Hoppa till innehåll

Etikett: tidning

Månadsjournalen i oktober 1989

Det var en gång ett 80-tal som hade axelvaddar. Jag hade massa axelvaddar. Till och med möblerna hade axelvaddar. Men det fanns ju annat också: jättestora brallor, fladdriga kappor, spretiga frisyrer och trianglar precis överallt. Allt var brett och högt!

Och så fanns det då en tidning som hette Månadsjournalen, som var salig Vecko-Journalen – fast en gång i månaden. I det nummer som jag har hittat, vet man att berätta att Strindbergs kanske kluddigaste tavla ”Inferno” nyligen har sålts för 13 miljoner kronor.

På nästa uppslag gör den fenomenale dansaren Niklas Ek reklam för kaffe på detta vis.

De som skriver artiklar i detta nummer är Nils Petter Sundgren, Clarence Crafoord, Alf Henrikson, Björn Nilsson, Oscar Hedlund, Göran Hägg, Jörn Donner, Per Wästberg och Fabian af Petersen. Samt Marianne Zetterström. (I rättvisans namn finns det fler skribenter, som inte nämns i innehållsförteckningen [bl.a. Kid Severin], men andelen kvinnor är med dagens ögon mycket, mycket liten.)

Det är ovant att läsa så långa meningar, så kompakt text och så bestämda åsikter. Som den banala 20-talist jag tydligen är numera, hoppar jag raskt till annonserna. Jahaja. Hm. Jaså. Man är rädd på advokatkontor, man kör inte BMW för att förflytta sig och vissa produkter behöver inte nån reklam, så de får … reklam…

Så himla konstigt.
”Ingen kör BMW bara för att förflytta sig från en punkt till en annan.” Sa alltså denne man i fiskartröja och kavaj och promenerade därefter till sin slutpunkt i fjärran medan bilen fick stå kvar? (Jag kollade registreringsnumret och vet att berätta att denna BMW är skrotad sedan länge.)
Avsändaren Blåvitt skriver: ”Våra tandborstar behöver ingen reklam.” (Vän av ordning undrar i sammanhanget varför de här tandborstarna verkar vara nedsänkta i bubbelvatten.)
En i gula strumpor klädd arkitekt gör (sittande i en Le Corbusier-stol) reklam för en svindyr liten tv. MED TEXT-TV! (Och 3 000 kr 1989 motsvarade betalning för lika lång arbetstid som 9 163 kr år 2021, mätt med löneindex.)

På ett helt uppslag får vi se vilka som kom på 4–10:e plats  i en gigantisk menytävling. De bor i Finland, Belgien, Japan – och i Västerhaninge.

Har de månne blandat samman de två pastasåserna vid monteringen?

En av vinnarna presenterar ”svensk tsatsiki”, som blott innehåller gurka, yoghurt, salt och gräslök. Jag gick ofta till skolan efter att ha ätit Boursin-mackor till frukost, och fick nästan alltid höra att jag stank av vitlök. På något sätt var det ändå värt det …

Men. Tänk ändå va, att få leva i en tid när man (iklädd axelvaddar) kan få läsa en nyskriven dikt av Alf Henrikson då och då. (Just denna bör läsas högt.)

Alf Henrikson, Månadsjournalen 1989.

Sådärja, nu har ni varit med på en liten tidsresa. Säg till om ni vill veta mer om 1989!

Share
46 kommentarer

Plannja och min pappa

Det hände sig en dag i november 1979 att jag av outgrundlig anledning gick på basketmatch med min pappa.

Detta var vanligt runt 1975, när pappas bästis Kari Marklund coachade, och min stora idol var amerikanen Charles Barton (just nu faktiskt coach i Djurgården). Men från 1978 spelade jag ju själv basket, och gick därför på matcherna med mina lagkompisar. Inte med pappa!

Nåväl. Där satt jag bredvid pappa. Lulelaget Plannja lirade mot Södertälje och coacherna Kent Brodin och Kjell ”Korven” Englund var frustrerade eftersom matchen inte spelades enligt deras plan. Eller om de var hungriga och hade skoskav – jag minns inte vad som hände. Efter ett (enligt pappa) idiotiskt domslut vrålskrek han – på ett för honom väldigt ovanligt sätt – ner mot planen:

– Buuuuhuu! Ut med domarn!

Det där brukar man ju komma undan med. Men domarn måste ha haft lyssning på läktarn, fast fått en felhörning. Han blåste omedelbart i sin vissla, vände sig om på en femöring och pekade på den i knähöga näbbstövlar klädde assist-coachen Korven. Och visade tecknet för en teknisk foul.

