Det var en gång ett 80-tal som hade axelvaddar. Jag hade massa axelvaddar. Till och med möblerna hade axelvaddar. Men det fanns ju annat också: jättestora brallor, fladdriga kappor, spretiga frisyrer och trianglar precis överallt. Allt var brett och högt!
Och så fanns det då en tidning som hette Månadsjournalen, som var salig Vecko-Journalen – fast en gång i månaden. I det nummer som jag har hittat, vet man att berätta att Strindbergs kanske kluddigaste tavla ”Inferno” nyligen har sålts för 13 miljoner kronor.
De som skriver artiklar i detta nummer är Nils Petter Sundgren, Clarence Crafoord, Alf Henrikson, Björn Nilsson, Oscar Hedlund, Göran Hägg, Jörn Donner, Per Wästberg och Fabian af Petersen. Samt Marianne Zetterström. (I rättvisans namn finns det fler skribenter, som inte nämns i innehållsförteckningen [bl.a. Kid Severin], men andelen kvinnor är med dagens ögon mycket, mycket liten.)
Det är ovant att läsa så långa meningar, så kompakt text och så bestämda åsikter. Som den banala 20-talist jag tydligen är numera, hoppar jag raskt till annonserna. Jahaja. Hm. Jaså. Man är rädd på advokatkontor, man kör inte BMW för att förflytta sig och vissa produkter behöver inte nån reklam, så de får … reklam…
På ett helt uppslag får vi se vilka som kom på 4–10:e plats i en gigantisk menytävling. De bor i Finland, Belgien, Japan – och i Västerhaninge.
En av vinnarna presenterar ”svensk tsatsiki”, som blott innehåller gurka, yoghurt, salt och gräslök. Jag gick ofta till skolan efter att ha ätit Boursin-mackor till frukost, och fick nästan alltid höra att jag stank av vitlök. På något sätt var det ändå värt det …
Men. Tänk ändå va, att få leva i en tid när man (iklädd axelvaddar) kan få läsa en nyskriven dikt av Alf Henrikson då och då. (Just denna bör läsas högt.)
Sådärja, nu har ni varit med på en liten tidsresa. Säg till om ni vill veta mer om 1989!
1989 är så länge sedan att jag var tvungen att kolla i mitt CV vad jag gjorde. Förutom att min dotter föddes då, liten och illblå efter ett akut kejsarsnitt. Några av de hemskaste minuter jag varit med om när jag trodde hon var dödfödd. Det ordnade sig ganska fort och nu 32 år senare har hon själv fått en liten plutt. Jag gifte mig också, första gången. Mina barns mor (och många andra har jag förstått) kom på att de måste gifta sig före årsskiftet för att kunna få änkepension när maken dör. Det blev ingen änkepension för henne och inte hade den varit mycket att skryta med heller.
I början på året jobbade jag med Peter och Petra; en Astrid Lindgren-historia som krävde snö filmades en alldeles snöfri vinter. Snöscenerna fick filmas i Luleå utom några som vi tog i Åbo med lakansväv utrullad mellan snöhögarna. Sedan blev det Nils Karlsson Pyssling med den tråkigaste regissör jag arbetat med och mot slutet av året Agnes Cecilia med en annan konstig regissör som aldrig kunde bestämma sig för någonting.
Jag hade säkert axelvaddar i kavajen jag hade på mig under det mycket romantiska bröllopet på Rådhuset (korta formuläret har jag för mig).
Niklas Ek såg jag för något år sedan på Systemet där jag som vanligt satt och tittade medan min sommelier (Lille M.) valde viner ute i butiken. Niklas E. var pytteliten och hade illrött hår! Jag frågade kassörskan ”Var det inte …?” ”Jovisst”, sa hon. – Har jag inte redan rapporterat detta för båset …? Och berättat om när jag såg honom dansa? Visst har jag?
