Hoppa till innehåll

Månad: februari 2009

Män som hatar kvinnor har jag nu sett

(Filmen alltså.)

Förlåt, alla filmskapare, här tänkte jag ”hm, snyggt, är det en röd lins instoppad i ögat där?”.

Närbild. Rynkor. Dålig hy. Porer. Mustascher. Ah, en pormask. Ett fotografi. Olycksbådande musik. En mapp med många papper. Ett födelsemärke. En jättestor näsa. Fler mustascher. Foton på kvinnolik.

– Vem är misstänkt?
– Alla. Ingen.

Nämen, nej, inte kan han jogga mitt i vintern utan mössa! Cigaretter. Mer cigaretter. Händer som greppar händer. Rödsprängda ögon.

– Vad hände henne?
– Anklagar du mig?

Fler foton. Sår som blöder. Plåster. Oj, samma sår blöder igen. Nytt plåster. Porer. Stora näsor. Många födelsemärken. Många mustascher. En gammal hand greppar en ung hand.

– Men kär blir man inte. Fast det vet ju du bättre än jag, mamma.

Ensam man smyger omkring i förmodad mördares hus. Olycksbådande musik. Hjälp, en skugga! Ah. Det var verkligen bara en skugga. Näsor. Närbilder. Rynkor. Tänder. Blod på läppen. Inte blod på läppen. Blod på läppen igen. Långa blickar. Nej, ska han ta in ved som ligger ute i snön, vem har lagt huggen ved ute i snön? En annan mapp med många papper. Närbild. Porer. Rynkor. Champagne.

Jag undrar om de som inte satt på första raden upplevde alla näsor lika starkt som jag.

Det var det, ja. Ska man se den? Jadå, det är relativt snabba 143 minuter.

Det finns en scen i filmen som skiljer sig från alla de andra. I den är replikerna lätta och naturliga, Nyqvist har flera ansiktsuttryck och är riktigt rolig. Tänk om filmen hade gjorts på det sättet. Ni som ska se den: koncentrera er och njut när han kommer in i Salanders lägenhet och frågar efter kaffe.

Nu till dagens fråga: varför låter det ofta i svenska filmer som om replikerna läses av en illa programmerad robot? Vi fick se en trailer för en annan, kommande, svensk film igår. Där hör man en skådespelare i full fart ropa:

– Gärningsmännen är kvar på detta våningsplan!

Vad skulle han ha sagt istället?

(SvD håller inte med mig. DN håller med mig lite mer.)

Uppdateringsfråga
Bengt sätter i kommentatorsbåset fingret på pudelns kärna och picken över i:et — ”Kan det inte (till viss del) bero på att vi kan språket så bra? Och att taffliga repliker på engelska, danska eller franska ’köps’ av oss på ett helt annat sätt.”

Finns det några tvåspråkiga bloggläsare som kan svara och filosofera i ämnet?

Share
28 kommentarer

Bakåtsträvare Bergman

Jag tycker om gamla hus – tinnar, torn och fönstersmygar samt stuckatur. Därför blir jag lite ledsen när man river Klara-kvarter och drar feta motorvägar rakt genom städer som Karlskoga. I morse blev jag lite ledsen när Stadshotellet här i Smedstaden brann och brann tills det bara var ett ihåligt skelett kvar.

Det brann som attan därinne, men brandbekämparna (genuskorrekt ord) koncentrerade sig på byggnader som kunde räddas. Den här var redan utom allt hopp.

– Men Lotten, alla nya, arkitektoniskt intressanta och stilistiskt perfekta hus med miljötanke och … tycker du inte om dem?
– Gäsp. Näe.

I morse klockan 05:57 ringde min programledarkollega Jonas och sa att jag skulle åka ner till Statt och ta lite bilder. Ja, som en hyena. Nu vet vi att alla hotellgäster klarade sig bra, så jag förlåter mig själv för fotograferandet. Och jag förlåter mig själv för hur vi sedan under morgonen pratade nästan som vanligt i radion och att vi till och med skämtade och associerade till olika brand-ord. För det får man väl?

Se, så det brinner. Och se, vad står där nere i högra hörnet?

 

Aha, brandbilskaffe.

