på pricktavlor med människosilhuetter. Jag dödade dem alla trots att jag ofrivilligt blundade så fort fingret nuddade avtryckaren, precis som på bilden. Die hard, liksom.

Ställ nu inte frågor om millimetrar och kalibrar, för jag saknar all tänkbar kunskap. Däremot får ni gärna rätta mig om jag har fel. Ja! Ett kommentatorsbås som diskuterar vapen!

—-
Uppdatering 12 dagar senare
En kille som gick i min high school i Dallas för 25 år sedan, har mejlat mig! Han förstår inte svenska över huvud taget, men försöker ändå traggla sig genom det snår som texterna är för honom. Och han har hittat ett fel! Hurra! Jag hade skrivit ”223” istället för ”.223” och ”22” istället för ”.22”. Vilket betyder 0,223 respektive 0,22. Så här skriver han:

One of the few things i could make out in the text was the Aug 1 entry about firearms (guns). [I worked at a sporting goods store between semesters once, I sold guns there].

You mention shooting a 9mm, a 22 & a 223, all of them Rugers. (—) Well, for a 9mm, the mm stands for millimeter. The others are caliber, but you’ve typed them wrong. (Think about it, 22 millimeter would be a small bore CANNON, and 223 millimeter would be a large sized howitzer!) These should be .22 & .223, (about 5.5 millimeter, and exactly 5.56 millimeter, respectively). 9mm in caliber is .38, which would be said thirtyeight.

Thanks, David!

14 kommentarer

Mjukiskyrkor och dito toaletter

Publicerat av Lotten Bergman den 31 juli 2007 06:45

Vi satt i söndags hemma hos Altons borgmästare när han var i kyrkan. Telefonen ringde, och eftersom telefonskräcken förhindrar mig i mitt svarande i amerikanska borgmästares telefoner, lät vi telefonsvararen ta hand om den ringande. Nu är det ju så anordnat att man kan höra vad som spelas in (vilket är synnerligen praktiskt när Columbo rotar bland sakerna i en mördad mans hus när mördaren ringer och försäger sig). En man med mörk röst sade på engelska ungefär:

– Hej, detta är Mike Olsen. Jag ringer bara för att tala om för mina väljare att ryktena som sprids om mig och mitt uppdrag inte på något sätt stämmer med verkligheten. Jag är fortfarande helt emot abort och kommer så alltid att vara. Ni, mina väljare, är de som …

Och så fortsatte det i säkert två minuter. Det är alltså en inspelning. Reklam för någon som ska väljas till något spelas upp i luren (eller telefonsvararen) och jag har må vara både bakom flötet och insnöad och okunnig om nya reklamsätt, men om detta dyker upp i Sverige kommer jag att bli skogstokig och spritt språngande tokarg.

How ’bout that. Ah well. Anyway.

Detta är en av tre kyrkor i en stad med 1 000 invånare. Alla går till kyrkan, även om de är bakfulla eller på dåligt humör. Religion ska jag diskutera med er en annan dag; nu måste vi koncentrera oss på väsentligheterna i livet. Kyrkans golv, t.ex.

Den fantastiskt vackra kyrkan (jag vet, ty jag har sett en och annan i mitt liv) är nyrenoverad och de ursprungliga golven har bytts ut mot – tadaaa – heltäckningsmatta! Det är 1 500 kvadratmeter grå, luddig, lätt fjädrande matta. Även trappan utanför är täckt med heltäckningsmatta (se utomhusbilden) – och detta i en stad som faktiskt har snö på vintern.

Heltäckningsmattor är mysiga, ska erkännas. De är varma och mjuka och dämpar obehagliga ljud (i kyrkan?). De är dessutom nu impregnerade så att det inte växer odjur och sporer i dem som på 70-talet. Men titta, varför har man det ute på sin veranda? Pelarna på verandan står ovanpå mattan, så den tas nog inte så lätt in på vintern.

Idag hamnade vi med en kock i en motorbåt på West Okoboji Lake. Och si, där bakom min smäckra fot skymtar ju heltäckningsmatta! Enligt en snabb men vetenskaplig undersökning fanns det i hamnen inte en enda båt utan heltäckningsmatta.