Ökenråttan: När jag ska skriva blogginlägg måste jag först googla för att kolla så att jag inte har skrivit om samma ämne förut. Ibland finner jag att det har jag …
Niklasses jädra filmäventyr MÅSTE ju samlas till en … produkt! (Jag vet inte riktigt om man idag ska fokusera på podd, bok, film, radiodokumentär, Instagram eller helt enkelt dansa fram alla grejer på TikTok.) Om den triste hette St*ff*n G*t*st*m kan jag hålla med: hade honom till bordet på en fest.
ÖR, jag har inte sett eller träffat Niklas E. men jag har jobbat med hans mor i en liten kort dansfilm som spelades in på Djurgården med estniska dansare. Det var sommaren 1991, precis när Estland förklarade sig självständigt och dansarna var oroliga för att Sovjet skulle ockupera.
Fin återblick. 1989 hade jag väl blivit klar med grundutbildningen tror jag, och funderade på vad som skulle hända sedan. Ibland funderar jag fortfarande på det.
Men Månadsjournalen och Veckojournalen hade väl inget samband? Den första ett glassigt magasin för högkulturellt folk, den andra en publikation för unga tjejer (och en del killar) som alla andra såg ner på.
Jo, Brid: när Vecko-Journalen lades ner startade Månadsjournalen i samma sekund – samma utgivare och allt. Men som en heeeelt annan produkt med annan målgrupp och andra skribenter.
Nu vill jag höra om när Ökenråttan såg Niklas Ek dansa.
Äsch, jag tänkte på Veckorevyn. My bad.
Ökenråttan, bring it on!
Ack ljuva (nåja) åttiotal. Jag jobbade på parklek bakom skatteskrapan (numera studentskrapa), pluggade psykologi och hamnade i en invasion av rapsbaggar på en cykelsemester på Österlen. Allt detta utan en ena axelvadd.
Jag skrev för övrigt en liten vers om mete härom veckan, inte precis Alf Henrikson-klass men jag ”hittade” i alla fall en söt bild som illustration. (Får man posta ”hittade” bilder i kommentarerna, eller kommer copy-snuten då?)
Med ett spö vid en sjö nära Strete
satt en kossa och provade mete.
Det är knappast nån risk
att en ko fångar fisk,
alltför gräsligt är kossornas bete.
Jag har nu en annan månadstidning hängande på tork över en stolsrygg. Jag har blåst lite med hårtorken på den. Det kom sådär 60 mm regn här i går och i dag, och det pallade inte brevlådan för. Vi glömmer allt som oftast att vittja lådan nuförtiden, bl. a. i går alltså. Det är väl för att man har vant sig vid att det just aldrig är nån post helt enkelt, och vi har 200 meter till lådan. Tur att det inte var i förrgår vi glömde, för då låg det ett par linoleumtryck från Hannoia där.
Eller det kanske heter postlådan förresten. Brevlådan är den man lägger post på, va?
Helt korrekt,
BridMagganini!!! Alla säger tvärtom, men postlådan är den hemma, brevlådan är den som förr var så vackert gul.Den där copy-snuten, hakke … TT:s vägar oro outgrundliga. Jag jagas nu av en dansk inkassofirma för en bild på en trave böcker. Obegripligt.
Minnesregel för dessa lådor: Hostlådan Hemma, Brevlådan Borta. Så där.
Att det heter Postlåda kan jag inte ta nån hänsyn till i det här sammanhanget. Då blir det ju ingen bra minnesregel …….. Eller också blir regeln extra bra om jag skriver H istället för P?
Nää, beskyll nu inte stackars Brid för att virra med lådorna. Det var ju jag.
Sorry Brid! Magganini vareja!
Hostlådan, hihi! (Jag har inte kollat om något ligger i vår postlåda sedan i fredags, tror jag. Bäst att gå ut och se vad som simmar i den just nu.)