Förutom kaffe kan jag meddela att det dracks mängder med vatten, att brandvattenslangar är tjocka som vader, att man om man inte ser upp kan bli instängd innanför avspärrningarna och puttad på av en (snäll och förstående) polis och att alla nu är överens om att det är gangsterligor som sätter eld på fullbelagda hotell mitt i natten. Ja, det är mordbrand.

(Mordbrand heter det även om ingen dör, vilket ju är intressant. NE: ”Människor eller egendom behöver inte skadas, utan brottet är fullbordat redan när de genom branden är utsatta för konkret fara att skadas.”)

Det är enligt rykten samma busligor som förra året eldade upp en restaurang och som slet bort två toalettstolar på just Statt och orsakade enorma vattenskador … som i förra veckan äntligen var bortrenoverade.

Tvi vale, bovar och banditer.

Aftonblaskan har som vanligt lite extra piff på nyheterna:

Eftersom jag kastade mig över en polis och frågade om just detta (”flås, flås, ursäkta, sprang nakna personer omkring här under evakueringen?”), vet jag att alla var påklädda och att nästan alla dessutom hade haft tid att ta med sig hela packningen.

Nu vill jag att Statt byggs upp igen av gangstrarna själva. I randiga kläder och med kanonkulor fästa vid smalbenen. Allt måste förstås byggas i sekelskiftesstil (ni förstår vilket sekelskifte) och inredas med röd sammet. Bakåsträvare var ordet!

Share
14 kommentarer

Snöskottningen och jag

Snöröjarinkompetensen breder ut sig som ett snötäcke. Jag har berättat detta förut i ett kåseri, varför några av er kanske känner igen resonemanget. Men det måste blir ett slut på felskottningen i mellersta Sverige!

Jag är alltså uppvuxen i Luleå, Stockholm och Lund. Och när snön kommer i dessa städer, reagerar invånarna på helt skilda sätt.

När snön kommer i Luleå är man sedan länge beredd med termobyxor i hallen och långkalsonger under jeansen. Vinterdäcken sitter på och motorvärmaren är inkopplad. En kvart efter första snöflingans fall, möts alla husägare ute för att flytta snö.

Skottutrustningen består av motorgräsklipparens kusin – den motordrivna snöslungan – samt snöskovel och snöspade av aluminium. Den bästa tekniken att få bort en av plogbilen framskyfflad, stenhårt packad enmetersvall är att med spaden skära ut snökuber, som man sedan välter ner på snöskoveln och drar iväg till tomtgränsen. Snöhögen bör placeras i söder – annars ligger den kvar till i juni.

I Luleå går man utomhus enbart för att man har ett ärende, och går inomhus igen när det är rimfrost i näshåren och lilltårna känns som stortår.

Annat är det i Stockholm. En kvart efter första snöflingan stannar alla pendeltåg. Bussarna får snabbt slagsida av smutsig slask och lerigt grus, och i rulltrapporna springs det värre än någonsin. Om snön mot förmodan inte smälter redan innan den landat, blir alla stockholmare plötsligt friluftsmänniskor och uppsöker första bästa kulle, för att precis som i rulltrappan trängas och jäkta. Skynda, skynda, åk pulka en gång till, om några minuter går bussen eller så stänger dagis eller så är det på något annat sätt för sent!

I Stockholm går man inomhus igen när man har fått in snö i stövelkanten och jeansen är mättade och inte kan ta emot mer väta och man verkligen ångrar att man inte tog med vantarna.

När snön kommer i Lund blir alla varje gång lika förvånade.

– Näe! I år igen! Det var ju snö förra året!

En kvart efter första snöflingan har alla lundabarn stoppats in i galonbyxorna – plagget som bara läggs bort under sommarmånaderna.

I Lund går man inte inomhus igen för att man fryser, man går inte in för att man har blivit blöt – man går in för att meddela att ännu en bil fastnat nere vid Perssons staket nere i svängen eller för att snön helt enkelt har tagit slut.