Tänk om jag förvandlas till en mjukisnarkoman. Tänk om jag åker hem med en djup och innerlig önskan om att riva upp alla hårda, kalla trägolv med breda springor för att sätta in aprikosfärgade luddmattor. Och tänk om jag investerar i den underligaste av toalettsitsar.
När jag satte mig ner på denna toalett sjöööönk jag ner. Pfffffffffft! sade sitsen när luften pressades ut. Den är alltså mjuk. Något för långsittare som har problem med att fötterna domnar under varje sittning? Och så himla … hygieniskt?

—-
Lätt relaterad kuriosa
Idag skulle Bästisgrannen låna en toa. Hon skulle ha sagt:

– May I use your bathroom?

Men det som kom ut var:

– Can I borrow your toilet?

Vi är numera på allas läppar.

12 kommentarer

Inne i ”the grocery store”

Publicerat av Lotten Bergman den 30 juli 2007 09:41

– Vad vill ni göra idag? Zoo? Museum? Se på vackra utsikter?
– Mataffären!

Nästa sevärdhet är alltså the grocery store. Vi lämnade den ljuvliga 40-gradiga värmen och den vackra solen och snubblade in i en affär stor som en flyghangar. (Tror jag, jag har ju faktiskt inte varit inne i en flyghangar. Men det är ett roligt ord att skriva. Flyghangar.)

Inne i affärn välkomnades vi av en enorm salladsbar – all you can eat för 50 kronor.

Så då gjorde vi det. Raaap. Personalen frågade förstås varför jag tog bilder, varför jag förklarade att jag var från Sverige. Då konstaterade hon snabbt beklagande:

– Ooooh. So you don’t have vegetables down there.

Det här fascineras jag storligen av: 100 meter pizzakartonger. Say no more.

Mjölk i långa rader. Till varje gallon räcker fem paket Oreo cookies. På andra sidan finns lika mycket smaksatt mjölk. Choklad och jordgubb, men ingen surströmming.

Jordnötssmörsavdelningen är stor som en etta på Söder.

Här har vi färdiginguckade och ugnsbakade potatisar som man bara stoppar in i mikron en liten stund. Den där orange cheddarosten funkar faktiskt väldigt bra både riven i sallad och smält på … allt annat.

Extremt färgglada tårtor. I USA har man alltså inte gräddtårtor utan glasyrtårtor – det färgglada är glasyr, som heter ”frosting”. Den här bilden visar upp 1/10 av tårtutbudet i denna butik, som förresten heter Hy-Vee. Nu till det mest annorlunda jämfört med svenska tårtor: här har man ingen sylt eller fyllning i dem. Om det är två bottnar, är det glasyr mellan lagren. Alltså sockerkaka plus glasyr. (Vet inte om detta gäller för tårtor hela USA.)

Nu vet jag inte riktigt vad det sockerkaksliknande heter, för det kallas ibland angel cake och ibland sponge cake och är lika studsigt som skumgummi. I min familj i Dallas var the sponge cake 15 –20 cm hög och kunde bara skäras med en elektrisk kniv om den skulle behålla sin stuns.

Nästan all ost är färdigskivad. Eftersom jag som present hade med mig en osthyvel, ska jag nu leta reda på en för nästan alla helt okänd ostklump från Schweiz.

Så nu vet vi det. Vi är kända för den ursprungliga fisken.

Amerikansk, liten, händig burk majonnäs. Jag har frågat varför deras majonnäs är vit och vår är gul, men ingen vet. Fast en sak sade de alla klart och tydligt: de skulle inte vilja äta gul majonnäs. ”Yuk” var ett ord som ofta sades med emfas när vi majonnäspratade. Nu recept på en god smörgås!

Lottens amerkanska macka
Två fyrkantiga brödskivor. Senap och majonnäs – snåla inte. En skiva sallad. En tjock skiva kalkon eller skinka eller både och. En tjock skiva ost. Lite pepparrot. Lite söndersmulade chips. Lägg ihop skivorna och skär dubbelmackan på diagonalen. Yum. (Vilket är motsatsen till yuk.)

Och när man är färdig och betalar med kort ska man skriva sitt namn på en liten skärm. Detta har jag ju gjort även hemma en eller annan gång, men här gör vi det hela tiden. Varje gång jag sätter plastpennan mot skärmen får jag en tvångstanke att jag istället för mitt namn plötsligt skriver ”pitt snopp” eller ”portionssnus” eller kanske Zeb Macahan. Hittills har jag varje gång lyckats krafsa dit ”Loskan Burjnos”. Ungefär.