Min C-uppsats på journalisthögskolan bestod i en retorisk analys av Lena Katarina Swanbergs texter i Veckojournalen respektive Expressen. På en oändligt antal sidor gick jag igenom LIX, värdeord och sånt och konstaterade att det var stor skillnad på hennes texter beroende på tidning. När jag sökte upp henne för att förära henne min skapelse verkade hon måttligt road, kanske var hennes lust att bli granskad in i minsta kommatecken en smula begränsad.
Och varför stinker ingen vitlök idag när man kunde känna vitlöksluktande människor på tio meters avstånd på 80-talet? En gåta som har upptagit min tankeverksamhet i runt 20 år (typ när det slutade att lukta).
Ami! Det finns en teori om att den vitlök som vi åt på 80-talet faktiskt var rätt kass. Gammal å så, den hade ju gått från Italien ända till Luleå.
Hur just DEN vitlöken kom att hamna i min Boursin-macka vette fåglarna.
(Mer troligt är väl att ”vitlök” numera är en helt normal doft som vi inte lägger märke till. )
I ostarna var det inte vitlök utan vitlökspulver. Och det stank!
Åh, hockeybackdecenniet – hade som karriärkvinna vadd i skjorta, kavaj, kappa och fräste därme av putsen när jag rundade hörn. När familjebildningen och de höga räntorna tog vid typ 1991 och modet ändrades gick det inte att sy om ärmhålen utan skjortaxlarna slokade lika sorgesamt som ekonomin.
De riktiga hockeybackarna är upptagna just nu, och just nu ser det bra ut.
Jag undrar om inte axelvaddarna är på väg in igen? Kanske kan jag få ta fram min gräddvita sidenblus som är så fin och jag tycker så mycket om men som har varit obärbar i bortåt tretti år men jag inte har förmått kassera?
Och – kära nån, jag har sparat en bomullskavaj också, men det var nog mest med tanke på maskerader och sånt… Tänk om den blir användbar också? Jag såg ett par modebilder som antydde det. Den ser minst tre nummer för stor ut både på bredden och längden, väldigt pajasaktigt. Men min har mycket smalare slag än de på de nya bilderna, så det kanske faller.
Vitlöksfrågan har upptagit även min hjärna en del genom åren. Men man kanske helt enkelt inte känner nån stank eftersom man själv äter vitlök i stort sett varenda dag. Helt och hållet hänsynslöst obekymrat.
När jag såg Niklas Ek dansa. Ack. Det var en balettföreställning på Dramaten, ”St Göran och draken.” Niklases entré var oförglömlig; ett högt, ofantligt språng in från höger. Han bokstavligen flöt in över scenen och hela publiken drog efter andan! Sen fortsatte han i samma stil.
År 1989 bodde vi fortfarande i Tropiken. En dag gjorde en balett-trupp från den ryska Bolsjojteatern gästspel på Teatro Nacional i huvudstaden. (Extra avgift på biljetterna, enär det handlade om en föreställning av högt kulturellt värde!! Ingen ”kultur till folket” där inte.) Vilken föreställning! Bolsjoj skickade inte iväg sina premiärdansare precis. Det här var långa skrangliga balettråttor, såna som får vara hovdamer och vakter i utkanten på scenen när det dansas ”Törnrosa” och slikt. Långa armar och ben gör sej helt enkelt inte i balett. Det var väl därför som Persbrandt övergav baletten; han blev 1.89. Så den lille Niklas Ek var ju helt enkelt perfekt. På alla sätt.
Niiiklaaaas! Ja, då menar jag ju Ek dårå (sorry blogg-Niklas). Han var en jääävel på att bända kroppen. (Hopplöst att hitta en bra Youtubelänk som visar hans kraft. Men https://youtu.be/VeexWZ-wDYk kan man börja med, även om det egentligen inte är rättvist.)
Men nu äre hockey-VM!
Skit i hockey-VM. (Vi förlorade mot Tjeckien efter en 2-0-ledning, så jag surar nu.)
Vi försökte verkligen jinxa det tjeckiska laget, men det blev helt och hållet tvärtutimot. Jädra puck å studsa fel väg. Lixom.