En såpass vädererfaren kvinna som jag kan nu en gång för alla säga att norrlänningarna som rått skrattar åt sydlänningar som står panikslagna inför snöoväder gör det för att de inte vet bättre. I Luleå faller snön lodrätt ner på lätta fjät. Alla vet vad som gäller för ett par månader framåt; vi skottar, bygger snögrottor, tar på oss rejäla vinterkläder och så är det inte mer med det. De har aldrig sett fykande, vågräta snöstormar eller slaskhögar som plötsligt når en upp till knäna där det nyss var barmark. De vet inte att man söderut egentligen behöver extremt stora hallutrymmen eftersom det under vintermånaderna måste varvas mellan lågskor, vinterkängor och kragstövlar.

En sen kväll när vi var relativt nyinflyttade i Luleå, ringde det på vår ytterdörr och pappa öppnade för tre tre bistra män. En man skrapade förläget med sin näbbstövelklädda fot, en annan tvinnade nervöst polisongerna med is i, en tredje försökte få klar sikt genom glasögonen genom att förgäves gnugga dem med lovikkavantarna. Min pappa väntade förbryllat på en förklaring till uppvaktningen.

– Jooh, hrm, sade en av männen, och räckte fram en pappersbunt. Vi grannar har, hrm, vi tyck’ du skotta som eljest, hrm… hrm, vi tyck du för allas skull sku läs’ den här skottinstruktionen. Jooh. Ohaviskottad garageuppfart ser int’ bra ut.

Den där skottbeskrivningen skulle jag vilja dela ut till plogbilsförarna här i Sörmland. Varför, ack vaaaarför plogas snön inte bort utan läggs i långa trottoarkantssträngar som man ideligen måste kliva i? Ska du gå över gatan vid ett övergångsställe, måste du först kliva i och över en jättehög med plogsnö. Kliva av bussen rakt ner i en snöhög är alla vana vid. Och om vi inte skottar bort snövallarna mitt i natten får vi elaka brev av arga brevbärare som ju inte kan köra över plogbilssträngarna.

Oj. Jag måste ut och skotta.

Share
19 kommentarer

Ok då, omgång 3

Bedrövligt, sa Bill om Melodifestivalomgång nummer 3. Bedröhövligt, sa Bull och dupontarna höll med. Inte tänkte jag skriva något om det heller. Men ok, så här tyckte jag idag:

Ironi och Petra Mede och knätofs. Samer. Jättelarvigt. ’Schäkta, men ironi måste vara intelligent för att funka på mig. Hur roligt är det att förväxla Dalarna med sameland och eskimåer? (Och alla på Hawaii har bastkjol.) Uppdatering efter Bea-kommentar: I Dalarna finns det visst samer, så då tar vi bort ”ironin” och gör det hela … roligare? Nope. Intressantare? Jooo, ok. Slut på uppdatering.

”Jag vill ha en trekant med EMD” sa Petra Mede … eh, det blir ju en fyrkant. Faktakontroll, bruden, faktakontroll. Uppdatering: Bea (som verkligen har koll säger) att rimmet löd ”när livet känns b, hoppas på trekant med EMD”. Slut på uppdatering.

Bidrag 1: Velvet, det var ju hon från förra året – descha voooo. Då sa vi i radion hela tiden ”Velvet med ’Deja vu’ – eller som hon säger, descha voooo, höhöhöhö”.

OGHHHH! Sicken tårtig klänning Velvet är nedsänkt i.

Nej men vad i … Velvet kliver ut ur klänningen. Sådär nakna i bara trosor var vi ju klädda på basketplanen 1978. Tensontrosor hette brallorna. (Måste försöka hitta en bild.) Huärk.

Repliker från tv-soffan: Fjortonåringen gillar hennes ben och Sexåringen ger henne 100 poäng. Nioåringen säger att man kan ju i alla fall nynna låten – ”fast tyst”. (Nej, jag vet inte heller vad det betyder.)

Bidrag 2: Ja just det, dra skämt om kungens rösträtt. Jättekul. Och bada i långklänning, Petra Mede. Verkligen fyndigt. Typiska påhitt från det allra första brainstormingmötet när ingen får dissa andras idéer. Hjälp. Jag låter ju bittrare än en nyskild 63-åring. (Se där en replik som kunde ha kommit ur Petra Medes mun.)