(På bilden är det Bästisgrannens hand.)

—-
Häromdagen undrade jag över de frekventa snorpapperen (tissues) som finns överallt. Matildas fikarum har en australiensisk förkaring här.

18 kommentarer

The mayor of Alton, Iowa

Publicerat av Lotten Bergman den 29 juli 2007 00:11

Nu är vi i Alton, Iowa, i källaren hemma hos stadens borgmästare. Det är precis en sådan där källare som man slänger ner kidnappningsoffer i, en sådan där källare med säng och grejer och tv och soffa och saker och 127 julnallebjörnar och en brant trappa upp till kidnapparna som smider planer i köket.

Borgmästaren tog oss med storm.

Enligt en lista jag såg får man inte äta igen förrän på måndag efter en sådan här måltid.

Först åt vi en hamburgare utan grönsaker, men med mesig Milleröl på The Country Club. Detta följdes av en hundrameterspromenad till Ron’s Liquor Store, alltså stadens Systembolag. Som borgmästaren sedan 70-talet äger och driver.

(Intressant är att när det gäller spritsorterna så får man till Iowa bara importera vissa märken, som finns på en speciell, statlig lista. Om man jämför med South Dakota är förhållandena helt annorlunda. Där får butikerna köpa in vad sjutton för sprit de vill och man har ingen inkomstskatt … men man får köra bil som 14-åring. Darwin hade sagt ”well well” och väntat på det naturliga urvalet.)

Nu var ju klockan halv elva på kvällen när vi anlände till spritaffären, så borgmästaren halade upp stadens nycklar ur fickan, öppnade butiken och vrålade:

– Take whatever you want!

Borgmästaren i vinröd tröja.

Så då högg jag ett sexpack tyskt öl för att tvätta bort Millersmaken. En av stadens få uppkopplade datorer stod i ett hörn och flämtade, döende av ouppmärksamheten. Så jag klev fram och tryckte lite på tangenterna. Klappade datorn och längtade efter internet. Ruskade på mig, återfann fattningen och kom tillbaka till verkligheten. Öl.

Bästisgrannen blev samtidigt plötsligt 17 år och blyg eftersom det för 25 år sedan (när hon var utbytesstudent här) var synnerligen förbjudet att ens närma sig spritaffären. Ute på gatan igen, blev hon blek av längtan och motstridiga känslor. Baren – puben – det mest förbjudna stället när hon var här som 17-åring, låg tvärs över den ack så tomma gatan.

– Aaah, do you wanna … wanna … eeer … go to the … började borgmästarn.
– YES! avbröt Bästisgrannen.

Så då gick vi … helt tvärtom till Alton’s Veteran Memorial – ett nybyggt monument över alla Altons män och kvinnor som har deltagit i the American Civil War, WW1, WW2, Vietnam och Irak. Bästisgrannen trängtade till puben som levande hjortar trängtar till vatten.

– Aaah, do you wanna … wanna … eeer … go to the … sa borgmästarn.
– Ye … yes …? sa Bästisgrannen.

Och då hamnade vi på puben!

Utanför bild står en modern jukebox med bildskärm som man touchar för att välja låtar på. Enormt coolt. (Ja, jag är alltid kusinen från landet.)

Från en dödstyst, svart och tom gata gick vi alltså in i ett rockmusikskakande, fullt upplyst, rökigt rum med uppspelta Altonbor och biljardbord. Jag blev erbjuden både ”Sex on the Beach” och ”A Redheaded Slut” samt ”Tequila Rose”. Delikata alla tre. Borgmästaren spelade Hotel California för oss på jukeboxen och livet var en enda flower power-stund.

Sedan tog borgmästaren oss på en biltur runt omgivningarna, rabblandes allsköns information om majs, bönor, grishandel och om hur kor borde äta majs och inget annat.

Dagens bästa!

Det senaste tillskottet till stans servicefunktioner: lastbils- och husdjurstvätten. Här tvättar de både lastbilar, hundar, katter och får inför ”The County Fair.” Som vi ska till en annan dag.

——
Sorry, ingen grocery store-rapport idag. Den kommer senare.

15 kommentarer

In the drug store

Publicerat av Lotten Bergman den 28 juli 2007 01:56

Die dumme Schweden var det någon som sade. Jomen, här är vi.