En teknisk foul vill man verkligen inte få – varken som coach eller som spelare. Den har ”skam” påhängt sig, för den innebär att man har gjort något högst olämpligt. En spelare kan få en teknisk foul av att t.ex. svära och kasta bollen i väggen, en coach av att tjafsa med domaren eller faktiskt bara göra en ilsken gest, slå sig för pannan och himla med ögonen.

Lite så här. Fast svenska domare har inte randiga tröjor och Plannjacoacherna gav inte upp.

Coach Kent Brodin blev förtvivlad och sa va va va va och domaren svarade bla bla bla – och gav även honom en teknisk foul. Korven fortsatte att ifrågasätta sin foul, fast med armarna utslagna och ansiktet högrött. Då reste sig pappa upp och ropade  från läktarn:

– HALLÅ! DET VAR JAG! HALLÅÅÅÅ! DU HÖRDE MIG!

Då behövde han inte vrålskrika eftersom det vid det här laget var relativt tyst i Sporthallen. Och nu ska ni komma ihåg att bredvid pappa sitter ju jag – hans 15-åriga dotter som älskar basket men förmodligen aldrig mer någonsin i livet kommer att kunna gå på en basketmatch.

Kent Brodin pekade på pappa, pappa pekade på sig själv, domaren skakade på huvudet och pekade på Korven – som blev ursinnig och riktade en spark mot en stol. Stolen vek sig som ett korthus av bara luftdraget.

Alla inom basketen vet att när man har fått en teknisk foul gäller det att hålla sig i skinnet, för om man får en till, åker man ut till omklädningsrummet. Nu blåste domaren förstås en gång till och gav Korven ännu en teknisk foul, för man får faktiskt inte sparka omkull saker. Det spelar ingen roll att det inte var meningen.

Kanske var reglerna annorlunda på den tiden, för Korven visades inte ut ur hallen, utan upp på läktaren. Min pappa stod fortfarande upp och pekade på sig själv och ropade att det ju hade varit han som var skyldig – när jag  lade märke till att Korven närmade sig oss. Jag frös till is. Nejnejnejnejnej sa jag i huvudet och blundade. Jag dör.

Kanske kom Korven på bättre tankar, för till sist satte han sig i trappan en bit bort.

Resten av matchen satt Kjell ”Korven” Englund där, nästan hopkrupen med armarna om knäna. Pappa satt bredvid mig och jag satt bredvid pappa. Han skämdes inte det minsta lilla utan tyckte att det var en riktigt upplyftande incident. Jag var säker på att basketlivet var slut.

NorrbottensKuriren skrev i sitt referat:

Nu tog inte basketlivet slut för den unga Lotten. Plannja vann nämligen matchen med en ynka poäng.

Share
12 kommentarer

Maken till fånig produkt!

I några sommarveckor prenumererar jag (äntligen) på en papperstidning. Det som var så självklart 2001, när vi hade fyra prenumerationer (Sydsvenskan, DN, SvD och Eskilstuna-Kuriren), är idag så ovanligt att alla barnen kommenterar det.

– Varifrån kom den här?
– Brevlådan.
– Och tvestjärtarna?
– Brevlådan de också.
– Varför är den i två delar?
– För att fler ska kunna läsa samtidigt.
– Men varför?
– För att det är mysigt. Utomhus. Sommar. Frukost.
– Mamma. Du har redan läst alla dom här nyheterna på nätet igår va?
– Mmmmmm.

Prasslet är hemtrevligt, förväntan är stor (men byts snabbt till ett jahaja) och formuleringskonsten verkligen platt. Men jag läser och lär mig! Idag har jag i min prasslande morgontidning tagit del av …

… en miljard (eller kanske blott sju) annonser om vin och champagne med gigantiska varningstexter …
… lärt mig hur den häktade rapparens advokat klär sig …
… förstått att kylklampar är ute …

Den där Rolls-Royce-picknicklådan gör mig förbannad på ett nästan otrevligt sätt. Journalisten (redaktionschef på branschtidningen Motor-Magasinet) försöker förvisso lite lamt låta påskina att det hela är knäppt, men borde (enligt mig) ha tagit i mer.  Några förslag på vad han kanske kunde ha skrivit:

  • När Rolls-Royce ändå håller på, borde de erbjuda försilvrade hårsnoddar till förare med frisyrer över medellängd.
  • Nu inväntar vi Volvos kontring: bilskor med utfällbara ölöppnare i platina.
  • Det här var väl ingenting. Tacka vet jag Toyotas tandpetare i ekträ som kommer från regalskeppet Vasa.