Men här kommer en grupp med helt hopplöst namn – och de är ju i alla fall glada! Den där gammaldagsmicken hade väl syster Graaf häromåret? Åh, vilken extremt snygg tjej som spelar trummor. Ja, det här blev jag glad av! Röda kostymer och allt. Nu ska jag leta upp gruppnamnet och klistra in här. Leta, leta. Äpple c, äpple v: Rigo & The Topaz Sound featuring Red Fox. Puh.

Bidrag 3: När jag intervjuade Bert Karlsson i höstas, sa han Molly Sandén i varannan mening. Vi ignorerade det, eftersom det är så han gör när han vill promota en ny stjärna. När intervjun var slut, sa jag bara ”Vem är Molly Sandén?”.

Någon idiot har valt klänning åt flickebarnet. Är hon månne gravid? Hon låter lite som Sanna Nielsen, väl? Åh, så trist.

Bidrag 4: Trallala, åh, vad de är söta och oj vad de sjunger i stämmor och oj vad jag skulle vilja se Esther Williams eller Anna-Lisa Ericsson mitt bland killarna. Trallala. När vi spelar EMD på radion blir jag alltid lite glad. Men jag kan inte riktigt skilja på Ola och Danny eftersom jag inte kollar på Idol. Skit, jag kan heller inte skilja på Mattias och Erik heller.

Me like. De var roliga och proffsiga. Låten? Har ingen aning, jag älskade dem med eller utan musik. Trallalaaa.

Bidrag 5: Tänk att jag en dag under tidigt 90-tal sa till mig själv att ”nämen Rickfors är ju en snygg karl”.

*svälj*

Nä dra på trissor. Ännu en trumtjej. Oj, det här är ju vingar för pengarna i ny tappning. Han sjunger bra, men den kommer inte att gå hem i stugorna. Alla som gillar millimeterrättvisa vad gäller könsuppdelning kommer helt ologiskt att rösta sig galna. När såg man senast en man med tjejband på detta vis?

Bidrag 6: Maja Gullstrand har jag också intervjuat, hon var fullständigt förtjusande. Fast i mörkt hår. Hon jobbade på cirkus då. Och sjöng som en liten klocka – men den här låten funkar inte. De dansande tjejerna har däremot mycket snygga klänningar med lite 50-talsstuk. Undrar om hon är släkt med Christer (400 meter häck).

Bidrag 7: Ha! Ha! Petra Mede berättar om en staty av Bert Karlsson som är en snöhög! Ha!

Oh dear, artisten Sofia har på sig Catwomans kläder och sjunger på grekiska. Att sjunga på ryska hade man ju av röststrategiska skäl förstått. Men grekiska? Så jävla FÖRFÄRLIGT.

Tror ni att den där nallen som heter Björkman styr tillställningen och bestämmer hur startfälten ska se ut och vem som ska sjunga när så att den som han hejar på ska vinna? Det verkar förvånansvärt ofta vara så att den mest kända artisten sjunger sist.

Bidrag 8: Tänk om man tar fel på EMD och BWO. Och ELO.

Hjälp, Alexander Bard har ridhjälm och låten är hemskt trist. Kläderna är förfärliga och ljuspinnarna barnsliga. Usch. Tror Bard månne att detta ska tilltala den internationella juryn? Men visst ser den sjungande Martin fortfarande ut som pôjkn i ”Döden i Venedig”?

Sammanfattning: Urk.

Men ni får gärna komma med era avvikande åsikter i kommentatorsbåset – eller dela med er av de kriminella handlingarna i gårdagens inlägg här nere. Vi är inte särskilt bra på att vara kriminella, hörni.

Share
21 kommentarer

Boven

Lämplig illustration.

Idag skulle jag för radions räkning intervjua en så kallad bov kl 13:00. Då går man in i en studio, trycker på fjorton knappar, för upp tjugotre reglar och tar på sig hörlurar. Man sträcker på sig, biter sig i tungan – om man inte har ett glas vatten i närheten – och så säger man ungefär:

– Hur känns det?

Eller vad de nu säger, journalisterna.