Vi gick in i en drug store (med pharmacy inuti för receptbelagda grejer) och gapade och tjoade och pekade och skrattade åt det enorma, imponerande sortimentet. Vi kände plötsligt ett stort behov av att klistra på ögonfransar och måla benen och bleka tänderna och rycka loss pormaskar.
Nu var det ju inte meningen att vi skulle falla för det … ehum … ansträngda skönhetsidealet utan bara koncentrera oss på det medicinska. Alltså kan vi numera skryta med antiklimedel för hårbotten, antirödmedel för ögonvitorna, antisnormedicin samt antisnarkplåster till min djefla man.

Mouthwash (gurgelmint i min översättning) är en synnerligen viktig produkt för detta folk. Återigen – precis som med tissues – vet jag inte varför. Luktar de sämre och mer pga. mathållningen eller är de bra rädda för att lukta? (Flaskorna på bilden rymmer uppåt 2,5 liter.)

Och så gratulationskort, sorgkort, hejkort, barnkort, älsklingskort, systerkort, broderkort, mammakort, fasterkort … De flesta är fula, men många är överraskande roliga.

Törstsläckande tuggummi som gör att spottet sprutar så att man inte är törstig saknar vi ju i Sverige.

Näst kapitel i denna spännande produktsaga: ett besök i mataffären! (Men först ska vi till Iowa, där affärerna har stängt på söndagarna, man inte kryddar maten och rakar benen två gånger per dag.

14 kommentarer

Nu i Sioux Falls, South Dakota

Publicerat av Lotten Bergman den 27 juli 2007 03:06

Jag är en knarkare. Mitt knark kostar mig massvis. Jag har alldeles nyss slösat bort fem hundralappar på min lilla knarkfunktion ”internet överallt”. Förlåt, plånboken! Tack Telenor! Morr. (Fast inte hade jag någon aning om att min lilla fix kostade 17 kronor i minuten.) Min djefla man blev så nervös av mitt misstag att han omedelbart spärrade någon fantastisk utlandsfunktion så att jag nu inte kan använda mobilen över huvud taget. Tack igen, Telenor. Ingen täckning i det innersta av Norrland och världens dyraste mejlkontroll en dag i Minnesota.

Nåväl. Vi har nu rest genom majsland från Minneapolis till Sioux Falls, där Bästisgrannens kompis bor. Överallt ser det ut som i filmerna.

Mest som i North by Northwest, där jag anar Cary Grant i majsfälten. Alfred Hitchcock hade haft en del att klaga på när det gäller symboliken i fotografiet eftersom jag inte utnyttjar vägens och stoppskyltens inbördes vinklar tillräckligt.

Men det ser även ut som i slutet av Cast Away och Walk the Line.

För att inte tala om att det ser ut som The Last Picture Show, där Cybill Shepard debuterar väldigt avklädd. Affärerna ligger längs breda gator med stora skyltar och alla kör bil även om det bara är tio meter till nästa affär.

Det är kokande hett ute (35–40 °C), men eftersom vi inte är ute, utan i de kylskåp som heter bilar, affärer och AC-blåsande hus, längtar jag till marken, till stenarna jag lekt: utomhusluft! Jag vänder upp blicken mot solen, kisar och njuter av heta vindar. Våra värdar ropar:

– Oh, dear, she’s doing it again! She’s gone out again! Why does she do that? Do you do that in Sweden?

Denna installation kallar jag anti GI.

Taco Bell har man ju hört talas om, om inte annat i Demolition Man, där man som svensk tittare blev helsnurrig eftersom de i filmen visade skyltar med ”Pizza Hut” men det i den svenska texten stod ”Taco Bell”. Orsaken var att något ljushuvud kom på att européerna nog inte skulle gilla filmen med Taco Bell i, eftersom vi inte har den kedjan här. Däremot har vi ju Pizza Hut, så då ändrade de alla skyltar digitalt i filmen. Att det ändå stod Taco Bell i texten, verkar vara ett … automatöversättningsfel?

South Dakota har alltså en lokal Taco Bell-variant, som heter Taco John’s. Det var slabbigt, slafsigt, skitigt och fettkladdigt överallt. En baconsås som skulle hällas över salladsblad smakade julskinka och allt var bara helt underbart spännande.

Bästisgrannen ligger här på en annan restaurang och stretchar magen. Det hjälpte, sedan kunde hon klämma ner lite mer mat.

20 kommentarer