Fnys!

[Eller är jag bara avundsjuk och ogin?]

Share
25 kommentarer

Å nu blire reklam: SvD:s arkiv

Den 8 augusti 1945 är det blott två dagar sedan Hiroshima utplånades. Ingen vet då att det även är dagen innan detsamma skulle ske med Nagasaki. Svenska Dagbladets förstasida såg ut så här:svd_8aug1945

Jane Horney sägs här bestämt vara vid liv (det var hon inte), en dykare har dött och ”metamorfos” är fortfarande ett så allmänt känt ord att det till och med får stå i en rubrik. Inne i tidningen finns en liten notis om ett drunkningstillbud.mobbokalledrunkna

Först tänker man ju ”vad fick poliskonstapeln som skyndade till att efter sjukhusbesöket tro att den okände mannen skulle stå kvar?” och ”vad trevligt med poliskonstaplar lite här och där” sedan tänker man ”undrar hur det gick för pojken?”.

Men det vet jag! För det är min morbror, som fortfarande lever i högsta välmåga!

Jag letar vidare och finner min morfar (1878–1960) i en bokrecension eftersom han förutom att vara matematiker även var musiker och Bachkännare. Förvånat inser jag att det finns något som heter ”problemet Bach” och att man förr kunde köpa levande braxen och att de minsann var jätteslarviga med versalerna redan då. (De som skrev. Inte braxen.)

morfarsbok
Ja, jag kapar obekymrat artikeln om min morfar till vänster för att prioritera fiskannonsen till höger.

Min mormor (1902–91) var arg på Televerket, och fick 14 oktober 1961 in en oerhört lång insändare om tingens beskaffelse eftersom hon var bekymrad över de anställdas situation. Här är sista stycket:

mormorsinsandare

Det är alldeles fantastiskt och underbart. Jag hittade mina föräldrars förlovning och giftemål, min egen födelseannons och pappas alla radioprogram (Vetandets värld) samt en notis om lillasyster Orangeluvans och min enorma sajt om Sveriges alla loppisar – ”Begagnatguiden” – som beskrivs så här 1998:

” …den datorburna Begagnat-sidan på internet …”

Broder Jakobs äventyr som slutade med final i Vi i femman 1978 syns blott på detta vis:

viifemman

Först efter ett par timmars läsande kom jag på att jag ju borde leta efter mig själv också …

baaaaarnen_lotten_svd
Den 17 mars 2005. Har jag inget som helst minne av.

Däremot minns jag mycket väl när jag skrev och berättade om min synestesi och SvD kallade mig ”Lotta”. Som visste de att jag verkligen hatar att bli kallad just det.

synestesi_lotten
SvD den 19 maj 2004. Grrrrrrr.

Jag ryser, skakar av mig Lotta-obehaget och söker på ”basketboll”. Och si. Den 5 november 1937 inleds en månad med basketartiklar. Den nya sporten är fantastisk, det förstår alla.

basket_svd-searkiv1937-11-05
”Från Kinas match mot Frankrike i den olympiska turneringen [1936]; kinesernas vänsterforward har överraskat det franska försvaret med ett snabbt bakkast.”
Ett par dagar senare:

amerikanska_basket_svd
Så använder vi inte längre ordet ”schablon”. Mycket intressant.

Efter matchen kommer ett referat som hyllar basketen som sport så till den milda grad att jag blir alldeles rörd. Men journalisten kommer även med ett förslag …

stoppahandboll_svd_dec_1937
”Bör inte handbollspelet för FLICKOR hädanefter försvinna? Ur alla synpunkter är basket att föredra för damer.”

Tempora mutantur nos et mutamur in illis. 

Och nu till reklaminslaget: rusa åstad och skaffa abonnemang så att även ni får frossa i gamla gulnade tidningssidor! Det är tyvärr lika BNP-saboterande som en viss Julkalender, men SvD:s arkiv är alltså totalt ljuvligt på alla sätt och vis. (Och någon borde ge mig provision för alla nya abonnenter idag.)

Berätta vad ni hittar!