Jag försöker verkligen. Som oskolad intervjuare hittar man på så gott hjärnan och allmänbildningen förmår. Men sällan har jag känt mig så dum. När boven (av okänd anledning) inte hittades förrän kl 13:50 skulle jag ju gå hem tio minuter senare. Nu är jag ju en massa personer i en:

  • tävlingsmänniskan som håller stenkoll på mellantider men skiter i klockslag
  • tidspetimätern som alltid håller tiden
  • frilansarn som gärna jobbar mittinatten
  • radiomedarbetaren som jobbar mitt bland alla andra radiomedarbetare som faktiskt inte vill jobba över en sekund utan ersättning.

Ptja, det var bara att ställa in alla fredagsaktiviteter och bita i det sura äpplet. Och intervjua så det stod härliga till. Ungefär så här lyckat blev det:

– Hej boven!
– Jag är ingen bov.

– Och när kom vändningen?
– Vilken vändning?

– Vilket var ditt första brott?
– Brott?
– Ok, överträdelse av lagen?
– Lagen?

I radio gör man kortintervjuer eftersom P4-lyssnarna efter blott tio minuter utan musik lär bli nippriga, galna och frustrerade. Mina 40 minuter med boven som har blivit ärlig och som numera på ett förtjänstfullt sätt arbetar med ungdomar på glid måste på något sätt bli tio minuter. Och det är jag som måste klippa. (Intervjun sänds inte förrän nästa vecka.)

Jag är visserligen bra på att killa alla andras darlings. Men mina egna? Nej. (Då hade mina blogginlägg varit bra mycket kortare.)

Min (misslyckade) plan med boven var att inleda med min egen kriminella historia:

Jag träffade 1983 en italienare i Italien (så synnerligen ovanligt) och han bestämde sig efter fyra timmars samvaro med mig för att tillsammans med mig stjäla en motorcykel. Så då gjorde han det. Med mig som medhjälpare. (Jag skulle kunna göra denna historia mycket längre, men övar mig i detta nu på att killa mina darlingar.)

Hur kriminella har ni varit, ack ärliga bloggläsare?

Share
40 kommentarer

Foppa, darling Foppa


[Fotnot innan vi börjar: Den där Foppan i rubliken är egentligen Peter Forsberg, den i mina svenska ögon genom tiderna bäste ishockeyspelaren. Från Sverige.

Lill-Strimma! Honken! Uffe Sterner! Högosta! Tumba! ropar ni som är bara lite äldre än jag. Javisst är det en definitionsfråga och visst älskar jag även Börje Salming, Markus Näslund och Mats Sundin och alla backar som Nicklas Lidström som inte har fått lika mycket publicitet bara för att deras jobb inte är lika glamouröst och poängfyllt. Men Foppa är Foppa. Och nu har han för triljonte gången ont i foten och förmodligen i själen eftersom han lägger ner comebacken. Igen.

Tusan vad det är svårt att läsa kursiv stil på en skärm.]

För att hedra Foppa (eller om det är för att jag helt enkelt är tvungen) ska jag ikväll gå på mitt livs första ishockeymatch. Nu sitter jag här och undrar om det är kallt inne i hallen, om man ska ha sittunderlag och portfölj, öronproppar, vantar, flagga, matsäck och kikare eller om det är ungefär som på en basketmatch.

Och kommer jag att klara mig utan repriserna?

Share
12 kommentarer

Vett och etikett, sans och vett samt lite svett

Nu borde jag sova. Men jag har försökt: vänt och vridit mig, lyssnat på den djefla mannens ouppfostrade snarkningar och druckit varm mjölk samtidigt som jag räknade får som hade sprungit vilse efter att ha hoppat över stängsel. Jahaja, nu pratar han i sömnen, men såpass oartikulerat att jag inte hör vad han säger.

Vad är det för sätt? Får han göra så mot mig? Ostraffat?

Ni hör: jag har snöat in på uppfostran. Efter att förra veckan i radio ha intervjuat bl.a. Anita Strandell och Joe Labero (tema: show business), ska vi denna vecka ta oss an Magdalena Ribbing och några andra. Vi ska prata om vett och etikett – som egentligen handlar om sans och vett och allmän uppfostran, eller hur?

När jag väl hamnar här kommer jag att vara väl förberedd. Och iklädd bekväma skor.

