Hoppa till innehåll

Etikett: USA

Frukost och annat i Minneapolis

Avdelning uppvaknande
I morse vaknade jag av kramp i vaderna och sms från MQ. Nämen så trevligt.

En affär hemma i Sverige har luskat reda på mitt mobilnummer trots att jag aaaaaahaaaaaldrig handlar där och skickar först ett meddelande om att de har rea på hela sortimentet och sedan ett meddelande om att det var fel för att det gällde ju bara sommarsortimentet. Kuckeliku liksom.

Livet på en pinne: dator och fjärrkontroll samt temugg.

Avdelning tv
Nu ska vi snart checka ut från Holiday Inn i Minneapolis. Vi har sett på tv hela morgonen:

  • Lindsey Lindsay Lohan har en intressant roll här. När hon kör för fort och åker fast och ertappas med kokain, skickar hon ett sms till en skvallertidning om att hon är oskyldig. Skvallertidningen kontaktar tv och visar upp sms:et. Hennes pappa uttalar sig inför kamera och säger att familjen skulle ha hållit ihop mer. Gäsp. Jag vet inte ens vad Lindsay har för yrke. (Men nu vet jag mer, se kommentarerna.)
  • Det råder bevattningsförbud, och på nyheterna kommer bilder från bevakningshelikoptrar som filmar fuskare – hus där någon ändå vattnar gräsmattan. De kommer att få böta, moahahaa, skrattar tv-reportern.
  • Och så kommer rapporter om presumtiva flygplansbombare som testar om röntgenkamerorna kan se t.ex. ost med instuckna metalltrådar. Himla slöseri på bra ost. Och ost- bomb- och knarkhundarna – som till alla allergikers fasa nosar omkring bland resenärerna – hittar ju särskilt osten. För det har jag sett på Wallace & Gromit.

Avdelning intelligenstest
Hur fort förstår du att man ställer in värmen och sätter på vattnet med ett och samma vred? Mitt resultat konverterat till IQ: 23.

Avdelning lättimponerad, blond brutta

Lotten:
– Tidning! Det ligger en tidning utanför hotellrumsdörren! Kolla! En tidning! Hurra!
Bästisgrannen:
– Va … *gäääsp* Va …?
Lotten:
– Jag måste fotografera, var är din kamera? Jag måååste ta en bild. Kolla, alla har fått varsin tidning! Wow!
Bästisgrannen:
– Tänk vilket pappersslöseri, synd på alla träd.
Lotten (nu inne på toa):
– Nämen åååå, kolla, inbyggda snorpapper, wow, så cooooolt!

Ni ser? Det är ”tissues” … snorpapper alltså. Vad är det med amerikaner och dessa eviga näsdukar i kartong som man erbjuds överallt? Är det för snornäsor eller för gråtattacker framför tv:n eller för det ständigt flyende läppstiftet?

Avdelning krubb
Dagens ljuvliga frukost. Den kostade $9, vilket är drygt 60 kronor. Tydligen är denna omelett ”low carb” och jättenyttig – gjord på tre ägg som kom ur en höna som behandlades synnerligen väl.

Avdelning klädsel
Ser ni minikjolen som jag nämnde igår? Jag har kompletterat den med ett par pepitarutiga tajts med små distraherande rosetter i sidan. Tadaa! Plötsligt är jag tydligen inte alls en pinsam svensk. Däremot kallas detta ”loitering” – när man utan anledning befinner sig utomhus. Sådant förargelseväckande beteende kan man bli arresterad för.

Snart ska vi i bil bege oss mot Sioux Falls i South Dakota.

Share
26 kommentarer

Rapport från Philadelphia

Här sitter jag i Philadelphia och dricker öl på flygplatsen.

Bästisgrannen har varken spillt, snubblat eller tappat bort något. Jag har redan hunnit vara en elefant i en porslinsfabrik (klirr), välta en kaffekopp över min tröja och tappa bort min kamera. Jag har i och med kameraborttappningen dock hunnit bekanta mig med hela flygplatspersonalen, som nu säger ”Hi Charlotte, sorry – still no camera”.

Note to self:
Lägg inte kameran ifrån dig på toa och gå inte sedan därifrån utan kameran.

Ah well. Vi har ju Bästisgrannens kamera. (Än så länge.)

På planet var goth-raggar-hippisarna med nitar och ZZ-Top-skägg föredömligt duktiga på att massera vader och jogga fram och tillbaka mellan säte och toa. Vår flygvärdinna var på ett rasande dåligt humör och bannade oss för slarvigt uttal, tespill, läskbyte och långbenen uti gången. (Mina basketknän kräver utsträckning var femte minut.) Vi bad om ursäkt säkert 27 gånger för vårt syndiga passagerarleverne.