Share
72 kommentarer

Lotten – the artist formerly known as basketstjärna – intervjuad på 100-årsdagen 2064

– Ja, hur känns det nu på 100-årsdagen, Lotten?
– Jag har plötsligt fått jätteont i knäna, kan du tänka dig. Begriper inte varför det skulle dyka upp plötsligt.
– Det är måhända det myckna basketspelandet på 1900-talet?
– Joooo, så skulle det ju kunna vara förstås. Sa du 1900-talet? Hm.
– Du var i USA som basketproffs säsongen 1981–82?
– Ja, så var det nog. Bedrövligt spel. Håriga ben hade jag, tror jag minsann. Spelade mot eller med Barack Obama. Jag tror att jag har en bild här nånstans … Ja, titta! Med honom var det — i ett mixed lag.

barack_lotten_1980
Obama i mitten där, Lotten till höger.

–  Jag har hittat ett tidningsurklipp från … låt se … Eskilstuna-Kuriren den 26 september 2009 – var det året när du, Lotten, lade skorna på hyllan?
– Nej. Här läggs inga skor på hyllan. Jag spelar fortfarande. Skorna sitter på fötterna och där ska de sitta. Jag ska dö med skorna på.
– Jaså såpass?
– Ja, men av någon konstig anledning får vi inte ha på oss shorts längre när vi spelar. Fastän vi rakar benen. Här har jag ju en bild från igår!

basket_nunnor
Lotten med bollen –bolltrollare som alltid.

– Okej, men här i artikeln från 2014 står det ju att du är en ”f.d. basketstjärna”.
– Mhm. Måste vara ett korrfel. Får jag titta?
julians_article_sep26_2014– Eh… det var då väldigt vilka små flugskitar till bokstäver.
– Förstoringsglas kanske?
– Jatack.

korrfel

– Upprörande. Tsssst. Skulle jag vara en föredetting? Nej, nu jävlar.
– Jaså? Vad händer nu?
– Nu måste jag sova middag. Dunk! Zzzzzz.

Share
43 kommentarer

Roliga runor

För snart fem år sedan skrev jag om gravstenarnas poesi i jakten  på min egen fyndiga gravtext. Kanske såg jag livet gå mot sitt slut, kanske hade jag inget annat bloggvirke just den dagen.

Igår morse skrattade jag högt åt en dödsruna som skilde sig lite, lite från alla andra. Fast först en förklaring: läser jag verkligen nekrologer? Jag som är så ung? Nej, det gör jag faktiskt inte – men ibland liksom hoppar de på mig, studsar upp ur familjesidorna och tjoar ”läs hääääääääär” fastän jag är på väg att snabbt bläddra fram sportsidorna. Så då läser jag – lite klädsamt motvilligt.

Men gäsp, vad de flesta är intetsägande och trista; alla sörjs närmast av sina barn (även när barnen har sagt upp bekantskapen med den döda eller strukits ur testamentet p.g.a. osunt leverne eller andra hemskheter) och aldrig av t.ex. sina närmaste grannar. Alla ”hade ett varmt hjärta” och jisses vad alla som dör ”hade nära till skratt”. Alla som dör gamla hade kvar ”glimten i ögat ända till slutet” och ingen gjorde något ont mot någon någonsin.

Förrän igår morse. Först landade blicken på beskrivningen av hur man skriver en runa i SvD:

Just det, ”inriktad på sammanfattande fakta och levnadshistoria”. Det är nog det som begränsar alla skribenter. Åsa Eva Mobergs trista nekrolog hade häromdagen författats av inte färre än sju personer, alla komplett renons på stilistisk finess. Ser ni hur de sju mejlade texten fram och åter och försökte komma överens om lydelsen? (Klicka på bilden om den ser för liten ut.)

Åh, ni tycker att jag har höga krav på sörjande personer? De kanske är förlamade av gråt och ond, bråd död och inte kan bättre? Vem är väl jag att komma här och vilja läsa intressanta runor? Jamen jamen jamen man kan väl försöka?

Jag har i min ägo ”Book of Obituaries” och ska bara dela med mig av en runa. Eller två. Vänta, jag tar bara två inledningar!

”Charles Horace Jones, the South Wales streetcorner poet who has died aged 92, stood beside a lamppost in the High Street at Merthyr Tydfil, Glamorgan, for 45 years with a knuckleduster in his pocket as protection against the Welsh whom his poems had attacked.”

(Knuckleduster är ett knogjärn.)

”The 7thDuke of Montrose, who has died aged 84, was a Rhodesian farmer whose presence in Ian Smith’s rebel government gave it a faint whiff of Ruritanian respectability. A Gaelic-speaking giant of 6 feet 5 inches, of great charm but with opinions noticeably stronger than his executive abilities, Montrose regarded the Beatles, Carnaby Street and long hair as part of a Communist plot to subvert the West.”