Jag försöker att tänka på keps inomhus, bestick i rätt ordning och snus i blomkrukor. Men jag återkommer hela tiden till en kille som jag träffade i 18-årsåldern. (Nu måste jag för att anonymisera honom låta bli att tala om en massa och ljuga ihop sammanhanget.)

Vi var runt 20 stycken tonåringar med olika bakgrund och olika tankesätt samt levnadsmönster som hamnade på ett och samma ställe under en vecka. Den här killen svettades ymnigt. Hela tiden. Varje gång som en svettpärla i pannan eller på överläppen var på väg att rymma neråt, fångade han den på pekfingret, granskade den och stoppade snabbt in den i munnen. Han sög av pekfingret med ett ljudligt PLOPP! och fortsatte med det han höll på med – om det så var att prata, diskutera, skriva, cykla eller bara lyssna.

Var på vett- och etikettlistorna står det om detta beteende?

Share
10 kommentarer

Olika falla ödets … äh, vi är helt enkelt orättvisa!

Vi har ju försummat Sexåringens läsande och skrivande. Vi föräldrar har inte tagit vårt ansvar och bör ställas i skamvrån.

När den nuvarande Sextonåringen var sexåthalvt år och skulle börja i sexårsverksamheten (=lekis), kämpade vi med läsning och skrivning och mutade honom brutalt med pengar och godis trots att han var komplett ointresserad av bokstäver. (Ja, samma Sextonåring som idag helt frivilligt läser det som motsvarar Naturlinjen med extra språkkurser i italienska, spanska och latin.) Med den nuvarande Sexåthalvtåringen har vi mest lallat runt, gullat lite och förmodligen tänkt ”Jaja, grabben klarar sig nog, han har ju nog med sin epilepsi och sådär”. Plötsligt dök det häromdagen upp en lapp från skolan:

”Trots påminnelser har vi bara fått in läxan av sex elever.”

Läxa? Påminnelser? Vabaha?

Det visade sig att Sexåringens allra första läxa bestod i att skriva upp två sammansatta ord från något hemifrån. Vi hade inte fått någon lapp hem – barnen hade bara fått läxan muntligen. Hm. Det funkar ju sisådär.

Nåväl. Nu har Sexåringen lämnat in sin läxa som han skrev helt utan mutor eller påtryckningar – men jag hann inte skanna in den. Däremot vet jag vad det stod. Med stora, darriga, helt rättplacerade bokstäver:

BLODOMLOPP
DINOSAURIEFOT
Share
10 kommentarer

Det värsta provet? (uppdat.)

Swoosch i tidsmaskinen.

Jag var ny i klass S2a i Tibbleskolan i Täby och ansågs lite skum och mystisk eftersom jag hade invandrat från Luleå och inte var riktigt som alla andra barn som sa reven och rekan. Inte visste jag då att jag bara ett par månader senare skulle ha bästa kompisar som hette t.ex. Erik & Erik, Perre, Marit, Sanna och Ru och att mina norrländska, rullande R skulle vara ett minne blott.

Efter bara någon månad denna hösttermin, var det dags för prov i genetik. Bananflugeprovet, ni vet.

Bananflugorna – som vi ju gillrar fällor för med vin, ättika, batterier och handgranater om det skulle behövas – har ett noga undersökt sexliv eftersom deras kromosomer är förhållandevis gigantiska och bananflugehönorna kan lägga ägg redan efter 20 dagar och man därför kan kartlägga hur någons farfarsfarfarsfar mådde efter blott tre månaders forskning. Men detta vet jag ju bara för att jag har läst på nu. När de andra i klassen lärde sig detta, låg jag hemma och var sjuk av de elaka stockholmsbacillerna som inte var som bacillerna i Norrbotten.

Därför visste jag inte att vi när jag kom tillbaka efter sjukdomen

  • hade prov
  • att provet handlade om bananflugor
  • att genetik faktiskt är intressant
  • att man kan relatera bananflugorna till mina föräldrars ögonfärg.

Jag minns att jag fyllde i rad efter rad på provet, att jag svamlade och yrade och förklarade genetikens mysterier utan att egentligen förstå något annat än att jag är blåögd och för alltid kommer att så förbli.