Kolla vilka snygga motorer US Airways har! (Philadelphias förorter syns där nere.)

När toapapperet på planet var slut och vi hade rensat hela jordnötsförrådet intygade vi skriftligen tillsammans med alla andra svenskar att vi inte

  • har varit involverade inom spionage-, sabotage- eller terroristaktiviteter
  • har deltagit i folkmord
  • mellan 1933 och 1945 på något sätt varit involverade i förföljelser som har med Nazityskland eller deras allierade att göra.

Hupp. Insåg nyss att jag är helt felklädd. Jag har en 40-årskrisig, kortkort kjol på mig. Ingen här har det. Ingen. Jo, vänta. Pfuuh. Där är en. Visserligen sitter hon i barnvagn, men det är väl ok?

Omedelbar uppdatering
Bästisgrannen har tappat sin armbandsklocka!

Ännu en snabbisuppdatering
Dialogen mellan mig och en tjej med enormt afrohår i informationsdisken (disken? desken? hjälp!) lät alldeles nyss ungefär så här:

– ‘Scuse me. I’ve lost my camera. It’s big and black.
– Ok. See that small white phone over there? Call ”Lost and Found” and tell them.
– I see. Small white phone. Big black camera.
– Exactly. Like … real life. (Stort skratt.)

Share
26 kommentarer

Kalla mig filbunke (uppdat)

Inte nog med att tåget mot Arlanda kommer att krocka och jag kommer att fastna i alla tullar och vapenkontroller och att planet mot USA i morgon förmiddag kommer att krascha. Jag kommer dessutom ju att drabbas av djup ventrombos som vandrar till lungorna och kväver mig eftersom jag inte har vett att motionera i flygplansstolen.

Den här oron hanterar jag med ett stoiskt lugn på utsidan. Bästisgrannen är tvärtom som en liten iff-iffande trasselsudd till chihuahua på både in- och utsidan. Och apropå det:

En spilkum, spilkumen, flera spilkumar. (Sedan 1733; av det lågtyska spölkumme med samma av spulen ‘spola’ och kum(me) ‘skål; fat’.)


Skålen på bilden kallas spilkum och är från runt 1898. Man hällde mjölk i den, och satte ner den i källaren över natten. På morgonen hade grädden stigit upp tll ytan, så den slevade man av och gjorde gräddtårtor och semlor av. (Förlåt, I got carried away. Man gjorde kanske bara smör av grädden?) Sedan ställde man ner spilkumen i källaren igen, för att dagen efter hade mjölken surnat och förvandlats till en filbunke.

Den åt man till kvällsmat, för på morgonen åt man inlagd fisk och andra, mer matiga rätter. På kvällen vispades filbunken så att den inte klumpklatjofsade ut ut spilkumen utan var mer som vanlig fil. Knäckebröd kunde man smula över. Kalaspuffar var sällsynta.

Jag är lugn som en filbunke i en spilkum. Jag är blek som en filbunke i en spilkum. Hellre en filbunke i en spilkum än ett slagsmål i omklädningsrummet. (Nya ordstäv funderade vi på här och här.)

——
Allmänbildningsakuten
Gräs som kor äter, innehåller gula färgämnen som heter betakarotenoider. Detta färgämne syns tydligt ju mindre utspädd (alltså ju fetare) produkten är. Sommarsmör är gulare än vintersmör för att kossorna ju på vintern äter hö, och sådant gammelgräs har inte lika mycket betakarotenoider. Coolt va?

Uppdatering i en kö
Vi står i vår sjunde kö på Arlanda.

Så här står jag i detta nu.

Vi har fått berätta för snokande personal om att jag packade vår resväska (som är stor som en ponny) på vardagsrumsgolvet och att tandkrämstuben inte rymmer 100 ml vätska. Vi är fruktansvärt fnittriga. Alla är förtjusande trevliga och verserade. En mindre trevlig, svettig, högljudd man reser med sin mikrofru och mikromamma (i 100-årsåldern) och skäller på dem som vore de hundar på agilitydressyr.

– Nej! Gå dit! Sitt där! Tyst mamma! Stora väskan sa jag! Tyst! Nej! Hör du inte?

I röntgenapparaturen fastnade jag för första gången inte – kan ha att göra med att nitbältet glömdes hemma. Tur var väl det, för en liten stund senare kom ett hårdrocksband/hippiekollektiv/MC-gäng med fler än ett nitbälte. (Det där handlar inte om fördomar, jag vet verkligen inte vad de var – men de hade långt hår, svarta skinnstövlar och kläder lager på lager.)