Het rätt, man borde skriva hur långa alla är när de dör. I alla fall om de var runt 1,95 meter och kanske har spelat basket någon gång.

Äsch, en till – inledningen och slutet:

”Marie-La-Jolie, who has died at Marseille aged 82, was a celebrated brothel-keeper in that city’s criminal heyday, when the vieux port was a world centre for white-slaving and drug-trafficking. [—] Marseille’s most infamous madam ended her days in a small flat near the waterfront; alone, toothless save for one rotting fang, but content to have outlived nearly all her old associates.”

Och vad var det då jag fastnade för igår? Jo:

Trollkräm! Jag ska be mina överlevande att nämna min famösa köttfärssås, mina knastrande knän och de utstående tänderna. Och att jag tyvärr aldrig blev längre än 1,72 meter lång, vilket menligt påverkade basketspelet eftersom jag dessutom föddes med skralt bollsinne. Nobelpriset kan de få nämna någonstans i slutet.

Share
90 kommentarer

Begriper du nånting?

En förkastning av förnekandets språkbruk

Vad är detta? Det liknar svenska, vilket jag brukar begripa. Men här förstår jag ingenting.

Hypotes 1
Södergran använder språket som maktmedel. Hennes syfte är att sprida rädsla bland publicistkolleger och jurydeltagare och få dem att uppleva känslan av att ”hon vet/förstår något som jag inte vet/förstår”.

Hypotes 2
Södergrans text är en metatext, en förlängning av Johanna Ekströms poesi.

Hypotes 3
Jag är dum i huvudet och en illitterat troglodyt som inte förstår mig på modern kulturjournalistik.

PS
Enligt NE betyder förkastning ’förskjutning av bergartslager på ömse sidor av bristning i jordskorpan’. Substantivet av verbet ”förkasta” är ”förkastande” alt. ”förkastelse”.

Share
6 kommentarer

Var ska jag sova inatt?

Ibland rapporterar jag om sömnsvårigheter. Vilket oftast inte är vad det låter som. Sova kan jag nästan alltid, men sömnen är svår att njuta av i längre sjok. Men nu har jag härdats.

För drygt ett år sedan, gjorde lokaltidningens fredagsbilaga ett hemma-hos-reportage hos oss.

På bilden syns min djefla man och ungefär tvåkommasju av de fem barnen. På förstasidan står det till exempel att det luktar hembakat när journalisten kliver i genom dörren. Nu ska jag avslöja varför (och citerar alltså mig själv) här:

Jag sorterade tvätt, bar ner onödiga möbler till källaren, dammsög, plockade kläder, ställde i ordning böcker och satt upp ett par tavlor. Då började det lukta. Att känna denna doft var som att dricka ett 229-kronorsvin där mörka bär möts av gräs, en smak som snabbt ersätts av plommon i kombination med annalkande, löddrig häst. Men från köket luktade det först kalops, sedan dillkött, ersatt av magsjuka och så ett annalkande lik.

För i köket kokade Olle en rådjursskalle. Det var ett kranium som 13-åringen hittat i skogen, och som Olle just denna dag beslöt sig för att koka rent från … från … ja, från sådant som sitter fast på ett rådjurskranium.

Trots tidsbristen, paniken och det allmänna kaoset, satte jag då igång att baka ciabatta. Det har jag lärt mig av en fastighetsmäklare. Men det hjälpte inte. Nu luktar hela familjen lik. Lik i ciabattabageri. Nu kommer journalisten!”

Men att jag bakade väckte inte intresset hos någon. Det gjorde däremot den lilla passusen längst ner till vänster om att barnen glider runt och sover där de för tillfället har lust. I vilken säng som helst. När jag hälsar på nybekantingar säger de ”åååå, det är ju du som har barn som byter sängar med varandra!”.

Jag trodde att det här skulle gå över. Men icke. Av de numera tolv sängplatserna i huset (sofforna oräknade) sover ingen på samma plats mer än tre–fyra nätter i sträck. Detta nomadbeteende har spritt sig till oss vuxna, så när jag vaknar på morgonen vet jag inte om jag är i Borås, New York eller i tv-rummet med de häckande fåglarna.

Fast om jag riktigt känner efter, är jag nog i Stockholm just nu. (Ska föreläsa om underbara skrivregler.) Sömnsvårigheter? Nähej, en annan kan ju numera sova var som helst.

Share
27 kommentarer