När vi fick tillbaka provet, hade jag sämst resultat i klassen. Att jag fick reda på det beror på att läraren finkänsligt nog skrev upp allas poäng på svarta tavlan (som på den tiden var grön). Jag blev fruktansvärt ledsen och längtade tillbaka till Luleå, där vi ju inte beblandade oss med bananflugornas privatliv, inte sa banaanfluger men fick palt i matsalen.

Fast det gick ju över som alla andra hjärtesorger. Och det var dit jag ville komma: prov komma och gå, bara kuriosa bestå.

Minns ni några liknande händelser som man kan rabbla till tröst för en mig närstående stackare som har skapat ett kuriosaminne just idag?

Bonus

Sarah Palins bananflugerelaterade klavertramp.

Uppdatering!

Min pappa mejlade.

”År 1956 flyttade vi från Luleå till Stockholm, och jag skulle börja läsa kemi på Stockholms Högskola, som det hette på den tiden. Men för att få börja läsa på två betyg i kemi (40 poäng i dag) på hösten måste man bli godkänd på ett skriftligt inträdesprov i kemi i augusti.

Jag gick glad i hågen till provet. Det skulle ju gå som en dans, eftersom jag var så duktig i kemi, trodde jag. Men jag blev underkänd och fick alltså inte gå kursen.

Under hösten arbetade jag som brevbärare i Vällingby och pluggade under tiden kemi. Vid nästa provtillfälle, i januari, lyckades jag bli godkänd, och började på tvåbetygskursen en termin för sent.

Men jag blev doktor i kemi ändå.”

Min mamma mejlade:

”Ska jag berätta om alla underbetyg jag fick? Jag fick BC (IG) på flera matteprov under min flickskoletid. En av gångerna var det teater på Dramaten på kvällen och under hela föreställningen tänkte jag på det skamliga med detta BC. Jag hade ännu inte talat om det hemma … Inte var det så att det fanns språkmänniskor och mattemänniskor på den tiden. Det blev i alla fall B (G) i slutbetyg.

Så fick jag BC i slutbetyg i geografi av alla ämnen, när jag var 15 år. Det var fröken Thörn, säkert 65 år, lång, smal och vacker med mörka ögonbryn och långa ögonfransar som yttrade följande om mig, när mamma ringde upp och undrade vad som stod på: ’Hon vet inte ens vilka vatten som sköljer Australiens kuster’. Mamma tyckte att det var komiskt! Året efter fick jag AB (VG+) av fröken Thörn. Jag gjorde en sådan tjusig och konstnärlig arbetsbok om Nordamerika och så läste jag väl på läxorna.

Alltid var det någonting de flesta i min generation fick plugga på under sommarlovet, för att tentera av vid höstterminens början. Svensk grammatik t.ex., där jag fick B? i slutbetyg. Elaka fröken Åkerblom skrev en hel promemoria med grönt bläck på vad som skulle repareras och pappa gav mig en duvnig i ämnet och sedan var jag fena på grammatik. Tack, fröken Else Åkerblom!

Åkerblomman var elak, för när vi inte kunde svara på läxan fick vi stå upp medan hon väntade i evighet på svaret som inte ville komma fram. Så fick vi inte ha premiär på Ruskaby skola som vi hade repeterat, för att en elev hade glömt sina kläder. Jag var Fröken med svart snörlivsklänning i min första och sista skådespelarroll.

Sommaren 1955 var jag i England hos en familj i Kent och då blev det att plugga upp BC:et i latin. Uppgifter från Hermods korrespondensinstitut skulle lösa och skickas till Malmö! Till saken hör att jag tillhör en generation, där bara 9 % av ungdomarna tog studenten.

Min största besvikelse var studentbetyget i skriftlig och muntlig svenska. B (godkänd) i båda. Alltså trodde jag att jag var jag dålig i svenska. Det var elaka fröken Stahre som också kuggade Eva Cr*nq*ist i svenska. Hon tog aldrig studenten, chockad som hon var. Fröken Stahre begick självmord på ett äldreboende på samma sätt som Harry Martinson.

Vi tog även emot förolämpningar från lärarna. ’Nu är hon konstig i knoppen’ och ’Hon har inte fattat någonting’, brukade latinlektorn Wahlén säga.