I morgon är det Sveriges tur att få spö av Storbrittanien.
Helt tvärt bryter jag för en ny fråga!
Känner jag månne någon här som har inloggning på DN:s digitala arkiv? Jag skulle vilja ta del av resultatet av en specifik sökning, nämligen: har DN nånsin skrivit ”kasjunöt” med just den stavningen?
Dessvärre, inga kasjunötter i DN.
Nu sitter duvan och gullar med en liten duvunge där i boet på brandbalkongen. Måtte det gå bra den här gången!
Nu vare kul med hockeyvm igen.
Alla axelvaddar som gick att plockas ur plockades ur och ligger på hög i någon sylåda och väntar på comeback. Eller för att kunna användas till något annat. (Men vad???)
Såg också lite axelvadd i några t-shirtar i några affärer, men mer diskreta.
Niklas, tycker nog din kometardikt är roligare. (Än AHs.)
Grattis i efterskott till SG!
Min erfarenhet, Dina, är att det gamla modet som kommer tillbaka aldrig kommer tillbaka precis som det tidigare var. Men naturligtvis sparar jag ändå mina favoritplagg. Jag har t o m kvar min förlovningsklänning.
Och gamla urtagna axelvaddar är toppen att blanka skor med, så dom kan ändå komma till användning.
Nu undrar alla naturligtvis hur det går för Ökenråttans fåglar … men jag har så mycket att göra att jag faktiskt måste berätta om hur jobbigt det är.
1. Hockey-VM pågår med så jävla roliga och otroligt konstiga resultat. Vem kunde ana att Danmark–Storbritannien kunde vara en intressant match?
2. Basketens slutspel avslutades nyss med Norrköpingsseger och som ni vet får man ha max åtta personer i publiken på inomhusmatcher. Men då har man i Norrköping en jädra restaurang på läktarn och får klämma in 200 personer som tjoar och skriker med mat i munnen! Jättelistigt!
3. Plötsligt dyker en träningsmatch med fopollslandslaget upp där Finland är motståndare och Emil Forsberg som nyss var 21 år spelar som ålderman i laget. (Vi leder i detta nu med 1-0.)
4. Här ska firas coronastundet för minstingen – den nu 18-årige Sigge. HUR FAAAN …? Kan jag installera en läktare med restaurang här nånstans i vardagsrummet?
5. Jag tentar på Karlstads universitet på fredag.
6. Inkomster? Nä, det har jag inga! Hihi!
Hurra för Sigge! Inte många som kan fira coronastundet. Ett tag trodde jag det var studenten som avsågs …
Aaaah. Jomen … coronastundet måste väl ha nåt att göra med stundisternas religiösa rörelse, där man coronarör sig och kastar hattar på varandra?
När det gäller axelvaddar så har en vanligtvis välunderrättad källa nära mej nyligen avslöjat att dom under tidens gång flyttat från axlarna och ner i sportbehåar. Precis som när dom satt på axlarna så går dom att plocka ur från vissa plagg.
Jaha! Här tittar jag ut genom sovrumsfönstret och vad får jag väl se? En skata som sitter och hackar mot duvungen som är ensam i boet. Jag skrek högt och argt ”Stick iväg, sabla skata”, och det gjorde den. Men jag kan ju inte stå här hela dan och vakta medan duvföräldrarna är på annat håll. Och att skrika så där; det kan ju ge intryck att jag har nåt emot nån av mina grannar …
Hockeyn låter lite som det är numera med frukt (och grönsaker med för all del). En gång i tiden var det mycket sässongbetonat men med hjälp av växthus och teknologiska vattenslangar och annat sånt, får vi numera t ex vindruvor mitt i vintern.
Hur har UK och andra lag kunnat knäcka Kanada? (Kanada!?)
Hurra för Sigge! (Va? Har jag hängt i båset i tolv-tretton år?)