Boarding!

Share
22 kommentarer

Jag ska åka till USA

Swoooooooosch. Tidsmaskinen har placerat oss i ettan på gymnasiet. Jag går på Hermelin i Luleå, hyser stark aversion mot min klassföreståndare, spelar basket nästan varje dag, har en bedrövlig dygnsrytm som kräver sovstund efter skolan och är nervös för att jag ju har sökt stipendium för att få plugga i USA i ett år.

Mina två kompisar Anna och Bästisgrannen har samma planer som jag. När beskedet kommer, faller jag ner i en djup avgrund av besvikelse. De får åka. Men inte jag. För jag är ju allergiker.

Jag gråter.
Jag skriker.
Jag bråkar med alla.
Jag skolkar.
Jag kräver att hela familjen ska flytta till Stockholm eftersom jag av skam inte kan bo kvar i Luleå.

Då plötsligt – halleluja – får jag i alla fall stipendium eftersom den enda husdjurslösa familjen i hela USA har anmält sitt intresse. Familjen är från Irak och går med på att ta emot mig om jag ”vaktar deras fyra barn” efter skolan. Jag säger ja och blir åter en snäll ängel.

– Upp i trädet! ropade jag. Anna och Bästisgrannen var coolare.

NorrbottensKuriren skriver om oss i en enorm artikel, och vi påstås utbrista ”härligt!”, ”underbart!” och ”spännande!” och på bilden syns min sömnbrist tydligt.

När jag kom till Dallas, var min irakiska familj försvunnen och jag placerades i en familj med katt. Jag knaprade varje dag allergitabletter stora som hockeypuckar, gick i kyrkan hela helgerna (bild här) och vantrivdes otacksamt nog.

Tillbaka till nutiden. För om två veckor åker jag och Bästisgrannen till USA igen.

Till Kalifornien? Sierra Nevada? Hollywood? San Francisco?

Näpp.

Till N.Y.? Broadway? Manhattan, Brooklyn, Queens och Bronx?

Näpp.

Vi ska till Iowa. Och till Minnesota. Vi ska titta på majsfält och leva trailerliv och ta in på motell som i Psycho. Bästisgrannens skola har bjudit in henne till ett jubileum och eftersom hon fortfarande ser så samisk ut (kolla, det är hon med luggen på bilden här ovan), tar hon som accompanying person med sig den långbenta blondinen som är jag.

——-
Fotnot.
Familjen hemma i Luleå tog mig på orden och sålde huset, sökte nya jobb och flyttade till Stockholm under mitt år i Dallas.

Share
17 kommentarer

Den snyggaste bilden på mig

När jag var utbytesstudent i USA, blev jag plötsligt anmodad att som fotomodell åka till Mexiko för en plåtning.

Ha! Se där – en mening ni aldrig trodde att ni skulle få läsa just här!

Det konstiga är att det faktiskt är sant.

En av de andra utbytesstudenterna bodde nämligen i en miljonärsfamilj där familjefadern var fotograf med nyinköpt Hasselbladare. Han bestämde sig för att ta med sig oss och en tredje svensk (en blond viking) på en fotograferingsresa där vi poserade i sanddyner, på båtdäck, i grottor med gigantiska spindlar samt i dörröppningar med fula valv.

– Titta snett uppåt, nej, andra hållet, sätt axeln mot grottväggen, le, nej skratta, oj, nej, stäng munnen, skjut fram höften, titta beundrande på honom!

Senare i livet träffade jag ännu en fotograf som ville använda ”normala människor” som modeller, så jag finns med på en mängd konstnärliga bilder. Hela tiden hade jag en baktanke: ”nu kommer Ingmar Bergman att upptäcka mig”.

Pah.

Men nu ska jag visa er den allra snyggaste bilden. Jag har aldrig varit så mystisk, så beslöjad, så spöklik, så vacker som på bilden som togs i samband med utredningen om varför mina käkar sedan en basketmatch i november inte går ihop som de ska. Jag kan inte bita ihop, utan sväljer numera hela kameler under måltiderna.

Inga lagningar utom plastbiten som lappar ihop ena framtanden som jag slog av i basketsammanhang*. Ni ser – rötter som balettdansöser, asymmetri och bara helt underbart vackert!

Jag kan visserligen fortfarande inte bita ihop – men det finns numera bevis på att jag är vacker på insidan.

*) Jag slog av ena framtiden framtanden när jag nervöst snurrade ett halsband framför mig, talandes med Plannjas två amerikaner: Ray Tarnowski och Charles Barton. Den lilla glasberlocken for in i min tandrad som en wrecking ball som man river hus med.

Share
26 kommentarer