Det är nog inte helt av ondo med motgångar då och då, men vi hade nog för mycket av den varan.”

Ja. Och sedan blev mamma lärare i bl.a. franska, tyska, italienska, engelska och svenska.

Share
25 kommentarer

All The Presidents’ rum

JFK skriver maskin (?) och JFK Jr leker tittut. Själv är jag alltid väldigt jobbfokuserad med barnen i närheten. Not.

Stationsvakt funderade över hur man skulle kunna inreda The Oval Office (på svenska Ovala rummet som om det inte vore ett office alls). Jag undrar om det finns en friggebod som är oval så att jag skulle kunna bygga a room of my own. Sedan undrade jag inget mer på flera minuter eftersom jag hittade en fantastisk sajt med bilder på de olika presidenternas arbetsrum.

President Tafts ovala rum 1909. Minimalism eller home staging? Det rummet brann upp 1929, men det som används nu har exakt samma proportioner.

 

President Kennedys rum 1963. Pallen under bordet var fotstöd som skulle lindra ryggsmärtorna han hade. Strykbrädan till höger är mystisk och kräver förstås gissningar.

Blicken fastnar på stolarna som står på båda sidorna om skrivbordet. För de står alltid där. Vem ska sitta på dem och varför? En sekreterare borde väl vilja sitta rakt framför skrivbordet?

Detta är otroligt nog ett snap shot från dagen när Martin Luther King sköts. LBJ var president och rummet är utrustat med en smidig tre-tv-möbel.

 

Bob Hope stör Nixon (som fuskar genom att flytta golfhålet) år 1973, medan stolen står där och Lincoln vaktar skrivbordet.

 

Clintons rum 1996. Den där mattan byter alla presidenter ut när de börjar regera och den är synnerligen viktig och ska sända meningsfulla budskap till världen. Att Obama då har valt att låta Bushs matta ligga kvar, betyder förstås att allt kommer att vara precis som vanligt under de kommande fyra åren. Nu låter jag ironisk, men är egentligen bara avundsjuk. Jag har ett vardagsrum med 40 m2 blommig plastmatta.

Det där skrivbordet (som är byggt av trä från ett förlist skepp) ser förresten himla bökigt och obekvämt ut. Det var en present från Drottning Victoria till president Hayes 1880 och har använts av alla presidenter utom Lyndon B. Johnson, Richard Nixon och Gerald Ford. Jag har tillsatt en utredning för att bedöma om bättre eller sämre beslut tog under just dessa år, men vi har inte kommit till ett definitivt resultat än.

Nu har jag förstås hittat facit till stolarna! Men vi tar det från början. Nu blir det skrolla av!

1 Skottsäkra glas, insatta under WW2.
2 & 3 Ser man på, de har flaggor där.
4 Den s.k. Gunlock chairen, specialdesignad åt Kennedy Med Ryggen. Hur i hela friden kommer det sig då att alla presidenter efter honom vill använda den? Eller är det så att man bara blir president om man har ett och samma ryggproblem?
5 Bilder på Bushfolk. (Eftersom det är Bush II:s rum på bilden.)
6 The HMS Resolute Desk. (Som har en viktig roll i National Treasure 2.)
7 Panelen på skrivbordet satte FDR in för att ingen skulle se skenorna på hans ben.
8 President Eisenhower-byst.
9 William Koerners målning A Charge To Keep. Symboliskt.
10 Mattan. Just den dag som Kennedys matta lades in, blev han skjuten. (Aha. Nu förstår vi varför Obama inte byter.)
11 Mitten av mattan.
12 Det allra, allra intressantaste: Den Röda Knappen. Som man trycker på när man behöver hjälp. Eller whisky?
13 Stolarna! Nu kommer förklaringen! De har stått här sedan Roosevelts tid och är mycket riktigt för sekreterarna. När presidenten dikterar sina beslut, stenograferar … de … ner allt … med blyertspenna … på randigt papper … Bah. Tror jag vad jag vill om.

Nä. När jag blir president kommer jag att ställa in en schäslong på skrivbordsplatsen och ligga där med datorn i knät.

Share
21 kommentarer