ÖR, håller med. Det är aldrig riktigt samma mode. Tyvärr. Men en gammal förlovningsklänning passar alltid som vintage!
Oh, lilla duvungen! Hur går det, hur går det?
Min förlovningsklädsel från 1986 hade så breda axlar (Gunilla Pontén) att plagget föll ihop som ett korthus när jag sprättade loss sjoken. Istället för att som PK skriver stoppa dem i bh:n, blev de mössor till barnens gosedjur.
I boet är det sorgligt. Nåt grått som ligger där och inte rör sej. Tycker jag skymtar lite rött. Bad Lille M. att också titta men han har tagit sin hand från ”dom är enfaldiga kräken” och vägrar.
Förlovningsklänningen var faktiskt tidlös. Om ägarinnan inte gått upp i vikt, dårå. Svart, smal, helplisserad uppifrån och ned, lite resår i midjan så att det blusade en aning. Ärmlös, ingen urringning att tala om: som en urtvättad T-shirt ungefär. (Jag har aldrig varit nåt för dekolletage; jag har liksom inte resurserna eller hur jag ska beskriva det.) På framsidan var det små skära broderade rosor med gröna blad och mitt i varje ros satt en pärla. Jag oroade mej LITE för om detta skulle vara för flashigt!
Vår dotter använde klänningen tills hon växte ur den. Hon blev 10 cm längre än jag.
3 – 1 mot Slovakien. Tack! Ger oss lite hopp ändå.
Fast som Sverige spelar så vete fasiken om de hör hemma i ett slutspel. Men de får bekänna färg mot ryssarna i morrn.
Ack, de djuren, de djuren. Och då menar jag inte hockeyn, utan jåglarna.
Själv såg jag igår hur två gräsänder hoppade på en tredje och försökte mörda denna. Så kom en ornitolog till min undsättning och förklarade att nädå, de försöker inte mörda. ”De två färgglada bara våldför sig på den bruna.” (Ornitologen talade till mig som det barn jag ju är i fågelkretsar.)
Men imorrn, hörni! Då blir det hockey mot ”Ryssland”, som faktiskt inte riktigt heter Ryssland eftersom Ryssland inte får tävla under egen flagg eller ens spela sin nationalsång sedan man kom på att nästan alla dopingfall var statsfinansierade. Och istället för nationalsången? Tjajkovskij! Pompa och ståt! BOMPIDOM!
Nu ligger en liten duvunge där och plirar i boet. Måtte detta går bra!
Nu ljusnar det i råttboet; fönsterputsaren har varit här. Vi själva är ju gamla och skröpliga och kan inte förväntas klänga omkring på stegar och putsa fönstren i vårt hem som har HÖG takhöjd och fönsterstorlek därefter.
OCH det verkar som den lilla duvungen ska klara sej. En förälder är där nu och skatorna har dragit.
Men nerverna i kors kan vi få ändå. Mattsen!!
Det var ju kul med duvungen – och fönsterputsaren! En sådan har jag nog aldrig sett i levande livet. (Men i filmer är de ju frekventa.)
Mattsen, ja. Mattsen. Ack. Aldrig får man vara riktigt glad, va. (Förlust: nu är Sverige ute ur hockey-VM. Och jag som hade laddat upp genom att duka upp maten framför tv:n och allt.)
Är inte ishockey en ganska tråkig sport? Ejenklien. I varje fall när det är mediokra lag som spelar, som nu. Matcherna består mest av slagsmål vid sargen. Och förlängningen i går då! Sverige hasar omkring och bollar nere på egna halvan. Vad kan det bli av det?
Fönsterputsaren, ja. Det var en liten nätt, äldre mansperson med ett välvårdat grått skägg. Vi blev lite ängsliga; hur skulle han nå upp i våra höga fönsternischer? Men det gick som en schottis och fönstren fullkomligt gnistrar. Dom har inte blivit putsade på ett och ett halvt år, så är blev ju verkligen ett lyft för råttboet.